Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Lämnar oläst’ Category

Fy så otroligt less jag är på barndomsskildringar! De står mig upp i halsen. Måste varenda författare skriva en?

Jag förstår inte vad jag tänkte på när jag tog med mig Harry Martinsons Nässlorna blomma på resa, eller rättare sagt begrep jag nog inte att det var just en barndomsskildring. Försökte sen låna en Göran Tunström i huset jag gästade, men Prästungen var ju precis likadan: En pojke som blabla blabla.

Eftersom jag utsett februari till svenskmånad kunde jag sen inte låna nån av de spännande sf-böckerna, så det var väldig tur att jag hittade självmordsboken. Vuxnare än så blir det ju knappast.

Nu lämnar jag Harry därhän så länge och går på upptäcktsfärd här hemma istället. Efter nån som fyllt 30, helst 50.

Och nej, jag ogillar inte barn. Det finns några som jag älskar, det finns fler som jag tycker att det är roligt att prata med, men just nu är jag lika intresserad av att läsa ur ett barnperspektiv som att kolla på Bolibompa (eller vad det heter nu för tiden). Och detta ointresse torde hålla i sig en längre period, känns det som.

Read Full Post »

det-goda-sovjetiska-koket-minnen-mat-och-langtanAnya von Bremzen försöker tillsammans med sin mor återskapa sovjetiska/ryska/rysk-judiska måltider från varje decennium under 1900-talet. På köpet får man historier bakom, hämtade både ur familjelivet och imperiet. Jättefin idé, och det finns berättelser och detaljer i den här boken som jag verkligen uppskattar, men den skulle ha tjänat på hårdare redigering.Nu blir det för pratigt och när biblioteket vill ha tillbaka den inser jag att jag inte är tillräckligt intresserad för att vilja förlänga lånetiden.

Jag nöjer mig med det ståtliga tsarväldets dödsryckningar, och att Lenin gillade äppelkaka.

Read Full Post »

tystnaderJag är tacksam över att jag kommit över det där plikttrogna läsandet, ”har man börjat ska man avsluta”, som jag höll på med förut. För ibland är det bara så att en bok inte är för mig.

Tystnad är ett ämne jag tycker är oerhört spännande. Jag har provat en hel dag på en retreat, till exempel. Tyst hela dagen, ingen bok, ingen tidning eller mobiltelefon. Jag sa ett ord, och det var livsnödvändigt. Gissa vilket? * Jag lärde mig mycket också, dels om andra människor men framför allt om mig själv. Hur oerhört verbal jag är. Att jag förlitar mig på min egen verbala förmåga att styra upp saker och ting när de håller på att gå snett. Hur djupt påverkad jag blir av andra människors känslor när jag inte kan använda orden för att släta över, lätta på stämningen, avleda eller försvara mig. Hela ansvarsgrejen, som jag trodde att jag lagt bakom mig. Ha!

Dessutom tycker jag att tystnad är skön. Lugn. Tankarna hinner tänkas, bli långa och spretiga men ändå avslutade. Jag njuter ofta av tystnad. Flera gånger i veckan är jag tacksam över hur tyst det är hemma. Tystnad kan även vara ett sätt att komma närmare Gud.
Och så finns det farlig tystnad också, förstås. När man inte protesterar, blir överkörd, ohörd.
Kort sagt finns det många aspekter på tystnad som intresserar mig, men Eva Österberg är inte särskilt intresserad av samma aspekter, tyvärr.
Hon tar många historiska exempel, de relevanta kommer från kloster och dövstumma, men jag tycker att vissa känns väldigt påklistrade. Som att det är ämnen hon kan, och nu pressar hon in dem i den här tystnadsboken, trots att de inte tillför något utan handlar om resor, kyrkogårdar, homosexualitet och fängelser. Mycket om fängelser. Så tyst är det väl inte där? Bara på isoleringen. Efter att ha läst sådär 70 sidor, hoppat med nerslag i 100 till, så lägger jag nu bort denna bok.

