Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Sofi Oksanen’ Category

I ett av P1:s specialprogram från långfredagsmorgonen kommer alldeles i slutet en kort intressant intervju med Sofi Oksanen. (Cirka 1.16) Hon beskriver hur hon tidigt såg det som höll på att hända i Ryssland och därför blev det desto angelägnare att skriva om Estland. Det ska bli en kvartett böcker som började med Stalins kossor, fortsatte med Utrensing och som trea När duvorna försvann som jag har i hyllan men ännu inte har läst.
På frågan om hon inte tänkt på att skriva exempelvis en reortagebok svarar Sofi Oksanen med avsmak:
I’m not interested in writing non fiction.
Sen följer hon upp med att förklara att hon har svårt att se sina mexikanska läsare läsa en historiebok om Estland. Berättelser är mycket starkare, och människor vill bli underhållna. Det är inte dåligt. Du måste fånga hjärtat i en värld av tragedier.


På en PEN-festival i New York alldeles nyligen talade Sofi Oksanen om varför hennes familj aldrig såg på tv i Estland och hur KGB lyckats få så mycket bättre press i väst än motsvarigheten CIA.

Read Full Post »

babyjaneJag vet inte riktigt varför jag fått för mig det? Är det signalfärgen rosa, som tillsammans med flickhänderna gör ett barnsligare intryck? Och så hade jag fått för mig att den handlade mycket om anorexia, vilket jag tycker är ett mindre intressant tema hos Oksanen. Jag gillar bäst det estniska.
Men i alla fall. I en tid av svårfångat intresse (ni vet syndromet; börja på en, lägga bort, börja på en annan, lägga bort, prova en tredje, njae, tillbaka till den första…) så fastnade jag direkt i Sofi Oksanens Baby Jane och slukade den på två kvällar. Den är rakt och direkt skriven, mer effektivt berättad och inte lika många kinesiska askar som i fantastiska Utrensning. Men jag gillar det, också.
Vi följer berättaren, som minns sin passionerade kärlekshistoria med Piki, ”stans coolaste flata”, som börjar en sommar när båda helst tillbringar hela dagarna inomhus för att sen ge sig ut i stadens krogliv först efter att det blivit mörkt. Men i takt med att hösten kommer uppenbarar sig problemen: panikångest, svartsjuka, otrohet, pengabrist. Framförallt panikångesten som gör Pikis tillvaro fullständigt instängd.
Sällan har jag läst en så vardaglig skildring av andra människors psykiska problem, berättarjagets vänner har alla möjliga neuroser och ångestsyndrom så hon anser sig vara van men förbluffas ändå över den starka Pikis svagheter.

Vill man inte läsa vare sig en kärlekshistoria eller en studie i psykisk sjukdom så kan man läsa Baby Jane som en spännande thriller. Eller alla tre på en gång.
Andra läste denna för länge sen: Bokhora gillade, Pocketlover gillade inte, Bokmasken gillade, We tell ourselves stories in order to live blev förvånad.

Nu upptäcker jag att jag redan i april 2009 dissade själva titeln i en klassisk Rory Gilmoresk pro/con-lista.

Read Full Post »


Jag gick förbi turnébussen idag. Det ska bli spännande att se vad Åbo svenska teater, Riksteatern och Wasateatern i samarbete gör med Sofi Oksanens pjäs. Pjäsen skrevs före romanen, och romanen älskade jag.
Västerås har fyra föreställningar, Linköping bara en. Tack till min kollega som bytte arbetsdag med mig.

UPPDATERING
Lite kort vill jag säga att jag tyckte att själva pjäsen var väldigt bra, men skådespeleriet var för skrikigt och yvigt för min smak. Jag gillar när de spelar mer återhållet och litar på att texten bär. Man behöver inte slita och dra i varandra, och en två meters karl behöver inte vråla för att skrämma en gammal gumma. Intensitet före volym, det är min grej.
Men pjäsen, den var bra! Den började med de två hallickarna på scen, och så stora videoprojiceringar av Zaras ansikte och kropp där hon ligger med/blir våldtagen av män i rummet intill. Tills hon flyr. Scenväxling till Aliide i sitt hus, där hon jagar en fluga. (Innan vi gick berättade jag för sambon lite grann om vad den handlade om, och ungefär det sista jag sa var: ”Undrar om de kommer att ha med flugorna?” Så jag blev väldigt glad att åtminstone en var med.)
Det var fin scenografi — gillade särskilt ett stort blått kylskåp — och smarta scenlösningar. Allt höll ihop trots att det var många växlingar mellan då och nu. Och andra akten var starkare än den första. Bilden som finns kvar hos mig är den gamla Aliides uppgivna kropp, när Zara slitit av henne koftan. Då uttrycker skådespelerskan så mycket, i tystnad. Hon hade inte alls behövt skrika så mycket i början.

Jenny B har sett en annan uppsättning, Stadsteaterns, och skriver här. Hannele berättar att den även gått som opera i Helsingfors. DEN hade jag velat se!
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »

Den är så fruktansvärt bra så jag vet inte var jag ska börja. Med flugorna? Som surrar sig igenom boken, letar efter nånstans att lägga ägg. I köttet. Eller i håret på Aliide, som svettas av sitt enorma svek. Äckliga flugor.

Eller med historien, som är två historier. Eller tre. En som börjar 1992 när gamla Aliide hittar ett bylte på sin gård, ett bylte som visar sig vara en ung flicka, Zara. Zara har flytt från någon hon påstår är hennes elake man. Hon har bara ett par stulna tofflor på fötterna, och trasiga, för tunna kläder. Konstig estniska pratar hon också. Aliide känner igen blicken, kroppspråket, hon förstår vad som hänt Zara men hon vill inte förstå för då kommer minnena och dem står Aliide inte ut med.

