Ny ordning i bokhyllorna

Vi har målat om i vardagsrummet. Böckerna fick bo i uterummet och lite varstans under tiden. Sen bestämde jag mig för att överge färgsorteringen som sonen hjälpte mig med häromåret. Det kändes rätt att samla ihop några favoritförfattare, och några teman, för sig.

Glesast än så länge är de två hyllplanen med kristen/andlig litteratur. Jag räknar med att de ska fyllas på sikt.

Min älskade Doris Lessing fyller ett helt hyllplan för sig själv. Ovanför henne Virginia Woolf, Daphne du Maurier, Rosamond Lehmann, Zelda Fitzgerald och Nancy Mitford som passar fint ihop. Det blev visst engelskt och mellankrigstid. Jean Rhys ska flyttas.

Så får lika högt älskade Dorothy L Sayers dela hylla med underbara Josephine Tey, verksam vid samma detektiva Golden Age, och Nicola Upson som skrivit om Tey och så Ngaio Marsh, än numera nästan bortglömd deckardrottning.
Därunder Nobelpristagarhyllan, förutom Lessing och Lagerlöf. Närmast på väg mot egen hylla är Toni Morrison.

 

W Somerset Maugham delar hylla med Muriel Spark, Margaret Atwood och Siri Hustvedt.

Ursula K Le Guin är den som jag har näst flest böcker av, men hon ryms ihop med fantastiska Octavia E Butler tack vara att två Butler är borta just nu. Dessa två ser jag som själsfränder och är mycket nöjd med att de får prata med varandra, och kan ropa ner till James Tiptree jr därunder till vänster. Sen får jag jobba på ordningen.

Selma Lagerlöf i röda skinnband innerst inne i hörnet i skydd för solljus. Därefter Olga Tokarzcuk, Sofi Oksanen och finaste Ann Patchett. Ingen klockren kombo.
Därunder börjar biografier/memoarer, som jag blir förvånad över att upptäcka att jag har tre hyllplan av. Har jag varit i biografiåldern så länge?

Lyriksamlingen är desto anspråkslösare med bara ett plan, dessutom i en smalare hylla.

Eftersom jag rensat ut motsvarande en hel bokhylla, och flyttat in barn- och ungdomslitteratur i ett annat rum, så ser boksamlingen i vardagsrummet numera ut såhär, fördelad på två väggar:

Som synes så har jag valt att behålla viss färgsortering. Det skapar lugn, vilket passar oss.
Nu kommer jag att gå och småplocka i flera veckor; ni vet, en hit och en dit. Det är kul, och kanske vaknar läslusten?

Tillägg 1: Ser att jag lämnade hyllplanet Tawni O’Dell — Joyce Carol Oates utan specifik bild, trots att jag är särskilt nöjd med den kombon. De kan resonera om vad som driver människor till våld. (Tredje hyllan från vänster, tre planet uppifrån.)

Tillägg 2: Dessa är utlånade just nu, till en person med utmärkt smak.

 

Read Full Post »

Näe, Evelyn Waugh, inte nu igen!

Första delen i Evelyn Waughs krigstrilogi, Män i vapen, var strålande satir och skarpögd psykologi nästan hela vägen fram till alldeles på slutet när det händer en sak som gör att jag inte står ut med den. Usch.
Ja, jag vet att EW skrev i en helt annan tid, men jag blir ändå så besviken igen, och ännu mer efter att jag tyckt så mycket om honom i de personliga breven till Nancy Mitford.

Read Full Post »

Nämen det är ju Giles!

Love in a cold climate-dvd:n blev fin underhållning medan regnet strilade utanför. Judy Dench och andra fina skådisar. Utgiven 1980, så de var yngre då. Jag hoppar till lite när Radletts ordnar en bal och plötsligt ett ytterst välbekant ansikte dyker upp. Förvisso under en blond slätkammad frisyr, och förvisso utan den omisskännliga karaktär som rynkorna sen dess gett honom, men ändå: Det är Giles. Watcher and librarian.
Här spelar Anthony Head bankirson och Linda faller för hans charm. De tvingar sina föräldrar att tillåta äktenskap, som blir olyckligt.
Annars tycker jag i denna filmatisering väldigt mycket om Fanny, hon som berättar alltihop. Mycket fint gestaltad av Isabelle Amyes.
Jag har skrivit om böckerna som serien baserar sig på här och här.

