Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Sofi Oksanen’

uterummet

Vi har målat om i vardagsrummet. Böckerna fick bo i uterummet och lite varstans under tiden. Sen bestämde jag mig för att överge färgsorteringen som sonen hjälpte mig med häromåret. Det kändes rätt att samla ihop några favoritförfattare, och några teman, för sig.

hyllor

Glesast än så länge är de två hyllplanen med kristen/andlig litteratur. Jag räknar med att de ska fyllas på sikt.

hyllor3

Min älskade Doris Lessing fyller ett helt hyllplan för sig själv. Ovanför henne Virginia Woolf, Daphne du Maurier, Rosamond Lehmann, Zelda Fitzgerald och Nancy Mitford som passar fint ihop. Det blev visst engelskt och mellankrigstid. Jean Rhys ska flyttas.

hyllor4Så får lika högt älskade Dorothy L Sayers dela hylla med underbara Josephine Tey, verksam vid samma detektiva Golden Age, och Nicola Upson som skrivit om Tey och så Ngaio Marsh, än numera nästan bortglömd deckardrottning.
Därunder Nobelpristagarhyllan, förutom Lessing och Lagerlöf. Närmast på väg mot egen hylla är Toni Morrison.

hyllor5

 

W Somerset Maugham delar hylla med Muriel Spark, Margaret Atwood och Siri Hustvedt.

hyllor6

Ursula K Le Guin är den som jag har näst flest böcker av, men hon ryms ihop med fantastiska Octavia E Butler tack vara att två Butler är borta just nu. Dessa två ser jag som själsfränder och är mycket nöjd med att de får prata med varandra, och kan ropa ner till James Tiptree jr därunder till vänster. Sen får jag jobba på ordningen.

hyllor7

Selma Lagerlöf i röda skinnband innerst inne i hörnet i skydd för solljus. Därefter Olga Tokarzcuk, Sofi Oksanen och finaste Ann Patchett. Ingen klockren kombo.
Därunder börjar biografier/memoarer, som jag blir förvånad över att upptäcka att jag har tre hyllplan av. Har jag varit i biografiåldern så länge? hyllor8

Lyriksamlingen är desto anspråkslösare med bara ett plan, dessutom i en smalare hylla.hyllor9

Eftersom jag rensat ut motsvarande en hel bokhylla, och flyttat in barn- och ungdomslitteratur i ett annat rum, så ser boksamlingen i vardagsrummet numera ut såhär, fördelad på två väggar:

hyllor1

hyllor2

Som synes så har jag valt att behålla viss färgsortering. Det skapar lugn, vilket passar oss.
Nu kommer jag att gå och småplocka i flera veckor; ni vet, en hit och en dit. Det är kul, och kanske vaknar läslusten?

Tillägg 1: Ser att jag lämnade hyllplanet Tawni O’Dell — Joyce Carol Oates utan specifik bild, trots att jag är särskilt nöjd med den kombon. De kan resonera om vad som driver människor till våld. (Tredje hyllan från vänster, tre planet uppifrån.)

Tillägg 2: Dessa är utlånade just nu, till en person med utmärkt smak.

utlånade

 

Read Full Post »

duvornaEn av de saker jag älskar hos Oksanen är hennes sätt att beskriva gammal hushållskunskap så att det passar in i handlingen så fint och samtidigt ger mig en förståelse för hur man levde förr och berättar sådant jag inte visste.

Förr är i detta fall 1943, i byn Taara i Estland, under tyskarnas ockupation. En sten värms upp, används och svalnar, under samma tid det tar att icke-prata om det viktiga, när Juudith kommer på besök hos sin svärmor och en annan äldre kvinna.

