Michael Connelly: Övergången

Harry Bosch är numera pensionerad från Los Angeles-polisen, men de gamla takterna går inte ur. Att laga en antik motorcykel räcker inte som sysselsättning för en enveten jakthund som bara lever upp när han får vittring på en mördare. Nej, det kan till och med hända att man tar klivet över till andra, mörka, sidan och börjar jobba för en försvarsadvokat.

Hieronymus ”Harry” Bosch, döpt efter den målande helvetesskildraren från 1400-talet, var en av mina stora deckarfavoriter i många år. En klassisk enstöring och arbetsnarkoman som ofta hamnade i konflikt med cheferna. Misslyckade kärleksrelationer, alltför hög alkoholkonsumtion, men ett skarpt och genomskådande öga. Den ihärdige Harry Bosch löste alla fall, även mordet på sin egen mor.

Sen började Michael Connelly gå på tomgång och intrigerna tunnades ut och blev ointressanta. Han startade en ny bokserie med advokaten Mickey Haller som huvudperson, och den gillade jag inte alls. Så vi gjorde slut där ett tag, men uppenbarligen kan varken Michael Connelly eller jag ta farväl av Harry för nu är vi här igen. Och mycket har hänt! Dottern Maddie är 18 år och bor hos sin far. Mickey Haller är Harrys halvbror som vid en gemensam lunch försöker övertala honom att hjälpa till med att få en fängslad man fri. Det rör sig om ett brutalt mord på en kvinna – och ja, Harry Bosch kan inte låta bli.

Språket är korthugget och lite torrt, med gott om lokalfärg från Hollywood och Los Angeles, från Mulholland Drive och Santa Monica Boulevard, matställena, de fina kvarteren och de ruffiga gränderna. Storyn är tillräckligt spännande för att underhålla några timmar. Det känns fint att återse Harry.

Övers: Patrik Hammarsten

Norstedts

 

Read Full Post »

Kvinnliga deckarförfattare — ett inlägg som inte blev av

I mars 2014 började jag på ett inlägg om kvinnliga deckarförfattare. Jag kom aldrig längre än så här:

1 Guldåldern
2 Nästan tomt
3 Vabbandet

Det säger väl ändå nånting, tycker jag, men jag kan fylla i lite. Guldåldern är förstås min favorit; med storheter framför allt i den anglosaxiska världen med Dorothy Sayers, Josephine Tey, Agatha Christie, Ngaio Marsh. Sen hade jag tydligen tänkt mig en förflyttning till Sverige (?) där det efter Maria Lang och Ulla Trenter, och Kerstin Ekmans genrebyte, var väldigt tomt och en sån storhet som tidskriften Jury skrev artiklar om problemet att det inte fanns några svenska författarinnor som skrev deckare.
Sen kom Liza Marklund.
Och sen kom alla andra, massor av dem!, varav bara några enstaka på allvar skriver detektivhistorier på ett intellektuellt hederligt sätt. Resten skriver nån sorts relationsromaner där poliserna ständigt vabbar och löser brott på intuition; ojdå hoppsan. Intuitionen har inget som helst med psykologisk trovärdighet att göra i denna tappning. Efter att ha läst alldeles för många riktigt urusla svenska deckare så struntar jag i dem nu. Förutom Åsorna som är bra, Larsson och Nilsonne.
I den engelskspråkiga delen av världen började det dyka upp flera lesbiska problemlösare i ungefär samma veva som svenskorna blev småbarnsföräldrar. Val McDermid exempelvis. Troligtvis var det en mycket mer fruktbar förnyelse av kriminalgenren, även om jag tappat kontakten med den grenen också numera.

Read Full Post »

Josephine Tey: The man in the queue

Det här är nog den tråkigaste Tey jag har läst. Alan Grant går runt och känner och bygger teorier av ingenting, som folks utseende och nationalitet. Ingenting händer förrän mot slutet där det blir en jakt i Teys gamla hemtrakter i Skottland. Jag tycker att jakter är rätt trista, så där skumläser jag. Sen är det förstås en helt annan mördare, ännu en kvinna, vars motiv jag sympatiserar med men som poliserna betraktar som galen.
Jaja. Men kan inte vara på topp jämt, Josephine.

