En riktigt läbbig Lehane

Gone baby gone är otäck. Till och med med Lehaneska mått. Läs den inte om du har små barn, för man blir så ledsen då.
Huvudstoryn är om lilla fyraåriga Amanda som blir kidnappad från sin värdelösa/elaka morsa. Hennes moster tjatar på Patrick Kenzie och Angie Gennaro att de ska ta sig an fallet. Det blir väldigt slitsamt, framför allt känslomässigt.
Det här är en väldigt bra bok, och jag konstaterar att Dennis Lehanes och min hjärna på nåt vis är i synk. På annat sätt kan jag inte förklara att jag alltid, i varenda bok, fattar hur det hänger ihop långt före Kenzie/Gennaro. Jag brukar inte kunna gissa sånt särskilt ofta, nämligen. Inte i så här intelligenta deckare. Det betyder förstås också att han är en jävel på att placera ut ledtrådar.
Har blivit film också, den törs jag nog inte se. Inte ens fastän Ed Harris är med.
——————-
Läs även andra bloggares åsikter om Dennis Lehande, Gone baby gone, deckare, barn som far illa

Read Full Post »

Tematrio – Påskekrim

Lyrans tematrio frågar idag efter påskekrim. En fin bild har hon gjort också. Men hur – hur! – ska jag kunna välja? Deckare har ju varit min standardföda sen nio års ålder när jag hittade en Vic Suneson som min mor slet ur händerna på mig och förbjöd mig att läsa. Det gjorde ett oförglömligt intryck.

Den första måste bli:

Dorothy Sayers (1893-1957).
Hennes aristokratiske detektiv, den blixtrande intelligente lord Peter Wimsey löser de mest utstuderade brott, först med hjälp av sin betjänt, den mångkunnige Bunter, senare tillsammans med deckarförfattarinnan Harriet Vane. Harriet Vane dyker upp första gången i Oskuld och arsenik där hon är anklagad för mord på sin förre älskare. Min absoluta favorit är Kamratfesten, där Harriet åker tillbaka till sitt gamla lärosäte Oxford på en fruktad (hon har ju ett visst rykte) återförening. Mycket otrevliga anonyma brev dyker upp, och Harriet blir ombedd att stanna kvar och forska i saken. Fantastisk skildring av det akademiska livet, psykologiskt trovärdig och mycket spännande!
Dorothy Sayers eget liv bar på en stor sorg. Hon fick barn som ogift mor, i hemlighet, och såg ingen annan utväg än att lämna bort honom. Efter succén med sina tiotalet böcker om Wimsey, plus en bunt noveller, stannade hon med Lord Peters smekmånad. Senare i sitt liv skrev hon religiös litteratur och översatte Dante. Enligt mig är hon den allra bästa representanten för den som brukar kallas Detektivromanens guldålder i Storbritannien på 1930-talet.

Sen har jag hemska problem med att välja en tvåa. Britterna är ju bäst, så är det bara. Men miljöombyte blir det ändå, till Skottland och Denise Mina. I hennes banbrytande Garnet Hill-trilogi heter hjältinnan Maureen O’Donnell och är så långt från Peter Wimsey man kan komma. Fattig, outbildad och med gamla barndomstrauman i bagaget. Hennes pojkvän blir mördad i den första, hennes otäcke far kommer tillbaka i den andra. Läs! Denise Mina har också skrivit minst en fristående bok, Det heligaste, och påbörjat en ny serie om Paddy Meehan, ung och rultig journalist.

Trean då? Gah! Kan jag gå förbi Dennis Lehane som jag upptäckt under denna bloggs korta levnadstid? Ja, idag är det gamla favoriter som gäller. Jag tar Tony Hillerman, amerikansk författare som dog förra året. Hans hjältar är navajopoliserna Joe Leaphorn och Jim Chee, som utreder brott begångna i reservatet. Förutom kriminalgåtorna är det beskrivningarna av navajo-kulturen, – historien och -myterna som jag älskar. Läs exempelvis Kvinnan som lyssnade. Om jag inte minns fel är det också i en av Hillermans böcker som en ättling kräver tillbaka sina indianska förfäders gamla skelett från ett museum. Det får han inte. Då gräver han upp museichefens släktingars gamla grav och skickar benen till museet.

Jaha, så blev det. De riktigt bra deckarna skrivs fortfarande på engelska, kan jag sammanfatta. Och konstatera att jag hade behövt ett mycket smalare tema, typ norska deckare (Anne Holt, Karin Fossum, Jo Nesbø), brittisk guldålder (Sayers, Josephine Tey, Ngaio Marsh) eller varför inte försupna kommissarier (Ian Rankin, Peter Robinson, Michael Connelly) för att riktigt kunna göra mina favoriter rättvisa.
——————–
Läs även andra bloggares åsikter om Tematrio, påskekrim, Dorothy Sayers, Kamratfesten, Denise Mina, Garnet Hill-trilogin, Tony Hillerman, Kvinnan som lyssnade, navajo, deckare

Read Full Post »

Mörker ta min hand – Dennis Lehane

Än en gång en väldigt bra Lehane. En våldsam och hemsk historia, som börjar med att Patrick och Angie får i uppdrag att undersöka ett hot mot den unge sonen till en framgångsrik psykiatriker. Det är twistar och turer, och en större brutalitet än i de andra jag läst. Lite till, så hade det varit för mycket. Men nu uppvägs det av insiktsfulla och ömsinta skildringar av barn och kärlek och annat fint. Som den här meningen, när Patrick måste svika ett löfte till fyraåriga Mae.
Det ögonblickliga uttrycket av förvirring och övergivenhet som blänkte till i hennes ögon fick mitt hjärta att slitas itu.

