Michael Chabon: The Yiddish Policemen’s Union

Underbart återseende! Jag älskade den här första gången jag läste den och jag älskar den nu. 400 sidor läsfest med hårdkokt berättarglädje och svart humor, under den kontrafaktiska fiktionen att judarna förlorade kriget om Israel 1948 och kastades ut ur Jerusalem. Istället fick de en tillfällig fristad i Alaska. Den tidsgränsen har nu uppnåtts, och nästan alla i Sitka planerar sin exodus, utom mordutredaren Meyer Landsman som inte kommit sig för. Han har dekat ner sig efter skilsmässan från vackra intelligenta Biba och efter sin syster Naomis död, hon kraschade sitt flygplan mot ett berg. Landsman bor nu på ett hotell av inte alltför hög standard. På bokens första sida blir han väckt av nattportieren, som hittat en annan av gästerna med bortskjutet bakhuvud.

Det är mycket schack i denna bok. Landsman hatar spelet. Hans pappa var en mästare, som efter befrielsen ur lägret och sin flykt till Alaska mer eller mindre bodde på schackklubben med en rad andra gubbar och ett och annat underbarn.
Landsmans kusin och partner Berko är halvt indian, halvt jude, gigantiskt stor och snart trebarnsfar. En av mina favoriter. Dialogen mellan dessa två snutar är så där härligt genomskådande och hård men kärleksfull som det är i en riktigt bra deckare. Men det här är mycket mer än en deckare. Michael Chabon leker fram berättelsen och jag bara njuter. Inte minst av det faktum att jag nu begriper detaljer som när Biba konstaterar ungefär att: ”Ja, jag kan väl vänta mig ett samtal när tre stjärnor syns på himlen”. (Då är sabbaten slut och ortodoxa judar kan börja använda saker som telefoner igen.)
Dessutom äts det paj. Det äts rätt mycket faktiskt, och gott.

Read Full Post »

Det här med Booker, Orange, Nebula, Nobel…

Jag är inte så bra på att hålla koll på priser och långa och korta listor, men nu när jag ser Svenskans lista på de tio senaste Booker-pristagarna så upptäcker jag två favoriter. Alan Hollinghursts Skönhetens linje/The Line of beauty och Margaret Atwoods Den blinde mördaren/ The Blind Assassin. (Egentligen har jag inte läst The Line of Beauty, men jag har sett tv-serien två gånger och läst två andra böcker av Alan Hollinghurst; The Swimmingpool Library och The Folding Star, så jag tycker att det räknas.) Jag tror också att jag har Anne Enrights bok hemma. Ska nog flytta in den till sovrummet, bland de andra 30–40 böckerna som står närmast i tur för läsning.
I varje fall så tänker jag att det där Booker-priset inte är så dumt. Precis som jag ofta tänker att Orange-priset är en bra rekommendation. Och borde jag inte hålla bättre koll på Nebula-pristagarna, jag menar med favoritnamn som Ursula K LeGuin, Michael Chabon, Octavia E Butler…
Men det slutar ändå alltid med att jag nätt och jämnt orkar hänga med på Nobelpristagarna. Om ens det. Och ibland undrar jag om det priset verkligen är det viktigaste?

Read Full Post »

Werewolves in thier youth — Michael Chabon

Michael Chabon är — förstås — bra i novellformatet också. Psykologisk skärpa, säker blick för detaljer och så det underbara Chabonska språket. Små tjocka utstötta pojkar, det behärskade men tyvärr krisande paret på husvisning där fastighetsmäklaren plötsligt börjar knycka saker från huset, en nyskild man som tänker stjäla sin exfrus gammelsvärmors smycken…
Vissa är djupt oroande, andra är hoppfulla. En som började oerhört starkt handlar om ett par som fruktlöst försökt få barn och där sen kvinnan blir gravid efter en våldtäkt. Hon beslutar sig av nån anledning för att behålla våldtäktsmannens barn. Hennes make har fruktansvärd ångest över alltihop, historien berättas ur hans perspektiv. Just i den novellen blir jag besviken över upplösningen, det är så nervigt och sårigt och hemskt, och sen slutar det i — ja, fel, enligt mig.
Nu var jag elak som skrev mest om den jag inte var nöjd med. Men så är det ibland.
Obs; det här är ingen varulvsbok, det är bara ett par barn som leker som gett namn till titelnovellen.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Michael Chabon, Werewolves in their youth, språk, noveller

