Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Joyce Carol Oates’ Category


Först sänt i Minuter till helg i 24Corren.
Bloggat om här.

Read Full Post »

karthago-oates_joyce_carolMörkt, våldsamt, en familj som faller sönder. JCO fortsätter på sina inmutade teman och det här är så bra. Andlöst, febrigt, om en försvunnen barnslig 19-åring, Cressida, den ”smarta” systern. Den kraftfulle pappan, Zeno, som letar och letar och springer och springer mer än han förmår för att han vill att hans ansikte ska vara det första hon ser — för hon är ju bara försvunnen? Hon får inte vara död.
Den ”vackra” systern Juliets nyblivna expojkvän, skadad och vanställd efter kriget i Irak, vad har han med det hela att göra? Jag vill tycka om Brett, jag tycker synd om Brett, men är han en mördare? Hon förenklar ingenting Joyce Carol Oates. Men det här med förlåtelse, som modern Arlette söker efter, har Oates varit lika intresserad av det förut? Det kanske hon har. Tänker på Flannery O’Connor också. Dessa amerikanskor som borrar sig ner i det svartaste svarta och strävar efter försoning.

Read Full Post »

lillahimla
Finaste JCO har varit min bästa kompis i helgen, och jag är så himla glad att jag började läsa den här. Jag kände Mulvaney-vibbarna direkt, far-dotter-relationen, den lilla småstaden, en kvinna utsatt för grovt våld, en man och en familj i sönderfall. En klassisk Oates. En sån där genuin svart historia om besatthet och skuld och längtan efter försoning som hon är mästare på.
Jo, jag vet att Joyce Carol Oates själv berättat att Det var vi som var Mulvaneys handlar om kärleken till en katt; Muffin. Men för mig handlar den om så mycket mer än så. Och det gör Lilla himlafågel också. Jag tycker inte lika mycket om Krista Diehl som om Marianne Mulvaney, och Eddy Diehl kommer ju inte i närheten av pappan i familjen Mulvaney, därtill är han alldeles för självisk, men åh, vad Lilla himlafågel är bra. Inköpt förra bokrean.
Nu ska jag läsa ut den.

JCO herself har tyvärr haft det jävligt i helgen. Inbrott, läser jag på hennes twitter. Stackars!

Uppdatering: Det är förstås två familjer som går under. Kruller, med sonen Aaron, och Diehl, med dottern Krista. Dessa två har en stark dragning till varandra, som är omöjlig därför att båda deras fäder är misstänkta för mordet på Aarons mor Zoe.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »


Jag har lyssnat färdigt på Djur. Marie Göransson läste väldigt bra. Och boken var ruskigt bra. Ruskig och obehaglig, om ett bisarrt ménage à trois där ett medelålders akademiskt konstnärspar sätter i system att förföra collegeflickor. Gärna flickor i psykisk obalans, såna som skadar sig själva eller anlägger små bränder eller vandaliserar konstverk.
Det är en lättnad att de onda får vad de förtjänar, och att den magra Gillian verkar ha ett bra liv som vuxen. Eller? Jag väljer att tro det.

Den där papegojan som paret Dorcas och Andrew äger, elakingen som hugger och biter Gillian, den påminner mig om fågeln som biter Laura Palmer i Twin Peaks. Mycket av stämningen påminner också, detaljer med porrtidningar och hela scenariot med att allt ser så stillsamt och fint ut på ytan medan alla möjliga perversioner och skruvade maktrelationer finns under ytan.

Jo! Och så undrar jag över det här med hår. Gillian klipper i en storslagen gest av sig allt sitt vackra hår. Hon ger flätorna till Dorcas i en sorts offer/underkastelsegärning. Det påminner mig om den allra första Oates-en jag läste, Marya, som var så här obehaglig men som jag inte heller kunde sluta läsa, trots att jag kanske egentligen var för ung. Där blir huvudpersonen Marya tvångsklippt i en väldigt otäck scen.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »


Av alla roliga utmaningar som cirkulerar just nu får jag spontant lust att vara med i flera. Prix Femina hos Emmas bokhylla, 30 days of books hos Bokhora , Boktolva hos O med författare man är nyfiken på, och visst var det väl en skräckutmaning på gång också?
Men jag försöker tänka praktiskt och har bestämt mig för att vara med i utmaningen att läsa ett antal hyllvärmare som jag tror det är Två träd i en bokskog som initierat.

