Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘meta’ Category

sirilysandeSom kinesiska askar, eller ett pussel, eller nu vet jag; en chokladask full med spännande överraskningar. Jag biter i en mörk knottrig bit, och så fylls munnen av bitterljuv sötma eller apelsinmarmelad.
Jag älskar att Siri Hustvedt är så lärd och beläst, hennes fotnoter, hänvisningar och utvikningar är intressanta allihop. Nyss en fin referens till Ruts bok, ”Dit du går…”, som är betydelsefull för mig, med en blinkning till replikanterna i Blade runner bara några sidor bort. Och alldeles nyss berättar Maise om när hennes mor Harry berättade historien om James Tiptree Jr som var synonym för Alice Sheldon som även hade synonymen Racoona Sheldon och brevväxlade med Ursula K LeGuin…

Stort tack till min kära dotter som gav mig denna i julklapp.

Annonser

Read Full Post »

Skrämt upp min sambo så att han aldrig mer vill åka till Luleå — bara för att han fick läsa mitt recex av din nya bok Fallvatten. Nu tror han
1) att älven kan svämma över och dränka allt i sin väg, och
2) att lulebor är psykopater.
När alla vet att lulebor är ovanligt fridsamma och trevliga människor!
Och jag har barnbarn i denna stad. Som kan gå på Kulturens hus, där biblioteket sorterar barnböcker på detta trevliga vis (jag gillar särskilt kategorin kiss & bajs) och så småningom kan få bada på anrika Pontusbadet, där bassängscenen i Låt den rätte komma in spelades in. Publicerar igen bara för att det är så fint.
Men Fallvatten var bra. Recension senare i Corren.

Read Full Post »

Keira, en av personerna i Octavia E Butlers Clay’s ark läser vid ett tillfälle lite i biografin Ishi — the last of his tribe. Den boken skrevs av Ursula K LeGuins mamma, Theodora Kroeger.
Jag ser det som en tribut. Det har signifikans på ett symboliskt plan också, eftersom Keira utan att ännu veta om det, tillhör en av de sista generationerna människor i vår nuvarande form..

Annars är jag för första gången inte så överväldigat förtjust i den goda Octavia den här gången. I Clay’s ark har ett rymdskepp kraschat tillbaka på jorden och den ende överlevande bär på ett farligt och mycket smittsamt virus. Han tar sig till en avsides belägen farm.
I en senare tid, men parallellt berättad, blir en far och hans två döttrar (en av dem Keira) kidnappade av folk från denna farm. Farmfolkets barn, smittade av viruset, har muterat till något icke-mänskligt.
Jag tycker att den här boken är rätt äcklig. Det är så mycket sjukdom, svett, död och perversioner och liksom en klibbig obehaglig hinna över alltihop.
Sen läser jag förstås den sista i kvartetten, Patternmaster, och där blir det lite bättre och mer som vanligt igen. Men hon når inte alls samma nivåer som i Lilith’s brood eller Fledgling eller Parable-böckerna.
Enligt wikipedia så finns det en femte bok, Survivor, i Patternist-serien. Den är inte inkluderad i denna samlingsvolym. Var det Octavia E Butler själv som inte tyckte att den höll?
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

Jag har lyssnat på ett extremt intressant radioprogram om Barack Obamas mamma. Det var så intressant att jag lyssnade på det först i realtid, och sen igen nästa dag i repris. Janny Scott har skrivit en bok, The Singular Woman, om Stanley Ann Dunhams liv från uppväxten i Kansas och en rebellisk rymning till Kalifornien, vidare till universitetet på Hawai där hon som 17-åring träffade den äldre kenyanske studenten Barack Obama senior, fort blir gravid och gifter sig medan maken lämpligt nog glömmer bort att nämna att han är gift (och har barn) sen förut. Äktenskapet går snabbt åt pipan och Stanley Ann är då tonårsmamma och ska uppfostra ett blandrasbarn, vilket verkligen inte var vanligt på den tiden. Och inte blir det roligare i Indonesien, dit Stanley Ann flyttar med make nummer två. Tydligen finns det en ”teasing culture” i Indonesien, som går ut på att man ständigt ska trakassera folk, även barn, och de ska låtsas att de inte bryr sig. Så till och med vuxna människor gör sig lustiga över lille Baracks mörka skinn och krulliga hår. Rasistisk mobbning hela tiden, överallt. Ironin i det hela är att från det hållet försöker man nu ta åt sig äran för Barack Obamas stora lugn.
Stanley Ann må ha varit naiv när det gäller män, men det här med utbildning tycker hon är viktigt. Hon väcker Barry klockan fyra på mornarna för att plugga engelska tre timmar före skolan/jobbet. Och själv blir hon antropolog.
Radioprogrammet finns att lyssna på här (man kan läsa också).
Och jag tänker att jag kanske kunde ha presidentmammor som ett sidoprojekt bredvid mina presidentfruar?

