John Ajvide Lindqvist: Himmelstrand

Himmelstrand är en stabil skräckroman där en samling människor blir ensamma kvar — eller förflyttade från — campingplatsen där de somnade kvällen innan. Fyra husvagnar utmärkta med varsitt kryss samlade kring en korsväg där vidriga vidunder rör sig fram och åter. De är omväxlande zombieartade, omväxlande sammansatta av människornas egna värsta fasor: En misshandlande far, en raggig svart tiger, blodgubben… Någon gång längtan i form av James Stewart.
I övrigt ingenting. Ett stort fält av ingenting.
Och på radion spelas bara låtar av Peter Himmelstrand.
Finast är porträttet av de två medelålders bönderna som övergavs av sina fruar och upptäckte att de tycker väldigt mycket om varandra. Det är alltid så vackert och trösterikt med kärlek mitt i allt det hemska. Samma med familjen Stefan–Carina–Emil, men där är det mer traditionellt. Passande för en filmatisering gångbar på den amerikanska marknaden?
Egentligen gillar jag inte zombies. Det där själlösa, monotona, kollektiva intresserar inte mig. Men här funkar det ändå tack vare att de alltså antar individuella former beroende på vem som ser dem.

Read Full Post »

Flickan som älskade Tom Gordon

Jag har alltid tyckt att det är en så lockande titel: Flickan som älskade Tom Gordon. Den har stått där i uppräkningarna av Stephen Kings alla verk, och jag har fantiserat om vad den kan tänkas handla om. Och nu vet jag.
Flickan heter Tricia och är nio år. Hon och hennes bror är utsläpade på en vandringstur i skogen av sin nyskilda mor. Pete klagar och grälar på mamman, hon klagar och tjatar tillbaka, och för att hon inte längre står ut med deras halvårslånga gräl sackar Tricia efter och går in i skogen för att kissa. Hon tänker ta en genväg för att komma tillbaka till vandringsleden, men istället hamnar hon längre och längre bort, och snart är Tricia vilse.

Det här är en rak hjältehistoria om en rådig liten flicka som får ögonlocken igenbitna av insekter, ramlar och slår sig, drabbas av diarré, jagas av det Okända Otäcka och hallucinerar. Hennes enda tröst är de basebollmatcher hon får in på radion på kvällarna, med Bostonlaget Red Sox där idolen Tom Gordon spelar.
Spännande från första sidan till den sista och oj vad jag hejar på Tricia!
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om Stephen King, skräck, Flickan som älskade Tom Gordon

Read Full Post »

Stig Dagerman: Ormen (ångest med spoilers)

Någon gång i högstadiet (eller var det gymnasiet?) fick vi läsa novellen ”Att döda ett barn” av Stig Dagerman på svenskan. Den fanns i en antologi så jag gissar att många läst den. Jag har aldrig kunnat glömma den. Det där obönhörliga, fasansfulla, oundvikliga hemska. Hur helt vanliga alldagliga händelser får en laddning som gör att man knappt vågar fortsätta läsa.

Likadant fast ännu värre är det med Ormen. Stig Dagermans debutroman som han skrev när han var strax över 20, under krigstiden, och gav ut 1945.
Den är ohygglig.
Jag gör misstaget att börja läsa den på kvällen och kan sen inte somna för det känns som att den här världen är så vidrig att det inte går att leva i den.
”Men läs den inte då”, säger sambon och han har förstås rätt. Men just då är jag i ett läge där jag vet att jag aldrig skulle kunna släppa den om jag stannade där. Så nästa dag fortsätter jag, och det blir inte bättre. Våld, hot om våld, våldtäktsförsök. Den långa första delen handlar om Irene som råkar ut för allt detta och själv begår en fruktansvärd handling — hon kastar av sin mor från tåget — och ändå hela tiden är fast i en destruktiv relation där hon vill imponera på soldaten Bill som är en fullblodspsykopat. Han skär hennes hand med bajonetten och slänger ner sin andra älskarinna i en brunn. Irene räddar henne så man kan väl säga att i antal liv kvitterar hon modersdråpet med servitrisen Wera.
Ormen är en orm som skrämmer en sergeant när de är ute på övning, och som Bill därför tar med sig tillbaka till baracken i sin ränsel. Ormen spottar och fräser och ringlar sig desperat och vill ut, på samma sätt som Irenes insikt om vad hon gjort försöker bita sig ut ur alla mentala lådor hon stänger in sin skräck i. Ormen är förstås också en metafor som kan laddas med vad du vill. Som Kriget.