<

Read Full Post »

Muriel Spark: The ballad of Peckham Rye

Vilken läsfest! Knasigt och medryckande och dramatiskt & lättsamt språk. Men vad är det som händer egentligen?
Skotten Dougal Douglas eller Douglas Dougal som han ibland heter, anländer till Peckham Rye utanför London och vänder upp och ner på det mesta. Han skaffar sig först ett jobb, och sen ett till på ett konkurreerande foretag. Men inte är han där särskilt mycket. Tvärtom ökar frånvarostatistiken alltmedan Dougal undersöker moraliteten och levnadsvanorna hos befolkningen. Det är 1950-tal. Dougal Douglas bor inneboende hos samma fru som Humphfrey, som blir hans vän men som överger sin sparsamma fästmö Dixie vid altaret.
Dougal Douglas är älskad av många, avskydd av lika många. Han ber folk känna på knölarna i sin panna, som han påstår förut var horn… Dessutom har an puckelrygg. En diabolisk figur, onekligen, och histroien är dråplig och rolig ända till alldeles i slutet när något händer som jag inte alls gillar.
Men fram till dess är det underbart. Den lättsamma livliga Muriel Spark som jag inte fann i Mandelbaumporten. Jag blir även intresserad av att läsa Memento Mori, som Evelyn Waugh rekommenderade Nancy Mitford. Tyvärr skrev de inte mer om den sen. Men EW gillade, det var tydligt. Muriel Spark räknas till de tre stora (romerskkatolska konvertiterna och) brittiska författarna, tillsammans med Waugh och Graham Greene.
Ingrid har skrivit mycket fint om denna bok.
————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Murisl Spark, The ballad of Peckham Rye, komik, medryckande, Evcelun Waugh

Read Full Post »

The letters of Nancy Mitford & Evelyn Waugh

I shrieked! Det är det bästa betyget Nancy Mitford ger efter möten med såväl böcker som människor.
Jag har läst ut breven mellan två kvicka och ibland rätt elaka författare som tyckte mycket om varandra och var nära vänner. Jag tänker i mitt stilla sinne att det nog ändå var tur att de inte bodde i samma land (Evelyn Waugh i England, Nancy Mitford i Frankrike) eftersom de nog hade grälat mycket om de setts för ofta. Detta kommenterar även Nancy någon gång, men Evelyn förstår inte/låtsas inte förstå.
Han nyper till henne då och då för hennes socialistiska sympatier och brist på kunskap om den katolska tron (som han tar mycket allvarligt på), hon är vänligare på så vis att hon inte klagar lika mycket på honom. Som så ofta är fallet är det den buffligaste som också är känsligast, efter att på omvägar ha hört att några EW trodde sig ha charmat tyckte att han var ”a complete bore” tänker han aldrig mer umgås med folk. Att vara ”a bore” är det värsta man kan vara.

Båda två hjälper de varandra med språkliga frågor, titlar, översättningar och stöttar när det gäller kritiska recensenter och litterära gräl. De berättar vad de läser och vad de tycker om vad de läser.
Nancy har det svårt med sina ögon och sin syn. Hon får ont och kan varken läsa eller skriva länge i taget. Hon oroar sig för att bli blind.
Evelyn har dålig hälsa; han dricker för mycket, är för tjock, och en period (minst) lider han av en depression.
Och så pratar de mycket om pengar. NM om hur hon måste skriva en best seller till, för att så småningom kunna vara säker på att leva livet ut utan att bli fattig. EW klagar hela tiden på vad alla barnen (sex stycken) kostar och hur skuldsatt han är. Han tar en livförsäkring inför en resa och konstaterar att om flygplanet störtar så vore det det bästa som kunde hända för barnens chanser till goda utbildningar.

