J D Salinger: Franny and Zooey

Plötsligt en natt, trots att jag redan har sådär en tre andra böcker på gång, tar min hand upp J D Salingers lilla Franny and Zooey från travarna vid sängen. Och herregud! Vilken bok.
Jag läser den första delen, om den grubblande unga kvinnan Franny, som reser för att träffa sin tråkige pojkvän och under den katastrofala middagen börjar svettas och gömmer sig på toaletten för att gråta. Allt är fejk, oärligt, meningslöst, tycker hon. Hon klamrar sig fast vid en liten pilgrimsbok om en rysk bonde som lär sig Jesus-bönen.
Det korta stycket är en novell i sig, helt perfekt. Den påminner mig om Sylvia Plaths The Bell Jar/Glaskupan: samma känsla, samma sorts människa, tid och miljö. Mycket bra.
Dagen därpå tappar jag upp ett skumbad och tar med mig Franny and Zooey. Och gissa vad? Zooey ligger också i badet. Och läser. Ett gammalt brev från en äldre bror till honom och Franny, och delar av en pjäs han kanske ska vara med i. Mamman, mrs Grass, kommer in och röker & pratar och pratar & röker. Alla som nån gång råkat ut för folk som kommer in när man badar och vägrar ge sig därifrån kan känna igen sig i Zooeys frustration — man blir ju galen. Och vilken dialog! Fullständigt underbar dialog.
Det handlar om Frannys kris, och om de ständigt närvarande döda bröderna Seymour (självmord) och Walt (kriget), och om religion och hög intelligens. Alla sju barnen Grass tillbringade år av sitt liv som underbarn i ett klassiskt frågeprogram på radio. Mrs Grass säger skarpsynt att anledningen till att mr Grass maniskt lyssnar på radio så fort något känns jobbigt i livet är att han hoppas på att en dag få höra alla sina barn där igen, även de döda.
Hos Salinger-fantasten Vixxtoria läser jag att J D skrivit mer om familjen Grass.
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om J D Salinger, Franny and Zooey, familjen Grass, böcker

Read Full Post »

Azar Nafisi: Things I’ve been silent about

Så har jag läst ut Azar Nafisis memoar och det som kommer att stanna hos mig är framför allt porträttet av modern (och deras eviga krigföring), Irans våldsamma nutidshistoria, kvinnornas krympande värld och hur grupper av självutnämnda moralens väktare kan gripa och misshandla vem som helst på gatan. Men framför allt en innerlig kärlek till litteraturen. Jag tror inte att jag kan komma på nån annan författare som skriver om litteratur; sagor, berättelser, poesi… så gripande och på liv och död, som Nafizi. Så kärleksfullt. Så allvarligt. Så absolut livsnödvändigt.
Jag tycker också mycket om att det finns bilder.

Azar, Azi, som liten.

Azi med sin mamma.

Pappan, med Charles de Gaulle. Nafisis far var politiskt aktiv och blev borgmästare i Teheran. Sen satt han i fängelse efter revolutionen. Även mamman satt i parlamentet en period.

Nafisis rektor i grundskolan, som hon ofta kom ihop sig med. Rektorn blev mördad efter islamska revolutionen, det är oklart om hon blev hängd eller instoppad i en säck och stenad.
Efter grundskolan utbildade sig Nafizi i Europa och USA.

Azar Nafisi med sin andre make, Bijan. (Första äktenskapet var en flopp.)
En poet (som naturligtvis blev förbjuden) blir jag mycket nyfiken på: Forough Farrokhzad. Hon finns översatt till engelska. Och till svenska!

Ingrid har också läst.

