Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘radio’


Universum har goda nyheter för de ensamma, längtande och förvirrade själarna därute. Dear Sugar!
I min ständiga jakt på Ett Riktigt Bra Radioprogram, ni vet ett sånt där som får en att förundras, bli generad, och tänka nya tankar, har jag upptäckt Dear Sugar radio. Eller upptäckt och upptäckt, jag brukar lyssna på On Point med Tom Ashbrook som är ett samhällsprogram, och han brukar tjata om Dear Sugar i reklampauserna. Och till slut gav jag det ett chans. Och redan i första programmet var jag såld.
Bakgrundsstoryn är att Steve Almond jobbade som Agony Aunt, alltså hade en kolumn där folk fick höra av sig med sina livsproblem, ställa frågor och få goda råd. Han döpte sig till Sugar och tänkte sig själv som en kvinna tilltufsad av livet med ett språk som var rakt på sak. Och sen dök hon upp! Cheryl Strayed. Båda är numera författare, och Strayeds bok Wild om hur hon går och går har blivit film med Reese Witherspoon.

Men nu är det radioprogrammet vi pratar om. Hit skriver människor som kämpar med svåra förhållande och beslut. Mamman som är beroende av värktabletter, killen som inte vågar berätta att han gjort en surrogatmor gravid, tjejen som är oskuld och rädd för relationer… Alla får de svar, men svaren kanske inte alltid är vad de tänkt sig? Kloka svar är det. Svar som slingrar sig fram, tar sidospår, diskuteras fram. Ofta ringer Almond och Strayed upp någon de känner som de vet har erfarenheter som kan hjälpa till. Särskilt Strayed är väldigt öppenhjärtig med att referera till sitt eget liv, ibland nästan på gränsen till för öppen för min del.
Men det finns en charm, en äkta omsorg och nyfikenhet och respekt, som gör att jag vill lyssna på alla avsnitt nu. Prova!

UPPDATERING: Ann Patchett är med som gäst på telefonen när ämnet är vänskap. Knivskarpa analyser!

Annonser

Read Full Post »

Jag vill berätta om en fantastisk podd som jag har upptäckt. Invisibilia från Npr.
Den handlar om det vi inte kan se.

Jag saxar: In Invisibilia’s pilot season, Spiegel and Miller dig deep into our innermost minds — examining our dark, disturbing thoughts and whether those thoughts say anything about who we are, our fears and how they shape our actions, and our need for belonging and how it shapes our identity and fuels our emotions over a lifetime. They will take you into the real-world consequences of our own expectations — sometimes so powerful that they can overcome physical disability — and test your assumptions that empathy brings people closer together. Along the way, you’ll encounter fascinating individuals, such as the man who has merged with his computer and a woman who physically feels what others feel.

Invisibilia is a glimpse into a world you can’t see.

I det senaste avsnittet jag lyssnade på fanns en kvinna med som led av samma syndrom(?) som Lauren i Octavia E Butlers Parable of the Sower, nämligen att hon känner, på riktigt känner, det andra människor känner. För denna levande kvinna började det när hon som liten stod bredvid en pojke som fick kramar. Det kändes så bra att hon följde efter honom hela dagen och mådde gott av hans kramar. Senare i livet blev det stora problem, hon drevs till människor vars liv hon levde och hade mycket svårt att veta vad som är hon själv och vad som är den andra människan. Hennes äldsta dotter är likadan och tycker att det är urjobbigt.
Alltihop har med spegelneuroner att göra. Hej Alison Bechdel, det här är en podd för dig! Med lite tvångstankar och psykoanalys också.

I ett avsnitt handlar det om tankar. I ett om att vara blind. Och i ett om förväntningar. Och att inte kunna känna rädsla.
Denna podd är helt fantastiskt underbar och njutbar, både i ämnesvalen och i programledarduons stil. Om jag bara fick lyssna på en enda radiopodd så skulle det vara den här. Lätt.

Uppdatering: Det är förstås ett program först, som går i radio och sen blir podd.
———————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Read Full Post »

erlandJag vet inte hur länge det funnits men jag upptäckte relativt nyligen att det finns en mängd gamla fina radioteaterklassiker i SR:s app. Och på webben. Har hunnit lyssna på Pär Lagerkvist Barabbas, Selma Lagerlöfs Dunungen och Cora Sandels Kranes konditori. (Till den senare var det Lill-Marit Bugge som höll i introduktionen. Ni minns väl komikerduon Nancy & Carina? Sen började Lill-Marit med någon sorts pornografitidning för kvinnor men sen dess har jag ingen aning om vad hon sysslat med. Kul att höra hennes röst efter så många år!)
tidblad
——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Jag hörde ett så fantasieggande radioprogram, om författaren Bruno Schultz och språk, poesi, och verklighet. Han ansåg att dagens splittrade värld kunde helas med poesi. I orden fanns en helig kraft som människan hade glömt bort, skriver de på Sveriges radios hemsida.
Så jag beställde hem Kanelbutikerna/Sanatoriet Timglaset till läsplattan och siktade in mig på en riktig högtidsstund. Men nä.