Om lillasyster Deccas bok skriver Nancy:
Hons & Rebels is awfully funny. It is a dishonest book, full of lies, & my sisters MIND. She is a coldhearted creature & always has been — one of those women who only care for husband and children.
Evelyn slår omedelbart ner på språkliga skillnader i boken, som gör att han är säker på att Decca inte skrivit allt själv. Han har säkert rätt. Han är otroligt säker stilistiskt, han skriver långa undervisande paragrafer till Nancy om ords nyanser.

Evelyn är god vän med Diana och periodvis med Debo, som han var kär i ett tag i yngre dagar. Men mot slutet förstår han att Debo tycker att han är ”a bore” eftersom hon sätter på televisionen när han är där på middag. Nancy försöker förgäves säga att han är vad som helst men inte tråkig.

De sista åren blir breven glesare. Ingen av dem är pigg eller särskilt glad, inte ens Nancy som alltid lyckats vara lycklig. Hennes kärlek får en tjänst i Italien, sen kommer han tillbaka, men sen gifter han sig med en annan. Detta sista framgår inte av breven eftersom Nancy är av den tappra sorten. Evelyn talar alldeles mot slutet om hur det smärtar honom vilken inriktning katolska kyrkan tar, efter andra Vatikankonciliet. Evelyn dör först, av en hjärtattack. Några år senare Nancy av länge odiagnosticerad cancer.

Och som en bieffekt av denna läsning vill jag nu förstås läsa flera av deras respektive böcker, plus titta på det som filmatiserats. Har beställt tv-serien Love in a cold climate från 1980.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Nancy Mitford, Evelyn Waugh, brev, letters, vänskap, författare, författarkoppling, systrarna Mitford

Read Full Post »

Darling Nancy! Darling Evelyn!

På mitt nattduksbord ligger en stor tjock kloss med brevväxlingen mellan Nancy Mitford och Evelyn Waugh. De skrev flitigt till varandra under många många år, tills Evelyn dog. Roliga brev, skvallriga brev, elaka (mot andra, helst gemensamma bekanta) brev och snälla, praktiska, rådgivande och uppmuntrande. Just nu, cirka en fjärde/femtedel in i boken har Evelyn fått läsa Nancys uppföljare till In pursuit of love, det som skulle bli Love in a cold climate, och kommer med skarpsynta och goda råd som hon är mycket tacksam för. Evelyns Brideshead revisited fortsätter sitt segertåg. (Jag har bara sett tv-serien och filmen, inte läst boken.)
Nacy har tjänat så pass med pengar att hon har råd att bo i Paris, nära mannen hon är kär i men som inte är särskilt kär i henne. Evelyn bor i England med hustru och en rad barn, varav Nancy är gudmor till Harriet. Hon skickar presenter som blir väldigt uppskattade, bland annat en muff som Harriet älskar. Evelyn blir allt mer enstörig och intresserar sig mest för religion. Andra människor får gärna vara på avstånd. Nancy å andra sidan njuter av sällskapslivet.
Och så skriver de. Skriver och skriver och skriver.
Njutbar läsning för den som inte kan få nog av Mitfordarna och den sortens engelsk överklass.
———————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Nancy Mitford, Evelyn Waugh, brev, brevväxling, systrarna Mitford, författarskap, författarkoppling, gudmor

Read Full Post »

Årets hyllvärmare

Övermodig efter att ha kunna bockat av varsin titel på både Mytprojektet och Nobelpristagarprojektet inbillar jag mig genast att jag minsann ska klara allt möjligt. Så här nu ett hopplock av hyllvärmare som ska läsas ut i år! Två är från förrförra årets bokrea: Sara Stridsberg och Theodor Kallifatides. Två är Daphne du Maurier, varav jag skäms för att jag inte läst Rebecca. En Muriel Spark, en Stig Dagerman, en Barbara Vine och en Jayne Anne Phillips. Beate Arnborgs biografi över Bang, och så brevväxlingen mellan Nancy Mitford och Evelyn Waughn (inköpt i Luleå 2011).
En blandning mellan gammalt, jättegammalt, och nästan nytt (eller i alla fall utgivet på 2000-talet).
Jag känner mig peppad!