Read Full Post »

Josephine Tey: A Shilling for Candles

Jomenvisst har jag läst den här nån gång för länge sen, men det gör absolut ingenting. Den första boken med Inspector Alan Grant men det känns som att han är rätt fix och färdig redan här. Han känner till och med redan skådespelerskan Martha, som är misstänkt en liten sekund.
Flera andra karaktärer får fina porträtt, 17-åriga Emily Borgoyne som kör omkring i sin pustande och frustande bil*, journalisten som gör vad som helst för ett scoop eller bara en story med halvlögner, några poliser och filmfolk och en otrevlig bedragare. Det är dock ingen karaktärsdriven bok, mer action. Inte alltför våldsamt, förutom själva mordet då. Boken lastas av en del rasfördomar och generaliseringar om utseenden men är annars piggt skriven. Perfekt sommarläsning.

* Emily har ett visst släktskap med Hilary Thorpe i Sayers De nio målarna. Utanförskapet, uppvuxen utan mor, lillgammal i fula kläder. Intelligent och egensinnig.

Read Full Post »

Nicola Upson: Two for Sorrow

Från Tey till Tey… alltså jag byter den riktiga författaren till den i fiktiv form, som jag läst tidigare och skrivit om här och här.

I Nicola Upsons tredje bok Two for Sorrow finns många likheter med Kamratfesten, som att den mestadels utspelar sig i helkvinnliga miljöer — en klubb för sjuksköterskor, ett kvinnofängelse, en syateljé — och att det förs många resonemang kring kvinnors livsval och arbetsmöjligheter. Det gillar jag mycket. Möjligen känns tonträffen i värderingar inte helt tidsenlig; var verkligen folk så bekymrade över villkoren i fängelserna under det tidiga 1900-talet? Och var det så himla lätt att leva i ett lesbiskt förhållande? Josephine Tey vacklar själv mellan en man, detektiven Archie Pemrose, och en kvinna, Martha. Däremellan forskar hon och skriver på en bok om avrättningen av två kvinnor som dömdes för att ha dödat nyfödda barn istället för att adoptera bort dem, som de lovat mödrarna. Så kallade baby farmers.
Det är en ovanlig bok för att vara Josephine, som annars skriver drama och detektivhistorier. Där håller sig Nicola Upson till verkligheten. Men så inträffar ett tortyrmord i syateljén, och misstankar uppstår snart att motivet finns att söka i det förgångna.

I efterordet berättar Upson att den riktiga Tey tillhörde Cowdray Club, just för sjuksköterskor och andra yrkeskvinnor, och brukade bo där när hon var i London. Annars bodde hon i Inverness, Skottland. Många av namnen till personer i sina böcker plockade hon från klubben, det fanns en Grant, en Ashby, en Blair, en Farrar och en Marion Sharpe i medlemsmatrikeln.

Extremt tjusiga omslag!

Read Full Post »

Tröstläsning: Oskulden bedrar av Josephine Tey

Det har tydligen gått fem år sen sist, men nu läser jag om Josephine Teys fina Oskulden bedrar. Jag har skrivit om handlingen här. Denna gång njuter jag mycket av miljöbeskrivningarna och blir återigen tårögd när bilmekanikern Stanley drar upp overallen igen och konstaterar att han fick nog av väggklotter i Italien innan han drar ut för att tvätta bort ”fascister” på Franchise husmur.
Framför allt slås jag av hur lika nutidens hatkampanjer och drev är det som drabbar Marion Sharpe och hennes mor. Boken The Franchise affair gavs ut 1948.

Den filmatiserades också.