Nästa del av boken handlar om hur soldaterna i en sovsal försöker besegra sin ångest genom att berätta historier för varandra på nätterna för att kunna sova. Och sådär håller den på. Slingrar och vrider sig framåt och runt. Stig Dagerman ville skriva om fruktan, och det lyckades han fullständigt med.
Siri Hustvedt har skrivit förordet till nyutgåvan från 2010. Hon gör mig uppmärksam på alla strupar, munnar, knivar, rakblad och som sagt bajonetter som figurerar.

Språket är fantastiskt, förstås. Jag skulle njuta av meforerna om jag inte var så beklämd.
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om Stig Dagerman, Ormen, Siri Hustvedt, ångest, fruktan, skräck, modersdråp, våld, hot

Read Full Post »

Susan Hill: Kvinnan i svart

Jag har haft en härligt läskig läsardag idag. Förutsättningarna: grått ute med snöblandat regn som piskar mot fönstren och taket, blåst som viner och drar i huset, sprakande brasa och stor tekopp, soffa med mysfilt och så spökromanen jag fick av Susan Hill. Kan det bli bättre en ledig februarifredag? Jag tror inte det.
Det händer inte så mycket i Kvinnan i svart, och vad som ska hända får vi mer eller mindre veta redan från början. Ändå fångar Susan Hill mig direkt och släpper aldrig taget. Det är stämningarna som gör det. Miljöerna: dimman, kvicksanden, sankmarkerna. Huset. Jag är där. Jag följer den unge advokaten, jag ser den utmärglade kvinnan, jag följer med på känslosvängningarna från karskt övermod till panisk skräck, optimistisk handlingskraft till djup förtvivlan.
Det är enormt skickligt gjort av Susan Hill, och fullständigt obegripligt att jag inte hört talas om henne förut. Jag trodde att hon var ganska nyutgiven, men hon är född 1942 och har gett ut en lång rad böcker och dessutom vunnit Somerset Maugham-priset.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om Susan Hill, Kvinnan i svart, spökhistoria, W Somerset Maugham, skräck

Read Full Post »

Hatälskar American Horror Story

Vi verkar vara tämligen ensamma om att se den absurda tempofyllda skräckserien American Horror Story. Och jag vet inte riktigt än vad jag tycker om den. Det är liksom extra allt av varenda bloddrypande detalj och krypande hjärtklappningsframkallande stämning. Och jag menar verkligen EXTRA ALLT: Bihandlingar som en vanlig serie skulle låta pågå i minst ett par säsonger gör American Horror Story av med på ett par avsnitt. Poff — där dog hon.
Tricket är förstås att de döda sällan försvinner. De blir kvar och tycker sig ha rätt till huset i Los Angeles utkanter dit en östkustfamilj flyttat för att försöka lappa ihop sig efter dels ett missfall, dels en otrohetsaffär. Förutom mamma och pappa är det också en tonårsdotter som dras till udda killar.
Jag minns Connie Britton från Spin City, där hon spelade Nikki, och jag gillade henne mycket. Frances Conroy från Six Feet Under är en annan favorit. Bäst av alla är dock Jessica Lange i formidabel form som lyfter varenda scen hon är med i. Så bra så man darrar i tv-fåtöljen.