Read Full Post »

Nancy Mitford: Love in a cold climate

Så kommer jag mig äntligen för att läsa ut del två av Nancy Mitfords böcker om familjen Radlett, det vill säga hennes egen familj i förklädd form. Även i Love in a cold climate handlar det om kusinen Fanny, och allt som hon iakttar i den lika excentriska aristokratfamiljen Montdore. Det kretsar kring den formidabla lady Montdore, självisk och tyrannisk och skräckinjagande.Hon styr allt och alla med järnhand, men misslyckas med att kontrollera sin egen dotter Polly.
Den här boken är rolig, elakt träffsäker i sitt iakktagande av mänskliga svagheter, och jag tycker mycket om Fanny, men den är inte lika intressant som den första. Säkert för att det inte handlar lika tydligt om Mifordarna.
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om systrarna Mitford, excentrisk brittisk överklass, Love in a cold climate, Nancy Mitford

Read Full Post »

En charmig bagatell

Alan Bennetts Drottningen vänder blad är charmig och så typisk brittisk i sin lätthet och obesvärade beläsenhet. Många namn droppas här, och jag blir förstås förtjust över att det är Nancy Mitfords In Pursuit of Love som väcker drottningens läshunger. Annars är det inget omvälvande, men en fin skildring av hur läsning förändrar en människa. Hur nya frågor ställs, hur fokus flutttas och nya tankar dyker upp. Fint också hur drottningen går från att tycka att alla böcker är ungefär likvärdiga, en del bara tråkigare än andra, till att börja anteckna ooch skriva ner vad hon tycker, samtala med dem.
Samtalen med författarna går dock mycket sämre, en misslyckad soaré är roligt skildrad. Allt som allt trevligt sällskap på morgonpilatesen, och en påminnelse om att jag glömt läsa Nancy Mitfords uppföljning Love in a cold climate. (Glömt och glömt förresten, jag blev ju arg på henne, men det är glömt nu.)
————————
Läs även andra bloggares åsikter om Alan Bennett, Drottningen vänder blad, ljudbok, Nancy Mitford

Read Full Post »

Sommarfynd i Luleå och Umeå

På Antivariat Viking centralt i Luleå fanns den största Agatha Christie-samling jag någonsin sett. Massor av AC, i olika serier, bland annat en svart-vitrandig pocketvariant som jag blev sugen på trots att jag inte är nåt större fan. Kanske borde jag köpt för att ge bort i julklapp till bokbloggarkollegor? Men jag var självisk och kompletteringsköpte till min egen Somerset Maugham- respektive Mitfordsamling. (Däri ingår att ge Evelyn Waugh en ny chans, jag tror att både han och Nancy Mitford är vidunderliga brevskrivare.)

Farbrorn som drev antikvariatet satt och drack kaffe med en kompis, och verkade lite lätt förvånad när vi kom in och ville handla. Priserna satte han i stundens ingivelse. Som synes på översta bilden har han massor av ouppackade böcker, och sorteringen var det lite si och så med. Han verkade gilla att ta det lugnt, helt enkelt.

I Umeå besökte jag Bokzon, butiken som dottern tipsat om. En butik med en helt annan energi.
Det finns mycket där, såna böcker som det skrivs och skrivits om i bokbloggosfären, det är lätt att hitta något man gillar. För dagen var jag inne på blodigt och makabert, och det blev tredje delen av Chelsea Cains Heart-serie, och så tänker jag prova Tess Gerritsen. Tror tyvärr att det är den tredje eller nåt sånt om samma detektiver, men hoppas att det går bra att hoppa in i den ändå.

—————————
Läs även andra bloggares åsikter om bokinköp, Umeå, Luleå, Bokzon, Antikariat Viking

Read Full Post »

