Nåsbönderna på Neva Books

I världsmetropolen Rimforsa ligger Neva books, en bokhandel specialiserad på foto. Den har en filial i Berlin också. Och så brukar det vara utställningar. Just nu är det en utställning om Nås-bönderna. Den fokuserar på svenskarna: förebilden till Selma Lagerlöfs Helgum, Lewis Larson som drog igång American Colonys fotografiverksamhet, och en kvinna som jag inte hört talas om förut som hette Helfrid och jobbade några år på sjukhuset. Hon var från Göteborg och hörde alltså inte riktigt till Nåsbönderna, det var oklart om hon hade något alls med kolonin att göra.
Utställningen var ganska enkel och mer informativ än konstnärlig och spännande, men nog är den värd att titta på en stund. Den var sammanställd av Svenska kyrkan så den vandrar nog runt.

Neva books har också en annan utställning med olika fotografer som tolkar dikter av Tomas Tranströmer. Den grep mig inte. Kanske orättvist, men så var det.

Read Full Post »

Leonor Fini — varför inte?

På Bildmuseet i Umeå, våning 5, pågår just nu en helt fantastisk utställning med Leonor Fini. Det är oljemålningar av kvinnor och män som ibland förvandlas till djur, tunna men explicita erotiska teckningar, fantasifullt designade teatrala masker — en är gjord av ömsat ormskinn och fiskfjäll! — och fotografier från Lenor Finis liv. Iscensatta och mer vardagliga. Dessutom en korsettstol i metall som vi inte fick röra vid, och en film där hon berättar och visar hur hon arbetar med akvareller.
På tidsaxeln läser vi fascinerat att hon träffade en man som hon levde med tills han dog 1980, men långt före dess träffade hon även en annan man som hon levde med. Samtidigt? Jo, samtidigt. De levde tillsammans alla tre, och där får vi förklaringen till några av målningarna.
På ett av fotona upptäcker jag till min glädje att Leonor hänger med Leonora, nämligen Carrington. Hennes bok Hörluren har jag skrivit om här och när hon dog 2011 här. Hörluren gavs ut i serien Surrealismens kvinnor från Sfinx förlag. De gav också ut Rikki Ducornets Fosfor i drömlandet som jag skrivit om här och Anaïs Nins Incestens hus, här. Sfinx förlag är sporadiskt i sin utgivning men lovar här att fortsätta. Den nyfikna kan kolla upp.
Men viktigast: Den som bor i eller har vägarna förbi Umeå: Missa inte!

Leonor och Leonora, två utmärkta prinsessförebilder.

Read Full Post »

En härlig fullspäckad helg

Alla som går förbi Margaretha Krooks staty utanför Dramaten klappar henne på magen, verkar det som. Den är alldeles blanksliten. Och varm. Riktigt varm.
I fredags kväll gick vi på generalrepetitionen av Shakespeares Stormen. Under de första 30 minuterna tappade Örjan Ramberg i rollen som Prospero bort sig och behövde suffleras 5–8 gånger. Då blir man som publik rätt nervös. Han var inte bra helt enkelt. Stina Ekblad som Ariel var däremot lysande. Och Jonas Karlsson som Caliban var också väldigt bra. Men när den bärande rollen liksom inte finns att luta sig mot, då blir det konstigt skevt.
Svd recenserar här.

Jag kan förresten rekommendera hotellet, Rival, som tidigare varit biograf. På Mariatorget. Man fick låna dvd:er gratis. Vi hann med Flickan och Revolutionary Road, båda ångestfyllda.

Kungliga operan blev en fantastisk upplevelse. Så vackert! Först själva byggnaden i sig, och sen föreställningen av Svansjön. Helt enkelt underbart och helgens höjdpunkt. Dottern kommenterade att det var den hon varit lite orolig för, att det skulle vara svårt att ”förstå”, men vi behövde aldrig förstå nånting, bara ta in alla känslor och njuta av allt det starka, vackra, levande. En fest för ögat, örat, alla sinnen.

På vägen till Fotografiska museet passerade vi den pyttelilla Cornelisparken.

Och på själva museet visade de Sandy Skoglund som jag tidigare varit nyfiken på. Hon var rätt äcklig och otäck ibland, alla djur blir på något vis så hotfulla när de är många. Men det var överdådiga färger och roligt att se.
Pieter ten Hoopens svartvita bilder utryckte ensamhet, isolering, och var i och för sig vackra men man blir ju lite deprimerad. Modefotografierna i utställningen Fashion varierade väldigt. Vissa tyckte jag mycket om, andra fick mig att rysa. Jag hade gärna haft lite mer text som satte in dem i sammanhang.Och medan jag ändå sitter här och tycker en massa så tycker jag att fiket, med sina stora fönster och den fantastiska utsikten över Mälaren skulle släppa den där minimalistiska fixeringen med kala väggar och fula obekväma stolar, och satsa på sköna soffor och kuddar och färger.
Den här helgen blev en vitamininjektion. Jag är mycket mycket glad och nöjd.
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Kungliga operan, Svansjön, Stormen, Dramaten, Fotografiska museet, Margaretha Krook, hotell Rival,

Read Full Post »

Är Göteborgs konsthall alltid så här bra?

