Ny ordning i bokhyllorna

Vi har målat om i vardagsrummet. Böckerna fick bo i uterummet och lite varstans under tiden. Sen bestämde jag mig för att överge färgsorteringen som sonen hjälpte mig med häromåret. Det kändes rätt att samla ihop några favoritförfattare, och några teman, för sig.

Glesast än så länge är de två hyllplanen med kristen/andlig litteratur. Jag räknar med att de ska fyllas på sikt.

Min älskade Doris Lessing fyller ett helt hyllplan för sig själv. Ovanför henne Virginia Woolf, Daphne du Maurier, Rosamond Lehmann, Zelda Fitzgerald och Nancy Mitford som passar fint ihop. Det blev visst engelskt och mellankrigstid. Jean Rhys ska flyttas.

Så får lika högt älskade Dorothy L Sayers dela hylla med underbara Josephine Tey, verksam vid samma detektiva Golden Age, och Nicola Upson som skrivit om Tey och så Ngaio Marsh, än numera nästan bortglömd deckardrottning.
Därunder Nobelpristagarhyllan, förutom Lessing och Lagerlöf. Närmast på väg mot egen hylla är Toni Morrison.

 

W Somerset Maugham delar hylla med Muriel Spark, Margaret Atwood och Siri Hustvedt.

Ursula K Le Guin är den som jag har näst flest böcker av, men hon ryms ihop med fantastiska Octavia E Butler tack vara att två Butler är borta just nu. Dessa två ser jag som själsfränder och är mycket nöjd med att de får prata med varandra, och kan ropa ner till James Tiptree jr därunder till vänster. Sen får jag jobba på ordningen.

Selma Lagerlöf i röda skinnband innerst inne i hörnet i skydd för solljus. Därefter Olga Tokarzcuk, Sofi Oksanen och finaste Ann Patchett. Ingen klockren kombo.
Därunder börjar biografier/memoarer, som jag blir förvånad över att upptäcka att jag har tre hyllplan av. Har jag varit i biografiåldern så länge?

Lyriksamlingen är desto anspråkslösare med bara ett plan, dessutom i en smalare hylla.

Eftersom jag rensat ut motsvarande en hel bokhylla, och flyttat in barn- och ungdomslitteratur i ett annat rum, så ser boksamlingen i vardagsrummet numera ut såhär, fördelad på två väggar:

Som synes så har jag valt att behålla viss färgsortering. Det skapar lugn, vilket passar oss.
Nu kommer jag att gå och småplocka i flera veckor; ni vet, en hit och en dit. Det är kul, och kanske vaknar läslusten?

Tillägg 1: Ser att jag lämnade hyllplanet Tawni O’Dell — Joyce Carol Oates utan specifik bild, trots att jag är särskilt nöjd med den kombon. De kan resonera om vad som driver människor till våld. (Tredje hyllan från vänster, tre planet uppifrån.)

Tillägg 2: Dessa är utlånade just nu, till en person med utmärkt smak.

 

Read Full Post »

Octavia Butler-tips

Jenny på Kulturdelen har varit på Fantastika-kongress och lyssnat på en panel om Octavia E Butler. Läs här!

Read Full Post »

Tematrio: Dystopier

Lyran kör tematrio dystopier och eftersom ett av mina självpåtagna litterära uppdrag här i livet är att missionera om Octavia E Butler tar jag tillfället i akt.

1. The Parable of the Sower av Octavia E Butler. Ett par utdrag ur min recension:
Laurens biologiska mamma var knarkare, och tog en drog som har gjort att Lauren är hyperempatisk. Det betyder att hon känner andra människors smärta. När hon var liten började hon blöda när hon såg någon annan blöda, men det har lugnat sig nu. Hennes elake bror Keith brukade låtsas att han blödde för att ”skoja” med Lauren. Laurens hyperempati gör att hon känner den andres smärta lika starkt när hon slåss. Så det gäller att slå ut sin fiende omedelbart.

