Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘best of 2016’ Category

Hild2Åh, vilken underbar bok! Mystik och historia, intriger och krig och kärlek. Och Ödet. Lilla Hild är bara tre år den dag hennes liv förändras. Hon leker med jämnåriga pojken Cian när hon blir hämtad och får veta att hennes far är död. Kvar är storasyster Hereswith, och modern Breguswith of Kent, som är mycket ambitiös. Redan när Hild befann sig i moderlivet drömde Breguswith om hennes öde: Hon skulle bli Ljuset. Breguswith väver sitt nät, fostrar Hild till att hålla tyst och iaktta, tills hon kan komma med förutsägelser och tolka omen som kungens egen sierska. Syster Hereswith fostras som de flesta högreståndsflickor till att bli en fredsväverska, en som gifts bort av politiska skäl för trygghetens skull.

Peaceweaver, seer, light.

Hild lever i en dramatisk tid under 600-talet, innan riket formats och där det finns flera män som aspirerar på kungatiteln. Allianser knyts och bryts. Samtidigt gör kristendomen sitt intåg, drottningen lockas av den medan kungen först förhåller sig mer skeptisk. Hild får en mellanposition, inte som de andra kvinnorna men inte heller som männen. Till utseendet är hon lång, väldigt lång, och hon tränar sig på att inte skratta. Den ende som är lika lång är Cian, vars öde är länkat till Hilds. De tränar med svärd och stav, och Hild blir en ledare för sin grupp män där även hon dödar: sårade fiender och brutala rövare.

Butcher-bird. Hægtes.

Men det gäller att hålla sig väl med kungen. Vad som helst kan hända. Och om Hilds förutsägelser inte stämmer…

Runt Hild finns förutom Cian, Breguswith och Hereswith flera andra viktiga personer. Väninnan Begu, slavflickan Gwladus, den kristne prästen Fursey som lär henne läsa och skriva. Flera av dem har historisk bakgrund, inklusive Hild som är en av få kvinnor som omnämns i historiska skrifter från denna tid. Nicola Griffith har gjort grundlig research. Men hon påpekar noga att hon skrivit en roman. En påhittad, ihopfantiserad roman. Och vilken roman!

Ska jag säga något om språket kanske?  Mjukt och kraftfullt, uttrycksfullt och vackert. En ren njutning.

Annonser

Read Full Post »

stonemattressMargaret Atwood på diaboliskt humör, i nio noveller berättade med svart humor och en dos magi här och där. De tre första hänger löst ihop, en gammal kärlekstriangel får konsekvenser flera decennier senare. En snöstorm som förlamar hela staden, en tv-intervju på ett sf-konvent, en begravning med rinnande glittersmink… Atwood kastar sig obehindrat mellan miljöerna.

Jag har svårt att säga vilken historia jag gillar bäst; kanske den när kvinnorna från Rövarbruden dyker upp i en epilog? Jag är lite stolt att jag kände igen dem så här många år senare. Eller den med mannen som hittar ett helt bröllop i en container — inklusive brudgummen. Eller hon som kommer undan med mord på en antarktisk resa.

Den jag kommer att bära med mig längst är helt klart Torching the Dusties, om Wilma som håller på att bli blind och hennes uppvaktande kavaljer Tobias på ålderdomshemmet. En rörelse sveper över landet, världen, med militanta aktivister som tycker att det är dags för de kostsamma olönsamma och illaluktande gamlingarna att försvinna och lämna plats för de yngre. Senast idag såg jag ett skämt på det temat i ett annat sammanhang.

Lyssna på en intervju med Margaret Atwood på The Diane Rehm show här.

Read Full Post »

flockdjur”Vad det är viktigt att leva i sin egen lilla värld för att orka leva i den stora överhuvudtaget.”

Jag älskar första meningen, den är som en programförklaring för hela Barbro Lindgrens nyaste bok. Nej, inte programförklaring, det låter för tråkigt och effektivt, mer som en ledstjärna, ett stillsamt ljus som glimtar till då och då och visar: Här är jag! Vi följs åt på den här knaggliga vägen, och jag lovar att påminna dig om vad som är viktigt. Det lilla. Det som grundar.

