Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Nancy Mitford’

uterummet

Vi har målat om i vardagsrummet. Böckerna fick bo i uterummet och lite varstans under tiden. Sen bestämde jag mig för att överge färgsorteringen som sonen hjälpte mig med häromåret. Det kändes rätt att samla ihop några favoritförfattare, och några teman, för sig.

hyllor

Glesast än så länge är de två hyllplanen med kristen/andlig litteratur. Jag räknar med att de ska fyllas på sikt.

hyllor3

Min älskade Doris Lessing fyller ett helt hyllplan för sig själv. Ovanför henne Virginia Woolf, Daphne du Maurier, Rosamond Lehmann, Zelda Fitzgerald och Nancy Mitford som passar fint ihop. Det blev visst engelskt och mellankrigstid. Jean Rhys ska flyttas.

hyllor4Så får lika högt älskade Dorothy L Sayers dela hylla med underbara Josephine Tey, verksam vid samma detektiva Golden Age, och Nicola Upson som skrivit om Tey och så Ngaio Marsh, än numera nästan bortglömd deckardrottning.
Därunder Nobelpristagarhyllan, förutom Lessing och Lagerlöf. Närmast på väg mot egen hylla är Toni Morrison.

hyllor5

 

W Somerset Maugham delar hylla med Muriel Spark, Margaret Atwood och Siri Hustvedt.

hyllor6

Ursula K Le Guin är den som jag har näst flest böcker av, men hon ryms ihop med fantastiska Octavia E Butler tack vara att två Butler är borta just nu. Dessa två ser jag som själsfränder och är mycket nöjd med att de får prata med varandra, och kan ropa ner till James Tiptree jr därunder till vänster. Sen får jag jobba på ordningen.

hyllor7

Selma Lagerlöf i röda skinnband innerst inne i hörnet i skydd för solljus. Därefter Olga Tokarzcuk, Sofi Oksanen och finaste Ann Patchett. Ingen klockren kombo.
Därunder börjar biografier/memoarer, som jag blir förvånad över att upptäcka att jag har tre hyllplan av. Har jag varit i biografiåldern så länge? hyllor8

Lyriksamlingen är desto anspråkslösare med bara ett plan, dessutom i en smalare hylla.hyllor9

Eftersom jag rensat ut motsvarande en hel bokhylla, och flyttat in barn- och ungdomslitteratur i ett annat rum, så ser boksamlingen i vardagsrummet numera ut såhär, fördelad på två väggar:

hyllor1

hyllor2

Som synes så har jag valt att behålla viss färgsortering. Det skapar lugn, vilket passar oss.
Nu kommer jag att gå och småplocka i flera veckor; ni vet, en hit och en dit. Det är kul, och kanske vaknar läslusten?

Tillägg 1: Ser att jag lämnade hyllplanet Tawni O’Dell — Joyce Carol Oates utan specifik bild, trots att jag är särskilt nöjd med den kombon. De kan resonera om vad som driver människor till våld. (Tredje hyllan från vänster, tre planet uppifrån.)

Tillägg 2: Dessa är utlånade just nu, till en person med utmärkt smak.

utlånade

 

Annonser

Read Full Post »

Första delen i Evelyn Waughs krigstrilogi, Män i vapen, var strålande satir och skarpögd psykologi nästan hela vägen fram till alldeles på slutet när det händer en sak som gör att jag inte står ut med den. Usch.
Ja, jag vet att EW skrev i en helt annan tid, men jag blir ändå så besviken igen, och ännu mer efter att jag tyckt så mycket om honom i de personliga breven till Nancy Mitford.

