Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘förjävliga liv’

tawniodellSheridan ”kalla mig inte Danny” Doyle är numera en ansedd psykolog, specialiserad på mördare och med en utsökt dyr klädsmak. Det var länge sen han var den lilla pojken vars galna mamma avtjänar ett 30-årigt fängelsestraff för mord på Sheridans nyfödda syster och vars brutale far kommunicerar med sina hårda stövlar. Fristaden fann Sheridan hos morfar Tommy, och det är när Tommy drabbas av lunginflammation vid 96 års ålder som Sheridan vänder tillbaka till den förkrympta gruvstaden Lost Creek.

Den stora tragedin som präglat Lost Creek är avrättningen av tio Nellies, fackföreningsmän eller terrorister beroende på vem man frågar, som utfördes på gruvmagnaten Walker Dawes order. Danny Doyle är ättling i rakt nedstigande led, Tommy var barnbarn till en av de avrättade och berättar gärna historierna. Om hur gruvarbetarfamiljerna handlade på krita i den bolagsägda butiken och aldrig blev skuldfria. Om hur gruvarbetarna fick löneavdrag för arbetsverktyg och sånt som gått sönder, kvar i handen blev några cent. Om frustration och förtvivlan hos alla de irländare som kände sig lurade av att ha lockats till Amerika.

Så dyker ännu en ättling upp därhemma, Scarlet Dawes som delar Sheridans säkra klädsmak men som bolagsdotter är än mer nerlusad med pengar. Och — spoiler — fullblodspsykopat. Tawni O’Dell tecknar ett riktigt otäckt porträtt och då konkurrerar hon ändå med barnamördarna som Sheridan Doyle arbetar med. Ett intressant resonemang förekommer, apropå en 19-åring som stoppat mynt i halsen på sitt nyfödda barn och kvävt det, om hur benägna vi är att tro att mammor som dödar sina barn alltid är psykiskt sjuka eller åtminstone ifrån sina sinnen just då. Ibland är de helt enkelt onda, menar Sheridan.

Det är nattsvart och brutalt som oftast hos Tawni O’Dell, den första boken jag läste av henne gav upphov till etiketten ”förjävliga liv”. Kanske lite lite sentimentalt alldeles på slutet. Men jag är nöjd med att detta blev årets första bok och tänker att den som gillar Gillian Flynn borde gilla Tawni O’Dell.
————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

bloodtiesJPGDet här är den bok som jag inte klarade av att fortsätta läsa, då i månadsskiftet september/oktober. Jag gjorde ett försök till, men efter att ha fått ett nytt litet barnbarn, en gosse, klarade jag inte av den fasansfulla skildringen av när Dolly skakar sin lille son Spencer, sex veckor gammal. Så fullständigt genomhemskt, det bara gick inte att läsa. (Jo, jag kan se att det är väldigt ”bra” skrivet, trovärdigt och inlevelsefullt, men det gör ju bara hela saken värre. Och att Dolly haft en urjävligt uppväxt med en galen mor och sen blir hon våldtagen och sen misshandad av sin far och sen kär i en fullständig egocentriker, Lumsden, som i sin tur har en totalt känslokall mor och ett mähä till far, ja, det orkar jag inte bry mig om. Jag kan inte se något annat än den lille bebisen, sex veckor gammal.
Så där tog läsningen slut.
Men häromdagen tog jag upp den igen. På något vis har dessa människor stannat kvar hos mig. Den totala misären. Och nu pressade jag mig igenom lille Spencers eländiga liv, hur hans enda fysiska kontakt med sin mor är när han lyckas få henne att slå honom. Total misär, sa jag det? En väninna till modern, Tug, flyttar in och försöker bringa lite vanlig vänlighet och ordning, men då har Dolly börjat dricka och har herrbekanta och…, ja det blir så att Tug tror att farföräldrarna måste vara mer normala, de är i alla fall välbeställda. Så Tug tar med sig Spencer till Irland och sagda känslokalla farmor, Violet Farr. Hon är mer än känslokall, hon är nån sorts antisocialt freak, men Spencer får i alla fall lite vänlighet från tjänstefolket. Tills nästa katastrof.
Och nästa, och nästa…
Vid ett tillfälle, en kort period, är Spencer faktiskt lycklig. Där tänkte jag sluta läsa, för att få sluta på plus liksom, och inbilla mig att hans liv tar en annan vändning. Men jag slutade inte tillräckligt snabbt, så det hann hända mer elände. Men allra på slutet, TACK TACK, kommer lite kärleksfullt familjeliv. Puh!