* Ordet: ”Kaffe”

Read Full Post »

KarlekIKoleransTidFylld av förväntan började jag på Kärlek i kolerans tid av Gabriel Garcia Marquez och jodå, han målar med orden och det är stickspår och det är papegojor och det är miljöer och människor som levt i många år och har en rad hemliga tankar och dolda passioner. Men. Jag saknar lystern. Det där magiska.
Jag tycker inte att det lyfter och jag längtar inte till läsningen.
Det behöver inte vara du, Gabriel, det kan vara jag. Men en liten del av min hjärna viskar: ”Du var lite besviken förra gången också”. Var jag det? Kanske. För att det inte var en Hundra år av ensamhet, ingen Patriarkens höst, och ingen Krönika om ett förebådat dödsfall. Den senare står i min hylla men nu vågar jag inte läsa om den heller.
Det gör ont med kärlekar som tar slut.

Read Full Post »

Jag fick onda aningar rätt snabbt av den här deckaren. Massor av människor och en sån där by med atmosfär där alla är originella och äter hela tiden (nu låter det som Stars Hollow eller Twin Peaks men det här är på fel sätt och i fel sammanhang). Det känns helt enkelt tramsigt. Hann tänka att jag gör en Nancy Pearl*, vilket i mitt fall skulle ha blivit fram till sidan 52, men när jag kom till denna dialog på sidan 43 kände jag att det räckte.
brrrdialog

* Nancy Pearl är en legendarisk amerikansk bibliotekarie som finns som actionfigur och som menar att man ska läsa högst 100 sidor minus sin egen ålder i en bok för att se om man fastnar. Om man inte fastnat lägger man bort den. Är man 85 år har man mindre tid att slösa bort på att läsa böcker man inte gillar, än om man är 22.
Det var även Nancy Pearl som hittade på att invånarna i Seattle skulle läsa samma bok samtidigt. Många har följt efter.
————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

Jag hörde ett så fantasieggande radioprogram, om författaren Bruno Schultz och språk, poesi, och verklighet. Han ansåg att dagens splittrade värld kunde helas med poesi. I orden fanns en helig kraft som människan hade glömt bort, skriver de på Sveriges radios hemsida.
Så jag beställde hem Kanelbutikerna/Sanatoriet Timglaset till läsplattan och siktade in mig på en riktig högtidsstund. Men nä.

”Den svagsinta flickan Tluja” har sin säng vid sophögen där flugorna sitter på henne men ”plötsligt börjar hela detta trasbylte att röra på sig, som om en kull nyfödda råttor hade börjat rumstera i det.” Några rader senare dreglar ogräset av sitt blänkande gift ”och kretinen slår hes av sitt skrik i vilda konvulsioner sitt köttiga sköte med rasande häftighet mot en syrenstubbe, som knakar tyst under trycket av denna otyglade lusta, eggad av hela denna fattigmanskör till pervers, hednisk fruktbarhet.”
I kaptitel 2 beskrivs faster Agata som ett stycke kött. ”Detta kött liksom svämmade över gränserna för hennes person, hölls bara löst samman i en individuell forms fjättrar, och var trots dessa fjättrar mångfaldigas, redo att upplösas, förgrena sig till en familj. Det var en nästan självfertil fruktbarhet, en kvinnlighet fri från alla hämningar och sjukligt frodig.”

Sexualskräck och kvinnohat, nej tack.
Av den läsningen blir det inget. Bye bye Bruno.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Jag hann börja lite grann på Carol Goodmans Arcadia Falls härom morgonen, och längtade hem hela dagen för att kunna fortsätta läsa. En nybliven änka med sin truliga tonårsdotter på väg till en ny anställning på en avsides belägen skola med en spännande historia. Språket, stämningen, yummy yummy yummy tänkte jag. Men efter sådär 100, 150 sidor känns det bara som en upprepning av underbara The lake of dead languages. Redan ”änka”, ”dotter”, ”ny anställning”, ”avsides belägen skola” är förvisso en upprepning, men jag trodde att hon skulle kunna förnya sig. Men icke.
Den ampra rektorn — check.
Hedniska ritualer — check
Mystiska dödsfall — check
Lesbisk kärlekshistoria — check
Hemlig graviditet — check
Rivaliserande flickor — check
Osunt tajt syskonpar — check
Den stilige mannen hucudpersonen kommer att bli kär i — check

Snark. Jag tror att jag ska sätta mig och deklarera istället.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om ,

Read Full Post »

Older Posts »