Read Full Post »

Penelopiaden — Margaret Atwood

Det är med flit jag väljer en omslagsbild där baksidan syns, med de tolv hängda unga kvinnorna. ”Jag har alltid plågats av tanken på de hängda pigorna, och i Penelopiaden plågas Penelope av den också”, skriver Atwood i förordet.
Det här är en underbar bok. Myten i sig är så stark, och Margaret Atwood klär den i så klar och ändå sällsamt poetisk prosa. Hon vänder på hela perspektivet när hon låter Penelope berätta sin egen historia: om modern, najaden, som trivs bäst i vattnet och fadern som försöker dränka henne när hon är liten. Om bortgiftet vid 15 års ålder, rivaliteten med kusinen Sköna Helena, ensamheten på Ithaka där hon inte känner någon under Odysseus långa bortovaro (som också är kusinens fel). Hur Penelope gör de yngsta pigorna till sina förtrogna, och försöker trösta dem när de blir våldtagna av friarna.
Penelope talar från Hades där hon tillbringat de senaste två, tre tusen åren, och lyssnat på skitsnacket och lögnerna om vad som egentligen hände. Atwood ger också pigorna röst i en grekisk kör som gycklar och anklagar. Det är så bra. Läs!

Förutom Odysséen så stöder sig Atwood på Robert Graves Greek Myths. Mitt nördhjärta klappar hårt. Att just hon skriver just om denna myt känns helt logiskt, som sagt.
Penelopiaden var den andra boken som gavs ut i Mytserien och det råkar vara den andra jag läser. Så nu känns det som att jag kommit igång lite med detta projekt, som jag tänkt på i flera år.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om Margaret Atwood, Mytserien, Penelopiaden, Penelope, Odysséen, Robert Graves, Greek myths, myt

Read Full Post »

Corpus Delicti är årets mest intressanta bok

Inslaget med Juli Zeh i Babel för nåt program sen fascinerade mig mycket. Så skarp, så fritänkande, så på tvärs med den rådande konformismen.* Att hävda individens rätt att göra även sådant som ”alla” vet är farligt och dåligt för hälsan. Att ifrågasätta statens inblandning i det djupt privata — våra kroppar.
— Hon är nog den mest intelligenta människa jag träffat, sa Andreas Ekström, han med Googlekoden, som funderat över individ/övervakning ur ett annat perspektiv.

Nu har Juli Zehs Corpus Delicti bott i min handväska i flera dagar, och färdats bra många mil. Jag har släpat runt den på flyg, buss, kaféer, jazzfestival och i människors hem. Inte för att den är den mest fantastiska berättelse jag har läst. (Den påminner om såväl Aldous Huxleys Sköna nya värld som Karin Boyes Kallocain, (och Philip K Dick, varför inte?) men är kanske kyligare.) Utan för att den ger upphov till så många tankar. Och diskussioner!
Corpus Delicti utspelar sig i en snar framtid, 2058, då alla sjukdomar är utrotade med hjälp av den förnuftsstyrda METODEN. Alla människor är skyldiga att förvalta och underhålla sina kroppar, sin lilla bit av samhällsorganismen. Rättsapparaten får ögonen på Mia Holl, som försummat sin motion och att lämna in sina testvärden. Holl är en renodlad vetenskapare som aldrig ställt till problem förut, men när hon försöker hantera sin brors självmord vill hon bli lämnad i fred. Att vilja bli lämnad ifred betraktas som suspekt och samhällsfarligt, för det är ju allas plikt att vara lyckliga alltid. Och kroppen är inte din egen.
I efterskott har jag läst ett par recensioner. GP:s recensent är negativ av politiska skäl, för att hon anser att Zeh är nyliberal, och DN:s recensent är negativ av moraliska skäl, hon menar att frihet från sjukdom är en lyx som få förunnas i ett globalt perspektiv. Två goda rättänkare. Alltså blir Juli Zeh den onda. Det hoppas jag att många struntar i, och läser — och tänker — med öppet sinne.
Utges av Svante Weyler förlag. Jan i Varberg har också läst, liksom Bernur. Och nu också Ingrid. Och Lyrans Noblesser.

Uppdatering: och på Bokhora har ”rökare får skylla sig själva”-diskussionen startat. Det gör vi redan.

* Det råder alltid konformism. Den varierar över tid bara. Lever man tillräckligt länge och har samma åsikter hela tiden så är man ”rätt” nångång. Har man otur ändrar man sitt tänkande så att man alltid är fel.