Renässansutställningen And there was light var mitt främsta mål med Göteborgsresan, men det visade sig att det allra bästa istället blev utställningen Disidentifikation på Konsthallen. Jag blev djupt gripen av Rotimi Fani Kayodes stora, erotiska fotografier och tyckte mycket om Kalup Linzys videoinstallationer/filmer, särskilt ett sydstatsdrama om kärlek och svek med en twist. Han gör själv rösterna till alla roller.

(Vad ÄR det för fel på youtube? Jag gör precis som vanligt med embed code men får inte upp dem?)
Allra mest fascinerande var nog ändå den sydafrikanska konstnären Tracey Roses videoverk, här på suddiga (som vanligt, förlåt, förlåt) bilder. Hon spelar alla rollerna själv, och det handlar om kvinnans liv och roller.

I ett annat rum cirkulerar två människor på varsin stor skärm. Den ena är lätt igenkännlig som Ziggy Stardust, den andra är en anspråkslös kvinna i lika anspråkslösa kläder. Jag sitter i det mörka rummet och bara tittar. Länge. Efter ett tag märker jag att blicken dras allt mer mot den till synes anspråkslösa. Hennes ansikte liksom växer, jag börjar lägga märke till detaljer och plötsligt tycker jag att hennes blick är så intensiv. Hon känns starkare och mer levande än den pråliga i Ziggy-utstyrseln (som man i och för sig inte ser anletsdragen på för allt glitter). Jag börjar tänka att det ska betyda något som har med klädsel att göra, nån sån där insikt om att det som på ytan inte ser något särskilt ut visar sig vara det som har värde i längden. Först när jag kommit hem och kan undersöka saken får jag veta att det är Charlotte Gyllenhammar som spelar både Ziggy Stardust och — Ulrike Meinhof.

Read Full Post »

Bilder från Konstfacks utställning – 3

Det här var ett av de allra starkaste verken, tycker jag. Väldigt bra. Min bild föreställer bara den nedersta bilden av sex, uppsatta som ett Kristus-kors. Klicka på Anna Tascha Larsson så får du se hela.

Cristine Sundboms verk Abort’n’go väckte också starka känslor hos mig, och frågor av karaktären: ”Får man göra så?” Framställa abort som något man fixar fort och lätt själv, kyligt, mekaniskt. Som schamporeklamen Wash’n’go. Sundbom har med en rad kommentarer på golvet, som ingår i verket. Det balanserar upp det hela, tycker jag.

Ada Chirakranont har gjort en väv/hängmatta som påminner oss om Honspindeln i Sagan om ringen, men samtidigt ser skön ut.

Det fanns förstås många helt andra typer av konstverk än de få jag visat upp, jag märker att jag dragits till det som Konstfack sorterar in i ”Fine arts” och ”Story telling”. Det förvånar mig inte det minsta.

——————————————
Läs även andra bloggares åsikter om Anna Tascha Larsson, Cristine Sundbom, Konstfacks elevutställning, konst, Ada Chirakranont

Read Full Post »

Bilder från Konstfacks utställning – 2

Det här är en del av Aida Chehrehgoshas mastodontverk. Otäck, berörande barndomsuppgörelse. Mycket bra.

Matilda Ruta hade ett litet hus där hon teckat och berättat sagan om Tummelisa på ett nytt sätt. Det gillade vi mycket. Bilderna är för dåliga, så klicka gärna på länken till Ruta.

Jag letar och letar efter vem som gjort dessa potatisar, men hittar inte. Tacksam för hjälp om någon vet. Hannah Joris har gjort dessa potatisar. Man ska gå nära för att se dem i all deras skrynklighet.
Tidigare bloggat här och här.
———————————
Läs även andra bloggares åsikter om Konstdacks elevutställning, potatisar, Matilda Ruta, Tummelisa, Aida Chehrehgosha

Read Full Post »

Bilder från Konstfacks utställning – 1

Kristin Öquist har målat den här som jag gillar jättemycket och lovat visa. Hon är från Råneå, kanske talar landskapet till mig? Jag gillar det vardagliga, avslappnade. Att stå i solen en stund. Kanske tittar de på något, kanske har de nåt arbete på gång som de tar paus ifrån? (Personerna är ungefär i naturlig storlek, så det är en stor målning. Ryms inte på nån av mina väggar…)

Anders Sunna gestaltar samiska erfarenheter. Det syns dåligt på fotot, tyvärr, men den är fin.
Ruijun Wang heter en kinesisk konstnär som jag gillade. Hon berättade att hon gått till sin farfar/morfar och frågat honom om han inte hade nån historia att berätta. Då berättade han om flykten undan japanerna. Det blev en tecknad bok och film.
——————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Kristin Öqvist, Råneå, Konstfacks elevutställning, Anders Sunna, Ruijun Wang,

Read Full Post »

