Margaret Atwood: Stone Mattress

Margaret Atwood på diaboliskt humör, i nio noveller berättade med svart humor och en dos magi här och där. De tre första hänger löst ihop, en gammal kärlekstriangel får konsekvenser flera decennier senare. En snöstorm som förlamar hela staden, en tv-intervju på ett sf-konvent, en begravning med rinnande glittersmink… Atwood kastar sig obehindrat mellan miljöerna.

Jag har svårt att säga vilken historia jag gillar bäst; kanske den när kvinnorna från Rövarbruden dyker upp i en epilog? Jag är lite stolt att jag kände igen dem så här många år senare. Eller den med mannen som hittar ett helt bröllop i en container — inklusive brudgummen. Eller hon som kommer undan med mord på en antarktisk resa.

Den jag kommer att bära med mig längst är helt klart Torching the Dusties, om Wilma som håller på att bli blind och hennes uppvaktande kavaljer Tobias på ålderdomshemmet. En rörelse sveper över landet, världen, med militanta aktivister som tycker att det är dags för de kostsamma olönsamma och illaluktande gamlingarna att försvinna och lämna plats för de yngre. Senast idag såg jag ett skämt på det temat i ett annat sammanhang.

Lyssna på en intervju med Margaret Atwood på The Diane Rehm show här.

Read Full Post »

Lars Gustafsson: Det sällsamma djuret från norr

I Det sällsamma djuret från norr ger sig Lars Gustafsson ut i det fantastiken, när han låter en artificiell intelligens skapa sig åtta olika aspekter, kallade lorder, som samlas för att berätta historier för varandra. Bocaccio möter Borges ute i rymden om 40 000 år, ungefär. Vissa historier/noveller tycker jag mycket om, andra är nästan lite tråkiga även om jag ser intelligensen i dem. (Det är ungefär så jag upplevde Borges också. )
Gustafsson låter Förste Lorden citera Henry James kritik av H G Wells för att bara skriva om maskiner och ingen romantik eller människokunskap, och lite så tycker jag nog att vissa av Lars Gustafssons egna historier är. Mycket teori, lite känsla. Andra är däremot så där äskvärt outgrundligt finurliga så att jag småler för mig själv. De utforskar samma tema: Att möta sig själv. Ibland går det bra, ibland hinner man bara nätt och jämt få syn på sin egen rygg och börja följa efter, och vid ett tillfälle dubbleras tre personer av misstag och börjar hata sina respektive dubletter intensivt.

Read Full Post »

W Somerset Maugham: Mina favoritnoveller

Jag hade lite huvudbry när jag valde reselektyr häromveckan. Ni vet, det ska inte vara för bra och uppslukande, utan något man kan lägga ifrån sig utan besvär när man kommer fram. Samtidigt får det inte vara för oinspirerande, sån läsning är ju meningslös. Men när blicken föll på denna novellsamling av min gamle favorit så kändes valet givet. Och jag blev inte besviken.

Här studeras den mänskliga naturen i all sin passionerade sjaskighet på det sätt som W Somerset Maugham gör så skarpögt och bra. Han skriver i förordet att alla hans historier har ett ursprung i möten med människor, ibland bara några förflugna ord, ibland mycket mer än så. Men sedan han slutade resa så upplever han ingenting längre, och  alla historier han samlat på sig har blivit skrivna, så nu är det slut.

Ett par av de kortare novellerna finns utgivna i andra samlingar. Som Överstens hustru/Överstinnan där en överste upptäcker att hans hustru sedan många år, de flesta tråkiga, ger ut en poesibok som han inte orkar läsa — sånt kvinnotjafs! — men när hon gör sensation och succé får han till slut klart för sig att denna tråkiga människa haft en stor passionerad kärlekshistoria. Och den underbara Kyrkvaktaren, om en kyrkvaktare som arbetat i en församling i många år men får kicken när en ny präst kommer och upptäcker att han varken kan läsa eller skriva. Men kyrkvaktaren får sin revansch.

Read Full Post »

Lord Peter Wimsey och andra figurer

Ett par lord Peter-noveller, flera om en handelsresande i portvin som heter Montague Egg, han är också ljushårig förresten, och så ett par fristående. Lättsamt, nöjsamt. Hangman’s holiday i original.
Tyvärr berättas inte vem som tecknat omslaget. Det är fint.