Read Full Post »

Hons and Rebels — Jessica Mitford

Visst ser hon underbart sur och trulig ut på omslaget?
Lilla Decca längtar passionerat efter att få gå i skola, men det får hon aldrig. Som sagt, onödigt för flickor. Efter att ha straffat ut sig ur dansskolan genom att skrämma upp de andra med berättelser om hur barn blir till, träffar Decca inga andra barn än sina syskon.
Jessica tillhör de små i familjen. Dels de tre yngsta, dels the Dwarfs. Till skillnad från the Giants, de långa, där favoritsystern* Unity Valkyrie är allra störst. (Vilket namnval! Profetiskt.)
Decca följer sin mor till de fattiga och tänker redan då på att man borde kunna dela på pengar, så att alla har lika mycket. Hon vantrivs i sin familj redan som liten, och startar ett Rymma hemifrån-konto.

Mamman är anti-läkare, kroppen ska självläka. Hon släpar med Jessica och de andra barnen på fester och bröllop även när de har smittsamma sjukdomar (vilket inte gör dem populära). När Jessica får fruktansvärda magsmärtor får hon själv ringa till läkaren och be att han ska plocka bort blindtarmen.
Pappan är som i Nancys böcker: ständiga vredesutbrott, avskyr the Huns, the Frogs och alla andra som inte är engelsmän, älskar att jaga.

När Jessica börjar läsa socialistisk litteratur öppnas en ny värld för henne. Samtidigt skriver tidningarna om hennes skandalomsusade kusin Esmond Romilly, som rymt hemifrån, startat en rebellisk tidning som smugglas in på lärosätena, och deltar i spanska inbördeskriget på lojalisternas sida. Jessica blir kär i Esmond och vill leva som han. När de äntligen träffas för första gången gör de genast upp en rymningsplan för henne.
Själva rymningen är väldigt spännande, trots att jag ju redan vet att hon lyckas. Han blir lika kär i henne och de gifter sig. Beskrivningarna hur de lever på sina ibland mycket barnsliga, men ofta förvånansvärt lyckosamma idéer och ideal är roliga att läsa.

Hons and rebel är en väldigt välskriven, ofta rolig, och också informativ bok. Om politiska skeenden och ställningstaganden, hela tidsandan decenniet före andra världskrigets utbrott. Som när Chamberlain kommer hem från mötet med Hitler och triumferande talar om fred. ”Han är för fred, det är väl bra?”, säger Jessicas arbetskamrater. Att Tjeckoslovakien sålts ut till nazisterna är inget man bryr sig om. I Esmonds och Jessicas kretsar förstår man bättre vartåt det barkar, och i väntan på det oundvikliga krigsutbrottet (och efter att ha mist ett barn i mässling & lunginflammation) reser de mycket unga makarna Romilly till USA. De hankar sig fram på småjobb och bedrägerier och amerikanernas välvilja. När det står klart att Storbrittannien väljer den antifascistiska sidan reser Esmond hem för att strida. Han dör 1941. Jessica är kvar i USA, men där slutar boken. Jag vill ha mer!

* Jessica beskriver Unity, Boud kallad (de hade ett hemligt språk som barn), som sin favoritsyster för att hon var modig, rebellisk, den som gick före. Unity skrämde iväg de flesta av guvernanterna. (Utom den som lärde dem att snatta.) När Unity sen blev passionerad nazist delade hon och Decca fortfarande rum. Det är från den tiden fönstret är fullt av swastikor respektive hammaren & skäran, som flickorna ristade in med sina diamantringar. Att Unity gick åt det håll hon gjorde var en stor sorg hos Jessica, som älskade henne trots allt.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Jessica Mitford, Hons and rebels, självbiografi, systrarna Mitford

Read Full Post »

Bästa reseskildringen!

Vem kan få för sig att besöka alla USA:s delstater (ja, alla) och därtill åkandes i en London-taxi? Det finns bara en, och han heter Stephen Fry.
Han fiskar hummer i Maine, skapar sin egen glassmak i Ben & Jerrys fabrik i Vermont, träffar maffian och Hells angels och genuint tandlösa bluegrasspelare, följer med på ett politiskt kampanjmöte… allt på sitt oefterhärmeliga kvicka och nyfikna sätt. Stephen Fry njuter i fulla drag, även om han klagar en del på att hans stora kropp pressas in i de mest fåniga utstyrslar. Ett enda ställe tycker han är vämjeligt fult: Trump Taj Mahal i Atlanta.
(Hittills, måste jag säga, för jag har bara läst cirka en tredjedel än. Jag njuter boken i småportioner, på ett mycket o-Fryskt sätt.)
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Stephen Fry, Stephen Fry in America, reseskildringar