Mae, ja. Och Grace, som Patrick är kär i. Det är kärlekshistorierna och andra delar av Patricks, Angies och Bubbas privatliv som gör att jag blir så irriterad på mig själv att jag började läsa dem i oordning.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Dennis Lehane, Mörker ta min hand, deckare

Read Full Post »

Svart nåd – Dennis Lehane

Lika svart och isande obönhörligt som jag lärt mig att vänta av Dennis Lehane. Patrick Kenzie blir anlitad av Karen Nichols som trakasseras av en slemmig och våldsam typ. Bubba och Patrick skrämmer honom att sluta. Några veckor senare ringer Karen upp igen på Patricks svarare, men han ska iväg på en resa och glömmer bort alltihop. Ytterligare några månader senare hoppar Karen från ett hus. Driven av sitt dåliga samvete börjar Patrick forska i vad som hänt henne. Och det är mycket.
En glad bigrej är att Bubba får sig lite kärlek. Och att Angie Gennaro lyssnar på Patti Smith när hon städar. Horses, närmare bestämt.

—————————
Läs även andra bloggares åsikter om Dennis Lehane, Svart nåd, noir, deckare, Patti Smith

Read Full Post »

Och sen såg vi Mystic river…

… med en rollbesättning bestående av Sean Penn, Tim Robbins, Kevin Bacon, Marcia Gay Harden, Laura Linney, Laurence Fishburne… idel kvalitetsskådisar. Det var en ren njutning att se dem. Så fort jag tänkte ”Men gud vad bra Sean Penn är” fick jag sen byta till ”Men gud vad bra Tim Robbins är”.
Historien var hemsk och sorglig och gripande och allting gick åt helvete för alla utom Kevin Bacon = Sean, vars liv innehöll en strimma hopp och tröst mot slutet.
Jag har inte läst Lehane-boken som är förlagan till den här filmen, men jag förstår hur bra den också måste vara.

—————
Läs även andra bloggares åsikter om bok blir film, Dennis Lehane, film, Kevin Bacon, Laura Linney, Laurence Fishburne, Marcia Gay Harden, Mystic river, Sean Penn, Tim Robbins

Read Full Post »

Fantastiskt bra Lehane

Oj så bra den är, ”Ingenting är heligt” av Dennis Lehane. Det är min andra med paret Kenzie & Gennaro, och den första ”En drink före kriget”, föll jag inte så hårt för. Men den här…
Sträckläste på tåget och slukade sidorna i takt med dunket från rälsen. Spännande hela tiden, smart intrig, härliga hårdkokta karaktärer och tack tack tack för att han inte gör en Nesbö och tar livet av Angie när de nu äntligen får ihop det. Jag var orolig där ett tag mot slutet. Och precis som med ”Patient 67” är ledtrådarna så listigt utplacerade att man känner sig supersmart när man begriper dem. Det är en svår konst; ledtrådar får inte synas på långt håll så det blir förutsägbart, men helst inte heller gå alltför långt över läsarens horisont.

Jag var sen i starten med att upptäcka Dennis Lehane, men nu finns det ju desto mer att läsa. Och även om jag fortfarande är lite bitter över att jag inte kunde höra honom live, så finns det lite tröst här i DN (intressant resonemang om noir!) och i att jag lyckats övertyga min äldste son om att vi ska se ”Mystic river” ikväll.

——————
Läs även andra bloggares åsikter om böcker, deckare, Dennis Lehane, Ingenting är heligt, Mystic river, noir

Read Full Post »

Två män tar färjan till en ö

Två män. En ö utanför Boston. Läkare, vårdare. Sinnesjuka mördare och andra kriminella.
Männen är federala sheriffer. De ska leta efter en försvunnen patient, Rachel Solando. Polismännen har aldrig träffat varandra förut. Den ene, Teddy Daniels, har sin egen agenda. Han är på jakt efter pyromanen som dödade hans hustru. En cyklon drar fram över ön och det blir omöjligt att ta sig därifrån.

Det är klaustrofobiskt, det är svart, det är riktigt riktigt smart. Välskrivet, drabbande, ångestladdat. Krokar läggs ut, för att sen halas in. Ordvalen är extremt viktiga. Patient 67
måste läsas när man känner sig någorlunda skärpt. Måste läsas. Gå upp klockan fem om så krävs.

***Varning för spoilers här under!***

Read Full Post »

Om jag berättar att jag vaknade klockan fem imorse…

… och bestämde mig för att strunta i att försöka somna om, utan istället brygga kaffe och fortsätta läsa i Dennis Lehanes Patient 67, vad tänker ni då?
A Den kvinnan kan konsten att prioritera.
B Tanten kan inte vara riktigt klok.
C Det måste vara en väldigt bra bok.

Read Full Post »