Read Full Post »

Richard Yates noveller på svenska

Åhå! Någon pigg person har sett till att Richard Yates (1926–1992) novellsamling Eleven kinds of loneliness nu finns översatta till svenska. Av Kerstin Gustafsson. Therese Eriksson har skrivit i Svenskan. Själv ser jag att jag nästan inte skrivit alls… bara som ett bildtips nästan.
Men nu tipsar jag igen. Väldigt bra noveller.

Read Full Post »

Muriel Spark: Ghost stories

Utsökta! Både språkligt precisa och oväntade, mycket speciella men kanske inte precis skrämmande. Befriande oblodiga.
Jag tycker mer och mer om Muriel Spark. Varje bok jag läser — det här är den fjärde — är helt annorlunda än de andra. En mångsidig dam!
Snart har jag samlat ihop tillräckligt med intresse för att vilja läsa hennes självbiografi. Hon ska i alla fall få en egen kategori här på bloggen.
Omslaget till spökhistorierna bygger på ett fotografi av Man Ray. Den första novellen i samlingen publicerades 1951 och den sista på 1990-talet. Muriel Spark levde ända till 2006 och ändå har jag lyckats missa henne i så många år.

Read Full Post »

Sista recensionsboken

Jag längtar mer och mer efter att helt och hållet kunna läsa mina egna böcker. Utan tidspress, utan att anteckna under tiden och klottra ner tankar och känslor, utan anspänningen i att behöva formulera mig på något sätt som kan tänkas intressera andra läsare. Dessutom såna där udda böcker som bara jag och cirka två till är intresserade av.
Så jag bestämde mig för att Alan Bradleys Den bittra pajens sötma fick bli den sista recensionsboken inför sommaren.
Sen kom A-C med Anna-Karin Palms noveller. (Bilden.)
Nu har jag bestämt att Jaktlycka blir den sista.
—————————————

Read Full Post »

Flannery O’Connor: En bra karl är svårt att finna

I den första novellen som gett namn till den här samlingen, är en familj på väg ut på bilutflykt till Florida. Farmodern är inte på humör, hon vill fara någon annanstans. Och så har hon läst i tidningen om en farlig brottsling, den Missanpassade, som rymt ur fängelset och sägs vara på väg just till Florida. Inte kan man resa dit då!
Trots att jag läst om Flannery O’Connor förut och vet att hon är berömd för sitt berättartekniska grepp att tidigt ge en hint om vad som ska hända, blir jag ändå chockad när familjen råkar på just den Missanpassade. Chocken av denna första novell kommer jag aldrig riktigt över. Ingen av de andra drabbar med lika stor kraft trots att flera är mycket starka. En enbent filosof som går som hemmadotter, en farfar på resa med sin sonson, en svagsint flicka som gifts bort… Var och en av dessa noveller skulle man kunna diskutera i timmar. De handlar om godhet och ondska, dumhet och slughet. Alla utspelar sig på landsbygden och människorna är… ska vi säga knepiga?
Flannery O’Connor är också berömd för sina teman: brutalt våld och kristen nåd. Hon står på läslistorna på de amerikanska universiteten och räknas till de allra mest betydelsefulla författarna. Men hon är inte okontroversiell.
Flannery O’Connor levde inte länge. Hon blev bara 39 år, och hennes sista år var märkta av sjukdom. Ida Jonssons efterord om O’Connors liv ger mersmak, än en gång känner jag att jag skulle vilja läsa en biografi över författaren. Eller kanske de där breven som hon skrev till väninnan Sally Fitzgerald? Varje vecka i tio år.
Alla vi som är förtjusta i berättare från den amerikanska Södern kan tacka förlaget Bakhåll för att det gjort en litteraturhistorisk välgärning och gett ut en av de riktigt stora klassikerna. Min enda invändning är titielns t i svårt. Ska det vara dialekt eller är det en felskrivning?
Först publicerad i Corren.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Flannery O’Connor, noveller, En bra karl är svårt att finna, amerikanska södern

Read Full Post »