Read Full Post »

Stephen King: Doktor Sömn

Min stora Kingläsning ägde rum på 1980-talet, då jag plöjde tegelsten på tegelsten. ”Jurtjyrkogården”, ”Christine”, ”Det”, ”Knackarna”, ”Lida”, ”Stark”… Plus ”Talismanen” som han skrev med Peter Straub. Plus böckerna under psedonymen Richard Bachman. Sen fick jag plötsligt nog, min läsning nådde utmattningens gräns och kanske blev jag också snobbigare i min läsning — Stephen King har aldrig räknats till fin litteratur.
Uppehållet varade i många år (förutom några filmer förstås) tills plötsligt min längtan efter en återförening mellan pärmar väcktes och jag hittade tillbaka med ”Lisey’s story” (en favorit!), ”Benrangel” och ”Drömfångare”. (Alla är inte bra, ”Under kupolen” kan man gärna strunta i.)
Och nu. Nu plockar skräckfarfar upp tråden från Varsel och berättar lille Danny Torrances fortsatta historia. Danny vars författande alkoholist till far (det är ofta författare hos King, och ofta alkoholister) blir galen och försöker mörda sin familj på ett ensligt beläget hotell i Colorado. Har du inte läst boken så har du säkert sett filmen ”The Shining” och kanske drömt mardrömmar.
I ”Doktor Sömn” börjar Danny Torrance närma sig de 30 och har fortfarande kvar sitt skimmer, sitt varsel. Han jobbar som vårdbiträde och är mycket bra på sitt jobb. Dan Torrance vet när någon ska dö och kan hjälpa den människan över till andra sidan. Men Danny har också precis som sin far stora problem med spriten och ännu större med humöret, han får sparken gång på gång och flyttar ständigt runt. Han befinner sig på den absoluta botten när han anländer till Frazier i New Hampshire, där livet ska ta en ny vändning.
In i handlingen kommer så den lilla flickan Abra, begåvad med ett ännu kraftfullare skimmer redan som spädbarn. Och i en annan del av landet får vi möta den Sanna knuten, ett kringkuskande sällskap under ledning av Rose med hatten, som lever på att tortera och döda skimrande barn…
Doktor Sömn är en klassisk King med dels den stora, episka, kampen mellan Ont och Gott, och dels den som försigår inom en människa. Det onda kan vara barnamördare. Det kan också vara monstret Alkoholen. Prosaisk verklighet blandas med det som finns på andra sidan verkligheten och persongalleriet myllrar av människor som vi får lära känna med styrkor och svagheter. Ingen kan som Stephen King zooma in på en människa och beskriva allt viktigt med henne på i bara ett par korta stycken.
Kanske du också tappat bort Stephen King? Ge honom en chans igen! Kingen kan konsten att berätta.

Översättning: Boo Cassel

Read Full Post »

Min besvikelse på Justin Cronins…

… Flickan från ingenstans kan man läsa om här om man har lust.
Förstår inte alls varför så många tyckte om den? De första 50, 80 sidorna var lysande, men sen föll det ju totalt.
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Justin Cronin, Flickan från ingenstans, skräck

Read Full Post »

Pausar Offerrit

Karaktärerna är för typiga för min smak: det fartblinda och dominanta kommunalrådet, Rotary- och Lionsgubbarna, prästen… En polis som kommer tillbaka efter sjukskrivning känns lite mer intressant men inte tillräckligt just nu. Sen undrar jag om det verkligen finns kommunalråd (även på små orter) som är så dumma att de tror att lösningen på industrins nedläggning och ortens överlevnad är att hämta hem nån obskyr kändis från USA för att starta ett designcentrum, utan minsta kunskap eller förutsättningar? Nej.
Offerrit ska vara skräck, men hittills är det mest så där liksom skojfriskt, och det är inte bästa grunden för att sen börja skrämma sin läsare. I alla fall inte mig. Kanske får boken en ny chans senare.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om Johannes Källström, Offerrit, skräck

Read Full Post »

Gillian Flynn: Sharp objects

”I am a cutter, you see. Also a snipper, a slicer, a carver, a jabber. I am a very special case. I have a purpose. My skin, you see, screams. It’s covered with words — cook, cupcake, kitty, curls — as if a knife-wielding first-grader learned to write on my flesh. I sometimes, but only sometimes, laugh. Getting out of the bath and seeing, out of the corner of my eye, down the side of a leg: babydoll. Pulling a sweater on and, in a flash of my wrist: harmful. Why these words? Thousands of hours of theraphy have yielded a few ideas from the good doctors. They are often feminine, in a Dick and Jane, pink vs. puppy dog tails sort of way. Or the are flat out negative. Number of synonyms for anxious carved in my skin: eleven. The one thing I know for sure is that at the time, it was crucial to see these letters on me, and not just see them, but feel them. Burning on my left hip: petticoat.”

