Boktips: Karthago av Joyce Carol Oates

Först sänt i Minuter till helg i 24Corren.
Bloggat om här.

Read Full Post »

Joyce Carol Oates: Karthago

Mörkt, våldsamt, en familj som faller sönder. JCO fortsätter på sina inmutade teman och det här är så bra. Andlöst, febrigt, om en försvunnen barnslig 19-åring, Cressida, den ”smarta” systern. Den kraftfulle pappan, Zeno, som letar och letar och springer och springer mer än han förmår för att han vill att hans ansikte ska vara det första hon ser — för hon är ju bara försvunnen? Hon får inte vara död.
Den ”vackra” systern Juliets nyblivna expojkvän, skadad och vanställd efter kriget i Irak, vad har han med det hela att göra? Jag vill tycka om Brett, jag tycker synd om Brett, men är han en mördare? Hon förenklar ingenting Joyce Carol Oates. Men det här med förlåtelse, som modern Arlette söker efter, har Oates varit lika intresserad av det förut? Det kanske hon har. Tänker på Flannery O’Connor också. Dessa amerikanskor som borrar sig ner i det svartaste svarta och strävar efter försoning.

Read Full Post »

Joyce Carol och jag i helgen

Finaste JCO har varit min bästa kompis i helgen, och jag är så himla glad att jag började läsa den här. Jag kände Mulvaney-vibbarna direkt, far-dotter-relationen, den lilla småstaden, en kvinna utsatt för grovt våld, en man och en familj i sönderfall. En klassisk Oates. En sån där genuin svart historia om besatthet och skuld och längtan efter försoning som hon är mästare på.
Jo, jag vet att Joyce Carol Oates själv berättat att Det var vi som var Mulvaneys handlar om kärleken till en katt; Muffin. Men för mig handlar den om så mycket mer än så. Och det gör Lilla himlafågel också. Jag tycker inte lika mycket om Krista Diehl som om Marianne Mulvaney, och Eddy Diehl kommer ju inte i närheten av pappan i familjen Mulvaney, därtill är han alldeles för självisk, men åh, vad Lilla himlafågel är bra. Inköpt förra bokrean.
Nu ska jag läsa ut den.

JCO herself har tyvärr haft det jävligt i helgen. Inbrott, läser jag på hennes twitter. Stackars!

Uppdatering: Det är förstås två familjer som går under. Kruller, med sonen Aaron, och Diehl, med dottern Krista. Dessa två har en stark dragning till varandra, som är omöjlig därför att båda deras fäder är misstänkta för mordet på Aarons mor Zoe.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om Joyce Carol Oates, Lilla himlafågel, Det var vi som var Mulvaneys, inbrott, våld, besatthet, försoning, klassisk Oates

Read Full Post »

Slut på Djur

Jag har lyssnat färdigt på Djur. Marie Göransson läste väldigt bra. Och boken var ruskigt bra. Ruskig och obehaglig, om ett bisarrt ménage à trois där ett medelålders akademiskt konstnärspar sätter i system att förföra collegeflickor. Gärna flickor i psykisk obalans, såna som skadar sig själva eller anlägger små bränder eller vandaliserar konstverk.
Det är en lättnad att de onda får vad de förtjänar, och att den magra Gillian verkar ha ett bra liv som vuxen. Eller? Jag väljer att tro det.

Den där papegojan som paret Dorcas och Andrew äger, elakingen som hugger och biter Gillian, den påminner mig om fågeln som biter Laura Palmer i Twin Peaks. Mycket av stämningen påminner också, detaljer med porrtidningar och hela scenariot med att allt ser så stillsamt och fint ut på ytan medan alla möjliga perversioner och skruvade maktrelationer finns under ytan.