Read Full Post »

Doris Lessing: The Sweetest Dream

Frances Lennox är lycklig. Hennes förre make Johnny har meddelat att han fått klartecken för att göra en film om Fidel Castro och nu ska betala underhållet för barnen, ja allt underhåll sedan åratal tillbaka,. Det betyder att Frances kan tacka ja till en liten teaterroll istället för ett jobberbjudande som ”Aunt Vera” på en tidning. Hon har till och med berättat det för sönerna, Andrew och Colin.

Tillsammans med kompisar, före detta kompisar, gamla flickvänner — en blandad samling som Frances tänker på som ”the kids”, sitter nu Andrew och Colin runt det mycket stora bordet i köket i det lennoxska huset när Johnny kommer in. Kamrat Johnny, kommunist in i benmärgen, beundrad av dem som låter sig bländas av slagorden och analyserna, men inte lika imponerande för dem som känner honom på nära håll. och naturligtvis blir det ingen film. Inget underhåll (Revolutionen är såklart viktigare!) och Frances kan glömma sin teaterroll. Dessutom har Johnny en begäran: Frances måste ta hand om Johnnys nya frus dotter.
Detta är så fullständigt absurt att det är omöjligt att förstå hur Frances kan gå med på det, men så blir det i alla fall. Tilly/Sylvia flyttar in i huset, och en oförutsedd kärlek uppstår mellan henne och Frances svärmor Julia, som äger huset men som dragit sig tillbaka till övervåningen för att lämna plats för barnbarnen som hon inte står ut att se i de eländiga kyffen Frances har råd med.

Det här är en rik och mångfacetterad roman, som spänner över decennier. Det är Doris Lessings summering av den galna period som kallas ”the Sixties”. En period när stalinismen fortfarande var stark och medlemskapet i The Party var kriteriet för om man var en god människa. En tid när ungdomar drev omkring utan mål och mening, drogade, stal (det kallades att ”befria” kläder och böcker, eftersom egendom är stöld), och skulle göra uppror.

Kanske är det själva huset som är huvudpersonen i The Sweetest Dream. Det är alltså Julia Lennox hus, som hon till Johnnys stora förtret inte låter honom överta. Julia är från en annan tid, uppvuxen i Tyskland där hon förälskade sig i en engelsman som hon sen fick vänta på eftersom det stora kriget kom emellan. Nu har det hunnit vara ännu ett stort krig, och Julia har mycket svårt att förstå sig på vad som hänt med London, England, hela världen. Framför allt tycker hon mycket illa om demonstrationerna, aktionerna, folksamlingarna, som hon associerar till när nazister och kommunister slogs på gatorna i hennes gamla hemland.

Frances är en helt annan sorts människa. Hon befinner sig mitt i tidsandan, och även om hon kanske nånstans inser att det är absurt att hon lagar mat till 15–20 personer varje kväll, och att nedervåningen i huset ständigt bebos av någon galning som hatar henne djupt och innerligt, så klarar hon inte av att sätta ner foten och säga ”nej”. I Frances liv är det nog köksbordet, som kan fällas ut och rymma över 20 personer, som är huvudperson. Under många år.

Alla dessa ungdomar som driver omkring eller ligger på sina rum och haschar utvecklas så småningom på olika vis. De politiskt intresserade flyttar så småningom över sin uppmärksamhet till Afrika, och gör karriärer där. Även Sylvia, som utbildat sig till läkare, reser till Zimlia (Zimbabwe, före detta Sydrhodesia) och jobbar mycket hårt för att få till stånd ett sjukhus och skaffa det allra nödvändigaste. En lång del av boken handlar om Zimlia, och är en svidande vidräkning med korruptionen och vanskötseln av Doris Lessings gamla hemland. Ledarkulten, flosklerna, blundandet för vad som händer på samma sätt som man blundade för vad som hände i Sovjetunionen, girigheten, inkompetensen, de falska löftena. Och så kommer aids.

