Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Best of 2010’ Category

Plötsligt en natt, trots att jag redan har sådär en tre andra böcker på gång, tar min hand upp J D Salingers lilla Franny and Zooey från travarna vid sängen. Och herregud! Vilken bok.
Jag läser den första delen, om den grubblande unga kvinnan Franny, som reser för att träffa sin tråkige pojkvän och under den katastrofala middagen börjar svettas och gömmer sig på toaletten för att gråta. Allt är fejk, oärligt, meningslöst, tycker hon. Hon klamrar sig fast vid en liten pilgrimsbok om en rysk bonde som lär sig Jesus-bönen.
Det korta stycket är en novell i sig, helt perfekt. Den påminner mig om Sylvia Plaths The Bell Jar/Glaskupan: samma känsla, samma sorts människa, tid och miljö. Mycket bra.
Dagen därpå tappar jag upp ett skumbad och tar med mig Franny and Zooey. Och gissa vad? Zooey ligger också i badet. Och läser. Ett gammalt brev från en äldre bror till honom och Franny, och delar av en pjäs han kanske ska vara med i. Mamman, mrs Grass, kommer in och röker & pratar och pratar & röker. Alla som nån gång råkat ut för folk som kommer in när man badar och vägrar ge sig därifrån kan känna igen sig i Zooeys frustration — man blir ju galen. Och vilken dialog! Fullständigt underbar dialog.
Det handlar om Frannys kris, och om de ständigt närvarande döda bröderna Seymour (självmord) och Walt (kriget), och om religion och hög intelligens. Alla sju barnen Grass tillbringade år av sitt liv som underbarn i ett klassiskt frågeprogram på radio. Mrs Grass säger skarpsynt att anledningen till att mr Grass maniskt lyssnar på radio så fort något känns jobbigt i livet är att han hoppas på att en dag få höra alla sina barn där igen, även de döda.
Hos Salinger-fantasten Vixxtoria läser jag att J D skrivit mer om familjen Grass.
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Annonser

Read Full Post »

Så har jag läst ut Azar Nafisis memoar och det som kommer att stanna hos mig är framför allt porträttet av modern (och deras eviga krigföring), Irans våldsamma nutidshistoria, kvinnornas krympande värld och hur grupper av självutnämnda moralens väktare kan gripa och misshandla vem som helst på gatan. Men framför allt en innerlig kärlek till litteraturen. Jag tror inte att jag kan komma på nån annan författare som skriver om litteratur; sagor, berättelser, poesi… så gripande och på liv och död, som Nafizi. Så kärleksfullt. Så allvarligt. Så absolut livsnödvändigt.
Jag tycker också mycket om att det finns bilder.

Azar, Azi, som liten.

Azi med sin mamma.

Pappan, med Charles de Gaulle. Nafisis far var politiskt aktiv och blev borgmästare i Teheran. Sen satt han i fängelse efter revolutionen. Även mamman satt i parlamentet en period.

Nafisis rektor i grundskolan, som hon ofta kom ihop sig med. Rektorn blev mördad efter islamska revolutionen, det är oklart om hon blev hängd eller instoppad i en säck och stenad.
Efter grundskolan utbildade sig Nafizi i Europa och USA.

Azar Nafisi med sin andre make, Bijan. (Första äktenskapet var en flopp.)
En poet (som naturligtvis blev förbjuden) blir jag mycket nyfiken på: Forough Farrokhzad. Hon finns översatt till engelska. Och till svenska!

Ingrid har också läst.

Read Full Post »


Det är med flit jag väljer en omslagsbild där baksidan syns, med de tolv hängda unga kvinnorna. ”Jag har alltid plågats av tanken på de hängda pigorna, och i Penelopiaden plågas Penelope av den också”, skriver Atwood i förordet.
Det här är en underbar bok. Myten i sig är så stark, och Margaret Atwood klär den i så klar och ändå sällsamt poetisk prosa. Hon vänder på hela perspektivet när hon låter Penelope berätta sin egen historia: om modern, najaden, som trivs bäst i vattnet och fadern som försöker dränka henne när hon är liten. Om bortgiftet vid 15 års ålder, rivaliteten med kusinen Sköna Helena, ensamheten på Ithaka där hon inte känner någon under Odysseus långa bortovaro (som också är kusinens fel). Hur Penelope gör de yngsta pigorna till sina förtrogna, och försöker trösta dem när de blir våldtagna av friarna.
Penelope talar från Hades där hon tillbringat de senaste två, tre tusen åren, och lyssnat på skitsnacket och lögnerna om vad som egentligen hände. Atwood ger också pigorna röst i en grekisk kör som gycklar och anklagar. Det är så bra. Läs!