Juudith var beredd på att få höra antydningar om sitt osedliga liv /…/ Granitstenen blev varm i spisen och Leonida öppnade grisens magsäck, svärmor deltog på sitt eget meningslösa vis och stökade bakom ryggen på henne. Som grädden på moset följde en genomgång av byskvallret /…/
Kvinnorna undvek någonting, de cirklade runt det som snåla korpar. Luften i köket var tung av frånvarande människor, grumlig av ältandet som nu nått ända fram till de senaste vändningarna i nervkriget: i Teheran skulle man kanske presentera ett ultimatum för Tyskland och de allierade, så övergick Leonida till bluffattackerna och därefter började hon prata om nervkriget mot Tyskland. /…/
Leonida lirkade stönande in den tunga stenen i magsäcken, det fräste och pyrde, ångan steg och magen blev ren, när magsäcken vändes spred sig oset av kokt kött i köket. Juudith mindes sitt första besök /…/Nu hade Rosalies ande försvunnit ur huset, allt som varit förknippat med henne hade plockats bort och Leonida fick vända tarmarna, tvätta och salta magsäcken ensam, göra korv ensam, utan Rosalie. Juudith förstod inte /…/ Kanske fanns det ingenting att fråga. kanske var livet så skört och obetydligt att det inte var lönt att ägna det alltför mycket bryderi, när det fanns sylta som måste tillredas, fett att smälta, tarmar att salta för nästa års korv, alla slags göromål för att uppehålla andras lika sköra liv. /…/
Stenen i magsäcken hade slutat fräsa. Leonida och Anna hade iakttagit Juudith hela kvällen, det märkte hon nog.
–Juudith, det är en sak.

Långa passager i denna bok är lysande, andra är lite torra eftersom jag inte är särskilt militärt intresserad och här är Oksanen mer faktaspäckad än vanligt. Att hon är en av Nordens allra bästa nu skrivande författare står utom allt tvivel.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

I ett av P1:s specialprogram från långfredagsmorgonen kommer alldeles i slutet en kort intressant intervju med Sofi Oksanen. (Cirka 1.16) Hon beskriver hur hon tidigt såg det som höll på att hända i Ryssland och därför blev det desto angelägnare att skriva om Estland. Det ska bli en kvartett böcker som började med Stalins kossor, fortsatte med Utrensing och som trea När duvorna försvann som jag har i hyllan men ännu inte har läst.
På frågan om hon inte tänkt på att skriva exempelvis en reortagebok svarar Sofi Oksanen med avsmak:
I’m not interested in writing non fiction.
Sen följer hon upp med att förklara att hon har svårt att se sina mexikanska läsare läsa en historiebok om Estland. Berättelser är mycket starkare, och människor vill bli underhållna. Det är inte dåligt. Du måste fånga hjärtat i en värld av tragedier.


På en PEN-festival i New York alldeles nyligen talade Sofi Oksanen om varför hennes familj aldrig såg på tv i Estland och hur KGB lyckats få så mycket bättre press i väst än motsvarigheten CIA.

Read Full Post »

babyjaneJag vet inte riktigt varför jag fått för mig det? Är det signalfärgen rosa, som tillsammans med flickhänderna gör ett barnsligare intryck? Och så hade jag fått för mig att den handlade mycket om anorexia, vilket jag tycker är ett mindre intressant tema hos Oksanen. Jag gillar bäst det estniska.
Men i alla fall. I en tid av svårfångat intresse (ni vet syndromet; börja på en, lägga bort, börja på en annan, lägga bort, prova en tredje, njae, tillbaka till den första…) så fastnade jag direkt i Sofi Oksanens Baby Jane och slukade den på två kvällar. Den är rakt och direkt skriven, mer effektivt berättad och inte lika många kinesiska askar som i fantastiska Utrensning. Men jag gillar det, också.
Vi följer berättaren, som minns sin passionerade kärlekshistoria med Piki, ”stans coolaste flata”, som börjar en sommar när båda helst tillbringar hela dagarna inomhus för att sen ge sig ut i stadens krogliv först efter att det blivit mörkt. Men i takt med att hösten kommer uppenbarar sig problemen: panikångest, svartsjuka, otrohet, pengabrist. Framförallt panikångesten som gör Pikis tillvaro fullständigt instängd.
Sällan har jag läst en så vardaglig skildring av andra människors psykiska problem, berättarjagets vänner har alla möjliga neuroser och ångestsyndrom så hon anser sig vara van men förbluffas ändå över den starka Pikis svagheter.

