Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘skräck’


Himmelstrand är en stabil skräckroman där en samling människor blir ensamma kvar — eller förflyttade från — campingplatsen där de somnade kvällen innan. Fyra husvagnar utmärkta med varsitt kryss samlade kring en korsväg där vidriga vidunder rör sig fram och åter. De är omväxlande zombieartade, omväxlande sammansatta av människornas egna värsta fasor: En misshandlande far, en raggig svart tiger, blodgubben… Någon gång längtan i form av James Stewart.
I övrigt ingenting. Ett stort fält av ingenting.
Och på radion spelas bara låtar av Peter Himmelstrand.
Finast är porträttet av de två medelålders bönderna som övergavs av sina fruar och upptäckte att de tycker väldigt mycket om varandra. Det är alltid så vackert och trösterikt med kärlek mitt i allt det hemska. Samma med familjen Stefan–Carina–Emil, men där är det mer traditionellt. Passande för en filmatisering gångbar på den amerikanska marknaden?
Egentligen gillar jag inte zombies. Det där själlösa, monotona, kollektiva intresserar inte mig. Men här funkar det ändå tack vare att de alltså antar individuella former beroende på vem som ser dem.
himmelstrand-ajvide_lindqvistjpgfar-country-the-james-stewart-1955-everett

Read Full Post »

flickanJag har alltid tyckt att det är en så lockande titel: Flickan som älskade Tom Gordon. Den har stått där i uppräkningarna av Stephen Kings alla verk, och jag har fantiserat om vad den kan tänkas handla om. Och nu vet jag.
Flickan heter Tricia och är nio år. Hon och hennes bror är utsläpade på en vandringstur i skogen av sin nyskilda mor. Pete klagar och grälar på mamman, hon klagar och tjatar tillbaka, och för att hon inte längre står ut med deras halvårslånga gräl sackar Tricia efter och går in i skogen för att kissa. Hon tänker ta en genväg för att komma tillbaka till vandringsleden, men istället hamnar hon längre och längre bort, och snart är Tricia vilse.

Det här är en rak hjältehistoria om en rådig liten flicka som får ögonlocken igenbitna av insekter, ramlar och slår sig, drabbas av diarré, jagas av det Okända Otäcka och hallucinerar. Hennes enda tröst är de basebollmatcher hon får in på radion på kvällarna, med Bostonlaget Red Sox där idolen Tom Gordon spelar.
Spännande från första sidan till den sista och oj vad jag hejar på Tricia!
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Någon gång i högstadiet (eller var det gymnasiet?) fick vi läsa novellen ”Att döda ett barn” av Stig Dagerman på svenskan. Den fanns i en antologi så jag gissar att många läst den. Jag har aldrig kunnat glömma den. Det där obönhörliga, fasansfulla, oundvikliga hemska. Hur helt vanliga alldagliga händelser får en laddning som gör att man knappt vågar fortsätta läsa.

ormenLikadant fast ännu värre är det med Ormen. Stig Dagermans debutroman som han skrev när han var strax över 20, under krigstiden, och gav ut 1945.
Den är ohygglig.
Jag gör misstaget att börja läsa den på kvällen och kan sen inte somna för det känns som att den här världen är så vidrig att det inte går att leva i den.
”Men läs den inte då”, säger sambon och han har förstås rätt. Men just då är jag i ett läge där jag vet att jag aldrig skulle kunna släppa den om jag stannade där. Så nästa dag fortsätter jag, och det blir inte bättre. Våld, hot om våld, våldtäktsförsök. Den långa första delen handlar om Irene som råkar ut för allt detta och själv begår en fruktansvärd handling — hon kastar av sin mor från tåget — och ändå hela tiden är fast i en destruktiv relation där hon vill imponera på soldaten Bill som är en fullblodspsykopat. Han skär hennes hand med bajonetten och slänger ner sin andra älskarinna i en brunn. Irene räddar henne så man kan väl säga att i antal liv kvitterar hon modersdråpet med servitrisen Wera.
Ormen är en orm som skrämmer en sergeant när de är ute på övning, och som Bill därför tar med sig tillbaka till baracken i sin ränsel. Ormen spottar och fräser och ringlar sig desperat och vill ut, på samma sätt som Irenes insikt om vad hon gjort försöker bita sig ut ur alla mentala lådor hon stänger in sin skräck i. Ormen är förstås också en metafor som kan laddas med vad du vill. Som Kriget.

Nästa del av boken handlar om hur soldaterna i en sovsal försöker besegra sin ångest genom att berätta historier för varandra på nätterna för att kunna sova. Och sådär håller den på. Slingrar och vrider sig framåt och runt. Stig Dagerman ville skriva om fruktan, och det lyckades han fullständigt med.
Siri Hustvedt har skrivit förordet till nyutgåvan från 2010. Hon gör mig uppmärksam på alla strupar, munnar, knivar, rakblad och som sagt bajonetter som figurerar.