Förutom Odysséen så stöder sig Atwood på Robert Graves Greek Myths. Mitt nördhjärta klappar hårt. Att just hon skriver just om denna myt känns helt logiskt, som sagt.
Penelopiaden var den andra boken som gavs ut i Mytserien och det råkar vara den andra jag läser. Så nu känns det som att jag kommit igång lite med detta projekt, som jag tänkt på i flera år.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »

Inslaget med Juli Zeh i Babel för nåt program sen fascinerade mig mycket. Så skarp, så fritänkande, så på tvärs med den rådande konformismen.* Att hävda individens rätt att göra även sådant som ”alla” vet är farligt och dåligt för hälsan. Att ifrågasätta statens inblandning i det djupt privata — våra kroppar.
— Hon är nog den mest intelligenta människa jag träffat, sa Andreas Ekström, han med Googlekoden, som funderat över individ/övervakning ur ett annat perspektiv.

Nu har Juli Zehs Corpus Delicti bott i min handväska i flera dagar, och färdats bra många mil. Jag har släpat runt den på flyg, buss, kaféer, jazzfestival och i människors hem. Inte för att den är den mest fantastiska berättelse jag har läst. (Den påminner om såväl Aldous Huxleys Sköna nya värld som Karin Boyes Kallocain, (och Philip K Dick, varför inte?) men är kanske kyligare.) Utan för att den ger upphov till så många tankar. Och diskussioner!
Corpus Delicti utspelar sig i en snar framtid, 2058, då alla sjukdomar är utrotade med hjälp av den förnuftsstyrda METODEN. Alla människor är skyldiga att förvalta och underhålla sina kroppar, sin lilla bit av samhällsorganismen. Rättsapparaten får ögonen på Mia Holl, som försummat sin motion och att lämna in sina testvärden. Holl är en renodlad vetenskapare som aldrig ställt till problem förut, men när hon försöker hantera sin brors självmord vill hon bli lämnad i fred. Att vilja bli lämnad ifred betraktas som suspekt och samhällsfarligt, för det är ju allas plikt att vara lyckliga alltid. Och kroppen är inte din egen.
I efterskott har jag läst ett par recensioner. GP:s recensent är negativ av politiska skäl, för att hon anser att Zeh är nyliberal, och DN:s recensent är negativ av moraliska skäl, hon menar att frihet från sjukdom är en lyx som få förunnas i ett globalt perspektiv. Två goda rättänkare. Alltså blir Juli Zeh den onda. Det hoppas jag att många struntar i, och läser — och tänker — med öppet sinne.
Utges av Svante Weyler förlag. Jan i Varberg har också läst, liksom Bernur. Och nu också Ingrid. Och Lyrans Noblesser.

Uppdatering: och på Bokhora har ”rökare får skylla sig själva”-diskussionen startat. Det gör vi redan.

* Det råder alltid konformism. Den varierar över tid bara. Lever man tillräckligt länge och har samma åsikter hela tiden så är man ”rätt” nångång. Har man otur ändrar man sitt tänkande så att man alltid är fel.

Read Full Post »

Visst ser hon underbart sur och trulig ut på omslaget?
Lilla Decca längtar passionerat efter att få gå i skola, men det får hon aldrig. Som sagt, onödigt för flickor. Efter att ha straffat ut sig ur dansskolan genom att skrämma upp de andra med berättelser om hur barn blir till, träffar Decca inga andra barn än sina syskon.
Jessica tillhör de små i familjen. Dels de tre yngsta, dels the Dwarfs. Till skillnad från the Giants, de långa, där favoritsystern* Unity Valkyrie är allra störst. (Vilket namnval! Profetiskt.)
Decca följer sin mor till de fattiga och tänker redan då på att man borde kunna dela på pengar, så att alla har lika mycket. Hon vantrivs i sin familj redan som liten, och startar ett Rymma hemifrån-konto.