Så nu ångrar jag inte att jag läste den här, men jag vill inte heller rekommendera den till andra. Jag borde ha letat rätt på Jennifer Lashs bok om sin pilgrimsresa istället. Lash var alltså mamma till skådespelarna Fiennes, hon hade sex barn och en man och skrev flera böcker innan hon dog i cancer. Hon verkar ha varit en intressant kvinna, men kanske inte så gladlynt?
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Under en oktobermånad skriver Susanna Alakoski dagbok varje dag. ”… för att jag lever. För att jag är en av de få som kan.” Det är så många som är döda. Som försvunnit in i psykisk sjukdom eller ut på gatorna. Som inte kan vittna, och då måste den som kan faktiskt göra det. Alakoski skriver sin dagbok från olika platser: På tågen till och från författarbesök, uppläsningar, frågestunder i Malmö, Stockholm, på Hinseberg och Kumla. Medan hon promenerar, då hon messar till sig själv. Under en vecka i barndomens Ystad där hon numera har en skrivarlägenhet, i ett av de fina husen hon aldrig besökte som barn.
Susanna Alakoski skriver i dialog med Herta Mûller (Hjärtdjur), med Kristian Lundberg (Yarden), med Clarice Lispector (Stjärnans ögonblick).
Dagboken handlar om fattigdom. Om hur det var att vara Susanna Alakoski som barn och tonåring och leva i fattigdom. Att ha fula kläder, ett fult hem, att inte åka på semester eller kunna ta hem kompisar. Att lära sig hitta bortglömda saker, och ta vara på sådant som andra kastat. Att alltid välja gratisalternativ som ”skogspromenad” på friluftsdagarna, varken badhus eller klättring var att tänka på. Den handlar om hemlöshet, alla hemlösa som Alakoski ser omkring sig och blir besatt av. För hon är en sån som SER. Som alla som upplevt fattigdom ser varandra, känner igen varandra.

På golvet alla journalerna från socialtjänsten och S:t Lars sjukhus och polisen.

PROMEMORIA POLISEN YSTAD 74.05.22 (FAMILJEN ALAKOSKI)
Onsdagen den 22 maj 1974 klockan 19.15 anmälde en dotter (Susanna) till familjen Alakoski att det var slagsmål mellan far och mor. Dottern var mycket uppriven och grät.

Till en början är jag som läsare säker på att Alakoski är på väg mot en biografi. Hon försöker få syn på sin tonårstid. Hon försöker närma sig sin mamma, men det är svårt. Mamman som arbetade och slet på olika låglönejobb. Som lade in artiklar i böckerna, blev glad över att få en upphittad fisk som räckte till mat i två dagar. Mamman som drack, mamman som blev slagen.
”Det är så mycket man förstår så långt efteråt” konstaterar Alakoski och för så kloka resonemang om hur fattigdomen gör att relationer slits sönder och ofta leder till psykiska sjukdomar..
När Susanna är fjorton år flyttar hon hemifrån, ”frivilligt”. Till en pojkvän, sen en fosterfamilj, sen ett försök att ha en egen lägenhet. Hon klarar inte hyran på den och kastas ut. Hon slutar skolan, bor än här än där. Hon gör abort, hon börjar jobba, hon stjäl hem mat och får beröm av pappa. Hon klarar sig med nöd och näppe från en framtid inom porrbranschen. Sen börjar hon plugga på Komvux och utbildar sig till socionom. Det här är stark läsning, läsning som jag älskar. Jag hade velat ha mer, mycket mer av det biografiska! Varför har hon ingen kontakt med systern? Hur lyckades brodern sluta knarka?

Istället formar sig Oktober i fattig-Sverige mer och mer till en stridsskrift, och jag känner igen stora stycken som Alakoski tidigare publicerat i sina krönikor. Det är bra, stundtals lysande, och många läsare kommer att tycka att det är just vad som behövs just precis nu och här i detta land: En riktigt arg debattbok som står på de svagaste av de svagas sida. Men jag hade ändå önskat mig mer om mormorn, farmorn, släkternas öden i Finland, och Susanna Alakoskis tankar kring mammans död och sorgen efter henne. En sorg som ledde till panikångest och sedan sjukskrivning och så småningom — debutboken ”Svinalängorna”.