Språket är fantastiskt, förstås. Jag skulle njuta av meforerna om jag inte var så beklämd.
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Read Full Post »

kvinnanisvartJag har haft en härligt läskig läsardag idag. Förutsättningarna: grått ute med snöblandat regn som piskar mot fönstren och taket, blåst som viner och drar i huset, sprakande brasa och stor tekopp, soffa med mysfilt och så spökromanen jag fick av Susan Hill. Kan det bli bättre en ledig februarifredag? Jag tror inte det.
Det händer inte så mycket i Kvinnan i svart, och vad som ska hända får vi mer eller mindre veta redan från början. Ändå fångar Susan Hill mig direkt och släpper aldrig taget. Det är stämningarna som gör det. Miljöerna: dimman, kvicksanden, sankmarkerna. Huset. Jag är där. Jag följer den unge advokaten, jag ser den utmärglade kvinnan, jag följer med på känslosvängningarna från karskt övermod till panisk skräck, optimistisk handlingskraft till djup förtvivlan.
Det är enormt skickligt gjort av Susan Hill, och fullständigt obegripligt att jag inte hört talas om henne förut. Jag trodde att hon var ganska nyutgiven, men hon är född 1942 och har gett ut en lång rad böcker och dessutom vunnit Somerset Maugham-priset.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »


Vi verkar vara tämligen ensamma om att se den absurda tempofyllda skräckserien American Horror Story. Och jag vet inte riktigt än vad jag tycker om den. Det är liksom extra allt av varenda bloddrypande detalj och krypande hjärtklappningsframkallande stämning. Och jag menar verkligen EXTRA ALLT: Bihandlingar som en vanlig serie skulle låta pågå i minst ett par säsonger gör American Horror Story av med på ett par avsnitt. Poff — där dog hon.
Tricket är förstås att de döda sällan försvinner. De blir kvar och tycker sig ha rätt till huset i Los Angeles utkanter dit en östkustfamilj flyttat för att försöka lappa ihop sig efter dels ett missfall, dels en otrohetsaffär. Förutom mamma och pappa är det också en tonårsdotter som dras till udda killar.
Jag minns Connie Britton från Spin City, där hon spelade Nikki, och jag gillade henne mycket. Frances Conroy från Six Feet Under är en annan favorit. Bäst av alla är dock Jessica Lange i formidabel form som lyfter varenda scen hon är med i. Så bra så man darrar i tv-fåtöljen.

Read Full Post »

doktor-sömnMin stora Kingläsning ägde rum på 1980-talet, då jag plöjde tegelsten på tegelsten. ”Jurtjyrkogården”, ”Christine”, ”Det”, ”Knackarna”, ”Lida”, ”Stark”… Plus ”Talismanen” som han skrev med Peter Straub. Plus böckerna under psedonymen Richard Bachman. Sen fick jag plötsligt nog, min läsning nådde utmattningens gräns och kanske blev jag också snobbigare i min läsning — Stephen King har aldrig räknats till fin litteratur.
Uppehållet varade i många år (förutom några filmer förstås) tills plötsligt min längtan efter en återförening mellan pärmar väcktes och jag hittade tillbaka med ”Lisey’s story” (en favorit!), ”Benrangel” och ”Drömfångare”. (Alla är inte bra, ”Under kupolen” kan man gärna strunta i.)
Och nu. Nu plockar skräckfarfar upp tråden från Varsel och berättar lille Danny Torrances fortsatta historia. Danny vars författande alkoholist till far (det är ofta författare hos King, och ofta alkoholister) blir galen och försöker mörda sin familj på ett ensligt beläget hotell i Colorado. Har du inte läst boken så har du säkert sett filmen ”The Shining” och kanske drömt mardrömmar.
I ”Doktor Sömn” börjar Danny Torrance närma sig de 30 och har fortfarande kvar sitt skimmer, sitt varsel. Han jobbar som vårdbiträde och är mycket bra på sitt jobb. Dan Torrance vet när någon ska dö och kan hjälpa den människan över till andra sidan. Men Danny har också precis som sin far stora problem med spriten och ännu större med humöret, han får sparken gång på gång och flyttar ständigt runt. Han befinner sig på den absoluta botten när han anländer till Frazier i New Hampshire, där livet ska ta en ny vändning.
In i handlingen kommer så den lilla flickan Abra, begåvad med ett ännu kraftfullare skimmer redan som spädbarn. Och i en annan del av landet får vi möta den Sanna knuten, ett kringkuskande sällskap under ledning av Rose med hatten, som lever på att tortera och döda skimrande barn…
Doktor Sömn är en klassisk King med dels den stora, episka, kampen mellan Ont och Gott, och dels den som försigår inom en människa. Det onda kan vara barnamördare. Det kan också vara monstret Alkoholen. Prosaisk verklighet blandas med det som finns på andra sidan verkligheten och persongalleriet myllrar av människor som vi får lära känna med styrkor och svagheter. Ingen kan som Stephen King zooma in på en människa och beskriva allt viktigt med henne på i bara ett par korta stycken.
Kanske du också tappat bort Stephen King? Ge honom en chans igen! Kingen kan konsten att berätta.

Översättning: Boo Cassel

Read Full Post »

… Flickan från ingenstans kan man läsa om här om man har lust.
Förstår inte alls varför så många tyckte om den? De första 50, 80 sidorna var lysande, men sen föll det ju totalt.
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Older Posts »