Read Full Post »

Gilesblond
Love in a cold climate-dvd:n blev fin underhållning medan regnet strilade utanför. Judy Dench och andra fina skådisar. Utgiven 1980, så de var yngre då. Jag hoppar till lite när Radletts ordnar en bal och plötsligt ett ytterst välbekant ansikte dyker upp. Förvisso under en blond slätkammad frisyr, och förvisso utan den omisskännliga karaktär som rynkorna sen dess gett honom, men ändå: Det är Giles. Watcher and librarian.
Här spelar Anthony Head bankirson och Linda faller för hans charm. De tvingar sina föräldrar att tillåta äktenskap, som blir olyckligt.
Annars tycker jag i denna filmatisering väldigt mycket om Fanny, hon som berättar alltihop. Mycket fint gestaltad av Isabelle Amyes.
Jag har skrivit om böckerna som serien baserar sig på här och här.

lovecold<

Read Full Post »

peckham
Vilken läsfest! Knasigt och medryckande och dramatiskt & lättsamt språk. Men vad är det som händer egentligen?
Skotten Dougal Douglas eller Douglas Dougal som han ibland heter, anländer till Peckham Rye utanför London och vänder upp och ner på det mesta. Han skaffar sig först ett jobb, och sen ett till på ett konkurreerande foretag. Men inte är han där särskilt mycket. Tvärtom ökar frånvarostatistiken alltmedan Dougal undersöker moraliteten och levnadsvanorna hos befolkningen. Det är 1950-tal. Dougal Douglas bor inneboende hos samma fru som Humphfrey, som blir hans vän men som överger sin sparsamma fästmö Dixie vid altaret.
Dougal Douglas är älskad av många, avskydd av lika många. Han ber folk känna på knölarna i sin panna, som han påstår förut var horn… Dessutom har an puckelrygg. En diabolisk figur, onekligen, och histroien är dråplig och rolig ända till alldeles i slutet när något händer som jag inte alls gillar.
Men fram till dess är det underbart. Den lättsamma livliga Muriel Spark som jag inte fann i Mandelbaumporten. Jag blir även intresserad av att läsa Memento Mori, som Evelyn Waugh rekommenderade Nancy Mitford. Tyvärr skrev de inte mer om den sen. Men EW gillade, det var tydligt. Muriel Spark räknas till de tre stora (romerskkatolska konvertiterna och) brittiska författarna, tillsammans med Waugh och Graham Greene.
Ingrid har skrivit mycket fint om denna bok.
————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

mitfordwaugh
I shrieked! Det är det bästa betyget Nancy Mitford ger efter möten med såväl böcker som människor.
Jag har läst ut breven mellan två kvicka och ibland rätt elaka författare som tyckte mycket om varandra och var nära vänner. Jag tänker i mitt stilla sinne att det nog ändå var tur att de inte bodde i samma land (Evelyn Waugh i England, Nancy Mitford i Frankrike) eftersom de nog hade grälat mycket om de setts för ofta. Detta kommenterar även Nancy någon gång, men Evelyn förstår inte/låtsas inte förstå.
Han nyper till henne då och då för hennes socialistiska sympatier och brist på kunskap om den katolska tron (som han tar mycket allvarligt på), hon är vänligare på så vis att hon inte klagar lika mycket på honom. Som så ofta är fallet är det den buffligaste som också är känsligast, efter att på omvägar ha hört att några EW trodde sig ha charmat tyckte att han var ”a complete bore” tänker han aldrig mer umgås med folk. Att vara ”a bore” är det värsta man kan vara.

Båda två hjälper de varandra med språkliga frågor, titlar, översättningar och stöttar när det gäller kritiska recensenter och litterära gräl. De berättar vad de läser och vad de tycker om vad de läser.
Nancy har det svårt med sina ögon och sin syn. Hon får ont och kan varken läsa eller skriva länge i taget. Hon oroar sig för att bli blind.
Evelyn har dålig hälsa; han dricker för mycket, är för tjock, och en period (minst) lider han av en depression.
Och så pratar de mycket om pengar. NM om hur hon måste skriva en best seller till, för att så småningom kunna vara säker på att leva livet ut utan att bli fattig. EW klagar hela tiden på vad alla barnen (sex stycken) kostar och hur skuldsatt han är. Han tar en livförsäkring inför en resa och konstaterar att om flygplanet störtar så vore det det bästa som kunde hända för barnens chanser till goda utbildningar.