Blandade intryck från Konstfack

För det första: De gör det inte lätt för besökare. Man känner sig inte inbjuden och det är svårt att veta vad som hör till vad, var utställningen börjar och slutar och ganska ofta vad det är man ser. En utställning med många olika konstnärer blir såklart väldigt spretig, men man borde kunna presentera det lite bättre. Hade jag inte läst den här artikeln hade jag missat flera saker.
För det andra: Det finns flera saker jag gillar. Den kinesiska tjejen som tecknat sin farfarsfars upplevelser när japanerna attackerade, konstnären som omvandlat Tummelisa-sagan, Anna-Karin Suhs film där hon läser upp beskrivningen av sig själv (och sin bror?) som små spädbarn. (Eyes – normal, weight 3,2 kilo) i ett litet mörkt rum som det var väldigt nära att vi helt missade. Filmen visas i taket, och när jag var där var ingen annan där så jag kunde lägga mig på golvet och låta bilderna och ljudet skölja över mig.
För det tredje: Mycket lämnar mig totalt likgiltig.
För det fjärde: Anna Odells verk var på en helt annan, avskild plats. Smockfullt med folk i tre små rum där det visades film. Plus en liten film utanför med Johan Cullberg som sa att han inte kunde arbeta med psykiatri på det sätt som det görs på såna avdelningar. (Akutavdelningar?)
Den film som visade scenerna från bron var starka. Anna Odell agerade på ett sätt som hade gjort mig rädd om jag varit där. Hon var klädd i en ljus klänning, säkert mycket medvetet val. Människor stannade och försökte hjälpa henne, försökte hålla henne ifrån räcket. Sen kom först en, sen en till bil, som hade nån sorts blåljus men det var inte vanliga polisbilar. En man satte handbojor på henne och höll ner henne på marken, sen var de fyra som till slut fick in henne i en av bilarna. Hon gjorde motstånd, gjorde sig tung, fick upp benen på biltaket för att hålla emot, så det tog ett tag. Det var djupt obehagligt att se fyra mörkklädda män tvinga in en ljusklädd kvinna i klänning i en bil som hon inte vill in i. För mig var det inte alls klart vilka männen var, de hade kunnat vara vilka som helst.
Den sista och längsta filmen visade en rad telefonsamtal där Anna Odell ringer till folk inom psykvården och frågar vad de tycker om idén att spela psyksjuk. ”Dålig idé”, tycker de jag lyssnar på. Den filmen är över en timme lång, och ganska tråkig. Jag orkade inte vara kvar i ett klaustrofobisk rum med mycket folk och dålig luft särskilt länge. (Tips till Konstfack: Ställ in mer än en stol!)
Mitt sammanlagda intryck av just Odell-grejen är att den inte var färdig. Det var ett försök. Hon hade behövt bättre coachning.

Jag ska fixa fram lite bilder senare i veckan. Bland annat en stoor målning på två kvinnor som står utanför en röd husvägg, i solen, och tar sig ett bloss. Mycket fin!
Det är troligt att Mia* är snabbare än jag med bilder.

Read Full Post »

En eftermiddag i Övik

Surprise; det fanns alldeles för lite merchandise på Star wars-utställningen! Jag trodde det skulle finnas massor och planerade att köpa en fin Yoda-docka, men icke sa nicke. Det blev bara en t-shirt.

Själva utställningen var fin. Olika rum innehöll för det mesta saker från olika planeter. Det var flera av drottning Amidalas dräkter, prinsessan Leias guldbikini, Darth Vader komplett med väsandet, en av de där små pälsbollarna som inte alls är söt på nära håll, olika masker, storm trooper-uniformer, C3P0, R2D2, Yoda förstås!, allt möjligt. Pod racers i original. Uppbyggda bakgrunder av stora folksamlingar. Konceptteckningar på hur tecknaren har tänkt sig dtet hela, och hur det sen blev. Små videosnuttar visade var sakerna användes, och en lite längre film berättade historien kring specialeffekterna. Darth Vader gick omkring med sin röda ljussabel och såg farlig ut. Jag är helnöjd.

(Hade jag vetat om att Elisabet Ohlson Wallins utställning, In hate we trust, också visas i Övik just nu hade jag först gått på den men nu hann den stänga.)

En bok fyndade jag också, på bokhora uppskrivna Tawni O’Dells Avvägar för 34:50. (Inbunden!) Det är så billigt att det inte gills som att bryta mot köpstoppet. Min resebok om Japan som vi dreglat över flera dagar gills inte heller, den får vi ju praktisk användning för.

Och så har jag sett en zombie-film. The things we do for love…

Read Full Post »

Star Wars och kanske isländska arga spöken?

Att göra ett stopp i Ö-vik för att kolla in Star wars-utställningen känns självklart värt att offra några vänta-på-bussen-timmar på. Men sen är frågan om jag ska direkt hem på lördagsmorgonen, eller stanna i Stockholm tillräckligt länge för att kolla in det här? Jag gillar det isländska, sagor, övernaturligheter och så namnet då, det passar ju mig perfekt. Om jag inte är för trött.

Read Full Post »