Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘New York’

Intensivt och brännande om människor som lever vanliga liv i 1940-talets New York, närmare bestämt i Cold spring harbor på Long Island. En man som älskar armén och och hans son som gillar att meka med bilar får bilstopp på väg till en ögonundersökning. De plingar på på en okänd dörr, där en besviken och pratsjuk kvinna bor med sina två barn. (Det är en sån där familj som ständigt flyttar, samma som i Easter parade. Någonstans ska livet bli så fantastiskt mycket bättre, bara vi hittar till rätt ställe.) Dottern och bilmekanikern blir ihop.
Och så fortsätter livet, med alla dessa små besvikelser och irritationsmoment som sakta bryter ner en kärlek, en familj, en människa.
Richard Yates är fantastisk med att kunna berätta så mycket med så få ord. 178 sidor. Jag ömsom sträckläser, ömsom måste vila mig lite för att det är så tätt.

Jag har tidigare skrivit om Easter parade här och lite om novellsamlingen Eleven kinds of loneliness här.

Annonser

Read Full Post »


Jag har skrivit lite om den första här och om den andra här.
I Svenskan finns en intervju med Brenda Berkman, brandsoldat som kämpade vid World Trade Center men som inte syntes på tv-bilderna. Det allmänt använda ordet firefighter byttes ut mot fireman, berättar hon. Brendas berättelse om den dagen för tio år sen finns med i Women at Ground zero — Stories of Courage and Compassion.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Jag plockar fram den fina novellsamlingen jag köpte vid Ground zero förra året, som jag bläddrat i och läst lite, mest de (för mig) kända namnen. Nu läser jag rakt igenom i tur och alfabetisk ordning, och oj! vad mycket som är bra här. Inte förvånande i och för sig, som redaktören för samlingen skriver i förordet så har mängder av författare dragits till New York och bosatt sig här. Och kärleken till staden genomsyrar många av novellerna.
Vissa får jag lust att läsa mer av. De som slår an en ton som jag tror att jag skulle tycka om i annat format också. Som Jennifer Belle; som skriver om ett Viktväktarmöte veckan efter 11 september där ledaren uppmanar: ÄT. Och Alice Elliot Dark; som skriver om en kvinna som blir besatt av att följa nyheterna (igenkänning på den). Och Samuel R Delany om en man vars granne ber honom berätta om deras lilla del av det större ödet: grannens flicka skulle gifta sig med en brandman. Hon var försenad till jobbet i WTC, men det visste inte han när han dog där.
Det är Art Spiegelman som gjort omslaget. han har även ett skrivet bidrag.

——————————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »

The Easter parade är en tragedi i tre akter, och ett mästerstycke. Jag blir golvad och förstår precis Ingrids alla hyllningar till Yates. Det är psykologiskt tätt, isande vackert, och solkigt tragiskt. Systrarna Sarah och Emily växer upp med sin mor i New York och trakterna därikring. Föräldrarna är skilda, och modern Pookie dricker för mycket och försöker alltid se till att bo finare än hon egentligen har råd med. De flyttar ofta. Flickorna längtar efter sin pappa, som de sällan träffar. Sarah har turen att ha dåliga tänder som måste korrigeras med tandställningar, så hon träffar fadern varje månad när han skjutsar henne till tandläkaren.
Sarah och Emily påminner mig en hel del om systrarna Madeleine och Dinah i sina olika livsval. Här är det Sarah som gifter sig ung och sätter igång med att bilda familj. Emily har en rad kärlekshistorier som sällan faller väl ut. Eller, hon gifter sig förresten också ett tag. Det tar slut efter denna salva:
He didn’t speak again until after they’d crossed the Queensboro Bridge, until after they’d crawled through traffic to the West Side and turned uptown, heading home. Then he said ‘Do you want to know something, Emily? I hate your body. Oh, I suppose I love it too, at least God knows I try yo, but at the same time I hate it. I hate what it put me through last year — what it’s putting me through now. I hate your sensitive little tits. I hate your ass and your hips, the way they move and turn; I hate your thighs, the way they open up. I hate your waist and your belly and your great hairy mound and your clitoris and your whole slippery cunt. I’ll repeat this exact statement to Dr. Goldman tomorrow and he’ll ask me why I said it, and I’ll say ”Because I had to say it.” So do you see, Emily? Do you understand? I’m saying this because I have to say it. I hate your body.’ His cheeks were quivering. ‘I hate your body.’