Om lillasyster Deccas bok skriver Nancy:
Hons & Rebels is awfully funny. It is a dishonest book, full of lies, & my sisters MIND. She is a coldhearted creature & always has been — one of those women who only care for husband and children.
Evelyn slår omedelbart ner på språkliga skillnader i boken, som gör att han är säker på att Decca inte skrivit allt själv. Han har säkert rätt. Han är otroligt säker stilistiskt, han skriver långa undervisande paragrafer till Nancy om ords nyanser.

Evelyn är god vän med Diana och periodvis med Debo, som han var kär i ett tag i yngre dagar. Men mot slutet förstår han att Debo tycker att han är ”a bore” eftersom hon sätter på televisionen när han är där på middag. Nancy försöker förgäves säga att han är vad som helst men inte tråkig.

De sista åren blir breven glesare. Ingen av dem är pigg eller särskilt glad, inte ens Nancy som alltid lyckats vara lycklig. Hennes kärlek får en tjänst i Italien, sen kommer han tillbaka, men sen gifter han sig med en annan. Detta sista framgår inte av breven eftersom Nancy är av den tappra sorten. Evelyn talar alldeles mot slutet om hur det smärtar honom vilken inriktning katolska kyrkan tar, efter andra Vatikankonciliet. Evelyn dör först, av en hjärtattack. Några år senare Nancy av länge odiagnosticerad cancer.

Och som en bieffekt av denna läsning vill jag nu förstås läsa flera av deras respektive böcker, plus titta på det som filmatiserats. Har beställt tv-serien Love in a cold climate från 1980.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »

mitfordwaughPå mitt nattduksbord ligger en stor tjock kloss med brevväxlingen mellan Nancy Mitford och Evelyn Waugh. De skrev flitigt till varandra under många många år, tills Evelyn dog. Roliga brev, skvallriga brev, elaka (mot andra, helst gemensamma bekanta) brev och snälla, praktiska, rådgivande och uppmuntrande. Just nu, cirka en fjärde/femtedel in i boken har Evelyn fått läsa Nancys uppföljare till In pursuit of love, det som skulle bli Love in a cold climate, och kommer med skarpsynta och goda råd som hon är mycket tacksam för. Evelyns Brideshead revisited fortsätter sitt segertåg. (Jag har bara sett tv-serien och filmen, inte läst boken.)
Nacy har tjänat så pass med pengar att hon har råd att bo i Paris, nära mannen hon är kär i men som inte är särskilt kär i henne. Evelyn bor i England med hustru och en rad barn, varav Nancy är gudmor till Harriet. Hon skickar presenter som blir väldigt uppskattade, bland annat en muff som Harriet älskar. Evelyn blir allt mer enstörig och intresserar sig mest för religion. Andra människor får gärna vara på avstånd. Nancy å andra sidan njuter av sällskapslivet.
Och så skriver de. Skriver och skriver och skriver.
Njutbar läsning för den som inte kan få nog av Mitfordarna och den sortens engelsk överklass.
———————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »

hyllvarmÖvermodig efter att ha kunna bockat av varsin titel på både Mytprojektet och Nobelpristagarprojektet inbillar jag mig genast att jag minsann ska klara allt möjligt. Så här nu ett hopplock av hyllvärmare som ska läsas ut i år! Två är från förrförra årets bokrea: Sara Stridsberg och Theodor Kallifatides. Två är Daphne du Maurier, varav jag skäms för att jag inte läst Rebecca. En Muriel Spark, en Stig Dagerman, en Barbara Vine och en Jayne Anne Phillips. Beate Arnborgs biografi över Bang, och så brevväxlingen mellan Nancy Mitford och Evelyn Waughn (inköpt i Luleå 2011).
En blandning mellan gammalt, jättegammalt, och nästan nytt (eller i alla fall utgivet på 2000-talet).
Jag känner mig peppad!
hyllvarmare

Read Full Post »

Older Posts »