Jo! Och så undrar jag över det här med hår. Gillian klipper i en storslagen gest av sig allt sitt vackra hår. Hon ger flätorna till Dorcas i en sorts offer/underkastelsegärning. Det påminner mig om den allra första Oates-en jag läste, Marya, som var så här obehaglig men som jag inte heller kunde sluta läsa, trots att jag kanske egentligen var för ung. Där blir huvudpersonen Marya tvångsklippt i en väldigt otäck scen.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Joyce Carol Oates, Djur, Marie Göransson, Laura Palmer, Twin Peaks, papegoja, Marya

Read Full Post »

En antagen utmaning — 2011 års hyllvärmare

Av alla roliga utmaningar som cirkulerar just nu får jag spontant lust att vara med i flera. Prix Femina hos Emmas bokhylla, 30 days of books hos Bokhora , Boktolva hos O med författare man är nyfiken på, och visst var det väl en skräckutmaning på gång också?
Men jag försöker tänka praktiskt och har bestämt mig för att vara med i utmaningen att läsa ett antal hyllvärmare som jag tror det är Två träd i en bokskog som initierat.

Så i år tänker jag läsa:
Rose Tremains Guld, Nina Björks Fria själar, läsa UT Eleanor Roosevelts självbiografi, läsa Ann Carsons Röd självbiografi, Solveig von Schoultz novellsamling Ingen dag förgäves, Selma Lagerlöfs Kristuslegender och Antikrists mirakler, Joyce Carol Oates Vilda gröna ögon, Anna Maria Lenngrens Samlade dikter 1 och Elin Wägners Norrtullsligan (omläsning).
—————-
Läs även andra bloggares åsikter om Rose Tremain, Nina Björk, Eleanor Roosevelt, Ann Carson, Solveig von Schoultz, Selma Lagerlöf, Joyce Carol Oates, Anna Maria Lenngren, Elin Wägner, hyllvärmare

Read Full Post »

Mysteries of Winterthurn — Joyce Carol Oates

Så, nu har jag läst ut Joyce Carol Oates tjocka Mysteries of Winterthurn, hennes egen favorit i sviten av gotiska romaner.
Jag gillar Mysteries of Winterthurn. Det var skönt att förflyttas till en annan tid, kring sekelskiftet 1800–1900, och jag var på humör för det där mångordiga, snåriga, språket, där bisatser och utvikningar och parenteser flätas in i varandra så att när man kommit till punkten minns man inte alltid hur det började. (Men man måste vara på humör, annars blir det bara jobbigt.)

Huvudpersonen är Xavier Kilgarvan, som är 16 år när de första förfärliga dödsfallen inträffar, i hans egen släkt, men en del av släkten som inte står på god fot med Xaviers familj. Det är hemska saker, ett låst rum-mysterium med ett spädbarn som blir bitet/tuggat till döds. Övernaturligheter! Men också ack så sorgliga familjehemligheter. Även andra brutala dödsfall inträffar, som inte uttalat får sin förklaring men som man med 2000-talsögon förstår ungefär vad som hänt. Joyce Carol Oates är suverän på att gestalta bigotta, fördomsfulla, rasistiska, sexistiska, och maktfullkomliga människor, och ett samhälle som alltid, ALLTID tänker i klasskategorier. ”Why, he’s a gentleman, he must be innocent!”

En liten liten bihistoria, på kanske två sidor av 480, ligger och gnager i mitt minne. Det är en suffragett som hette Fanny Flaxen som kommer från storstaden för att hålla ett tal. Hon blir bortrövad av ett hemligt sällskap och våldtagen tills hon förlorar förståndet. Naturligtvis var det till viss del hennes ”egen skuld”, eftersom hon ”upprörde folks känslor” med det där talet, och ingen vet ju egentligen vilka som ingår i det där hemliga sällskapet, även om alla tror att det är den yngre generationen herremän och hur skulle man kunna anklaga dem när deras fäder sitter i domstolarna och stadshuset? Förresten är det inget trevligt att prata om sånt där, så det glömmer vi bort.