Först publicerad i Corren.

I Sydsvenskan finns en bra intervju.

Read Full Post »

För några år sen stod jag nere i källaren på Myrorna och tittade på böcker. En bit bort stod ett ungt par. Tjejen hittade ”Barnaboken”, kanske funderade hon på att köpa den, men då säger killen: ”Anna Wahlgren, hon är hemsk, hennes barn hatar henne”. Jag blev arg och tänkte att det är så jädra typiskt med dessa människor som alla andra som inte känner dem tycker sig ha rätt att snacka skit om. Nu idag undrar jag istället om han kanske kände dottern Felicia?

”Barnaboken” kom 1983, då jag väntade mitt första barn. Jag var 18 år och hade ingen aning om nånting, utom att jag i alla fall inte skulle göra som mina egna föräldrar. Och ”Barnaboken” är en underbar bok! Så lugn och klok och handfast. Genomsyrad av kärlek och respekt för barnet. Anna Wahlgren blev för mig den föräldraauktoritet som jag annars saknade, en som man kunde härma eller låta bli, en stark röst att förhålla sig till. En viktig sak är att Anna Wahlgren tydligt säger att man inte behöver vara en hel människa för att vara en bra förälder. Man kan släpa på sin egen gamla skit utan att ta med den till sina barn. Vara en misslyckad människa men en god mor eller far. Det är en mycket tröstande inställning.
Och nu läser jag ”Felicia försvann” och allting bara rasar.

Felica Feldts bok är en skräckskildring av hur det är att växa upp i ett alkoholisthem, med våld, självmordshot och sexuell gränslöshet som även drabbar barnen. Ljuden, lukterna, män som onanerar framför dem, män som kryper ner i flickornas sängar. Anna Wahlgren blir rasande och släpar ut dem ur rummet, men nästa morgon sitter de där vid frukostbordet som om ingenting hänt.
Spriten och vinet flödar i det Wahlgrenska hemmet, men maten är det illa ställt med. En period läggs barnen in på lasarett och får äta upp sig. Och så dessa ständiga flyttar: 19 adresser på 18 år.
Felicia Feldt skriver in sig i den långa raden av fruktansvärda barndomsskildringar, men hennes bok blir också något mer. Till skillnad från i Susanna Alakoskis ”Svinalängorna” och Kristian Lundbergs minnen i ”Yarden”, listan kan göras lång, så är mamman i ”Felicia försvann” redan en rikskänd person. En människa som beskriver sig själv som kanske världens främsta barnuppfostrare. Flera händelser som jag minns som exempel från ”Barnaboken”; här kommer den andra sidan av saken. Som när Felicia stulit dockor och Anna Wahlgren tvingar henne att kasta dem. Det avslutas med en örfil. Om den stod det förstås inget i ”Barnaboken”.

Det är djupt sorgligt och smärtsamt att läsa ”Felica försvann”, men det är ingen tung bok rent stilistiskt. Den är sammansatt av ögonblicksbilder: minnen, insikter, som hoppar i tid. Felicia är fem år, Felicia är 39 år, Felicia är av och på i sin relation med sin mamma. Att vara av, att bryta med mamma, innebär också att bli utesluten ur flocken. Felicia blir inte bjuden på familjeträffar och födelsedagsfester hos sina syskon längre. Hon ska tigas ihjäl.
Felicia kämpar med depressioner, misslyckanden, sorger och dåliga relationer. Ändå låter hon sig inte tystas. Inte längre. Kanske är inte allt i denna bok sant, (kan Anna Wahlgren verkligen ha legat med Felicias man? Eller visat upp sin egen mans penis för barnen och berömt hur hård den var?), men kanske är det ändå sant. Det är Felicias sanning.
Det allra viktigaste Felicia Feldt gör är när hon hävdar sin rätt att inte försonas. Det enda som duger för att försonas med mamman är att svälja alla sina egna känslor och bara gå med på den andras verklighetsbeskrivning. Att inlemma sig under den stora matriarken. Att låtsas att det som är helt sjukt är helt normalt. Så nej, Felicia, du behöver inte försonas med din mamma. Du gör helt rätt som låter bli.