Om tjusningen med brittisk överklass

När man hör Jeremy Irons röst: ”thus I wanted to remember Sebastian” i radion lystrar man ju extra. Jag har Brideshead revisited i färskt minne. Dagens OBS kulturkvarten handlade om brittiska överklasskildringar i litteratur, film och tv, och varför så många tjusas av dem. Evelyn Waugh, Gosford park, Downton Abbey… Jag trodde att jag skulle få svaret, diagnosen, för egen räkning, men det blev inte riktigt så. Tror jag? Kan det verkligen handla om kolonialismen? Njae. Men lyssna gärna på Moa Matthis, det är alltid roligt att höra om sina favoriter.
Sen talade Pernilla Ståhl om systrarna Mitford, och hon tyckte sämre om Deborahs bok än vad jag gjorde. Jag får en känsla av att Deborah inte var nog spännande och spektakulär för Ståhls smak, det var för mycket om hur hon fixade fint på godset, lät det som. Jag blev tvärtom positivt överraskad över att Deborah har samma sinne för humor som Nancy och Diana, och det var skönt med någon som inte var så politiskt besatt som Diana och jessica. Och så fastnade jag ju för hur svårt och hemskt det var när Deborah och hennes make miste tre små barn.
Min Mitford-läsning gick i följande ordning:
Nancy Mitford: In pursuit of love Här
Jessica Mitford: Hon and rebels Här
Diana Mosley: In pursuit of happiness Här och här
Deborah Devonshire: Wait for me Här och här

Nu kommer jag ihåg att jag har Nancys Love in a cold climate oläst fortfarande, jag blev så arg på henne så jag tappade lusten till den.

Read Full Post »

Citat jag vill komma ihåg

She retired into a cloud of boredom
(Nancy Mitford: In Pursuit of Love)

Det finns ingen mening i världen som är så dum att en människa inte skulle kunna yttra den på allvar.
(Juli Zeh: Corpus Delicti (och i Fritt fall. Har hon den med i alla?)

Ingen svensk fördom är mera djupt rotad än den att allvar, det är sådant som framförs på allvar.
***
Vem har sagt att lycka skulle vara ett naturligt tillstånd?
(Marianne Höök. Hittar dem i Bodil Malmstens essä om Höök i Kvinnornas litteraturhistoria del 2. Originalen vet jag inte.)

De gamlas ögon hungrar efter blått.
Joanna Russ: En gång skall vi alla…

(Vad han hade med saken att göra visste hon egentligen inte, men) det går inte att bortse från att det är något väldigt irriterande med folk som alltid varit gynnade av ödet.
Dorothy L Sayers: Drama kring ung dansör (HV om PW)

Vi unga förstod våra föräldrars filosofi ungefär så här; att först och främst handlar det om vad jag själv behöver, sen gör vi mina behov kollektiva.
Ville Virtanen, sommarvärd 2011

The ideas that most interest me tend to be big
Octavia E Butler, i förordet till Blood child.

She had an inside and an outside now and suddenly she knew how not to mix them.
Zora Neale Hurston i There eyes were wathing God

The things you talk about don’t interest me.
Grace Zabriskie, Bills mamma i Big love.

Åål sörj opa sett vöijs
Andrea Lundgren, Glupahungern

Illusionen är ju också en sorts verklighet.
Min sambo, januari 2015.

Life comes at you without mercy.
Jennifer L Kunst, Wisdom of the Couch

”Att resa till Kimstad är inte roligt, och inte blir det bättre att fara till Linköping.”
Carina Burman, Den tionde sånggudinnan

Jag vill minimera färgerna på min själsliga palett. Så att allt blir vitt och enkelt.
Aino Trosell: En egen strand

Det var snart påsk, den årstid där evigheten börjar.
Birgitta Trotzig: Dykungens dotter

Att tro på Gud och att ha blivit frälst kan jag ändå inte se som annat än två kvalitativt olika tillstånd.
Stig Larsson: Avklädda på ett fält

Vi satt i min soffa och talade om allt som föll oss in, som om vi hade suttit där i tusen år och låtit våra röster mogna som milda frukter.
Rut Hillarp: Blodförmörkelse

Där kaninerna är, där förblir ingenting som det har varit.
Torgny Lindgren: Ljuset

Read Full Post »