När Joyce Carol Oates var här i Sverige i somras talade hon (som jag minns det) mest om Bellefleur, men i dagboken skriver hon också mycket om arbetet med Mysteries…, hur svårt det är att hitta berättarrösten, och att Xavier är hon själv, den karaktär hon starkast identifierar sig med.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Joyce Carol Oates, Mysteries of Winterthurn, böcker, gotisk, skräck, USA

Read Full Post »

Minns ni frågestunden med JCO?

Alla vi som var och såg Joyce Carol Oates på Internationell författarscen på Kulturhuset i somras, minns ni frågestunden efteråt? Det var ett par svenska skådisar som högg micken i början och ställde flera frågor på raken, om en pjäs som de höll på med. Nervositeten spred sig i lokalen (tänk om de skulle ta upp all frågetid?) och till slut fick Ingemar Fasth nästan slita av dem micken. Nå, det var tydligen den här pjäsen de ville prata om. Och Oates höll sitt ord när hon sa till dem att de kunde prata mer enskilt sen.
Det vore väldigt roligt att se pjäsen, men det kommer jag inte att hinna göra. Grattis ni som kan.
Uppdatering: Jenny B på Kulturdelen har sett den, läs här.
———————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Joyce Carol Oates, Internationell författarscen, Kulturhuset, dramatik, The Widows

Read Full Post »

Matter and energy

”Yes, I want you to get married. It’s time,” she says. ”I want you to be married and be happy.”
”You were married and you weren’t happy”, I tell her.
”We’re talking about you and not about me”, she says.
”It’s the same thing”, I tell her.

Ur Matter and energy i novellsamlingen The Wheel of Love.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Joyce Carol Oates, noveller, mor-dotter, böcker

Read Full Post »

Ett litet semesterinlägg

Läser tidiga noveller av Joyce Carol Oates, samlade i The Wheel of Love, där alla är desperata, ledsna, bedragna, djupt olyckliga utan förankring. Men det är bra. Ofta hemskt, men bra. Novellsamlingen köpte jag en långfredag av alla dagar, då yngste sonen och jag var ute och promenerade och gick förbi ett nystartat antikvariat. (Som jag tror sen gick omkull.)
Och nu börjar det bli dags att tagga upp inför Jeanette Winterson imorgon också.

Read Full Post »

The journal of Joyce Carol Oates

Sådärja, nu har jag läst ut JCO:s dagbok. Eftersom jag skrivit lite här och där tidigare så nöjer jag mig nu med att konstatera att det har varit en resa, och en mycket intressant inblick i en annan människas tankar och skapande. Oates enorma drift att skriva. Hur det är det viktigaste i hennes liv, en glädje och ett nödtvång. Hur hon kämpar med att komma igång med de stora romanerna, och skriver noveller, poesi, kritik och essäer i mellanperioderna. Hur hon skriver Marya som en serie av short stories. Sen Bellefleur och de andra gotiska i en enorm våg av skapande.

Några saker jag vill komma ihåg:
* Vänskapen med John Updike, Elaine Showalter. Själsgemenskapen med Susan Sontag.
* The Swedes (som kommer på besök för att hon är på Nobelprisets short list) och som hon i sista stund får veta är både vegetarianer och absolutister. (Och har en del andra quirks.)
* Novellen In the Region of Ice som blev en film, om eleven som tog sitt liv.
* Yassen Zassoursky, ryssen hon tyckte om fast hon avskydde det han stod för.
* Kärleken till maken Ray och till föräldrarna. Tanken om att inte känna sin farmors historia, nej just det, det dröjde ju evigheter som hon berättade på Kulturhuset.
* Att hon läser både Plaths och Woolfs dagböcker.
Sen kan man ju grubbla över hur det kommer sig att JCO kan väcka sådana enorma aggressioner, att folk kan bli så oerhört provocerade av henne.

Read Full Post »

Frugal frukost hos Joyce Carol

År 1978 hoppar Joyce Carol Oates ofta över frukosten, och till lunch äter hon sen ett äpple.

