Åsa Moberg skriver klokt och informativt om alla de svårigheter som möter en anhörig till en psykiskt sjuk människa. Rädsla och ledsenhet, skuldkänslor. Hur man försöker vara duktig, effektiv och räcka till. Hur man ofta bemöts med misstänksamhet från vården — tänkesättet om att alla problem uppstår i familjen lever starkt — och hur sekretesstänkandet leder till att man som anhörig ofta inte ens får veta vad som händer. Det kan gälla föräldrar, barn, makar, syskon.
Maktlöshet, förtvivlan. Några hoppingivande exempel. Forskningsrön. Intervjuer. Levnadsberättelser som gör mig helt förtvivlad och samtidigt vill jag ställa mig upp och hurra för och dela ut medaljer till dem som sliter för att orka. Som oftast ingen ser. Om en anhörig nån gång får frågan: ”Hur mår du själv?” så bryter hon/han oftast ihop och börjar gråta. Trots att man vet att självmordsrisken för en människa vars anhörig tagit sitt liv är kraftigt förhöjd. Samma sak med självmordsrisken för en anhörig till en som läggs in på psyk. (Inte för att så många läggs in.)
Moberg för också ett resonemang kring självhjälpsgrupper á la AA och andra, som jag tycker är intressant. Hon har även intervjuat psykiatrisamordnaren Anders Milton.
Boken kan läsas styckevis, utifrån vad man är mest intresserad av: depression, bipolär sjukdom, ätstörningar, missbruk osv. Den har också en fyllig litteraturlista till vidare läsning.
———————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Åsa Moberg, Vara anhörig – bok för anhöriga till psykiskt sjuka, psykisk sjukdom, böcker
Vara anhörig — Åsa Moberg. (Psykiskt sjuka)
november 23, 2009 av snowflake
Intressant. Den kanske man skulle läsa. Om jag inte blandar ihop alldeles var det Åsa Moberg som levde med en manodepressiv man under rätt många år?
kontakt
Ja, Adam Inczédy-Gombos . Det är från den relationen, som varade i elva, tolv år, som hon hämtar sina personliga erfarenheter. Just den kombinationen av egna erfarenheter och jorunalistiskt arbete gör att den här boken fungerar på flera nivåer, tycker jag.
Sen har Moberg och Inczédy-Gombos skrivit Adams bok ihop också, om hans historia/sjukdom. Den har jag inte läst. Hon nämner i den här att hon fick nej från några förlag på Adams bok, men sen blev den hennes bästsäljare.
Adams bok har jag läst- och jag tyckte att den var mycket intressant- men ack så svårt Åsa hade det- jag skulle gärna läsa ”vara anhörig” också. Den ska jag leta efter!
Ingrid
Fint att se dig.
Jag förstår att man måste bli nästan tokig själv av att stånga sig blodig mot vårdapparaten… att vara en människa som är van att kunna ordna och ställa för sig hjälper nog inte. Åsa Moberg beskriver hur hon efter de första tio tillfällena slutade tala med läkare, sköterskor, psykologer. De kände sig bara hotade när hon sa nåt eller ännu värre ställde krav.
Samtidigt som väl knappast nån gör det för att jävlas… nåt allvarligt systemfel är det ju. Inte bara ekonomiskt.