Det är åtta år sedan jag läste The Sweetest Dream för första gången, och jag minns den som en stor aha-upplevelse. Doris Lessing hjälpte mig att förstå så många saker. Jag är glad att jag nu läst om den, den är fortfarande så väldigt bra. Så många urscener; som när Colin skrivit en debutroman och frågar sin far Johnny vad han tycker. Johnny kommer med en politisk analys, tycker att den är småborgerlig, och är helt oförmögen att känna igen sig själv i porträttet av den Svikande Fadern. Colin blir förkrossad.
Eller en scen jag minns såväl, men glömt att det var härifrån: Sylvia har bett Andrew att ta med sig böcker till hennes sjukhusstation i Zimlia. Han glömmer det, men ger sen sin sekreterare listan på klassiker som Animal Farm och Djungelboken och ber henne ordna det. Sekreteraren tappar bort listan, och går istället in i närmaste bokhandel och handlar på sig en trave bästsäljare och skickar dem. Men bästsäljare i London har mycket lite med verkligheten på landsbygden i Zimlia att göra… Det är så sorgligt så hjärtat kan brista.

Read Full Post »

Richard Yates: The Easter Parade (including spoilers)

The Easter parade är en tragedi i tre akter, och ett mästerstycke. Jag blir golvad och förstår precis Ingrids alla hyllningar till Yates. Det är psykologiskt tätt, isande vackert, och solkigt tragiskt. Systrarna Sarah och Emily växer upp med sin mor i New York och trakterna därikring. Föräldrarna är skilda, och modern Pookie dricker för mycket och försöker alltid se till att bo finare än hon egentligen har råd med. De flyttar ofta. Flickorna längtar efter sin pappa, som de sällan träffar. Sarah har turen att ha dåliga tänder som måste korrigeras med tandställningar, så hon träffar fadern varje månad när han skjutsar henne till tandläkaren.
Sarah och Emily påminner mig en hel del om systrarna Madeleine och Dinah i sina olika livsval. Här är det Sarah som gifter sig ung och sätter igång med att bilda familj. Emily har en rad kärlekshistorier som sällan faller väl ut. Eller, hon gifter sig förresten också ett tag. Det tar slut efter denna salva:
He didn’t speak again until after they’d crossed the Queensboro Bridge, until after they’d crawled through traffic to the West Side and turned uptown, heading home. Then he said ‘Do you want to know something, Emily? I hate your body. Oh, I suppose I love it too, at least God knows I try yo, but at the same time I hate it. I hate what it put me through last year — what it’s putting me through now. I hate your sensitive little tits. I hate your ass and your hips, the way they move and turn; I hate your thighs, the way they open up. I hate your waist and your belly and your great hairy mound and your clitoris and your whole slippery cunt. I’ll repeat this exact statement to Dr. Goldman tomorrow and he’ll ask me why I said it, and I’ll say ”Because I had to say it.” So do you see, Emily? Do you understand? I’m saying this because I have to say it. I hate your body.’ His cheeks were quivering. ‘I hate your body.’

Sarahs äktenskap är också en katastrof. Våld och alkohol. Men hon stannar. Emily betraktas av familjen som ”a free spirit”, en av systersönerna säger när Women’s Lib börjar växa på 1960-talet att han alltid sett henne som en föregångare till den. I själva verket är hon fruktansvärt ensam och tar till flaskan hon också. Emily påminner mycket om Jean Rhys huvudpersoner Sophia Jansen och Julia Martin. (Jag tänker i mitt stilla sinne att den där vanan med en drink före middagen, som lätt blir två och tre, har förstört många liv.)
Sorgligast av alltihop är nog ändå att systrarna inte kan hjälpa varandra. De gör försök, men någon riktig närhet finns inte. Trots att de ändå älskar varandra.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Richard Yates, The Eastern Parade, systrar, alkoholism, New York,

Read Full Post »

Dö int. Mamma, snälla, dö int

Tova fattar beslutet när hon ligger i en blodpöl på köksgolvet med utslagna tänder och hör sin dotters rädsla. Det här går inte längre. Hon måste ta barnen med sig och fly.
Med hjälp av en vän som kör dem genom natten och Österbotten tänker sig Tova att börja ett nytt liv i Sverige. Där ska hon bli den mamma hon egentligen vill vara, den som kan skydda sina barn från det onda.
Parallellt med Tovas färd i den långa natten berättas också Tovas mamma Maris historia. Hon har en mycket hård uppväxt på en liten ö. Som yngsta barnet får hon arbeta och slita, äta sist av alla, ofta gå hungrig. Ett askungeliv men med sin riktiga mamma i rollen som den elaka styvmodern, och någon prins kommer det inte heller. Bara en av broderns fyllekompisar som tvingar sig på henne.

