We have always lived in the castle är en sån där bok som jag velat läsa varje gång jag sett den. Omslaget är så underbart bra, med två unga kvinnor omgivna av en hotfull mobb. Han som tecknat heter Thomas Ott och är schweizare. (Det påminner lite grann om Hans Arnolds fascinerande tecknarstil, men när man besöker Otts hemsida ser man att han tecknar annat också, mer sparsmakade streck. Men alltid i svartvitt, och mörka, skräckbetonade motiv.)
Redan av omslaget förstår man alltså att Shirley Jacksons bok är skrämmande. Och som läsare kastas man direkt in i det hotfulla, när Mary Katherine, Merricat kallad, är ute på handlingsrunda i byn. Alla bybor hatar henne; viker undan med blicken, säger ovänliga saker, småjävlas… och barnen har en ramsa de sjunger:
Merricat, said Connie, would you like a cup of tea?
Oh no, said Merricat, you’ll poison me.
Merricat, said Connie, would you like to go to sleep?
Down in the boneyard ten feet deep.
Vi befinner oss efter katastrofen. Merricat, hennes syster Constance som inte vågar gå ut, och gamla skröpliga farbror Julian är de enda som lever. Resten av familjen är död, arsenikförgiftade allihop i ett enda slag vid en middag som Constance lagade. Hon åtalades men friades, medan Merricat som bara var tolv år då fick bo på barnhem eftersom inga släktingar ville ta emot henne. Det är därför de är hatade, det är därför det sjungs ramsor.
Vi befinner oss också före katastrofen, nästa katastrof. Den underliga isolerade tillvaro som systrarna ordnat för sig med ritualer och begränsningar hotas av ett besök.
Det är väldigt skickligt berättat, som läsare sugs man in i historien direkt. Mörkt, hotfullt, på väg mot undergången. Men vems undergång? Constance vill försöka sig på att möta världen lite grann igen, medan Merricat vill ha allt som det är nu och svartsjukt försöker hindra förändringarna.
Nu kommer spoilern in. Det är alltså Constance som i allmänhetens ögon är mörderskan. Men ganska snart kommer hintarna som gör att jag börjar tro att det är Merricat, tolvåringen, som gjort det. Och då läser jag på ett annat sätt. Jag läser historien berättad av en mycket barnslig massmörderska, en person som inte kan överblicka konsekvenserna av sina handlingar, som fantiserar om att flytta till månen och odla luddiga växter. Merricat ska föreställa vara 18 år nu, sex år har gått sedan morden. Men hon har stannat i växten, hon resonerar och agerar som ett bortskämt, svartsjukt och mycket stört barn. Det är otäckt, men också fascinerande.
Shirley Jackson levde 1916–1965, och flera av hennes böcker översattes till svenska. Något att leta efter på antikvariaten. När jag ledsnar på färgsorteringen och återgår till att ordna mina böcker organiskt i hyllorna, så kommer Shirley Jackson att stå mellan Daphne du Maurier och Angela Carter.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Shirley Jackson, We have always lived in the castle, skräck, gothic novel, psykisk sjukdom
Noterar att recensionen finns och återkommer efter att jag har läst boken 🙂 Ska bli kul att läsa det här inlägget sen!
Jag har haft den här boken i bokhyllan ett bra tag nu men har aldrig kommit mig för att läsa den. Efter att ha läst halva ditt inlägg inser jag att det är dags att plocka fram boken och lägga den i läsa-högen vid sängen. Sen får jag återkomma och läsa klart inlägget.
Kloka kvinnor som slutar läsa efter halva inlägget. 🙂
Den här boken är så väldigt bra. Mitt ex hade ingen bild eller ens något skyddsomslag, men den var läskig ändå. Jag läste den i somras: http://johnsantikvariat.wordpress.com/2009/06/21/shirley-jackson/
Jag tror inte riktigt på att den var lika läskig… eller, jag tror att upplevelsen av boken blir lite lite bättre av att kunna titta på framsidan då och då och jaga upp sig. 🙂
Min bok saknade med omslagsbild, men var fin ändå 🙂
Jag är lite glad över att ha sluppit omslagsbilden (även om det satt kvar i sinnet under läsningen ändå), det var svårt nog att föreställa sig det färgglade och vackra hus som Marricat beskrev ändå, det återgick till att vara gloomy och svartvitt ganska snart efter hennes beskrivningar.
Gripande läsning, man sögs som du säger verkligen in i berättelsen. Lite för plågsam för att jag ska tycka om den på riktigt, hatkärlek. Svår att recensera, men jag ska ge mig på ett försök under dagen 🙂
Som jag nyss skrev hos dig, så såg jag aldrig det färgglada och vackra, bara sjaskigt och nedgånget…