”Den svagsinta flickan Tluja” har sin säng vid sophögen där flugorna sitter på henne men ”plötsligt börjar hela detta trasbylte att röra på sig, som om en kull nyfödda råttor hade börjat rumstera i det.” Några rader senare dreglar ogräset av sitt blänkande gift ”och kretinen slår hes av sitt skrik i vilda konvulsioner sitt köttiga sköte med rasande häftighet mot en syrenstubbe, som knakar tyst under trycket av denna otyglade lusta, eggad av hela denna fattigmanskör till pervers, hednisk fruktbarhet.”
I kaptitel 2 beskrivs faster Agata som ett stycke kött. ”Detta kött liksom svämmade över gränserna för hennes person, hölls bara löst samman i en individuell forms fjättrar, och var trots dessa fjättrar mångfaldigas, redo att upplösas, förgrena sig till en familj. Det var en nästan självfertil fruktbarhet, en kvinnlighet fri från alla hämningar och sjukligt frodig.”

Sexualskräck och kvinnohat, nej tack.
Av den läsningen blir det inget. Bye bye Bruno.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

somersetTänk att jag missat den här radiopärlan ända tills nu. Där finns klipp ur en radiointervju med W Somerset Maugham, åh! Man hör stamningen, den blev han aldrig av med. Han berättar att han tycker att Guy de Maupassant och Rudyard Kipling blivit underskattade, och räknar själv med att falla i glömska. Att han inte räknades som tillräckligt fin verkar han ta med ro. Han var ju rik också, då kan man kosta på sig samtidigt som det var just det som låg honom i fatet. Eller kanske mest framgången.
Att Of human bondage, bloggat om här, räknades som hans stora verk höll han inte med om, för honom var Honung och malört favoriten.
Nu bubblar jag för mycket, lyssna själv!
Kul också att höra hur Sveriges radio rapporterade om hans död, 1965.
Bloggpost om varför jag älskar honom finns här, några citat här, och så har han sin egen kategori här på bloggen.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Jag har lyssnat på jag vet inte hur många timmar BBC-dramatisering av Vasily Grossmans Life and Fate denna vecka. Det började med ett program om Grossmans eget öde, hur han skrev denna familjekrönika. Makthavarna i Sovjetunionen gillade inte tankarna om likheterna mellan nazism och kommunism/Stalinism, och hans bok blev inte utgiven under Grossmans levnad.
Sen upptäckte jag att David Tennant gör en av rollerna.
Och sen har jag alltså lyssnat på alltihop. Om en rysk, judisk familjs öden under andra världskriget. Om man inte orkar hela, så prova med Anna’s Letter, det tar bara en kvart och är så gripande och vackert och klokt och sorgligt och hemskt.
————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »


Hon är inte så lätt, Joanna Russ, i vad som betraktas som hennes stora verk: Honmänniskan. Det är inte så mycket handling, eller kanske är det det att handlingen är så rapsodisk och kastas om och hit och dit, människor byter plats och världar och allting glider.
Ett intelligent raseri, feministisk filosofi, och den humor jag upptäckte förra, första, gången jag läste Joanna Russ, även om det tar längre tid innan jag känner igen den. Kanske för att hon är argare?
Jag tycker mest om partierna som utspelar sig på Annorstans, en helt kvinnlig planet, och hon som kommer därifrån, Janet. Bufflig och rakt på sak, en riktig butch-flata. Jag har lite svårt för umgängesnormerna i nutiden (1970-tal) och gillar inte den kvinnan, Jeannine så värst även om hon tar sig på slutet. Joanna, är det Joanna Russ själv? På slutet kommer också en fjärde kvinna, Jael, in. Men egentligen ska de väl vara samma kvinna, med olika förutsättningar och formad av sina respektive tider, platser och planeter.
Först alldeles på slutet känner jag att jag verkligen börjar fatta och ta till mig boken. Då klickar filosofin och humorn på ett fantastiskt sätt, sådär så att jag får lust att börja stryka under och anteckna i marginalerna och rita små glada gubbar och utropstecken. Nu efteråt misstänker jag att hela Honmänniskan egentligen är lysande och att det bara var jag som inte begrep det.

BBC radio 4 har kört ett par program om just sf-temat med helt kvinnliga världar här, Cat women of the moon. Uppdatering: i det andra programmet handlar det om reproduktion, vi hör både Ursula le Guin och Nicola Griffith och en man som jag missade namnet på men som hade en rolig kommentar om att ”Oh, I’ve done male pregnancy”.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Older Posts »