Korvskinn, till exempel. Hunden Mimmi. Att läsa filosofer som Pessoa och Montaigne. Att rädda en spindel, eller en fluga. Att ”odla det lilla vanvett man har”.

Det är sorgligt att läsa om Barbros pappa och hur ingen på hans arbete pratade om Kjellegubben som dog. Det är sorgligt när Mimmi dör. Det är inte särskilt sorgligt när Barbro själv funderar över var hon ska ligga när hon själv har dött. Under en bänk, gärna.

Barbro Lindgren summerar sitt liv, förstår jag. Hon tycker att hon vet så lite om allting. Inte har hon läst särskilt många böcker, eller sett särskilt många filmer, eller träffat så många människor.

Jag tycker att hon vet massor.

Det här är en av årets vackraste och mest tröstande böcker. Ge den till en vän som du tycker om. Vännen kan också vara du.

 

Först publicerad i Corren.

Read Full Post »

markusevangeliet-for-allaDenna underbara bok har varit min följeslagare i flera veckor. Tom Wright, teolog, präst och professor, kommenterar och förklarar Markusevangeliet bit för bit, hur man kan tolka liknelserna, Markus sätt att lägga en liknelse inuti en annan liknelse (en Markussandwich), och de realpolitiska förutsättningarna som rådde just där och då där Jesus vandrade och verkade.

Ett exempel på Markussandwich är Markus 5:21–34, 5:35 — 43, som börjar med synagogförståndaren Jairos vars lilla dotter håller på att dö, fortsätter med kvinnan som länge lidit av blödningar, och sen kommer den lilla flickan tillbaka. Tom Wright skriver: Karaktären hos den yttre händelsen ger krydda åt den inre; smaken av den inre ska i sin tur genomsyra den yttre. (…) Båda berättelserna är historier om rädsla och tro och om Jesu makt att föra folk från den förra till den senare.

Det är som att ha en egen präst hemma att samtala med.

Read Full Post »

iloveyouJag kapitulerar fullständigt för de här kärleksbreven, från Ronald Reagan till hans hustru Nancy. Så mycket kärlek! Det är få förunnat att få uppleva en så innerlig, allt djupare kärlek, under så många år, och att vi läsare får en inblick i deras känslor.

Det är Ronald som skriver hela tiden. Till alla bröllopsdagar (4 mars), mors dag, julafton, allt som kunde firas. Från de resor där han jobbade åt General Electric, och sen från kampanjresor och politiska uppdrag. De avskydde att vara åtskilda. Helst ville de vara i samma rum hela tiden. Och även om de var i samma rum så kunde Ronald skriva brev till Nancy… Hon skrev inte lika ofta, hon säger att hon inte var lika bra på det, men hon gömde ofta små lappar i hans packning så att han skulle hitta dem vartefter. Jag förstår att detta låter olidligt snuttegulligt för vissa, men det är inte det. Det känns äkta och mycket vackert.

Boken består av utvalda brev, många i faksimil, med biografiska förklaringar av Nancy däremellan. Det handlar om hur de möttes, gifte sig, så ofta de kunde åkte ut till ranchen, skapade ett hem i Sacramento. Nancy beskriver hur hon inte kunde bo i det tilltänkta guvernörsresidenset, de bytte hus och Ronnie beskrev sedan hur han såg en hel hög med barncyklar utanför, och insåg att de valt rätt. Familjen kom alltid först. Ronald ansåg att han var världens lyckligaste äkta make, och att han bara blev lyckligare för var dag som gick.

Det handlar ganska lite om politiken, den är bara en ram till de jobbiga perioder när de kampanjar på olika håll och sen lite grann om vissa stora händelser. Jag blir djupt gripen av Nancys beskrivning av mordförsöket på Ronald 1981, när han blir skjuten. Den kvällen blev jag väckt och gick upp och såg tv-bilderna, jag minns dem tydligt. Men här kommer det nära, och jag känner så väl igen Nancys oro och känslor och beteende.

