Favoriter i repris, tack Modernista!

Modernista satsar på nyutgivning av moderna deckareklassiker, och ett fint paket stod utanför dörren häromdagen. Det är Denise Minas genombrottsroman, del ett i Garnet hill-trilogin där Maureen O’Donnell introduceras. En fattig skotska med en hel del gammalt junk som familjebagage. Jag har glömt mycket som vanligt, men minns bilden av när hon sitter och ser blodfläcken efter sin pojkväns pung… fy så hemskt och samtidigt ömt. Det är något så försvarslöst över en pung.
(Pojkvännen blir mördad tidigt i boken så jag avslöjar inget.)
Mo Hayder är en annan favvo, men jag vet inte om jag klarar henne nuförtiden. Även från denna bok minns jag, men det är längre fram i handlingen så jag tänker inte berätta. Andra boken med Jack Caffery, en av dessa sympatiska oluckliga detektiver som jag gillar.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Denise Mina, Garnet Hill, Mo Hayder, Hud, Modernista, Maureen O’Donnell, Jack Caffery, deckare, Glasgow

Read Full Post »

Ruggig läsning i solen

En dag med underbart väder och uteläsning, då funkar en deckare bäst. Rådströms Boken fick vila några timmar, medan jag återstiftade bekantskapen med Jack Caffery. Den allra första boken i serien med honom som knockade mig för närmare 15 år sen, och som ledde till att Mo Hayder blev en av mina stora favoriter.
Om jag läst den för första gången idag kanske jag hade tyckt att den var för våldsam. För bestialisk. Den ÄR våldsam och bestialisk. Men det är ju Jack Caffery, och vi känner ju varandra. Jag minns hans försvunne bror Ewan, det stora traumat i Jacks liv, och den otäcka pedofilen till granne som Jack hela tiden varit övertygad om var den som rövade bort Ewan.
Jag har sträckläst historien om seriemördaren som — nej, jag säger inte vad han gör, det är för otäckt. Mer än att det är i slutet av 1990-talet, England laddar för millenieskiftet, och han siktar in sig på prostituerade kvinnor, vilket får mig att associera till Jane Tennison-serien på tv, med Helen Mirren. Lite samma anda är det, med några intriger på kontoret. Läs på egen risk! Välskrivet och väldigt väldigt spännande.
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om Mo Hayder, Fågelmannen, deckare, seriemördare, ruskig

Read Full Post »

Mo Hayder: Hanging Hill

Alltså, Mo. Gör inte så här. Låt inte snutarna undanhålla bevis bara för att de tycker synd om någon, låt dem inte styras av sina egna barnsliga känslor och låt inte privatlivet vara viktigare än utredningen. Okej?
Det är mycket nära att jag slänger boken i väggen när Mo Hayder låter sin polis agera precis så här oprofessionellt och fjantigt. Men Mo Hayder är Mo Hayder, en av mina stora deckarfavoriter och jag kan förlåta henne mycket.
Hanging Hill är en fristående bok, centrerad kring systrarna Sally och Zoe och deras helt olika liv. De har inte setts på många år, föräldrarna satte dem i olika skolor när de var små, för att skydda den mjuka Sally från den aggressiva Zoe. Zoe kör motorcykel och är en hårdför polis med ärriga armar. Hon har svårt med närhet och är full av hemligheter. En lång rödhårig amazonkvinna, som går sin egen väg i mordutredningen av en tonårsflickas död.
Lilla runda Sally har blivit lämnad av sin man och tvingas för första gången i sitt liv att försörja sig själv och dottern Millie. Exmaken har köpt dem ett hus och betalar Millies skolavgift, men i skolan går bara rikemansbarn och Millie blir hysterisk när hon inte kan få allt som de får. Sally jobbar på en städfirma, men får en dag ett erbjudande från en mycket rik och mycket otrevlig kund.
Berättarperspektivet varvas i vartannat kapitel, och jag upptäcker att det är Sally som blir min favorit. Hon går från behövande spröd och irriterande opraktisk hemmafru till… ja, hon skulle kunna ta anställning hos Tony Soprano härnäst.
Här kan man läsa de första 53 sidorna.
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Mo Hayder, Hanging hill, deckare, systrar

Read Full Post »

Mo Hayder: Gone

En bil stjäls av en man i tomtemask som knuffar undan föraren och sticker iväg — med en elvaårig flicka i baksätet. Polismannen Jack Caffery och alla andra tror att biltjuven kommer att släppa av barnet när han upptäcker henne. Men så sker inte.
Istället stjäls en annan bil med ännu en liten flicka i. Och dagarna går. Alla vet att de första timmarna i en kidnappning är viktigast, men polisen springer runt i cirklar och jagar villospår efter villospår.
Dykaren Flea Marley går som vanligt sina egna vägar. Hon har låtit sin grupp förfalla. Caffery tar avstånd från henne, han känner till den stora hemligheten från förra boken Skin men det vet inte Flea. En som vet mer än de flesta, som ser och genomskådar, är The Walking Man från Ritual. Men han har en mindre roll i den här.
Mamman till en av flickorna, Janice, har en större roll. Jag tycker om henne, även när hon beter sig som en idiot: lämnar dottern ensam i bilen för att spionera på sin otrogna make.
Det är ohyggligt spännande hela tiden och jag har svårt att få nåt annat gjort när jag läser den här. Och så börjar jag ana…
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Mo Hayder, Gone, Jack Caffery, deckare