Josefine Sundström har skrivit en mycket stark debutroman. Jag omväxlande sträckläser och blir alldeles matt så att jag måste pausa. Bli inte avskräckta snälla ni, för att ämnena är hemska. Den är så bra! Och det finns ljusa partier. En snäll lärare, vänner, tröst. Orden. Mari lär sig aldrig att läsa riktigt, men hon samlar på vackra trösteord: kanel, sjöbris, barnskratt.

Tankar som stannar kvar hos mig är hur hemskt och svårt det måste vara att se sitt barn leva i ett misshandelsförhållande. Det gör Mari. Samtidigt som hon själv har valt att leva med sin egen plågoande, Mamma Susanna. Susanna är ett verkligt hår av hin, jag gråter när jag läser hur hon behandlar Mari när hon förstår att hon väntar barn. Ofattbar grymhet.
Sa jag att den är spännande också? Den där långa färden genom natten. Ska mannen hinna upp dem? Kommer de att klara sig?

Josefine Sundström är den där söta blonda tjejen som har varit programledare för pop-program och liknande på tv. Jag har hört flera som trott att hennes bok skulle vara chicklit. Det är den inte. Det är en fullvärdig roman på alla nivåer, språkligt och innehållsmässigt. Vacker, sorglig, kraftfull. Och miljöerna! Kappkörningen med spark över isen. Att lära sig bemästra en båt. Och så säger de ”int” hela tiden, jag älskar det.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om Josefine Sundström, Vinteräpplen, kvinnomisshandel, Finland

Read Full Post »

Rosamond Lehmann: The Echoing Grove

Två systrar, Dinah och Madeleine, möts efter många år, hemma hos Madeleine som är änka. Man kan nästan säga att även Dinah är änka, efter samme man. Och det är förstås den kärleksrelationen som är anledningen till att systrarna inte har träffats. Inte pratat. Inte skrikit och gråtit och anklagat. The stiff upper lip.
Boken börjar med att systrarna tar en promenad med den enas hund. Hunden får fatt i en råtta, men lyckas inte döda den. Det måste istället Madeleine göra. Dinah tar hand om nedgrävandet.
The Echoing Grove skiljer sig från de andra böckerna jag läst på så vis att den inte har en enda huvudperson. Berättarrösterna slingrar sig om varandra: Madeleine, Dinah, Rickie (mannen). Samma händelser från åratal tillbaka kan belysas av olika människor, ibland också av bipersoner. Kanske är The Echoing Grove också mer cynisk. Definitivt mindre hoppfull, svartare.
Mot slutet säger Madeleine;
Everybody’s dead or mad. Everybody’s going mad. Cracking up. Going out of control. Perhaps everybody will go mad and that’s how the world will end.”

Typiskt Lehmannsk är miljöbeskrivningarna och hur grundligt hon tränger in i en människas psyke och rotar runt efter det allra mest smärtsamma. Nånstans i mitten blir jag lite less, jag har en tendens att bli irriterad på folk som förstör sina liv på samma sätt om och om igen, men sen kommer en lång scen med Rickie och ytterligare en annan kvinna i ett skyddsrum under bombningarna av London som gör att allt vrids ett varv till och vi rotar lite till. Och när så berättelsen återvänder från sina utflykter i det förgångna och det är systrarna som talar med varandra igen kan äntligen de där sakerna sägas som har varit helt omöjliga förut. Katharsis.
(Om den här boken var en Mad men-säsong så skulle Madeleine vara Betty Draper, Dinah den där bohemiska älskarinnan från säsong ett, och Rickie förstås Don Draper.)