Två problem med Diana

Jag har två stora bekymmer med In pursuit of laughter av Diana Mosley (född Mitford).
Det första är att det jag hittills läst, mest recensioner och personliga porträtt, är briljant skrivet. Hon har humor, hon har charm, hon framstår som oemotståndligt kvick och intelligent och insiktsfull. Det är lätt att tycka om henne — MEN. Det här är den passionerade Diana som följde lillasyster Unity till Tyskland för att få träffa Hitler. Diana som skilde sig från sin man för att så smånigom gifta om sig med den brittiske fascistledaren Oswald Mosley (vars åsikter hon delade) — i Goebbels hus och med Hitler närvarande. Och så vitt jag vet aldrig gjorde någon avbön.
Mina känslor för henne är mycket ambivalenta. David Sexton på Evening Standard, där hon skrev i många år, uttrycker det så mycket bättre här.
Det andra bekymret är roligare. Diana Mosley kände ju, precis som de andra Mitfordarna, allt och alla. Hon skriver fina porträtt av sin syster Nancy, och då vill jag ju förstås läsa om Harold Actons biografi över henne. Hon skriver också om Acton själv, om Churchills son Randolph, om Evelyn Waugh (och hans böcker som hon höjer till skyarna). Det känns som att jag inte kan gå mycket längre genom livet utan att läsa Waugh. Och jag vet att jag kommer att lista minst 20 namn till som jag blir nyfiken på att läsa innan In Pursuit of Laughter är utläst.

Ps Eftersom jag kommenterat systrarnas skolgång tidigare så kan jag berätta att Nancy tydligen fick gå i skolan som barn. Det var hon väldigt glad åt, för då slapp hon sina småsyskon. Nancy hade en svår kris när första lillasystern Pam kom, ”a screaming orange in a black wig”.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om Diana Mosley, systrarna Mitford, In Pursuit of Laughter

Read Full Post »

In Pursuit of Love — Nancy Mitford

Åh, jag älskar sånt här! Hur kan det komma sig att jag fascineras så av galna excentriska ädlingar bara för att de är engelska? Befinner de sig dessutom mellan två världskrig är jag helt såld. Och Nancy Mitford skriver roligt och kvickt, även när det är tragiskt och hemskt.
Berättaren Fannys mamma (the Bolter) är inte intresserad av att ha barn och det blir istället moster Emily och så småningom hennes man Davey med den känsliga magen som tar hand om henne. Fanny vistas ofta hos sina kusiner, Radletts av Alconleigh, där Linda är den som Fanny står närmast och som boken mestadels handlar om. Flickorna Radlett får inte gå i skolan (onödigt för flickor, de ska skyddas från att lära sig dumheter) och tillbringar mycket tid i ”the cupboard” där de fantiserar om Kärleken och definierar människor som Hons eller Counter-Hons. När de inte tvingas ut på jakt och sånt, uncle Matthew brukar låta sina blodhundar jaga barnen när det inte är rävsäsong.
Huset skakas regelbundet av uncle Matthews fruktansvärda vredesutbrott och hans porträtt är tecknat efter Nancy Mitfords egen pappa. Så är även flera av de andra, säkert flera av de underbara bipersonerna men framför allt systrarna Radlett. Som Jassy (Jessica/Decca), som redan som barn börjar spara pengar för att rymma hemifrån.
Tre av syskonen rymmer hemifrån. En av dem är Linda (drömsk, djupt opraktisk), som lämnar sitt äktenskap med den djupt konservative Tony (som hatar all arbetarklass) för kommunisten Christian (som hatar all överklass). I Christians kretsar trivs hon lite bättre, om det bara inte vore för att de alltid är så allvarliga och har så tråkiga fester. Men egentligen söker hon efter Kärleken.
Läs även andra bloggares åsikter om Nancy Mitford, systrarna Mitford, In Pursuit of Love, excentrisk brittisk överklass, mellankrigstid

Read Full Post »

Systrarna Mitford flyttar in

Jessica: blev kommunist och flyttade till USA. Jag tycker att det är en underbart trulig unge på hennes omslag.
Diana: gifte sig med Englands fascistledare och internerades under andra världskriget.
Deborah: gillar höns och lever fortfarande, boken är sprillans ny.
Nancy: blev romanförfattare och hennes är den enda boken i kvartetten som inte är en memoar, men The Pursuit of Love ska visst vara en fiktionaliserad version av barndomen.
När jag ska hinna ägna mig åt dem vet jag inte.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om Jessica Mitford, Diana Mitford, Deborah Mitford, Nancy Mitford, systrarna Mitford

Read Full Post »