Read Full Post »

Lord Peter Wimsey och andra figurer

Ett par lord Peter-noveller, flera om en handelsresande i portvin som heter Montague Egg, han är också ljushårig förresten, och så ett par fristående. Lättsamt, nöjsamt. Hangman’s holiday i original.
Tyvärr berättas inte vem som tecknat omslaget. Det är fint.

Read Full Post »

Ann Cleeves: Dött vatten

Jag är inte helt nöjd med Jimmy Perez återkomst i Dött vatten, den första i en planerad ny kvartett från Shetlandsöarna. Jag hade högre förväntningar.
Förra boken slutade i tragik, och Perez har varit djupt deprimerad en längre tid. När ett mord på en utflyttad journalist inträffar kallas en utsocknes kommissarie in, Willow Reeves med stort hår och en uppväxt i kollektiv på Yttre Hebriderna.
Ett planerat bröllop, en gammal otrohet, ett vattenkraftsprojekt och båtbyggande… det är fina miljöskildringar som vanligt, kargt och blåsigt och vida vyer. Men lite för mycket om Perez och Reeves relation, ömsom uppskattande och ömsom irriterad. Ska de bli ihop?
Jag kommer ändå att vilja följa Jimmy Perez vidare öden när han stretar på som ensamstående far åt Frans dotter Cassie. Hoppas Cleeves kommer igång mer i nästa bok.

Read Full Post »

Melanie McGrath: Där ingen har gått

Nä, den här deckaren i arktisk miljö levde inte upp till mina höga förväntningar, trots att jag tycker om Edie Kiglatuk som är en stentuff jägare och guide. Hon har slutat supa, brutit upp från ett destruktivt förhållande, men behållit den nära relationen med styvsonen Joe. Boken inleds med att en av de två turister hon är ute på tur med blir skjuten. De äldstes råd beslutar sig för att det var en olyckshändelse och polisen Derek, som har pippi på lämlar, går med på att ingenting är värt att undersöka vidare. Men när nästa turistguidning också slutar i katastrof, kan Edie inte låta bli att börja rota i saken.
Visst låter det bra? Det borde vara bra. Och det var ju egentligen den här boken jag trodde att jag köpte när jag fann The Long Exile, som jag tyckte om. Men språket i Där ingen har gått är alltför pratigt och mångordigt, det karga landskapet till trots. Jag stör mig på alla ”plötsligt” och ”förvånad” och att någon ”slänger på sig” flera mössor och en annan ”gestikulerade åt sin favoritsysterdotter att hon skulle sätta sig ner”. Kanske är det översättningen, kanske är det McGrath som inte riktigt klarar av att skriva ren fiktion. Kanske en kombination av båda delarna.
Mördaren gissar jag nästan direkt, sen är det en större story bakom men på det hela taget är intrigen inte tillräckligt bra. Det är miljöskildringarna som gör att jag ändå läser ut det. Och matvanorna.

Read Full Post »

Michael Chabon: The Yiddish Policemen’s Union

Underbart återseende! Jag älskade den här första gången jag läste den och jag älskar den nu. 400 sidor läsfest med hårdkokt berättarglädje och svart humor, under den kontrafaktiska fiktionen att judarna förlorade kriget om Israel 1948 och kastades ut ur Jerusalem. Istället fick de en tillfällig fristad i Alaska. Den tidsgränsen har nu uppnåtts, och nästan alla i Sitka planerar sin exodus, utom mordutredaren Meyer Landsman som inte kommit sig för. Han har dekat ner sig efter skilsmässan från vackra intelligenta Biba och efter sin syster Naomis död, hon kraschade sitt flygplan mot ett berg. Landsman bor nu på ett hotell av inte alltför hög standard. På bokens första sida blir han väckt av nattportieren, som hittat en annan av gästerna med bortskjutet bakhuvud.