Så i år tänker jag läsa:
Rose Tremains Guld, Nina Björks Fria själar, läsa UT Eleanor Roosevelts självbiografi, läsa Ann Carsons Röd självbiografi, Solveig von Schoultz novellsamling Ingen dag förgäves, Selma Lagerlöfs Kristuslegender och Antikrists mirakler, Joyce Carol Oates Vilda gröna ögon, Anna Maria Lenngrens Samlade dikter 1 och Elin Wägners Norrtullsligan (omläsning).
—————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Read Full Post »

Så, nu har jag läst ut Joyce Carol Oates tjocka Mysteries of Winterthurn, hennes egen favorit i sviten av gotiska romaner.
Jag gillar Mysteries of Winterthurn. Det var skönt att förflyttas till en annan tid, kring sekelskiftet 1800–1900, och jag var på humör för det där mångordiga, snåriga, språket, där bisatser och utvikningar och parenteser flätas in i varandra så att när man kommit till punkten minns man inte alltid hur det började. (Men man måste vara på humör, annars blir det bara jobbigt.)

Huvudpersonen är Xavier Kilgarvan, som är 16 år när de första förfärliga dödsfallen inträffar, i hans egen släkt, men en del av släkten som inte står på god fot med Xaviers familj. Det är hemska saker, ett låst rum-mysterium med ett spädbarn som blir bitet/tuggat till döds. Övernaturligheter! Men också ack så sorgliga familjehemligheter. Även andra brutala dödsfall inträffar, som inte uttalat får sin förklaring men som man med 2000-talsögon förstår ungefär vad som hänt. Joyce Carol Oates är suverän på att gestalta bigotta, fördomsfulla, rasistiska, sexistiska, och maktfullkomliga människor, och ett samhälle som alltid, ALLTID tänker i klasskategorier. ”Why, he’s a gentleman, he must be innocent!”

En liten liten bihistoria, på kanske två sidor av 480, ligger och gnager i mitt minne. Det är en suffragett som hette Fanny Flaxen som kommer från storstaden för att hålla ett tal. Hon blir bortrövad av ett hemligt sällskap och våldtagen tills hon förlorar förståndet. Naturligtvis var det till viss del hennes ”egen skuld”, eftersom hon ”upprörde folks känslor” med det där talet, och ingen vet ju egentligen vilka som ingår i det där hemliga sällskapet, även om alla tror att det är den yngre generationen herremän och hur skulle man kunna anklaga dem när deras fäder sitter i domstolarna och stadshuset? Förresten är det inget trevligt att prata om sånt där, så det glömmer vi bort.

När Joyce Carol Oates var här i Sverige i somras talade hon (som jag minns det) mest om Bellefleur, men i dagboken skriver hon också mycket om arbetet med Mysteries…, hur svårt det är att hitta berättarrösten, och att Xavier är hon själv, den karaktär hon starkast identifierar sig med.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Alla vi som var och såg Joyce Carol Oates på Internationell författarscen på Kulturhuset i somras, minns ni frågestunden efteråt? Det var ett par svenska skådisar som högg micken i början och ställde flera frågor på raken, om en pjäs som de höll på med. Nervositeten spred sig i lokalen (tänk om de skulle ta upp all frågetid?) och till slut fick Ingemar Fasth nästan slita av dem micken. Nå, det var tydligen den här pjäsen de ville prata om. Och Oates höll sitt ord när hon sa till dem att de kunde prata mer enskilt sen.
Det vore väldigt roligt att se pjäsen, men det kommer jag inte att hinna göra. Grattis ni som kan.
Uppdatering: Jenny B på Kulturdelen har sett den, läs här.
———————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Older Posts »