Det här är en av de bästa böcker jag har läst. Science fiction som jag älskar den. Butler skriver på det där sättet som ser så enkelt ut, men som gör att sidorna vibrerar av poesi. Det är så vackert och så ohyggligt. Och så trovärdigt skildrat, om vad som händer med människorna när en civilisation bryter samman. Vad man är beredd att göra för en matbit, eller en trygg sovplats. Men också hopp. Lauren har sin vision om Earthseed, och hon har en förmåga att dra människor till sig.

Hela recensionen kan läsas här.

2. 1984 av George Orwell. Bör läsas om då och då, som ett sätt att kolla verkligheten vi lever i nu och hur nära dikten den är. Bloggat här.

3. Som trea tänkte jag först ta En överlevandes minnen av Doris Lessing som är så bra så bra, men kanske det är roligare att tipsa om en ny bok: When she woke av Hilary Jordan? Inspirerad av klassikern The Scarlet Letter och Tea Party-rörelsen i USA.

Read Full Post »

Konstiga namn på N

Tidigare i veckan lyssnade jag på ett radioprogram om science fiction och fick där höra talas om Nnedi Okorafor som är en amerikansk författare med nigerianska rötter. Jag förstår att hon inte kan vara en ny Octavia E Butler, jag vill inte driva upp såna förväntningar hos mig själv, men ändå kunde jag liksom inte släppa hennes namn. Hon är bara den andra svarta science fiction-författarinnan jag hört talas om, och jag hoppas att käraste Octavia nickar gillande från sin himmel åt att hon finns. Hon längtade ju efter fler.
Anyway, jag gick in och beställde Okorafors bok på SF-bokhandeln. Och sen, av bara farten, tre gamla Ngaio Marsh-böcker på Bokbörsen. Bara för att båda har namn på N som är konstiga och svåra att komma ihåg. Så arbetar min hjärna. 🙂
Ngaio Marsh är en nyzeeländsk deckarförfattare med en bildad detektiv gift med en konstnär, Roderick och Troy Alleyn. Hon debuterade på 1930-talet, under Golden age-tiden, och känns besläktad med både Dorothy L Sayers och Agatha Christie.
NnediOkorafors hemsida. Ngaio Marshs hem.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Nnedi Okorafor, Ngaio Marsh, sciende fiction, deckare, Octavia E Butler, Dorothy L Sayers, Agatha Christie, Who fears death?, inköp, boksommar

Read Full Post »

Mitt läsår 2012 — enkät

Så här såg mitt läsår ut 2012.

Antal böcker: 104. Magert för att vara jag.
Antal som får best of-etikett: 15
Årets viktigaste bok: Felicia försvann av Felicia Feldt
Årets näst viktigaste bok: The complete guide to Yin yoga av Bernie Clark.
Årets vackraste: Det röda trädet av Shaun Tan.
Årets trend: Facklitteratur, framför allt inom medicin, psykologi, etc.
Årets besvikelse: Arcadia falls, av Carol Goodman. Som jag inte läste ut.
Årets mest oväntade: Teresa av Avila Kristen mystik från 1500-talet, nä, det såg jag inte i kristallkulan. 😉
Årets käraste återseende: Sidenfabriken av Tash Aw
Årets nya språkområde/land: Sydkorea. (Kyung Sook Shin: Ta hand om min mor)
Årets långkörare: C G Jung. Tog flera, flera veckor att ta sig igenom.
Årets nya favorit: Måste nog säga Elizabeth Hand här, trots att jag bara läst en novellsamling av henne. Det verkar som att jag inte läst så många för mig helt nya författare i år.
Årets poet: Katarina Frostenson.
Årets genomläsning: Octavia E Butler – Patternist–serien, Kindred och Bloodchild (science fiction) Tätt följd av Tony Hillerman.
Årets mesta läsplats: Sängen.
Årets pågående projekt: Mitt Nobelpristagarprojekt tuffar på med nye Mo Yan. (Plus mer av Herta Müller & Doris Lessing.)
Mitt presidentfru-projekt har däremot haft paus.
Årets citat: The ideas that most interest me tend to be big – Octavia E Butler
Och så slutligen då, årets bästa bok: State of wonder av Ann Patchett