Sarahs äktenskap är också en katastrof. Våld och alkohol. Men hon stannar. Emily betraktas av familjen som ”a free spirit”, en av systersönerna säger när Women’s Lib börjar växa på 1960-talet att han alltid sett henne som en föregångare till den. I själva verket är hon fruktansvärt ensam och tar till flaskan hon också. Emily påminner mycket om Jean Rhys huvudpersoner Sophia Jansen och Julia Martin. (Jag tänker i mitt stilla sinne att den där vanan med en drink före middagen, som lätt blir två och tre, har förstört många liv.)
Sorgligast av alltihop är nog ändå att systrarna inte kan hjälpa varandra. De gör försök, men någon riktig närhet finns inte. Trots att de ändå älskar varandra.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

När jag läser Patti Smiths Just kids grips jag av lust att läsa hennes älskade franske symbolist Arthur Rimbaud, vill veta mer om Edie Sedgwick som verkar ha varit en enorm personlighet och kanske se nutida filmen Factory girl, lyssna på Velvet Underground, se om Fassbinders film Querelle på Jean Genets bok, youtuba Lotte Lenya och lära mig mycket mer om Sam Shepard, som jag aldrig ens har fattat att han skriver själv. Minns den fina scenen mellan Smith och Shephard i filmen Dream of Life, och nu får jag deras första möten i den här boken. Det är så underbart fint. (Han spelar också banjo på Nirvana-covern här nedan.)
Upptäcker dock till min stora förfäran att Patti Smith jobbade på världens underbaraste bokhandel, The Strand, och vantrivdes!?!? Det är det enda jag hittills har emot henne.




Och naturligtvis vill jag nu tillbaka till New York och bo på Chelsea Hotel.
Over and out.
Jag tror inte att jag kommer att skriva nån riktig recension, men läs gärna i VK och Svenskan.

Read Full Post »

Jag blir så ledsen av att läsa om hur elaka biträdena/sköterskorna är mot Patti, när hon föder sitt första barn. De ser att hon är ogift, en mycket ung tjej, hånar henne och låter henne ligga ensam i ett rum i flera timmar med en sätesbjudning. Läkaren blir rasande när han upptäcker det. Men barnet kan förlösas, och sen adopterar hon bort det och reser till New York. Med bristningar på magen på sin spinkiga, gängliga kropp… Den bilden gör henne till en helt annan person i mina ögon, så rörande.
Första dagen träffar Patti Robert Mapplethorpe, som ska bli hennes pojkvän och själsfrände. Det är fascinerande läsning om två unga, begåvade människor som försöker ägna sig åt sin konst, utan att svälta ihjäl på kuppen. Det är också intressant hur länge det dröjer innan de hittar sina uttryck, som i Pattis fall musiken som kommer in rätt sent, efter tecknandet och diktandet.
Jag läser vidare.

Read Full Post »


Det är hårda bud i norra England mitt under den stora gruvstrejken 1984. Margaret Thatcher vill krossa fackföreningarna och gruvarbetarna kämpar för sina jobb fast de kanske innerst inne förstår att tiden är ute. Alla män är macho och lille Billy skickas till boxningsträning för det är så pojkar gör. Men Billy upptäcker baletten, som tränar i samma lokal, och börjar där i smyg istället.
Filmen har jag sett flera gånger, och nu musikalen. Den är fantastiskt bra. Hon som spelar mrs Wilkinson, danslärarinnan, är makalös. Barnen är också jättebra, den kväll vi var där var det Billys kompis Michael som verkligen utmärkte sig.
Får ni chansen: Gå och se!
Från filmen — the angry dance:

—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Older Posts »