We have always lived in the castle är en sån där bok som jag velat läsa varje gång jag sett den. Omslaget är så underbart bra, med två unga kvinnor omgivna av en hotfull mobb. Han som tecknat heter Thomas Ott och är schweizare. (Det påminner lite grann om Hans Arnolds fascinerande tecknarstil, men när man besöker Otts hemsida ser man att han tecknar annat också, mer sparsmakade streck. Men alltid i svartvitt, och mörka, skräckbetonade motiv.)
Redan av omslaget förstår man alltså att Shirley Jacksons bok är skrämmande. Och som läsare kastas man direkt in i det hotfulla, när Mary Katherine, Merricat kallad, är ute på handlingsrunda i byn. Alla bybor hatar henne; viker undan med blicken, säger ovänliga saker, småjävlas… och barnen har en ramsa de sjunger:
Merricat, said Connie, would you like a cup of tea?
Oh no, said Merricat, you’ll poison me.
Merricat, said Connie, would you like to go to sleep?
Down in the boneyard ten feet deep.
Vi befinner oss efter katastrofen. Merricat, hennes syster Constance som inte vågar gå ut, och gamla skröpliga farbror Julian är de enda som lever. Resten av familjen är död, arsenikförgiftade allihop i ett enda slag vid en middag som Constance lagade. Hon åtalades men friades, medan Merricat som bara var tolv år då fick bo på barnhem eftersom inga släktingar ville ta emot henne. Det är därför de är hatade, det är därför det sjungs ramsor.
Vi befinner oss också före katastrofen, nästa katastrof. Den underliga isolerade tillvaro som systrarna ordnat för sig med ritualer och begränsningar hotas av ett besök.
Det är väldigt skickligt berättat, som läsare sugs man in i historien direkt. Mörkt, hotfullt, på väg mot undergången. Men vems undergång? Constance vill försöka sig på att möta världen lite grann igen, medan Merricat vill ha allt som det är nu och svartsjukt försöker hindra förändringarna.
Nu kommer spoilern in. Det är alltså Constance som i allmänhetens ögon är mörderskan. Men ganska snart kommer hintarna som gör att jag börjar tro att det är Merricat, tolvåringen, som gjort det. Och då läser jag på ett annat sätt. Jag läser historien berättad av en mycket barnslig massmörderska, en person som inte kan överblicka konsekvenserna av sina handlingar, som fantiserar om att flytta till månen och odla luddiga växter. Merricat ska föreställa vara 18 år nu, sex år har gått sedan morden. Men hon har stannat i växten, hon resonerar och agerar som ett bortskämt, svartsjukt och mycket stört barn. Det är otäckt, men också fascinerande.
Shirley Jackson levde 1916–1965, och flera av hennes böcker översattes till svenska. Något att leta efter på antikvariaten. När jag ledsnar på färgsorteringen och återgår till att ordna mina böcker organiskt i hyllorna, så kommer Shirley Jackson att stå mellan Daphne du Maurier och Angela Carter.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Shirley Jackson, We have always lived in the castle, skräck, gothic novel, psykisk sjukdom
snowflakes in rain 