Read Full Post »

Rosamond Lehmann — Dusty Answer

Jag tycker så väldigt mycket om den här boken. Trots att jag bara kunnat läsa ryckvis och inte ens varje dag så har stämningen i boken funnits kvar hos mig och legat som ett litet fluffigt moln (”bluish” ”golden” ”grey mist”) nånstans bakom örat.
Det som händer efter den första delen, där Judith fascineras så av grannbarnen, är att hon åker till Cambridge och inleder en passionerad kärlekshistoria med en annan vacker ung kvinna, Jennifer. (Det var bra att jag visste det innan, för annars hade det dröjt väldigt länge innan jag förstått att de var älskande. Att borsta varandras hår och stoppa om täcken… hur ska man veta att det är sexuellt laddat?)
I den tredje delen av boken är det slut med vackra Jennifer och Judith är svårt deprimerad. Hon prövar sig fram bland grannpojkarna från barndomen, älskar den ene men älskas av den andre, och kanske den tredje. Hon får veta hemligheter och passioner, och fortfarande är hon fascinerad av sina gamla lekkamrater, men ingen är ändå som Jennifer.
Har jag sagt att det är 1920-tal, förresten? Den där underbart vackra skimrande perioden, när kriget är slut.
Och solen har sin gång har också läst Dusty answer. Och numera också Ingrid.

Read Full Post »

Judith drömmer och fantiserar

Jag är helt inne i den här och tycker att den är underbar i sin drömska stil. Judith växer upp som enda barnet i utkanten av en by och leker som liten med grannbarnen, ett gäng kusiner på sommarbesök hos sin mormor. Hon fascineras av dem, ingen detalj av deras utseende eller uppträdande, deras miner, rädslor eller glädje undgår henne.
Under kriget (första världskriget) när de inte träffas fantiserar Judith ihop berättelser om kusinerna. De hinner ses några betydelsemättade dagar innan Judith sen ger sig iväg till Cambridge där hon för första gången ska studera och leva med andra ungdomar. (Hon har aldrig gått i skola.)
Rosamond Lehmanns Dusty answer påminner i stämningen om Virginia Woolfs Vågorna, men är mer lättillgänglig. Jag höll nästan på att säga bättre…
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om Rosamond Lehmann, Dusty answer, Virginia Woolf, Vågorna, fantasier

Read Full Post »

Älskar älskar älskar Sherman Alexie

Why do poets think
They can change the world
The only life I can save
Is my own.

Sherman Alexie skriver vackert, sorgligt, dråpligt. Intensivt. Han hämtar från sitt liv, sin uppväxt, erfarenheterna av att vara indian (Alexie är Spokane). Typiskt för indianer är att utväxla snuskiga skämt, har Sherman Alexie berättat i intervjuer.
I War dances samlas dikter, noveller, korta texter. Ofta handlar det om män och deras relationer till sina fäder. En man som plötsligt blir döv på ena örat och måste in på sjukhus minns när hans egen far låg och dog, av alkoholism och diabetes. En typisk indiansk pappa-död, konstaterar han krasst. Men också: ”I would always feel closest to the man who had most disappointed me.”
En annan novell handlar om senatorsonen, som ger sig ut på en blodig gay-bashing och slår ner sin barndoms bästa vän, utan att känna igen honom. Är hans fars politiska karriär över nu?
Öppningsnovellen handlar om en man som slår ihjäl en inbrottstjuv med sin sons leksaksbaseballträ. Det blev så. Alexie berättar hur och varför, men han levererar inga svar på vad som är rätt eller fel. Och hur skulle han kunna göra det? Istället låter han en annan pappa citera F Scott Fitzgerald: ”The test of a first-rate intelligence is the ability to hold two opposing ideas in mind at the same time and still retain the ability to function”.*
Boken tar slut alldeles för fort. Den får ligga kvar vid sängen, dels för att den är så underbart vackert blå, dels för att jag ska kunna läsa om dikterna. Nån gång vill jag höra Sherman Alexie läsa sina dikter, han gör det ofta och samlar stora skaror runtom i USA.
War dances vann årets Pen/Faulknerpris. De röda skorna på omslaget är från en novell där berättaren möter en vacker kvinna på en flygplats. Sen möter han henne igen, på en annan flygplats. (jag älskar flygplatser.)