Mamman är anti-läkare, kroppen ska självläka. Hon släpar med Jessica och de andra barnen på fester och bröllop även när de har smittsamma sjukdomar (vilket inte gör dem populära). När Jessica får fruktansvärda magsmärtor får hon själv ringa till läkaren och be att han ska plocka bort blindtarmen.
Pappan är som i Nancys böcker: ständiga vredesutbrott, avskyr the Huns, the Frogs och alla andra som inte är engelsmän, älskar att jaga.

När Jessica börjar läsa socialistisk litteratur öppnas en ny värld för henne. Samtidigt skriver tidningarna om hennes skandalomsusade kusin Esmond Romilly, som rymt hemifrån, startat en rebellisk tidning som smugglas in på lärosätena, och deltar i spanska inbördeskriget på lojalisternas sida. Jessica blir kär i Esmond och vill leva som han. När de äntligen träffas för första gången gör de genast upp en rymningsplan för henne.
Själva rymningen är väldigt spännande, trots att jag ju redan vet att hon lyckas. Han blir lika kär i henne och de gifter sig. Beskrivningarna hur de lever på sina ibland mycket barnsliga, men ofta förvånansvärt lyckosamma idéer och ideal är roliga att läsa.

Hons and rebel är en väldigt välskriven, ofta rolig, och också informativ bok. Om politiska skeenden och ställningstaganden, hela tidsandan decenniet före andra världskrigets utbrott. Som när Chamberlain kommer hem från mötet med Hitler och triumferande talar om fred. ”Han är för fred, det är väl bra?”, säger Jessicas arbetskamrater. Att Tjeckoslovakien sålts ut till nazisterna är inget man bryr sig om. I Esmonds och Jessicas kretsar förstår man bättre vartåt det barkar, och i väntan på det oundvikliga krigsutbrottet (och efter att ha mist ett barn i mässling & lunginflammation) reser de mycket unga makarna Romilly till USA. De hankar sig fram på småjobb och bedrägerier och amerikanernas välvilja. När det står klart att Storbrittannien väljer den antifascistiska sidan reser Esmond hem för att strida. Han dör 1941. Jessica är kvar i USA, men där slutar boken. Jag vill ha mer!

* Jessica beskriver Unity, Boud kallad (de hade ett hemligt språk som barn), som sin favoritsyster för att hon var modig, rebellisk, den som gick före. Unity skrämde iväg de flesta av guvernanterna. (Utom den som lärde dem att snatta.) När Unity sen blev passionerad nazist delade hon och Decca fortfarande rum. Det är från den tiden fönstret är fullt av swastikor respektive hammaren & skäran, som flickorna ristade in med sina diamantringar. Att Unity gick åt det håll hon gjorde var en stor sorg hos Jessica, som älskade henne trots allt.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Vem kan få för sig att besöka alla USA:s delstater (ja, alla) och därtill åkandes i en London-taxi? Det finns bara en, och han heter Stephen Fry.
Han fiskar hummer i Maine, skapar sin egen glassmak i Ben & Jerrys fabrik i Vermont, träffar maffian och Hells angels och genuint tandlösa bluegrasspelare, följer med på ett politiskt kampanjmöte… allt på sitt oefterhärmeliga kvicka och nyfikna sätt. Stephen Fry njuter i fulla drag, även om han klagar en del på att hans stora kropp pressas in i de mest fåniga utstyrslar. Ett enda ställe tycker han är vämjeligt fult: Trump Taj Mahal i Atlanta.
(Hittills, måste jag säga, för jag har bara läst cirka en tredjedel än. Jag njuter boken i småportioner, på ett mycket o-Fryskt sätt.)
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Frances Lennox är lycklig. Hennes förre make Johnny har meddelat att han fått klartecken för att göra en film om Fidel Castro och nu ska betala underhållet för barnen, ja allt underhåll sedan åratal tillbaka,. Det betyder att Frances kan tacka ja till en liten teaterroll istället för ett jobberbjudande som ”Aunt Vera” på en tidning. Hon har till och med berättat det för sönerna, Andrew och Colin.

