Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Ulla Isaksson’ Category

Pensionerade läkaren Christian Dettow tar med sig inspelade band med fallbeskrivningar av gamla patienter hem. Särskilt fallet Viveka Burman, som led av en paranoid psykos när hon kom in. Hennes make Sune fick först aldrig komma på besök, men sen var de som fastlimmade vid varandra och fick namnet ”de två saliga” av patienter och personal på avdelningen, som skrattade hånfullt åt dem.
Christian Dettow läser den medicinska journalen, Sunes beskrivning av sin hustru, och Vivekas egna ”sagor”. Han kan som läkare se hur Sune dras in i hustruns religiöst färgade vanföreställningar och förföljelsemanier, och börjar tro på dem. Smittsam sinnesjukdon, folie á deux. Det tvingar Dettow att betrakta sitt eget äktenskap med klarare blick, och se hur han utsatte sin egen fru Elisabeth för sin patologiska svartsjuka och skar av henne från andra människor.
Båda äktenskapen var av det slaget att de skulle vara ”allt” för varandra, varenda tanke skulle delas. Christian Dettow köper dagböcker till Elisabet, där hon ska skriva och sen ska han läsa allt. Men när hon verkligen behöver kommunicera med honom, få honom att förstå hur hon tänker och känner, då läser han inte.
Det är rätt jobbig läsning, det här, tungt och deprimerande. Det är bra, men jag har svårt att identifiera mig med händelserna eller personerna, svårt att tycka om någon. Det är så slutet och instängt.
Mer Ulla Isaksson.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Annonser

Read Full Post »

Jag är lite stolt över att för förmodligen första gången i mitt liv ha startat en litterär trend, och här kommer nu ett försök att samla ihop Ulla Isaksson-läsningen denna höst. Säg till om nån fattas!
31 oktober: Sängprat — jag
1 november: Och nu blir det reklam (om Nära livet.)
2 november: Boken om E av Ulla Isaksson — Ingrid
Knockad av Ulla Isaksson — jag
5 november: Begravda hundar — Vixxtoria
De två saliga — Lyran
16 november: Paradistorg av Ulla Isaksson — Ingrid
18 november: Födelsedagen av Ulla Isaksson — Ingrid
21 november: Dubbelt upp av Ulla Isaksson (bara bild)
22 november: Nära livet var fantastiskt bra! — jag
26 november: Kvinnor av Ulla Isaksson — Ingrid
2 december: Mellan Bergman och Norén — Vixxtoria

Snart ska jag läsa boken jag fick.

(tack, Vixx, jag har snott länkar från dig)
Och nu vill jag se Ulla få en egen tagg i molnet…

Uppdatering: De två saliga (12 december)
Bonuslänk: Svensk sommaridyll. Tillträde förbjudet på dagensbok.com 10 april
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Masade mig iväg och såg Ulla Isakssons Nära livet på Östgötateatern igår kväll, och det var en upplevelse! Det börjar väldigt starkt med att Cecilia kommer in med blödningar och misstänkt missfall. (Redan där börjar jag gråta, minns när det hände mig — PANIKEN — men min lilla unge klarade sig tack och lov.)
Cecilia frågar sin man om han önskar att barnet ska klara sig, och får ett blaha-svar. Hela äktenskapet gungar där, och i morfindimmorna ser Cecilia klarare än någonsin.
På salen finns också Stina, fru Andersson, som har gått över tiden och rastlöst studsar omkring och är lycklig men frustrerad. Och så Hjördis, en ung flicka, som vet att pappan inte är att räkna med och som inte vågar berätta för sin mamma att hon är med barn. Hon tycker att bäbisar är äckliga. Gemenskapen som uppstår mellan dessa tre kvinnor, och syster Brita, är så där stark och varm som det kan bli med okända människor man delar en kort men betydelsefull tid med. Man öppnar sig, visar vem man är.
Bra skådespeleri, vacker koreografi och scenografi, bra musik. Sammantaget väldigt, väldigt bra, och jag är så glad att jag sett den.
Refrängen här var med:

DN recenserar, liksom Svenskan och Corren.
Nära livet blev film av Ingmar Bergman, vann pris som bästa film i Cannes 1958 och Ulla Isaksson vann pris för bästa manus. Den blev även känd som filmen där män svimmade, åtta stycken i norska Bergen. I går kväll fick föreställningen brytas för att en man säckat ihop, men han kunde gå ut själv till ambulansen så jag hoppas det gick bra.
Pjäsen ingår i Spetsprojektet, där regissören Jenny Andreasson satt upp pjäser av svenska kvinnliga dramatiker. Här bloggas det. Nära livet kommer att spelas i Örebro i januari, och sen blir det turné med Riksteatern i februari.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »


Köpte en dublett till min kära Ulla Isaksson, bara för att den var så fin. Den blå är finare, nästan. Och den röda är på väg att falla sönder.
Funderar på att försöka få tag i en biljett till Nära livet ikväll, men det kan bli svårt en lördag. Och ännu svårare att masa mig iväg. Det går trögt nu.
———————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Alldeles nyss fick jag De två saliga av en kollega och blev jätteglad.

Uppdatering: Kollegan hade läst hos mig. Mer Ulla Isaksson står att läsa hos Ingrid, Vixxtoria och Lyran. Enjoy!
———————
Läs även andra bloggares åsikter om ,

Read Full Post »

kvinnohusetKvinnohuset är något så ovanligt som en kollektivroman. Ett kalejdoskop av människoöden som korsar och berör varandra, och där de gemensamma nämnarna är att de alla är kvinnor och bor i samma hus. Ett särskilt hus för ensamstående självförsörjande kvinnor, med en portvakt till hjälp.

En av kvinnorna i huset, Anna, är gift, men hennes man vill helst bo ensam. Däremot tycker han att det är praktiskt att ha älskarinnan Eva boende i samma hus som Anna (båda vet om varandra). Och så är det Isa, ensam och bitter, hon spår i kort för sin försörjning men hon tror inte på det själv. Hon är bara en bra iakttagerska, och så har hon nytta av den skvallriga Ameli.

Sylvia i huset är hattmodist. Hon har flera älskare, och sätter en ära i att vara den där bussiga flickan, som alltid är på gott humör. Djupt religiösa Vera är förälskad i Sylvia. Och så finns där portvaktens dotter Rosa, trög och klumpig, som går omkring med sin egen hemlighet.
Jag kan inte riktigt förklara varför jag tycker att det här är så väldigt bra. Det är något med språket förstås, och djupet och nerven, och Isakssons förmåga att sätta ord på mänskliga känslor som gör att man bara flämtar. Replikskiften som är hisnande exakta och borrar sig rätt in i mig. Ulla Isakssons dialoger påminner om Joyce Carol Oates noveller. Och efter att ha läst JCO:s dagbok där hon pratar om hur viktigt det är med komposition så kan jag se hur Isaksson mycket medvetet har mejslat ut sin roman. Den här har hon jobbat hårt med, och lyckats fenomenalt.
Och så slutet! Herregud, vilket slut, det var länge sen jag blev så överraskad.

——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »


Upplyft från diskussionen här. Spelas på Östgötateatern.
—————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Older Posts »