Det är mycket schack i denna bok. Landsman hatar spelet. Hans pappa var en mästare, som efter befrielsen ur lägret och sin flykt till Alaska mer eller mindre bodde på schackklubben med en rad andra gubbar och ett och annat underbarn.
Landsmans kusin och partner Berko är halvt indian, halvt jude, gigantiskt stor och snart trebarnsfar. En av mina favoriter. Dialogen mellan dessa två snutar är så där härligt genomskådande och hård men kärleksfull som det är i en riktigt bra deckare. Men det här är mycket mer än en deckare. Michael Chabon leker fram berättelsen och jag bara njuter. Inte minst av det faktum att jag nu begriper detaljer som när Biba konstaterar ungefär att: ”Ja, jag kan väl vänta mig ett samtal när tre stjärnor syns på himlen”. (Då är sabbaten slut och ortodoxa judar kan börja använda saker som telefoner igen.)
Dessutom äts det paj. Det äts rätt mycket faktiskt, och gott.

Read Full Post »

Hello, Maureen

Oj vad jag hade glömt mycket om ditt liv. Jag mindes att du var fattig, att du hade ångest, att du sålde grejer på loppis (fast det händer visst i en senare bok). Men inte att du varit på mentalsjukhus, och inte att din familj var så otroligt dysfunktionell. Hur kunde jag glömma din alkoholiserade morsa Winnie? Suveränt trovärdigt skildrad i sin självupptagenhet. Och Leslie! Väninnan som arbetar på ett skyddat boende för misshandlade kvinnor. Hon som kör motorcykel och är så luttrad av allt våld och all skit hon har sett. De korta inblickar jag får i hennes vardag får det att vändas i magen och jag börjar tvivla på mänskligheten.

Det är människorna och miljöerna som är det allra bästa i den här boken. Och Maureens snirkliga sätt att gräva sig fram till sanningen om vem som dödade hennes gifte pojkvän. Att sitta en halv dag med en mentalsjuk människa och kamma hennes hår för att kanske kanske få en liten bit information.
—————————-

Read Full Post »

Favoriter i repris, tack Modernista!

Modernista satsar på nyutgivning av moderna deckareklassiker, och ett fint paket stod utanför dörren häromdagen. Det är Denise Minas genombrottsroman, del ett i Garnet hill-trilogin där Maureen O’Donnell introduceras. En fattig skotska med en hel del gammalt junk som familjebagage. Jag har glömt mycket som vanligt, men minns bilden av när hon sitter och ser blodfläcken efter sin pojkväns pung… fy så hemskt och samtidigt ömt. Det är något så försvarslöst över en pung.
(Pojkvännen blir mördad tidigt i boken så jag avslöjar inget.)
Mo Hayder är en annan favvo, men jag vet inte om jag klarar henne nuförtiden. Även från denna bok minns jag, men det är längre fram i handlingen så jag tänker inte berätta. Andra boken med Jack Caffery, en av dessa sympatiska oluckliga detektiver som jag gillar.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Denise Mina, Garnet Hill, Mo Hayder, Hud, Modernista, Maureen O’Donnell, Jack Caffery, deckare, Glasgow

Read Full Post »

Belinda Bauer: Livets & dödens villkor

Det är omöjligt att motstå en ny Belinda Bauer. Det var kärlek från första sidan av debuten ”Mörk jord”, och den här femte boken ”Livets & dödens villkor” är inget undantag. Ska jag räkna upp vad hon är mästare på?
1. Utsatta barn. Här är det tioåriga Ruby Trick som är huvudpersonen. Hon försöker överleva en barndom som mobbad tjockis, mitt i det äktenskapliga kriget mellan sin vackra hårt arbetande mamma från en bättre familj, och sin arbets- och omdömeslöse och ärrade pappa som tillhör pubgänget Revolvermännen. De drömmer sig bort till en romantisk Vilda västerntillvaro, och Ruby gör likadant. Hon ska bli cowboy när hon blir stor.
2. Miljöskildringar. Dramatiska landskap, tristessen i fattigdom och förfall, vädrets krafter. Här är det en liten skitby, Limeburn, som klänger sig fast vid kusten i Devonshire.
3. Detaljerna. En näsring, en dagbok, en mjuk kanin, en ponnytidning… Belina Bauer syr ihop allting så snyggt och lämnar inga lösa trådändar.
4. Bipersonerna. En oambitiös och ganska korkad polis, en genomsnäll skolfröken, en kärlekskrank pojke. Hon berättar precis tillräckligt mycket om deras liv för att jag ska lära känna dem och förstå varför de agerar som de gör.
5. Intriger. Alltid nya, fantasifulla men inte orealistiska.
6. SPÄNNINGEN. Hon trappar upp och trappar upp så att det blir galet spännande trots att jag vet vem mördaren är (jag kom på det precis innan Bauer själv avslöjade det) och trots att jag är så nervös att jag fuskar och tjuvkikar på slutet för att se om en viss person överlever. Ändå blir det hetsläsning för att få veta hur det ska gå.