Read Full Post »

Och här är mina förslag…

… på böcker som skulle kunna bli tv-spel. Jag tycker att Svenskans/Wireds var lite trista, nämligen.
* Parable of the Sower av Octavia E Butler. I ett sönderfallande USA försöker Lauren överleva plundringarna, våldet och miljöförstöringen.
* Den långa vägen hem av Cynthia Voight. Fyra syskon vars mamma övergivit dem på motorvägen börjar gå till en mormor de aldrig träffat.
* Tokyo av Mo Hayder. Grey reser till Japan och börjar jobba åt yakusan för att försöka förstå sig själv och massakern i Nanking .
* Nicola Griffiths Ammonite, Slow river eller Blue place. Vilken som helst går bra. Underbart välskriven science fiction.
* Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf.
* The Yiddish policemen’s union av Michael Chabon. Hårdkokt deckarhistoria i ett fejkat framtida Alaska.
* The Sookie Stackhouse novels av Charlaine Harris är ju som gjorda för att bli tv-spel.
* Gomorra av Roberto Saviano. Undersökande journalist skriver om camorran i Neapel och försöker hålla sig vid liv. På riktigt.
* Normal girl av Molly Jong-Fast. Knark, ätstörningar, rehab för kändisar… ligger inte det i tiden? Fint skrivet av Erica Jongs dotter.
* Modesty Blaise (Peter O’Donnell). Så klart. Min favorithjältinna.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Mo Hayder, Michael Chabon, Selma Lagerlöf, Modesty Blaise, Molly Jong-Fast, Charlaine Harris, Sookie Stackhouse, Nicola Griffith, Octavia E Butler, , Cynthia Voight, Roberto Saviano

Read Full Post »

Tematrio: Sport

Veckans tematrio är sport och jag tar chansen att skriva lite om Michael Chabons Summerland som jag nyligen läste. Det är en fantasy, en barn/ungdomsbok, som handlar om en liten kille som är världens sämsta baseballspelare. Tillsammans med sin bästis, en flicka som är en väldigt duktig baseballspelare, och en annan kompis som kan vara en robot eller möjligen en android, ska han rädda världen som håller på att gå upp i sömmarna och sin pappa uppfinnaren som kidnappats av Coyote. Tyvärr (för mig) måste de spela ett antal baseballmatcher mot troll och andra för att nå sitt mål, och eftersom jag aldrig lyckats förstå reglerna blir det obegripligt. Liksom stora delar av den amerikanska kulturen i övrigt, även om jag förstås vet att det finaste en amerikansk pappa kan göra för sitt barn är att fråga om de ska gå ut och kasta lite. Mer om Chabon här, här och här.

En annan obegriplig sport är cricket. I Mördande reklam av Dorothy Sayers jobbar lord Peter Wimsey som reklamare under cover. Han avslöjar sig själv under den årliga cricketmatchen, där han först spelat lite mediokert för att inte sticka ut. Plötsligt får han en änkestöt på armbågen och blir helt galen och gör massor av poäng med en mycket karakteristisk spelstil som gör att han blir igenkänd.

Nej, tacka vet jag fotboll. Till exempel brasiliansk fotboll, som jag också läst om i sommar. Sambafotboll av Fredrik Ekelund är mycket intressant, med historierna bakom de största stjärnorna, turneringarna, tränarna.

Fler tematrior finns hos Lyran, och jag hoppas att nån skriver om de där underbara friidrottsböckerna jag läste som barn. Åshöjden?

Read Full Post »

Michael Chabon med det fantastiska språket

Han överraskar mig varje gång, Michael Chabon. Ingen bok är den andra lik. The Yiddish Policemen’s Union är en deckarhistoria i en delvis påhittad Alaska-miljö, Wonder Boys är en realistisk (nåja) roman i akademisk miljö, och nu slår han till med en klassisk äventyrshistoria med tjuvar, bedragare och elefanter i Gentlemen of the road.
Det är 900-tal och det finns ett litet judiskt område, Khazaria, mellan de stora kristna och muslimska. Det är oroliga tider med strider och maktkamper, och vännerna Amram och Zelikman färdas längs vägarna ganska planlöst, tills de får prins Filaq på halsen. Han är arrogant och odräglig och helt inställd på att hämnas sin familjs död och stiga upp på tronen.