En motvillig reporter, Camille Streaker, skickas till sin lilla hemstad i Missouri för att bevaka en mordutredning. En liten flicka är mördad, en annan försvunnen. Båda var små uppstudsiga individer, som kanske eller kanske inte valdes ut just av den orsaken.
I Wind Gap bor Camilles mor Adora, styvfar Alan, och lillasyster Amma som hon först inte känner igen när hon träffar henne. En trettonårig översittare, som använder sex, pennalism, och lögner för att få som hon vill, och som håller den yngre delen av staden i ett järngrepp. I det stora viktorianska huset står fortfarande den döda systern Marians rum kvar som förut. Allt är som förut; skvallret, skitsnacket, maktförhållandena. Vem som är viktig, vem man kan köra med. Med ärvda pengar och en slaktfabrik — vilken skildring! Jag känner blodlukten från de plågade grisarna — behöver Adora inte arbeta. Och alla krusar för henne.
Camilles arbete med att försöka skriva om morden kompliceras av hennes minnen av Marian, och hennes ångestladdade relation till staden och framför allt till sin mor.
Det här är våldsammare än Joyce Carol Oates. I sin förvridenhet är det nästan värre än Mo Hayder. Camille är lika ärrad som Hayders hjältinna Grey i Tokyo, men av andra orsaker.
Tack till Bokhore-Helena som skrev om denna, och jag håller med om Twin peaks-vibbarna. Den där krypande känslan i en småstad full av hemligheter, alla låtsas som att allt är helt normalt men under ytan pågår de mest fasanfulla saker. Det verkar som att Helena på Fiktiviteter läser den här nu också. Och Bokbabbel har läst.

————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Gillian Flynn, Sharp objects

Read Full Post »

The Strain — Guillermo del Toro & Chuck Hogan

Ett flygplan landar på JFK men ingen kliver ut. Alla är döda. Nästan. Fyra överlevande förs till sjukhus, men konstiga saker händer med dem.
Det här är klassisk skräck, effektivt berättad med spänningen på topp samtidigt som den innehåller alla de förutsägbara delarna. Jag ser hela tiden filmen framför mig, för naturligtvis kommer det att komma en film på detta. Den innehåller: Den ömma fadern som fuckat upp sitt äktenskap men älskar sin son över allt annat. Tyvärr måste pappa rädda världen innan de kan fortsätta spela tv-spel. Den ondsinte miljardären som ingått en pakt med något värre än djävulen, av själviska skäl, och som skiter i om resten av mänskligheten går åt. Det ondskefulla monstret himself. Den vise mannen som vigt sitt liv åt att utrota sagda monster.
Runt om dessa finns birollerna som kameran zoomar in för kortare eller längre perioder. Plus för att författarparet har bemödat sig om att göra birollerna till riktiga människor, som man bryr sig om. Jag fäster mig särskilt vid mannen som bor med en psykiskt sjuk fru och två små barn. När han förstår vilken fara han själv utgör mot dem, kedjar han fast sig i hundkojan.
Jag sätter lätt motvilligt en vampyr-etikett på den här, för egentligen känns det mer som zoombier.
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om Guillermo del Toro, The Strain, Chuck Hogan, skräck, vampyrer

Read Full Post »