(Publicerad i Corren, här)
Tidigare texter om Anna Wahlgren här och här
Lyran gör en fin genomgång av olika recensenters läsning av denna bok och Bokmania har ett annorlunda utgångsläge.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Sträckläste Felicia försvann igår och har nu skrivit en lång och personlig recension och skickat in den till Åsa, kulturchefen.
Det gör ont när hjältar faller. Väldigt ont.
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »


Det tog ett tag att börja andas igen efter att ha sett hyllade Winter’s bone. Och jag vill aldrig se en kvinna med motorsåg igen, okej? Men den var väldigt, väldigt bra.
Eftersom jag visste att den skulle vara tröstlös och kolsvart, och eftersom filmen bygger på en bok av Daniel Woodrell som jag bestämt mig för att aldrig mer läsa en rad av efter det djupt obehagliga slutet i Gryningen kommer aldrig åter, så var det nära att jag struntade i Winter’s bone. Men när en efter en kommer och är lyriska blir man ju ändå nyfiken. Och efter att ha fått nekande svar på frågan ”Blir hon våldtagen?” så kände jag att jag kanske törs ändå.

Så. Det blev en och en halv timme med sjuttonåriga Ree Dolly, som har huvudansvaret för småsyskonen och sin sinnessjuka mamma i ett ruckel till hus i bergen i Missouri. De sover på sofforna, i sina kläder. Kallt är det. Ree lär syskonen att skjuta och flå ekorrar. Och att aldrig be om något som borde ges frivilligt; som hjortköttet grannarna kommer med.
Grannarna är också släktingar, det verkar som halva trakten består av Dollysar som försörjer sig på att tillverka knark och som har sin egen hederskodex: Aldrig tjalla. Just den där klanmentaliteten är jag fascinerad av, det onda och det goda. Mycket ont, lite gott. Men ändå är Ree på något bisarrt sätt stolt över att vara en Dolly. Hon använder blodsbanden för att få sin vilja fram, att hitta sin pappa som satt huset och marken i borgen och sen inte dyker upp till rättegången. Ska familjen bli hemlös nu också?
Det som gör att jag tycker om Ree är att hon kämpar och sliter och — viktigast — hela tiden behåller sin värdighet. Hon påminner starkt om Harley i Tawni O’Dells Avvägar, som jag också tyckte så mycket om. Jag kan inte sluta tänka på henne och filmen och kommer ihåg att jag har En helvetes vinter av Woodrell hemma, som jag letar fram och visst, det är ju Winter’s bone. Så jag tillbringar halva natten med Ree.
Om filmen: Den är snygg också, i sin iskalla brutalitet. Och jag fastnar för en vänskapsrelation, Rees bästa kompis som ställer upp för henne.
Om boken: Där får man veta mer om Rees bästis och deras relation, som har lite lesbiska vibbar. Och så finns det en djupare historisk förklaring till klanmentaliteten, det berättas att släkten är resandefolk och Ree besöker en grotta där hon känner sig i kontakt med förfäderna. Trygg. Om allt går åt helvete så kanske familjen kan bo där?

Jag tycker nog bättre om filmen än om boken. Regissören Debra Granik har gjort ett mycket bra jobb, och Jennifer Lawrence som spelar huvudrollen är suverän. Laura Palmer från Twin Peaks dyker upp i en mindre roll också. Det tog en stund innan jag kände igen henne, kvinnorna i den här filmen hör inte direkt till de vårdade, pyntade. Faktum är att man sällan ser så fula kvinnor på film; härjade, misstänksamma, klädda i samma rutiga skjortor och slitna jeans som männen. Och lika brutala. Brrr! Det blev på nåt sätt ännu värre.

Jenny B på Kulturdelen har också sett.
——————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,
————————————-

Read Full Post »

En så liten bok, men så intensiv. Fysisk. Jag känner värken i leder och rygg, den stora tröttheten i att gå upp tidigt, tidigt på morgnarna. Hur orkade han skriva, Kristian Lundberg? Det är ju helt fantastiskt vilken disciplin. Dessutom går han till fots till jobbet på Yarden, en timme och 20 minuter, för att spara busspengar. (Om det ens finns några busspengar.)