En annan historia som börjar på 1930-talet i en liten estnisk by, där två systrar bor. Ingel och Aliide. Ingel är den vackra, den duktiga. Den som lyckas med allt i hushållet, på gården, och i kärleken. Det är henne Hans blir kär i, trots att Aliide såg Hans först. Ingels äktenskap blir lyckligt ända tills ryssarna kommer. Då ändras allt.

Eller ska jag skriva om våldtäkterna? Hur Aliide och Ingel förs till kommunhusets källare och våldtas gång på gång, när ryssarna och de estniska kommunisterna vill ha fatt i Hans. Är han med skogsbröderna? Var är han? Jag orkar inte skriva något om vad de gör med Ingels lilla dotter Linda.

Hellre då om maten och alla hushållssysslor. Koka gris till tvål, mjölka korna, konservera tomater, koka sylt, baka bröd på surdegar som stått i två och ett halvt dygn. Tvätta håret med ättika eller asklut, använda någon sorts kolaska för att få vita tänder. Inte vet jag hur det fungerar, men det var vad Ingel gjorde och sen Aliide. Jag tror nämligen på allt som Sofi Oksanen skriver. Jag tror att allt är sant, allt har hänt, även om det inte hänt Ingel och Aliide så är alla dessa hemsysslor, all rädsla och alla övergrepp sådant som hänt.

Zaras historia, den tredje historien, börjar 1991 i Vladivostok. Vännen Oksana uppenbarar sig plötsligt i en egen bil, med västerländska strumpor och höga klackar. Hon övertalar lätt Zara att resa till Tyskland för att tjäna pengar. Såna historier har vi läst i tidningarna, om fattiga unga tjejer från Moldavien, Albanien, gamla Sovjetsatellitstater. Vi läsare vet vad som väntar, men det vet inte Zara. Och Zara blir mycket verkligare för mig än alla dessa verkliga kvinnor i tidningarna. Zara blir en hel människa. Någon som hade hemligheter med sin mormor och bråkade med sin mamma och tänkte plugga till läkare. Innan hon reducerades till en fitta och en mun. En värdelös fitta, men ändå med så mycket värde att männen som äger henne anstränger sig hårt för att inte låta henne slippa undan.

Utrensning handlar om hat och kraft, kärlek och rädsla, svek och mörka hemligheter. Om att leva i en diktatur där till och med dina egna tankar tas ifrån dig. Om våld och förnedring. Om att leva vidare trots sin förnedring. Det är makalöst bra. Stilistiskt är det ett sånt driv i boken, den är helt enkelt spännande, om det inte vore för att jag måste hämta luft ibland och vila mig lite så skulle jag kunna ha sträckläst den. Rent och klart språk, inget tjafs utan bara på kornet fångade detaljer. Det märks att Oksanen skriver dramatik, där man inte har tid med en massa bjäfs. Det märks också på att hon skriver väldigt visuellt: jag ser hur gården ser ut, jag ser köket. Sofi Oksanen förtjänar alla priser hon får, och om 20-30 år hoppas jag att hon får det allra finaste.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »


De 17 har läst fort, verkar det. Bra för mig.
Och så råkade det bli ett inlägg i bibliotekskvittodiskussionen initierad av Vixxtoria och fortsatt hos Maria och Lilla O.
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om ,

Read Full Post »

Jag blev så himla glad över att Sofi Oksanen vann Nordiska rådets pris. Jag läser och läser om henne överallt, och fascineras av vilka häftiga bilder DN har men det jobbiga är ju att jag har köpstopp och inte kan springa ut och köpa Utrensning på stört. Så jag har ställt mig i kö på bibblan. Bara 17 före. Läs fort!!!
ps Stalins kossor har jag läst och bloggat här. Baby Jane har jag inte läst.
Uppdatering: Men Bokbabbel har läst alla.
———————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

stalinskossorStalins kossor fick följa med mig hem från bibblan förra veckan. Jag har läst halva och jag gillar den. Jag gillar dels det jag trodde att jag skulle gilla när jag gjorde en Rory Gilmore; alltså det finska och det estniska och kvinnor som inte är offer. Och jag störs inte alls av bulimin och det där, det är inte skrivet på det sätt jag var orolig för.
Sofi Oksanen varvar två historier. Den om Katerina, estniskan som träffar en finne på 70-talet och flyttar till en håla i Finland. På resorna hem till Estland ska så mycket som möjligt smugglas in till alla släktingar och kontakter som beställer tjänster och varor. Katerina ska stå för allt, hon har det ju så bra. När hon får en ring av sin mamma anger den svartsjuka systern henne till tullen.
Den andra historien handlar om Katerinas dotter Anna, som hetsäter och spyr och pluggar på universitetet. Anna lär sig att förneka sitt estniska ursprung, dels för att inte bli spionerad på av KGB, dels för att inte bli betraktad som rysshora. Det vet ju alla i Finland att ryskorna är horor hela bunten.
Både mor och dotter lever alltså med stora hemligheter. Katerina är så rädd för angivare att hon undviker alla människor. Anna undviker dem för att ingen ska se hur hon äter och inte äter. Båda berättelserna fångar mig, även om jag tycker allra mest om Katerinas historia.
Uppdatering: Katerinas mammas, Annas mormors historia växer och blommar ut. Om skogsbröder, förräderi, Sibirien.
Till mig själv: Färjorna!

Read Full Post »

Older Posts »