Sen hiittade jag förra (?) numret av Fokus på jobbet och läste där en ganska rejäl sågning av det hyllade författarparet Nicole Krauss och Jonathan Safran Foer. Jag kände igen argumenten från min egen upplevelse av Krauss: Fint medan läsningen pågår, men ingenting som fastnar. Jag minns absolut ingenting av Kärlekens historia. (Förlåt, jag vet att många älskade den.) Däremot gillade jag Extremt högt och otroligt nära väldigt mycket, lille Oscar gick rakt in i hjärtat.
Hon som skriver i Fokus heter Therese Eriksson och hela artikeln kan läsas här. Eriksson skriver en sak som gör mig nyfiken, nämligen att hon gillar Krauss debut Man utan minne bäst, där hon ”skippar finliret och låter storyn om den minnesförlustdrabbade Samson Greene otåligt spreta och fladdra.”
Det liknar vad jag känner inför den ena halvan i det andra tokhyllade New York-författarparet; Siri Hustvedt. Jag gillar tidiga Lily Dahls förtrolling bäst, den som alla andra tycker är svagast. Jag minns inget av den putsade och hyllade Vad jag älskade, men Lily Dahl har jag läst två gånger och jag minns hur hon cyklar, hennes granne, hennes jobb, hur hon får mens… massor.
Och Paul Auster förresten… är inte han lite… tråkig?
I varje fall, Therese Erikssons artikel är ett bra lästips även om man inte håller med, den beskriver också själva fenomenet Krauss–Safran Foer, deras dyra hus och hur andra retar sig på dem (och är avundsjuka).

UPPDATERING(AR): Bokomaten och Ela har läst JSF:s bok Äta djur och ställer intressanta frågor här respektive här. En intervju med Nicole Krauss som är väldigt trevlig här. Och ännu en bra ariktel + intervju med Krauss här (jag vill gilla henne!) som också reflekterar över Fokus-artikeln och själva fenomenet.
—————————————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Read Full Post »

Jag har haft några härliga stunder med Daphne du Maurier, vars Primadonna jag fann på Myrorna för ett tag sen. Primadonna består av en samling noveller, flera tidigt skrivna innan hon slagit igenom. Men de är bra, riktigt bra, redan från början. Små pärlor.
Senare delen av boken består av texter om hennes släktingar: farfar, far, kusiner, och mer essäliknande saker. Hon gör slarvsylta av idén om romantisk kärlek, men skriver hjärtskärande fint om när hon före 60 års ålder blir änka och går omkring i makens skjortor för att känna sig nära. Hon skriver om en blåsig dag i Cornwall, hur man hanterar berömmelse, och hur svårt det är för barnen som blir utstirrade. Hennes farfar var tecknare i Punch, hennes far matinéidol.
(Av de sju böckerna jag hållit på med sista tiden har fem varit klart biografiska. En tillfällighet? En läsfas?)
Bonusinfo: Det är Sam J Lundwall (redaktör för sf-antologierna Det hände imorgon) som översatt, och Inger Edelfelt som gjort omslaget.
——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »


Igår kväll när vi såg Sherlock Holmes-filmen och Robert Downey jr är så svartsjuk på att Jude Law ska gifta sig insåg sambon plötsligt att Holmes/Watson = House/Wilson. Han har naturligtvis rätt, och sen ägnade vi resten av filmen åt att komma på alla likheter.
Ett geni; som genom att observera små detaljer kan dra omfattande slutsatser och blottlägga en människas hela personlighet. Som tråkas ut av medelmåttiga människor och söker intellektuell stimulans. Som knarkar. Spelar ett instrument. Bara kan älska en kvinna på sin egen nivå och helst då en han inte kan få. Som är otrevlig. Som utan att blinka utsätter omgivningen för potentiellt farliga medicinska experiment. Som föredrar att låta andra sköta fotarbetet, bryta sig in och samla ledtrådar, medan han själv sitter hemma och tänker. (Inte i just denna Holmes-film, men i originalet.) Namnen förstås. Käppen, som har bytt ägare.
Och så förstås då den viktigaste komponenten, hela relationen där Holmes/House behöver sin Watson/Wilson för att bilda bakgrund till sin egen briljans, trygghet, kärlek, den enda stabila (beundrande) relationen som H/H klarar av att ha. Inte undra på att han svartsjukt bevakar sin W:s amorösa utveckling, H klarar sig inte utan W. Klarar sig W utan H? Livet blir tråkigare, men det kanske går ändå.

När jag youtubar efter lämpligt klipp på House/Wilson hittar jag denna video och vid 00:36 skrattar jag högt! Mitt framför näsan.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

En märklig grej som händer ganska ofta tycker jag, är när böckerna börjar prata med varandra. Som nu när jag parallelläser Philip Pullmans Den godhjärtade Jesu och Kristus bedragaren och Henrik Bergrens Underbara dagar framför oss.

Dag ett: PP sidan 40–41
Men snart fick Josef höra att det gick rykten i staden om att Jesus var på väg hem, och han befallde att det skulle hållas fest för att fira hans hemkomst. Kristus var i synagogan när han fick höra detta, och han skyndade ut och förebrådde fadern.
”Far, varför ska du hålla fest för Jesus? Jag har alltid varit hemma, jag har aldrig överträtt något av dina bud och ändå har du aldrig hållit fest för mig. Jesus gav sig iväg utan att ord och överlät allt arbete på dig, han bryr sig inte om sin familj eller någon annan än sig själv.”
”Visst, du är alltid hemma”, sa Josef. ”Allt mitt är ditt. Men när den som har varit borta kommer hem då är det rätt och riktigt att fira det med en fest.”

Dag två: HB sidan 69
Att fadern valde att testamentera Ånga till Nils skapade en närmast biblisk situation. Patriarken Sven hade slaktat gödkalven till den förlorade sonens ära och likt dennes försmådde broder kunde Gunnar ha sagt till fadern: ”Här har jag tjänat dig i alla dessa år och aldrig överträtt något av dina bud, och mig har du aldrig gett ens en killing att festa på med dina vänner.”

Jag vet att berättelserna ur Bibeln är urmyter, men ändå.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »

Older Posts »