Read Full Post »

Ingen kan skrämmas som Mo Hayder

Huvva! Skin tar vid bara några dagar efter att Ritual slutade. Jack Caffery grubblar fortfarande på om inte nån hann smita iväg i den stora upplösningen, och dykaren Flea får stora, enorma, problem med sin ansvarslöse dumskalle till bror.
Jag har läst den här sent på natten, på buss, på flyg, på stökigt kafé, och trots att intrigen är rätt komplicerad med två stora huvudhistorier och många viktiga detaljer så har jag aldrig tappat tråden. Så uppslukad har jag varit och det är mycket högt betyg.
Och så finns det en Dorothy/Oz-referens: ”She sees dolphins jumping and ruby red shoes. ‘There’s no place like home’, she murmurs, smiling.”
Jag vill inte skriva nåt mer om handlingen eftersom man måste läsa Ritual först, som jag skrivit om här.

Read Full Post »

Och här är mina förslag…

… på böcker som skulle kunna bli tv-spel. Jag tycker att Svenskans/Wireds var lite trista, nämligen.
* Parable of the Sower av Octavia E Butler. I ett sönderfallande USA försöker Lauren överleva plundringarna, våldet och miljöförstöringen.
* Den långa vägen hem av Cynthia Voight. Fyra syskon vars mamma övergivit dem på motorvägen börjar gå till en mormor de aldrig träffat.
* Tokyo av Mo Hayder. Grey reser till Japan och börjar jobba åt yakusan för att försöka förstå sig själv och massakern i Nanking .
* Nicola Griffiths Ammonite, Slow river eller Blue place. Vilken som helst går bra. Underbart välskriven science fiction.
* Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf.
* The Yiddish policemen’s union av Michael Chabon. Hårdkokt deckarhistoria i ett fejkat framtida Alaska.
* The Sookie Stackhouse novels av Charlaine Harris är ju som gjorda för att bli tv-spel.
* Gomorra av Roberto Saviano. Undersökande journalist skriver om camorran i Neapel och försöker hålla sig vid liv. På riktigt.
* Normal girl av Molly Jong-Fast. Knark, ätstörningar, rehab för kändisar… ligger inte det i tiden? Fint skrivet av Erica Jongs dotter.
* Modesty Blaise (Peter O’Donnell). Så klart. Min favorithjältinna.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Mo Hayder, Michael Chabon, Selma Lagerlöf, Modesty Blaise, Molly Jong-Fast, Charlaine Harris, Sookie Stackhouse, Nicola Griffith, Octavia E Butler, , Cynthia Voight, Roberto Saviano

Read Full Post »

Mo Hayder — Pig Island

På Pig Island utanför skotska kusten bor några knäppgökar i en sekt där det ingår i galenskapen att aldrig söka läkarhjälp för sina sjukdomar. De ska hela sig själva. Dit åker journalisten John Oakes, som den första någonsin att släppas in för att göra reportage. Sekten behöver bättra på sitt rykte efter att en video spridits över nätet; föreställande en smygande, ranglig figur med … svans? Är det djävulen? Är den nån utklädd skojare? Vad ÄR det?

John Oakes har en förhistoria och en oplockad gås med sektens grundare, Malachi Dove. Dove har svurit att hämnas. Men Dove sitter numera isolerad bakom ett högt elstängsel i sitt eget lilla hörn av ön. Där skär han huvudet av grisar, sätter upp dem á la Flugornas herre, och slänger köttresterna i havet där de driver iland på fastlandet och skrämmer skiten ur folk.
Oakes äktenskap är på upphällningen, men fru Lexie hänger ändå på till Skottland. Vissa partier av boken är skrivna ur hennes synvinkel. Det stör mig först, hon är så ecocentrerad och har sin egen vrickade agenda, men det funkar ändå hyfsat.
Läskig bok! Rekommenderas. Grisar är otäckingar, jag vill gärna slippa se nån på ett tag. (Den här boken är fristående och har inget med Hayders hjälte Jack Caffery att göra, precis som Olivia berättade här.)
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Mo Hayder, Pig island, skräck, böcker

Read Full Post »

Läbbiga läskiga Mo Hayder

Sträckläser Mo Hayders Ritual och blir helt uppskrämd. Det handlar om avhuggna händer, människoblod, sydafrikansk vidskepelse och handel med människodelar. Den förska handen hittas av Flea Marley, dykare vars föräldrar nyligen dog i en mycket farlig dykning i just Sydafrika. Hennes bror var med, han klarade sig men är nu ett nut case. Flea tar konstiga droger för att försöka komma nära sina döda föräldrar och förstå deras hemligheter.
Polismannen Jack Caffery ska utreda vem de hittade händerna tillhör. Hans bror blev mördad av en pedofil när de var barn, och Caffery är helt känslomässigt avskuren. Han envisas med att söka upp the Walking Man, en välbärgad luffare som är dömd för ett bestialiskt mord. I utbyte mot krokuslökar söker Caffery få information från the Walking Man.
Det är så bra men samtidigt så läskigt att jag knappt törs läsa. Dykarsekvenserna är klaustrofobiska. Och den stackars knarkarkillen som sitter fången i väntan på att få händerna avskurna — brr.
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om Mo Hayder, Ritual, deckare,

Read Full Post »