Jag läser om min första Doris Lessing

Det är Inte den typ som gifter sig, en novellsamling inköpt 24 februari 1983. Ett typiskt bokreedatum. Jag var då nyss fyllda 18 år och undrar vad som fick mig att plocka upp den?
”Du var nog lite svårmodig”, menar dottern. Men jag undrar vad jag förstod egentligen?
Ett par av novellerna är mer traditionella, i genren märkliga sammanträffanden, i stil med sånt som Somerset Maugham kunde skriva. Titelnovellen och en om en fulländad pärla. Och krig. Nästan allt hon skrivit har ju handlat om krig, enligt Lessing själv.
En om en kvinna som börjar samla lump och flyttar in i en rivningskåk tillsammans med sin illaluktande katt är ganska obehaglig, jag riktigt känner hur dåligt hon mår och hur kallt det är.
Mitt vuxna jag tycker mest om den avslutande, längsta, novellen, Jack Orkneys frestelse. En medelålders man kallas till sin fars dödsbädd. Han träffar syskonen, det är förvånansvärt trevligt. Men han ber inte sin fru att följa med, och inte heller de vuxna barnen. Det ska liksom inte betyda så mycket att en förälder dör, inget att fästa någon större vikt vid. Istället har han dåligt samvete för att han inte hinner organisera en 24-timmarsfasta för svältoffren i Bangladesh. Jack Orkney är en av de där som Doris Lessing talar om när hon förklarar att demonstrerandet var deras sociala liv, ständigt nya marscher varje helg.
Men något börjar bryta sig loss inuti Jack Orkney. Han ser på sina vänner och tycker att de bär fåfänga masker. Han känner på sitt eget ansikte — har han en lika självgod mask? Kanske av en slump, kanske av längtan, tar han ett par trevande steg mot kristendomen/Gud, vilket gör hans vänner i Gamla gardet oerhört bekymrade. Så kan man inte reagera bara för att ens far har dött! Det finns ju så många människor på andra sidan jordklotet som har det svårt.
Jag tycker att Doris Lessing är fullkomligt lysande i denna novell, en tidig, manlig föregångare till Frances i The Sweetest Dream. Men återigen undrar jag vad/hur jag läste som artonåring — jag var inte alls mogen att förstå alla bottnar, tvärtom hade jag typiskt svart-vitt tänkande långt upp i åren. Men något måste ändå ha talat till mig eftersom jag fortsatte läsa Doris Lessing.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Doris Lessing, Inte den typ som gifter sig, noveller, nobelpristagare, omläsning

Read Full Post »

Min helg med Alice Munro

Så otroligt förutseende jag var som norpade Munros För mycket lycka ur dotterns bokhylla förra helgen! Jag vill minnas att jag till och med sa något om ”ifall hon får Nobelpriset…”
Men OJ så bra.
En kollega beskrev Munros noveller ungefär såhär: De har ingen riktig början och inget riktigt slut, men ändå förstår man allt om ett helt liv.
Och precis så är det. Otroligt vad hon får in mycket
i såna hårt komprimerade diamanter, utan att göra avkall på stilen och språket.
Mycket bra val av Akademien!
Varning dock för den allra första novellen. Läs inte den på kvällen innan du somnar, för det är inte kul att vakna klockan 4 och börja tänka på den.
Den allra sista novellen som gett namn till samlingen, om matematikern Sofia Kovalevskaja blev jag minst förtjust i. Dels för att jag är så trött på temat Framgångsrika kvinnor som är olyckliga i kärlek, dels för att jag tvingade mig att se den där urtråkiga filmen Berget på månens baksida och låtsas att jag tyckte att den var bra för många år sen.
Men de andra novellerna – OJ så bra.
————————————
Läs även andra bloggares åsikter om Alice Munro, Nobelpristagare, noveller

Read Full Post »

Men jag har visst läst Munro!