Någon i din säng — Andreas Roman

En liten flicka med svart hår och gröna ögon tycker om att fiska krabbor. Inget av de andra barnen vill leka med henne och flickan kan inte förstå varför. Hon uppfinner en låtsaskompis för att slippa vara ensam.
*
Sofia är den extremt framgångsrika författaren, ständig bästsäljare, stenrik och vacker — men fortfarande är det ingen som vill vara med henne. Och när ”vännerna” först lämnar återbud en efter en till middag, och hon sen får sitta ensam på restaurang på sin födelsedag, ja, då skulle Sofia helst ändå vilja vara ensam.
Problemet är att då kommer låtsaskompisen tillbaka. Svartsjuk och aggressiv.
*
Det här är inget för sena nätter eller ensamma kvällar. Jag blir rädd.
Det här är den tredje boken jag läser av Roman, och jag gillar dem ganska bra. Egentligen är det det psykologiska han skildrar allra bäst, mänskliga relationer, men skräckmomententen behövs också. Den första, Vigilante, handlar om en kille som lossnar totalt och börjar spöa upp folk som han tycker uppför sig illa. Den andra handlar om en kille som är paniskt mörkrädd och ger sig ut i skogen för att försöka bearbeta sin skräck. Han från Mörkrädd kommer tillbaka i den här, sånt är kul.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Andreas Roman, skräck, Någon i din säng

Read Full Post »

Oväntat bra svensk deckare/thriller

Det står ”psykologisk spänningsroman” på Camilla Grebes och Åsa Träffs debut Någon sorts frid. Det är sånt som lockar mig om författaren är engelskspråkig, men som jag brukar akta mig noga för när författaren är svensk. Det brukar vara kod för ”ville skriva en deckare men kunde inte hålla ihop logiken och iddes inte lära sig det mest elementära om polisarbete”. Men så inte här. Det här är spännande och med väldigt mycket psykologi. Fallbeskrivningar, rent av.
Huvudpersonen Siri är en mörkrädd och ledsen psykolog som bor ensam ute på landet efter att hennes man dog för något år sen, tillsammans med katten Ziggy. (Gissar att den är döpt efter Ziggy Stardust.) Siri delar arbetsplats med sin raka motsats, goda vännen Aina som har en mycket frisk aptit på män, och lätt gubbsjuka Sven. Och hon har förstås en del knepiga patienter. Jag gillar partierna som handlar om dem.
En person hittas död och polisen börjar snart tro att det är någon som är ute efter Siri. Och sen blir det sträckläsning. Aningens långsamt tempo kanske, men det passar.
Grebe och Träff är systrar och bloggar (bloggade?) här. Jag förstod ingenting när jag plötsligt fick boken i brevlådan, men så hittade jag ett gammalt mejl med en förfrågan som jag uppenbarligen svarade ”ja” på, och det är jag ju glad för nu.
———————————–
Läs även andra bloggares åsikter om deckare, skräck, Åsa Träff, Camilla Grebe, Någon sorts frid

Read Full Post »

Ny skräckförfattare upptäckt!

Justin Evans heter han och jag har läst debuten: En mörkrädd pojke.
Den handlar om George Davies, en nybliven far som inte vågar eller klarar av att hålla i sitt barn eller ens röra vid honom. Frun Maggie blir mer och mer frustrerad och orolig, och kräver att George går i terapi för att försöka komma över sin rädsla (och rädda äktenskapet). George masar sig iväg till terapeuten och berättar där att han gått hos psykolog förut, när han var liten. Då var han elva år och hans begåvade och excentriska far hade nyligen dött på en resa till Honduras. George var en utstött liten pojke, alldeles för dålig på att sköta sin personliga hygien och att dölja sin intelligens. Konstiga kläder hade han också, eftersom både mamman och pappan tyckte att sånt är oviktigt. Justin Evans är mycket träffsäker i sina skildringar av den där världsfrånvända akademikertypen, med flottigt hår och misspassande klädsel och färger. Typen som inte passar in och föraktar alla som gör det.
När den elvaårige George så får en vän är det något märkligt med honom. Ingen annan kan se honom, och vännen berättar underliga saker om Georges pappas död. Vännen vill också att George ska agera och hämnas sin far.
När jag började läsa den här tyckte jag att den var suverän. Det kryper i kroppan, det är spännande. Och det fortsätter att vara spännande, men jag tycker inte att Evans får ihop det riktigt på slutet. Jag har ett par frågetecken kvar. Men jag rekommenderar ändå alla som vill bli skrämda att läsa Evans.
——————–
Läs även andra bloggares åsikter om Justin Evans, En mörkrädd pojke, skräck