Vissa dagar anstränger hon sig lite mer, och pressar ner lite cottage cheese.

Sen verkar hon faktiskt äta normala middagar, mycket sallader men även fisk och kött.

Ännu en litterär frukost á la Bokoffer, och ett fint tillfälle för mig att fira att jag kommit halvvägs i dagboken. Just nu läser jag i den så ofta jag kommer åt, och stryker under mer och mer känns det som. Nu (1978) blir det mer och mer om Bellefleur, hurra! Jag har såklart inte alls förstått den struktur som Oates utgått från. Hon är mycket för stil och struktur, berättelsen anser hon vara underordnad.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Joyce Carol Oates, dagbok, Bellefleur, litterär frukost

Read Full Post »

Oates, The Assassins

Apropå Oatesdiskussionen nedan. I Joyce Carol Oates dagbok skriver hon om — och gör mig väldigt intresserad av — The Assassins som tydligen inte finns utgiven på svenska. Nån som läst?
JCO beskriver den som skriven med hennes hjärteblod, och sen blir hon mycket besviken på det svala mottagandet hos kritiker och recensenter. Det märks att hon är riktigt ledsen, och hon kan inte alls ta till sig berömmet för andra texter (noveller, böcker, dikter) som hon skriver.
(Det är flera saker jag tycker är intressanta i dagboken, jag till och med kladdar i den.)

Uppdatering: Det blev mycket kladdat i slutet av 1976. JCO läser Bibeln som research, tycker om poesin men fullkomligt avskyr sens moralen. Hon skulle ha gillat Lena Anderssons sommarprogram om Jesus för några år sen! Dessutom förkastar hon tidens som hon tycker korkade feministiska strömningar (Fay Weldons ensidiga mansporträtt), funderar över sin magra kropp och hur bilder ser ut jämfört med kroppsuppfattningen, samtidigt som hon tycker att samtiden är för upptagen med det kroppsliga.
Hon nämnder ”a heart condition” som jag inte känner till. Och hennes stalker som aktiveras igen är homosexuell, så då är det inte Kingsley Amis i alla fall.
JCO verkar ha haft en tuff höst 1976, hon tar till tuffa ord i alla fall. Men hon beskriver också sin klass och eleverna där som ren kärlek — ”we are love”.
Och:
Though we may be living in the decline of the West, in the last days of the American Empire, I can’t truthfully say that any other era was superior. Not at all. This is the most open, the most adventurous, the most exciting epoch; and the sanest as well, no matter what critics of our culture say. They’re romantics, they’re deluded. To have lived at any other time in history, particularly as a woman — the thought is atrocious.

Read Full Post »

JCO om att skapa karaktärer

Dagens bloggvikarie heter Joyce Carol Oates. Hon pratar om Dödgrävarens dotter.

—————-
Läs även andra bloggares åsikter om Joyce Carol Oates

Read Full Post »

Vem är stalkern?

Är det nån som lyckats ta reda på vem den galne författaren A K är, som förföljer Joyce Carol Oates i början av 1970-talet och hotar att döda henne om hon inte skriver en positiv recension av hans roman (”his pathetic novel”) till The New York Review of Books?
(Läser dagboken. Fascineras av hur berörd hon är av sina drömmar.)

Read Full Post »

Bellefleur utläst

Första semesterdagen och äntligen hinner jag läsa ut Bellefleur! En underbar bok och en stor läsupplevelse. Om man gillar ett myller av människor, mystiska händelser, ödesmättad passion och grannfejder och gåtor som kanske eller kanske inte får sin lösning. Och det gör ju jag.
En av mina favoriter är Jedediah (1782–1882) som blir kär i sin brors unga fru och flyttar ut i skogen. ”Ett år” blir 20. En som jag hade velat veta mer om är Matilde, som också lämnar Bellefleur Mansion och bor i en egen liten stuga och väver och quiltar konstiga filtar.
——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Joyce Carol Oates, Bellefleur, släktkrönika

Read Full Post »