I alla fall en novell. Det förstår jag när jag letar fram det här gamla inlägget om alla fina författare som heter Alice. Det bör ha varit på nån av de roliga kvällskurserna i engelskspråkig litteratur som jag gick i mitten av 2000-talet, på Linköpings universitet.
Jag kan alltså kryssa av henne i Nobelpristagarprojektet redan, eller är en novell för lite?
Och redan 2009 skrev jag så här: ”Alice Munro har jag läst nån enstaka novell av, på nån kurs tror jag. Jag ser att många bloggare och tidningar skriver om henne just nu, ska hon få det där fina priset kanske? ;-)”. Minsann, minsann.
Jag måste ha haft det på känn, för jag akutlånade en samling av henne hos dottern i helgen. Skönt att ha årets pristagare hemma för helgläsning.
Första intervjun HÄR. 2,29 minuter radio som ger en tydlig bild av vem hon är.
—————————————————–

Read Full Post »

Fullständigt underbar reselektyr!

Även om jag inte, som människorna i Ursula K Le Guins novellsamling, hittar nån sorts reva i tiden och rummet som gör att besök på andra planeter blir möjliga medan man väntar på flygplatser, utan bara tar nattåget upp till Luleå, så njuter jag för fulla muggar av Le Guins halsbrytande fantasi och låtsas-antropologi.
Och i Luleå väntar mitt nyaste barnbarn, en liten gosse. 🙂

Read Full Post »

Elizabeth Hand: Saffron and Brimstone. Strange stories

Det är sällan jag får den riktiga blogglusten nuförtiden. Kanske kommer den tillbaka, kanske inte. Men jag tänkte försöka att åtminstone lägga ut lite bilder då och då, för det här är ju min läsdagbok och det är roligt att ha sen.
Ni besökare är också roliga förstås, och alltid välkomna, men jag känner att jag varit en dålig värdinna de senaste veckorna och kan inte lova nån bättring.

Elizabeth Hand är en givande ny bekantskap med udda fantasi och ett språk som lite grann påminner mig om Patricia Highsmiths. Eller är det de aparta människorna som påminner? Kanske kombinationen. Något med det där avskalade, obönhörliga…
Hands karaktärer fixerar sig vid insekter, tatueringar, en blank tarotkortlek eller en älskare. Tillvaron vrids åt hårt några varv, och ibland brister den. Kvinnorna är säregna, ofta enstöriga, ibland livsfarliga. Män förvandlas till fjärilar eller växer in i landskapet.
Bokstävlarna är ett Hand-fan och hon bjuder på början av inledande Cleopatra Brimstone här.
——————–
Läs även andra bloggares åsikter om Elizabeth Hand, Saffron and Brimstone, noveller, säregna kvinnor

Read Full Post »

Alice Hoffman: The Red Garden

The Red Garden är mest att likna vid en novellsamling, där berättelserna utspelar sig i den lilla staden Blackwell, Massachusett, och spänner från 1800-tal till nutid. I den första är det en liten grupp sällsynt olämpade nybyggare som håller på att svälta ihjäl i den kalla vintern, men en driftig ung kvinnas vänskap med en björn gör att de överlever och kan grunda staden. Det handlar mycket om vildmark kontra stad, djupa känslor för djur, växter, natur… boken har den där typiskt Hoffmanska magiska realismen och jag gillar verkligen flera av människorna jag får träffa. Men novellformatet… nja. Det känns som att flera av berättelserna kunnat byggas ut och bilda en roman, så att jag fick umgås längre med var och en. Till exempel novellen ”The truth about my mother”, som jag tycker är en av de allra bästa. Men nu hinner jag knappt lära känna en människa som kanske är ung i en historia, för att sen ligga på sin dödsbädd redan i nästa.
Ändå: flera av berättelserna är små pärlor, och passar finfint att läsa till en brasa med snöglopp utanför.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Alice Hoffman, The Red Garden, björnar

Read Full Post »

On the prowl

Det här konceptet med blandade noveller från olika författare… det kan vara ett sätt att upptäcka nya godingar i samma stil som en favorit (Patricia Briggs) eller ett sätt för sämre författare att åka snålskjuts. Och i detta fall är det det senare. Patricia Briggs novell är bra, nästa halvbra, sen sämre och sist rena dyngan.
Dessutom upptäcker jag att Briggs novell är samma story som sen blev första boken i hennes serie Alpha och Omega. Jag blir sugen på att läsa den serien, men nu känns det ju meningslöst att läsa ettan. Novellen är säkert bättre, tröstar jag mig med.
——————–
Läs även andra bloggares åsikter om Patricia Briggs, urban fantasy, noveller, uselt

Read Full Post »