Tillsammans med kompisar, före detta kompisar, gamla flickvänner — en blandad samling som Frances tänker på som ”the kids”, sitter nu Andrew och Colin runt det mycket stora bordet i köket i det lennoxska huset när Johnny kommer in. Kamrat Johnny, kommunist in i benmärgen, beundrad av dem som låter sig bländas av slagorden och analyserna, men inte lika imponerande för dem som känner honom på nära håll. och naturligtvis blir det ingen film. Inget underhåll (Revolutionen är såklart viktigare!) och Frances kan glömma sin teaterroll. Dessutom har Johnny en begäran: Frances måste ta hand om Johnnys nya frus dotter.
Detta är så fullständigt absurt att det är omöjligt att förstå hur Frances kan gå med på det, men så blir det i alla fall. Tilly/Sylvia flyttar in i huset, och en oförutsedd kärlek uppstår mellan henne och Frances svärmor Julia, som äger huset men som dragit sig tillbaka till övervåningen för att lämna plats för barnbarnen som hon inte står ut att se i de eländiga kyffen Frances har råd med.

Det här är en rik och mångfacetterad roman, som spänner över decennier. Det är Doris Lessings summering av den galna period som kallas ”the Sixties”. En period när stalinismen fortfarande var stark och medlemskapet i The Party var kriteriet för om man var en god människa. En tid när ungdomar drev omkring utan mål och mening, drogade, stal (det kallades att ”befria” kläder och böcker, eftersom egendom är stöld), och skulle göra uppror.

Kanske är det själva huset som är huvudpersonen i The Sweetest Dream. Det är alltså Julia Lennox hus, som hon till Johnnys stora förtret inte låter honom överta. Julia är från en annan tid, uppvuxen i Tyskland där hon förälskade sig i en engelsman som hon sen fick vänta på eftersom det stora kriget kom emellan. Nu har det hunnit vara ännu ett stort krig, och Julia har mycket svårt att förstå sig på vad som hänt med London, England, hela världen. Framför allt tycker hon mycket illa om demonstrationerna, aktionerna, folksamlingarna, som hon associerar till när nazister och kommunister slogs på gatorna i hennes gamla hemland.

Frances är en helt annan sorts människa. Hon befinner sig mitt i tidsandan, och även om hon kanske nånstans inser att det är absurt att hon lagar mat till 15–20 personer varje kväll, och att nedervåningen i huset ständigt bebos av någon galning som hatar henne djupt och innerligt, så klarar hon inte av att sätta ner foten och säga ”nej”. I Frances liv är det nog köksbordet, som kan fällas ut och rymma över 20 personer, som är huvudperson. Under många år.

Alla dessa ungdomar som driver omkring eller ligger på sina rum och haschar utvecklas så småningom på olika vis. De politiskt intresserade flyttar så småningom över sin uppmärksamhet till Afrika, och gör karriärer där. Även Sylvia, som utbildat sig till läkare, reser till Zimlia (Zimbabwe, före detta Sydrhodesia) och jobbar mycket hårt för att få till stånd ett sjukhus och skaffa det allra nödvändigaste. En lång del av boken handlar om Zimlia, och är en svidande vidräkning med korruptionen och vanskötseln av Doris Lessings gamla hemland. Ledarkulten, flosklerna, blundandet för vad som händer på samma sätt som man blundade för vad som hände i Sovjetunionen, girigheten, inkompetensen, de falska löftena. Och så kommer aids.

Det är åtta år sedan jag läste The Sweetest Dream för första gången, och jag minns den som en stor aha-upplevelse. Doris Lessing hjälpte mig att förstå så många saker. Jag är glad att jag nu läst om den, den är fortfarande så väldigt bra. Så många urscener; som när Colin skrivit en debutroman och frågar sin far Johnny vad han tycker. Johnny kommer med en politisk analys, tycker att den är småborgerlig, och är helt oförmögen att känna igen sig själv i porträttet av den Svikande Fadern. Colin blir förkrossad.
Eller en scen jag minns såväl, men glömt att det var härifrån: Sylvia har bett Andrew att ta med sig böcker till hennes sjukhusstation i Zimlia. Han glömmer det, men ger sen sin sekreterare listan på klassiker som Animal Farm och Djungelboken och ber henne ordna det. Sekreteraren tappar bort listan, och går istället in i närmaste bokhandel och handlar på sig en trave bästsäljare och skickar dem. Men bästsäljare i London har mycket lite med verkligheten på landsbygden i Zimlia att göra… Det är så sorgligt så hjärtat kan brista.

Read Full Post »

Older Posts »