Alla Belinda Bauers böcker nomineras till olika prestigefyllda deckarpriser. Det är de värda.
Recensionen publicerad först i Corren.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Belinda Bauer, Livets & dödens villkor, deckare

Read Full Post »

Nicola Upson: Angel with two faces

Jag fullkomligt älskar första halvan, ja, drygt det, av denna andra bok i Nicola Upsons serie med Josephine Tey. Stämning! Cornwall med dramatisk natur och lantliga miljöer. Sjöar och stall. Gamla hemligheter som pockar på att få komma ut. Decenniers lojaliteter och konflikter. Ondsinta präster. Ansvarstagande markägare. En omtyckt kvinna, Morveth, som vet allt om alla och styr och ställer för andras räkning.
Stad — Tey och hennes polisvän Archie — möter land på ett utsökt skildrat sätt. Det är 1930-tal. Jag ler glatt åt en referens till unga du Maurier. I verkligheten var 1930-talet guldåldern för brittiska detektivförfattare, och Nicola Upson förvaltar arvet så fint och trovärdigt till en början. Det skevar väl lite när hon låter huvudpersonerna ha lite väl moderna åsikter om homosexualitet, men det tycker jag är okej. Värre blir det när den ena incestuösa förbindelsen efter den andra uppenbaras… och sen brakar alltihop samman när Upsons twists & turns blir alltför många och alltför långsökta.
Det blir för mycket för mig. Dessutom med en obehaglig eftersmak av bisarr moral.
SPOILER
Om ett syskonpar har ett sexuellt förhållande, blir påkomna av sina förfärade föräldrar, och sen ser till att sagda föräldrar dör i en stor eldsvåda, hur många tycker då att en god granne bör göra sitt yttersta för att skydda mördaren så att syskonen kan fortsätta leva lyckliga i sitt sexuella förhållande och i förbifarten uppfostra sin lätt förståndshandikappade lillasyster?

Här trampar Nicola Upson rejält fel, och det är väldigt synd.

Read Full Post »

Dror Mishani: Utsuddade spår

En kvinna kommer till polisstationen och anmäler sin 16-årige son Ofer som försvunnen. Motvilligt dras en utredning igång, för i Israel sker ju inte den typen av brott som kan misstänkas här?
Det tar ett tag innan jag vänjer mig vid det långsamma och fumliga sätt som polismannen Avraham Avraham (senkommen kamrat till Ed McBains Meyer Meyer om någon mer än jag minns honom) har att leda en utredning. Planlöst, uppskjutande, benägen att irra in på stickspår och förlora sig i ovidkommande känslosamma detaljer. Ungefär som det jag irriterar mig på hos Henning Mankell/Kurt Wallander. Att gå runt och KÄNNA hela tiden.
Men efter ett tag förlåter jag det. Det är något med stämningen, det dröjande, och så den konstiga grannen som försöker bli vän med Avi Avraham och verkar oerhört mystisk (farlig?) i sin självupptagenhet. Alla är självupptagna i den här boken. Utom möjligen mamman där i början då.
Lottens bokblogg har också läst, liksom Bokmoster.

Read Full Post »