Om någon fler vill svara på min enkät så är det kul, här nedan eller länka från egen blogg går lika bra.
Gott nytt år!
———————
Läs även andra bloggares åsikter om mitt läsår 2013, enkät

Read Full Post »

Författare jag alltid vill ha nåt oläst av

Det finns numera två författare jag alltid vill ha något oläst av i bokhyllan. Något att plocka fram när inget annat smakar, eller när tillvaron känns grå, eller när jag vill ha några underbara timmar, eller, ja ni vet. När man vill ha en särskild stämning att kliva in i.
Min första är Rosamond Lehmann.
Min andra är Ann Patchett.
I detta nu finns inget oläst i hyllan, MEN båda är på väg hem till mig. 🙂

UPPDATERING:
Octavia E Butler har varit en sådan författare de senaste åren. Men henne har jag läst allt av nu, utom den bok hon själv inte verkar ha varit nöjd med.

Read Full Post »

Octavia E Butler: Bloodchild

Octavia E Butler gillade inte alls att skriva kort. ”The ideas that most interest me tend to be big”, konstaterade hon, och därför var det knappt nån idé att skriva noveller. Men några blev det i alla fall, plus ett par essäer, och de finns samlade i Bloodchild.
Underbar läsning, naturligtvis. Flera av dem är också sådana att jag gärna hade läst dem i längre versioner. Som The Evening and the Morning and the Night, om den ärftliga sjukdomen DGD som gör folk galna och mordiska. Ett ungt par, båda är dubbelbärare av genen, kommer till ett sjukhus där det kanske kanske finns en liten gnutta tröst att få. Och Speech Sounds, om en dystopisk framtid där människorna förlorat talförmågan, ordförståelse, språket. En kvinna som i hemlighet kan tala råkar på ett par små barn vars mamma dödas framför deras ögon. Och barnen kan tala ord!
Jag gillar också The Book of Martha, där hon får ett uppdrag av Gud.
Alla berättelse har ett efterord, där Butler skriver lite om hur hon tänkte, om den är skriven i nån särskild kontext och varför historien blev som den blev. Där finns också spännande information om Butler själv, hur hon hankade sig fram på olika ganska monotona jobb medan hon hela tiden skrev och skrev. Och refuserades. Första gången hon fick en novell publicerad blev hon överlycklig och trodde att det var det stora brejket, men sen dröjde det fem år till till nästa. Hon berättar hur hennes släkting (moster?) förklarade att negrer inte skriver böcker, och hur hennes lärare suckade över hennes tröttsamma ämnesval (fantasy, science fiction). Ändå var Octavia E Butler hela tiden, från barnsben och livet igenom helt övertygad om att det var det här hon ville göra. Endast detta.
Än en gång blir jag så ledsen att hon inte levde längre och hann skriva mer. Jag skulle vilja skriva tackbrev.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Octavia E Butler, noveller, Bloodchild, fantasy, science fiction, älska, best of 2012

Read Full Post »

Älskade Octavia!

Så läser jag då äntligen Kindred, den bok som numera avsomnade bloggen Avantgardet en gång skrev om, och som gjorde mig så nyfiken att jag upptäckte en av mitt läsarlivs allra största kärlekar: Octavia E Butler. Denna författare! Jag vet inte om jag ska tycka synd om er som aldrig läst henne, eller ännu mer synd om mig själv som nu bara har en novellsamling oläst av henne. (Och den där boken som jag misstänker att hon själv inte var nöjd med.)

Kindred är berättelsen om Dana, en 26-årig svart kvinna som just gift sig med sin vite man Kevin år 1976, när hon plötsligt kastas iväg i ett blurrande tidsspinn till det tidiga 1800-talets och slaveriets Maryland. En liten rödhårig kille håller på att drunkna och hon räddar hans liv. Till tack attackerar hans mamma Dana, medan pappan osäkrar geväret… Dana åker tillbaka till sin egen tid, men när pojken håller på att bränna ner sitt hus tumlar hon tillbaka för att rädda honom igen. Pojken är nu lite äldre, och Dana får veta hans namn, Rufus, och inser att han är en av hennes anfäder. Skulle han dö utan att ha hunnit avla dottern Hagar så skulle hon själv inte finnas till.