Read Full Post »

Mysteries of Winterthurn — Joyce Carol Oates

Så, nu har jag läst ut Joyce Carol Oates tjocka Mysteries of Winterthurn, hennes egen favorit i sviten av gotiska romaner.
Jag gillar Mysteries of Winterthurn. Det var skönt att förflyttas till en annan tid, kring sekelskiftet 1800–1900, och jag var på humör för det där mångordiga, snåriga, språket, där bisatser och utvikningar och parenteser flätas in i varandra så att när man kommit till punkten minns man inte alltid hur det började. (Men man måste vara på humör, annars blir det bara jobbigt.)

Huvudpersonen är Xavier Kilgarvan, som är 16 år när de första förfärliga dödsfallen inträffar, i hans egen släkt, men en del av släkten som inte står på god fot med Xaviers familj. Det är hemska saker, ett låst rum-mysterium med ett spädbarn som blir bitet/tuggat till döds. Övernaturligheter! Men också ack så sorgliga familjehemligheter. Även andra brutala dödsfall inträffar, som inte uttalat får sin förklaring men som man med 2000-talsögon förstår ungefär vad som hänt. Joyce Carol Oates är suverän på att gestalta bigotta, fördomsfulla, rasistiska, sexistiska, och maktfullkomliga människor, och ett samhälle som alltid, ALLTID tänker i klasskategorier. ”Why, he’s a gentleman, he must be innocent!”

En liten liten bihistoria, på kanske två sidor av 480, ligger och gnager i mitt minne. Det är en suffragett som hette Fanny Flaxen som kommer från storstaden för att hålla ett tal. Hon blir bortrövad av ett hemligt sällskap och våldtagen tills hon förlorar förståndet. Naturligtvis var det till viss del hennes ”egen skuld”, eftersom hon ”upprörde folks känslor” med det där talet, och ingen vet ju egentligen vilka som ingår i det där hemliga sällskapet, även om alla tror att det är den yngre generationen herremän och hur skulle man kunna anklaga dem när deras fäder sitter i domstolarna och stadshuset? Förresten är det inget trevligt att prata om sånt där, så det glömmer vi bort.

När Joyce Carol Oates var här i Sverige i somras talade hon (som jag minns det) mest om Bellefleur, men i dagboken skriver hon också mycket om arbetet med Mysteries…, hur svårt det är att hitta berättarrösten, och att Xavier är hon själv, den karaktär hon starkast identifierar sig med.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Joyce Carol Oates, Mysteries of Winterthurn, böcker, gotisk, skräck, USA

Read Full Post »

Mo Hayder — Pig Island

På Pig Island utanför skotska kusten bor några knäppgökar i en sekt där det ingår i galenskapen att aldrig söka läkarhjälp för sina sjukdomar. De ska hela sig själva. Dit åker journalisten John Oakes, som den första någonsin att släppas in för att göra reportage. Sekten behöver bättra på sitt rykte efter att en video spridits över nätet; föreställande en smygande, ranglig figur med … svans? Är det djävulen? Är den nån utklädd skojare? Vad ÄR det?

John Oakes har en förhistoria och en oplockad gås med sektens grundare, Malachi Dove. Dove har svurit att hämnas. Men Dove sitter numera isolerad bakom ett högt elstängsel i sitt eget lilla hörn av ön. Där skär han huvudet av grisar, sätter upp dem á la Flugornas herre, och slänger köttresterna i havet där de driver iland på fastlandet och skrämmer skiten ur folk.
Oakes äktenskap är på upphällningen, men fru Lexie hänger ändå på till Skottland. Vissa partier av boken är skrivna ur hennes synvinkel. Det stör mig först, hon är så ecocentrerad och har sin egen vrickade agenda, men det funkar ändå hyfsat.
Läskig bok! Rekommenderas. Grisar är otäckingar, jag vill gärna slippa se nån på ett tag. (Den här boken är fristående och har inget med Hayders hjälte Jack Caffery att göra, precis som Olivia berättade här.)
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Mo Hayder, Pig island, skräck, böcker

Read Full Post »