Gary Gianni (som även tecknar Prins Valiant) har illustrerat så fint med bilder i varje kapitel. Kapitel som i sin tur heter saker som ”On discord arising from the excessive love of a hat”. Omslaget är jättefint också, ja, hela boken är en njutning.
———————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Michael Chabon, Gary Gianni, Gentlemen of the road, äventyr, elefanter, bedragare

Read Full Post »

Wonder boys – Michael Chabon

En av årets fyndförfattare. Michael Chabon har ett underbart språk och en fantastisk fantasi. Wonder boys handlar om den marijuanarökande författaren Grady Tripp, som undervisar i skrivande. Han är gift och har samtidigt ihop det med chancellorn Sarah (vet inte den svenska yrkestiteln). Historien utspelar sig under några få dagar när det är ett stort litteraturevenemang på universitetet. Tripps förläggare kommer för att se hur det går med hans romanskrivande (nu uppe i över 2000 sidor men inte i närheten av avslut). En av Tripps mest begåvade elever, James Leer, är i kris och tänker ta livet av sig.
Under dessa dagar berättar Sarah att hon är med barn, Tripps fru Emily lämnar honom, en jacka som tillhört Marilyn Monroe blir stulen… alltmedan Grady Tripp råkar i slagsmål och röker en väldíg massa marijuana medan han kör omkring med en död hund i bakluckan i sina desperata försök att rädda sitt liv, sin roman, sitt äktenskap och vänskapen med Crabtree.
Det finns fullt av härlig humor; typ när Crabtree berättar att han ligger illa till på förlaget för de har en ny satsning. ”Vad satsar de på?” ”Kompetens.” Eller smaka på denna mening: ”He looked so profoundly disappointed in me that I wondered for a moment if he was someone I knew.”
Mitt enda problem är att jag inser att jag ju redan har sett filmen. När jag började läsa kunde jag se Michael Douglas, Frances McDormand och alla de andra framför mig så starkt att de stod i vägen för texten. Sen kom ett långt parti som var annorlunda, när Tripp och James åker till Tripps svärföräldrar som han tycker mycket om och är rädd att förlora. En judisk familj, med tre adopterade barn från Korea – däribland frun Emily – och med sina egna egenheter och problem. Det finns inte i filmen, så där blev läsningen ny igen och där kom också det judiska in, som jag tycker är så intressant.

———————–
Läs även andra bloggares åsikter om Michael Chabon, Wonder boys, bok blir film, böcker, judiskt, Michael Douglas, Frances McDormand

Read Full Post »

The Yiddish Policemen’s Union – Michael Chabon

Är det normalt att kliva upp 5.30 en ledig lördag och läsa ut de sista 150 sidorna i en bok? Självklart, om boken är The Yiddish Policemen’s Union.

Den utspelar sig i en fejkad verklighet där judarna (tillfälligt) fick Alaska istället för nuvarande Israel. Mordutredare Meyer Landsman bor i staden Sitka (som finns på riktigt men är myyycket mindre) på ett sunkigt hotell där en man hittas mördad. Landsman upptäcker snart att det inte var en vanlig knarkare, utan sonen till den största ortodoxa gangstern, ett schackgeni och en man med stora gåvor.

Tillsammans med sin kusin Berko (halvjudisk/halv-Tlingit) börjar Landsman utreda, på trots mot sin exfru, numera boss Bina. (Som han naturligtvis fortfarande älskar.)

Förutom att vara en deckargåta innehåller boken flera starka rites of passion; uppgörelser med relionen, med fäder och söner, med dödslängtan och alkoholen. Jag gillar också beskrivningen av judiska företeelser, som fascinerar mig. Finns det på riktigt en sorts kartmästare, som sätter ut snören för att människor ska kunna röra sig i ”ett rum” även på sabbaten utan att trotsa Torahn?

Michael Chabon har ett underbart hårdkokt men samtidigt metaforiskt språk. Han hittar på nya ord och slanguttryck på en blandning av amerikanska och yiddish. Det är härlig läsning!

(Tänk Philip Roths The Plot against America möter Raymond Chandler med en twist av A clockwork orange.)

—–

UPPDATERAD text, och jag har förstått att man stavar illa när man går upp för tidigt… Sorry.

Read Full Post »