Vill man inte läsa vare sig en kärlekshistoria eller en studie i psykisk sjukdom så kan man läsa Baby Jane som en spännande thriller. Eller alla tre på en gång.
Andra läste denna för länge sen: Bokhora gillade, Pocketlover gillade inte, Bokmasken gillade, We tell ourselves stories in order to live blev förvånad.

Nu upptäcker jag att jag redan i april 2009 dissade själva titeln i en klassisk Rory Gilmoresk pro/con-lista.

Read Full Post »


Jag gick förbi turnébussen idag. Det ska bli spännande att se vad Åbo svenska teater, Riksteatern och Wasateatern i samarbete gör med Sofi Oksanens pjäs. Pjäsen skrevs före romanen, och romanen älskade jag.
Västerås har fyra föreställningar, Linköping bara en. Tack till min kollega som bytte arbetsdag med mig.

UPPDATERING
Lite kort vill jag säga att jag tyckte att själva pjäsen var väldigt bra, men skådespeleriet var för skrikigt och yvigt för min smak. Jag gillar när de spelar mer återhållet och litar på att texten bär. Man behöver inte slita och dra i varandra, och en två meters karl behöver inte vråla för att skrämma en gammal gumma. Intensitet före volym, det är min grej.
Men pjäsen, den var bra! Den började med de två hallickarna på scen, och så stora videoprojiceringar av Zaras ansikte och kropp där hon ligger med/blir våldtagen av män i rummet intill. Tills hon flyr. Scenväxling till Aliide i sitt hus, där hon jagar en fluga. (Innan vi gick berättade jag för sambon lite grann om vad den handlade om, och ungefär det sista jag sa var: ”Undrar om de kommer att ha med flugorna?” Så jag blev väldigt glad att åtminstone en var med.)
Det var fin scenografi — gillade särskilt ett stort blått kylskåp — och smarta scenlösningar. Allt höll ihop trots att det var många växlingar mellan då och nu. Och andra akten var starkare än den första. Bilden som finns kvar hos mig är den gamla Aliides uppgivna kropp, när Zara slitit av henne koftan. Då uttrycker skådespelerskan så mycket, i tystnad. Hon hade inte alls behövt skrika så mycket i början.

Jenny B har sett en annan uppsättning, Stadsteaterns, och skriver här. Hannele berättar att den även gått som opera i Helsingfors. DEN hade jag velat se!
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »


Jag valde Palme-boken, och så räckte presentkortet nästan till även Baby Jane av Sofi Oksanen. Den har jag inte läst och jag har inte heller några förväntningar på att jag ska tycka lika bra om den som om Utrensning och Stalins kossor, men vem vet.
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

För några dagar sen publicerades en essä om fina favoriten Olga Tokarczuk i DN, skriven av Steve Sem-Sandberg. Jag har missat den tills nu. Kanske finns det nån annan som också blir glad över att läsa den.
Sem-Sandberg jämför Tokarczuk med Oksanen:
”Olga Tukarczuks författarskap tillhör de ytterst få samtida europeiska som på allvar introducerats i Sverige. I det avseendet påminner hon om Sofi Oksanen som också på senare tid hittat till en större svensk läsekrets.
Oksanen och Tokarczuk är helt olika till temperament och inriktning men det finns likheter. Båda är intensivt upptagna av hur historiska skeenden går igen i nutid. Båda låter också oftast sina kvinnliga huvudpersoner utgöra själva förbindelseledet mellan nutid och dåtid, den konkreta levda erfarenheten med den summa av abstrakta politiska händelser som brukar gå under namnet Historia.”

Jag tror inte att en läsare som gillar Oksanen per automatik gillar Tokarczuk. Tokarczuk har ett helt annat sätt att skriva och berätta, och att förhålla sig till tid och rum. De kan växla lite hur som helst. Dessutom tror jag att många skulle kalla Olga Tokarczuk för konstig. Men om det finns nån därute som läst och gillat Olga så vore det väldigt roligt att få veta. Det var ju ändå en del folk på hennes kväll på Internationell författarscen.
Såhär tyckte jag om hennes Löparna.

Steve Sem-Sandberg har dock missat en likhet mellan Tokarczuk och Oksanen. Båda har dreads. 🙂 Om det betyder något och i så fall vad vågar jag inte uttala mig om.
———————————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Older Posts »