I början känns det rätt tydligt att det här är ett av Octavia E Butlers tidigare verk, historien är inte lika intrikat och mind-blowing som i Lilith’s Brood men den växer och växer och jag har aldrig läst en så stark skildring av slaveriet och vad det gör med människor sedan Toni Morrisons Älskade. (Som ju också har magiska inslag, det är något med den kombinationen fantastik och brutal realism som gör berättelserna så oerhört starka.)
Åh Octavia, varför dog du så tidigt? Jag vill läsa mer och mer och mer av dig! Jag vill att hela den läsande världen ska läsa dig. Just nu är jag rätt nöjd med att dottern läste Fledgling nu i påsk och tyckte den var väldigt bra. Så bra att hon lånade just Lilith’s brood.
Själv läste jag lite annat i påsk, men jag var tvungen att skriva detta nu för jag saknar redan Kindred och kommer resten av mitt liv att sakna Octavia E Butler. Upptäckte i en essä varför E:et är viktigt, det är för att hennes mamma hette Octavia M Butler. Och så upptäcker jag att jag inte vet hur jag ska etikettera denna bok, science fiction bara för att det är tidsresor? Nej, det känns inte rätt. Magisk realism, fantasy, nåt sånt. Octavia E Butler rör sig fritt mellan genrerna, hon bryter barriärer på så många sätt.
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om Octavia E Butler, Kindred, slaveri, tidsresor, fantasy, best of 2012

Read Full Post »

Sf-bokhandeln kan man lita på

Det man beställer kommer. På ett par tre dagar bara.
Och nu har jag allt av Octavia E Butler, utom en av delarna i the Patternist-serien som inte finns med i samlingsvolymen.
———————————-
Läs även andra bloggares åsikter om bokinköp. science fiction, urban fantasy, Octavia E Butler, Patricia Briggs, Charlaine Harris

Read Full Post »

Ishi. Och Octavia.

Keira, en av personerna i Octavia E Butlers Clay’s ark läser vid ett tillfälle lite i biografin Ishi — the last of his tribe. Den boken skrevs av Ursula K LeGuins mamma, Theodora Kroeger.
Jag ser det som en tribut. Det har signifikans på ett symboliskt plan också, eftersom Keira utan att ännu veta om det, tillhör en av de sista generationerna människor i vår nuvarande form..

Annars är jag för första gången inte så överväldigat förtjust i den goda Octavia den här gången. I Clay’s ark har ett rymdskepp kraschat tillbaka på jorden och den ende överlevande bär på ett farligt och mycket smittsamt virus. Han tar sig till en avsides belägen farm.
I en senare tid, men parallellt berättad, blir en far och hans två döttrar (en av dem Keira) kidnappade av folk från denna farm. Farmfolkets barn, smittade av viruset, har muterat till något icke-mänskligt.
Jag tycker att den här boken är rätt äcklig. Det är så mycket sjukdom, svett, död och perversioner och liksom en klibbig obehaglig hinna över alltihop.
Sen läser jag förstås den sista i kvartetten, Patternmaster, och där blir det lite bättre och mer som vanligt igen. Men hon når inte alls samma nivåer som i Lilith’s brood eller Fledgling eller Parable-böckerna.
Enligt wikipedia så finns det en femte bok, Survivor, i Patternist-serien. Den är inte inkluderad i denna samlingsvolym. Var det Octavia E Butler själv som inte tyckte att den höll?
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om Octavia E Butler, Ishi, Ursula K LeGuin, Clay’s ark, Patternmaster, Patternist, science fiction

Read Full Post »

Mind of my mind — Octavia E Butler

Mind of my mind är fortsättningen på Wild seed, min allra första Butler. (Två och ett halvt år sen! Jag har läst flera andra Butlers sen dess, och ÄLSKAT. Orkar inte länka nu, men de finns här på bloggen och hon har förstås en egen kategori på O som i Octavia.)
I Mind of my mind fortsätter Doro sitt avelsprojekt, med människor med särskilda förmågor. Mary är en av dem, en mycket begåvad telepat. Hon växer upp med sin hemska morsa Rina, som bara är latent, och med Anyanwu/Emma i bakgrunden. Inför Marys övergång till telepati gifter Doro bort henne med en annan telepat, Karl, som ska kunna hjälpa henne under själva övergångsfasen, som alltid blir skrämmande våldsam och ofta livsfarlig. Men någonting oerhört händer under Marys övergång, något som förvandlar allt.