Ronald and Nancy Reagan, September 19, 1985, at Bethesda Hospital Featuring: Nancy Reagan, Nancy Davis, Ronald Reagan When: 06 Mar 2016 Credit: WENN.com **WENN does not claim any ownership including but not limited to Copyright, License in attached material. Fees charged by WENN are for WENN's services only, do not, nor are they intended to, convey to the user any ownership of Copyright, License in material. By publishing this material you expressly agree to indemnify, to hold WENN, its directors, shareholders, employees harmless from any loss, claims, damages, demands, expenses (including legal fees), any causes of action, allegation against WENN arising out of, connected in any way with publication of the material.**
Den här boken avslutas med det brev Ronald Reagan skrev till amerikanska folket där han berättade att han bar på Alzheimer. Det var 1994, och strax därpå slutade han delta i det offentliga livet. Han dog 2004. Då hade de varit gifta i 52 år. Nancy Reagan beskrev i intervjuer flera år senare att: Nej, det blir inte lättare att leva utan honom. Det blir bara värre.
I år, två dagar efter deras bröllopsdag, dog Nancy Reagan, 94 år gammal. Hon begravdes vid sin mans sida i Ronald Reagan Presidential Library i Kalifornien.

Jag har tidigare skrivit om brevet från Ronald till äldste sonen Mike, som ska gifta sig, här.

telegramreagan

 

 

Read Full Post »

konsten-att-radda-liv-om-att-forebygga-sjalvmordDet här är en klok och hoppingivande bok fullproppad med exempel på människor som velat ta sitt liv men oftast blivit räddade. För som Ullakarin Nyberg slår fast: Människans vilja att leva är stark och biologiskt betingad, medan viljan att dö är tillfällig och situationsberoende. De flesta som överlevt ett självmordsförsök dör av helt andra orsaker senare. Det kan räcka med att få någon på andra tankar just under den stund när risken för ett självmord är som störst. Viktigast är att våga fråga, att våga säga något även om man är rädd för att säga något fel. Och sen att lyssna. Att visa att man är en person som vill lyssna. Att ge och få det förtroendet, och att kanske vänta med att styra över den självmordsbenägna till nästa instans, även om man vet att det är nödvändigt. Exempelvis fråga och lyssna och sen säga, Jag är glad att du berättat det här för mig, nu ska jag hjälpa dig att ringa till psykiatrin så att du kan få mer hjälp. Aldrig låta sig avkrävas ett tystnadslöfte!

Proppfull av praktiska tips, dialoger och berättelser alltså, och så identifierar Nyberg också det beklämmande faktum att det existentiella samtalet ofta lyser med sin frånvaro i vår tid.

Rekommenderas varmt! Den är så lättillgängligt skriven (utan att någonsin bli ytlig) att jag sträckläste den under en sprudlande helg fylld av samvaro.

 

Read Full Post »

darling-riverHur är det möjligt att skriva så skimrande vackert om det smutsiga, förfärliga? Jag vet inte hur hon gör, Sara Stridsberg, men det är magiskt.

Det jag minns mest är de nattliga bilfärderna, med Lo och hennes far. De kör och kör, vänder och kör tillbaka. Då och då plockar fadern upp någon prostituerad som han älskar med medan Lo ser på från baksätet. Att hon använder ordet ”älskar” om en sådan voyeristisk affärstransaktion är så outsägligt sorgligt. Senare tar Lo sina ”bröder” till Darling River, de tycker om henne först men med tiden får hon så dåliga tänder, sväller upp och spräcker klänningarna. Håret är flottigt och fett, pappan är hennes enda människa. Ibland spänner de upp den försvunna moderns klänningar mellan träden i skogen och skjuter sönder dem.

I en annan dimension är en mor på väg någonstans, utan att komma fram. När hon ser samma människa för andra gången måste hon flytta. Kanske tycker jag allra mest om dessa partier.
Vad jag inte gillar är de stycken där en vetenskapsman försöker få en chimpans att teckna. Kanske är jag för påverkad av Fern.

Darling river handlar framför allt om människor som ständigt är på väg utan att komma fram någonstans. Solkiga öden. Den får en Best of-etikett, lätt.

Read Full Post »

Older Posts »