*Tyvärr är inte citatet ur Gatsby.

Read Full Post »

James Tiptree jr har skrivit en fantastisk bok

Up the walls of the world är science fiction när den är som bäst. Tankeväckande, omtumlande, vacker och tragisk.
The Star Destroyer, en korsning mellan maskin och medvetande, röjer väg genom solsystemen. Världar förintas längs dess väg. På Tyree känner man av den krympande världen, men har ingenstans att ta vägen, förutom ner i djupet. Invånarna på Tyree är en sorts väsen som jag tänker mig som gasmoln i olika former. De kommunicerar genom tankar och känslor, som omsätts i färger och en sorts sköldar, som jag föreställer mig som fladdriga krinoliner. Redan som små får dessa Tyreer lära sig att kontrollera sina tankar för att inte visa upp dem för alla. Det är fäderna som lär dem, att vara Fader är det finaste man kan vara: omtänksam, tålmodig, pedagogisk, kärleksfull. De kvinnliga Tyreerna duger bättre till upptäcktsresor och sånt barnsligt, även om en och annan kvinnlig Tyree försöker utveckla sin empatisköld för att visa att hon också skulle kunna ta hand om avkomman.
Och så finns det några människor på jorden, som har starka parapsykiska gåvor och plockas med i ett experiment på en avlägsen plats på Jorden. Kan Tyreerna sträcka sina medvetanden in i människornas kroppar och på så sätt fly? Kan de i så fall motivera kroppsstölderna moraliskt och etiskt, för sig själva? Eller är de dömda till undergång när the Star Destroyer närmar sig…
Boken är från 1978 och jag fick fatt i den via bookmooch.
——————-
Läs även andra bloggares åsikter om James Tiptree jr, Up the walls of the world, science fiction,

Read Full Post »

Om jag så måste resa till Los Alamos — Anita Goldman

Klockan 0.5.29.45 den 16 juli 1945 i New Mexico, på en plats mellan fyra bergstoppar, en plats som kallas Jordmoder, Jordnavel, Världens centrum, provsprängs den första atombomben. I ett kargt och skönt, ödsligt och drabbande vackert landskap, ett landskap som människor förälskar sig i (och som jag själv vill besöka, snart).
Anita Goldman får ihop Harry Martinsons naturromantik och Georgia O’Keefes målningar, Oppenheimers ärelystnad, älskarinnan Jean Tatlocks självmord, bergen och växterna och sitt eget uppdrag. Jag gillar. Mycket. Jag tycker om att hon skriver sig själv viktig, att hon tar sig själv på allvar och tar sig rätten att göra kopplingarna. (Lite som Maja Lundgren i Myggor och tigrar.)
Goldman berättar Robert Oppenheimers historia, som ledde fram till Los Alamos. Där ingen egentligen talade om Bomben, som präglat oss och hela världen. Istället kallades den Grejen, Prylen, Manicken. Idel eufemismer. För att stå ut?
Det är vansinnigt intressant. Manhattanprojektet, uppbyggnaden av Los Alamos som en hel liten stad dit även fruarna fick följa med. Medelåldern var 29 år. Koncentrationen av Nobelpristagare och blivande Nobelpristagare skyhög. Massor av barn föddes där, BB fick byggas ut. (Har något barn berättat i skrift, film, måleri?) Ingen fick föra dagbok under tiden de bodde där. Det var förbjudet. Men Anita Goldman letar efter sprickorna, tvivlen, själsvåndorna som borde, måste, finnas hos dem som bygger ett vapen som kan förgöra mänskligheten.
Om jag så måste resa till Los Alamos är starkt och vackert skriven. Jag har försökt mig på Anita Goldman förut, men aldrig riktigt fallit, men nu faller jag handlöst för hennes poetiska prosa och undersökande berättande. Det är väldigt bra. Läs!
Recenserad i Svd, Expressen, och så höll hon ett seminarium på Bokmässan som Pocketblogg var på.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Anita Golman, Los Alamos, Om jag så måste resa till Los Alamos, Robert Oppenheimer, Jean Tatlock

Read Full Post »