Mary påminner mig om Shori i Fledgling, hennes behov av att samla människor omkring sig, att ha ett förråd att samla energi från. Symbioser är ett annat Butler-tema, bredvid de stora om makt och kärlek och ras och kön och sexualitet. Och detta tema med att avla fram människor känns igen från Lilith’s brood.

Jag läser i en samlingsvolym nu, som jag sparat tills jag hade ett par dagar lediga. Hoppas få befinna mig i Octavia E Butler-mind många timmar till.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Octavia E Butler, science fiction, Seed to harvest, Mind of my mind, telepati, symbios, makt

Read Full Post »

… är mitt uppe i Fledgling,

… en helt, HELT, fantastisk bok av Octavia E Butler. Hon tar vampyrtemat till en helt ny nivå. (Det bär mig lite emot att skriva vampyrtema, för jag vet att människor som skulle tycka om denna bok, följa Shoris öde och gripas av hennes smärta, ensamhet, fumliga famlande efter sitt eget minne och försök att återfinna sin identitet och plats i världen, kort sagt älska Shori, dessa människor kanske kommer att avskräckas av ordet ”vampyr” och aldrig någonsin ta Fledgling i sin hand.
Stackars er, säger jag då.)
Ni som redan ingår i den lyckliga skara som upptäckt Octavia E Butler och läser hennes underbara vridningar och vändningar på teman som ras, kön, makt, och sexualitet, ni som med Butlers hjälp hittat nya vindlingar i hjärnan och tänker på nya sätt, ni är förstås redan öppna för den uråldriga Ina-rasen med sin egen mytologi och historia av förföljelse och överlevnadsstrategier i symbios med människorna. Ändå får man den där härligt hisnande känslan i magen när det börjar med ett skrämt, smärtsamt medvetande i en grotta. Vad har hänt? Vem är jag? Varför gör det så fruktansvärt ont?

Jag känner doften av en best of-etikett på den här, men man borde väl egentligen vänta tills den är utläst? Äsch, vem ids vänta.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om Octavia E Butler, vampyrer, Fledgling

Read Full Post »

Refuserade som tog revansch

George Orwells Animal Farm, Ursula K Le Guins The Left Hand of Darkness, Octavia E Butlers Kindred, första Harry Potter-boken, Stephen Kings Carrie (!) och tio andra science fiction/fantasy-klassiker som refuserades om och om igen innan de gavs ut listas HÄR.
Animal Farm refuserades av politiska skäl, det var inte läge att kritisera Sovjetunionen då. Mörkrets vänstra hand refuserades för att den var ”endlessly complicated” och ”so dry and airless, so lacking in pace”. Joanna Russ The Female Man refuserades för att de redan hade publicerat sin feministiska bok för det året, och Kings Carrie samlade ihop hela 30(!) refuseringar.

Read Full Post »

Octavia E Butler: Imago

I tredje boken i trilogin Liliths Brood är det Jodahs som är huvudperson. Han är ännu ett av Liliths barn, men konstruerad och född långt efter Akin. Men Jodahs öde påminner om hans äldre brors; ensamheten. Anledningen är att det inför Jodahs metamorfos visar sig att det kommer att bli en ooloi — det tredje könet. Könet som existerar för att göra nya barn, förena varelser, underhålla och skydda och läka.

Och det är den första konstruerade ooloien någonsin, vilket skrämmer eftersom man inte vet om en ooloi från både människa och oankali kan kontrollera sina förmågor och behärska sig så att den inte skadar. Ooloin kan nämligen ändra cellstrukturen hos andra varelser, som jag nämnde tidigare kan den hela skador och sjukdomar, men det kan ju också gå åt andra hållet om en ooloi inte har kontroll på vad den gör. Och en ung ooloi med alla den mänskliga ungdomens tvära känslokast (tänk tonåring) kan ställa till stor skada. Därför får Jodahs inte leva med de andra, vare sig oankali eller människor, utöver sin egen närmaste familj. Dens femte förälder är ooloien Nikanj från första boken Dawn, som nu för första gången får bli same sex-parent.

En annan sak med en ooloi är att den behöver, måste ha, ett par. I Jodahs fall en kvinna och en man, människor, att leva med. Det är ett så starkt fysiskt behov hos Jodahs att det ger sig ut på ständigt längre vandringar, till den hittar ett mänskligt syskonpar, Jesusa och Tomás. De är täckta av växande tumörer från en sjukdom, neurofibromatosis, men häpnadsväckande nog fertila i sig själva. Jesusa och Tomás tillhör en grupp motståndsmänniskor som kan föda barn, nästan alltid svårt sjuka barn. De är rädda för oankalis, som de betraktar som djävulska. Den allra värsta skräcken är en ooloi, för den har två par armar. (Det andra paret växer ut under ooloins andra metamorfos.)
Men Jodahs är väldigt väldigt angelägen om att bilda treenighet med Jesusa och Tomás. Det är en fråga om liv eller död för den.

I nästa inlägg ska jag skriva om nåt annat än Octavia E Butler. Något eller någon som kanske är språkligt tråkigare, helt säkert intellektuellt torftigare och högst troligt mycket mer förutsägbar. Mindre mind-blowing, helt enkelt. Vem eller vad som helst alltså.
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om Octavia E Butler, Imago, Liliths Brood, ooloi, oankali, tredje kön

Read Full Post »

Parningsritualen och det tredje könet i Lilith’s Brood

En av anledningarna till att Akin och Tiikuchahk i Adulthood rites lider så av att vara separerade från varandra är att de egentligen är förutbestämda att bli partners, mates. I samband med metamorfosen som alla oankali och deras avkommor går igenom väljer de kön. Om den ena i ett nära (mest nära i ålder) syskonpar blir kvinnlig så måste den andra bli manlig, och tvärtom. För att sedan kunna para sig krävs också en tredje person, en ooloi, som ligger i mitten medan de kopplar in sig med tentaklerna på/i varandra. Oloi är det tredje könet och den som gör att det blir väldigt skönt. Det är också ooloin som skapar liv, börjar bygga ihop cellerna.
Har man väl bildat en sådan här treenighet kvinnlig–manlig–ooloi, så är den för livet. Ingen av de tre kan vara separerad från de andra någon längre tid. Om en dör så dör de andra två kort därefter.
För människor som parar sig med en oloi inträffar en hemsk bieffekt. De kan inte längre röra vid varandra. Det är helt enkelt äckligt, avskyvärt, gör fysiskt ont. Och det är förstås en anledning till att männsiskor som lurats in i förhållanden med en oloi börjar hata den efteråt. Ett tag. Sen gör beroendet och ooloiens lukt/feromoner att de börjar älska den.
För oankalier är det mycket viktigt att hitta en ooloi att bilda familj med, och vice versa.
Det här med tentaklerna: de kan alltså känna av hela den andra kroppen ända ner på cellnivå. Känna alla känslor, eventuella smärtor, om något är bra eller fel eller vad som helst. Oankali och oloi kan utbyta information med varandra. Oloierna har dessutom den fantastiska förmågan att kunna hela en trasig kropp. De kan lösa upp cancertumörer, släta ut missbildad hud, hela en skottskada och få en ny fot att växa när den första huggits av.
Och så har de två par armar. Ett par sensoriska armar och ett par styrkearmar.

Det är mycket om det tredje könet just nu, med en artikelserie i DN som jag tycker är intressant. Octavia E Butler uppfann alltså sitt tredje kön i slutet av 1980-talet, men det är inte mänskligt utan tillhör arten oankali. I trilogin Liliths Brood är de centrala temana sexualitet, fortplantning och samlevnad. Jag har skrivit om Dawn här och Adulthood rites här.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om Lilith’s Brood, Octavia E Butler, scinece fiction, tredje kön, oloiu, oankali

Read Full Post »