Kristian Lundberg har gjort två klassresor; en uppåt och en bom krasch neråt. Eller? Kanske är han egentligen på samma fläck. Kanske är han dömd att ständigt befinna sig i utkanten, längst ner, vilt kämpande för att klamra sig fast och inte falla.
Modern föll. Rakt ner i galenskapen. Eller var hon där hela tiden? I efterhand vet Lundberg att modern led av schizofreni. Att växa upp fattigt med en galen mor innebar ett ständigt flyttande för att komma undan skulder, och såna som modern var övertygad om spionerade på henne. Ett ständigt flyttande neråt, till ruffigare och ruffigare områden. ”Vi gjorde ingenting”, skriver Lundberg. Bara satt, väntade ut tiden. Inga utflykter, inga resor, aldrig något att se fram emot.
Kompisarna från barndomen är nu kriminella, missbrukare, döda. ”Din morsa var alltid schysst”, tycker en av dem som Kristian råkar träffa. Då får han också veta att det var hos den gamle vännen han gjorde inbrott en gång för länge sen. Aj.
På Yarden blir Kristian vän med Ahmed, Yossi, Mohammed. Trasproletariatet, människorna man kan hunsa. I början är de misstänksamma, vad gör en sån som han där? Så smånigom förstår de att det är sant att han behöver pengar. En ständig kamp för att få in pengar. Flera dagar på Yarden motsvarar en artikel på Expressens kultursida.
Ett smakprov:

Jag ska berätta. Det är en djävulsk situation. På denna anonyma arbetsplats med timanställda är det få som arbetar full tid: oftast landar det runt tolv till fjorton dagar, vilket innebär att du förpassas till en slags limbovärld. Du äter och är alltid hungrig. Du arbetar och är alltid fattig. Det finns en norm under socialbidragsnormen, en norm under existensminimum. Det är där vi befinner oss. Vi är en grupp som alltid tackar ja; vi kommer så fort visselpipan ljuder.
Människor kommer och går, avskedas, de kallas aldrig in till nästa dags arbete, ständigt en rädsla, en förtärande rädsla. Det är det enklaste sättet: ”Tyvärr Kristian, imorgon blir det ingenting åt dig!” De löser alla konflikter på ett och samma sätt: ”Tyvärr, du får stanna hemma imorgon!”

Jag undrar om Kristian Lundberg och Johan Jönson känner varandra? De borde ha en del att tala om.
—————————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Gillian Flynn skriver nånstans i gränslandet mellan Tawni O’Dells trasiga huvudpersoner med eländiga liv och Truman Capotes obönhörliga väg till våldsamma mord i I kallt blod.
Det är Libby Day, den enda överlevande från en massaker på mamman och två systrar på den utfattiga familjegården i Kansas. (Väldigt långt från Dorothys Kansas.) Hon berättar i nutid; om hur hon efter att ha legat på soffan, svårt deprimerad, i 25 år nu måste försöka dra in lite pengar efter att fonden som upprättades för poor little Baby Day sinat. Så Libby tackar ja till att besöka the Kill club, några fanatiker som fascineras av blodiga mord. Mot ersättning.
Väl där upptäcker hon att det finns folk som inte tror att det var hennes bror Ben som mördade sin mamma och sina systrar. Hela Libbys värld ruckas. Kan det ha varit någon annan? Eller är Bens förespråkare bara galna fanatiker som är kära i honom?
Vartannat kapitel utspelar sig den där januaridagen 1985, som slutade i ond bråd död. Den spinkige tonårskillen Ben och den utmattade, snart utblottade, mamman Patty turas om att föra ordet. Jag vet inte vem jag tycker mest synd om: Ben som är förvirrad, längtansfull, föraktad… eller Patty som älskar sina barn men aldrig kan ge dem det hon skulle vilja ge dem. Patty ser hela tillvaron rasa runt omkring sig och allt hon gör för att försöka rädda sig och de sina går bara åt helvete gång på gång.

Andra som läst: Helena på Fiktiviteter, HelenaDark places som döpt hela bloggen efter denna bok, Fru E, Bokstävlarna, Bokbabbel. Fler?
Intressant är att flera haft samma problem med att skriva om den. Jag tänkte fega ur och låta bli, faktiskt. Men nu finns det en text här i alla fall, som inte alls gör denna fasansfullt underbara bok rättvisa, så läs de andras också för att få nån uppfattning. Jag vill egentligen säga: LÄS boken! men om man är mörkrädd eller lätt lever sig in i hemska livsöden, så läser man på egen risk.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om ,

Read Full Post »

Mitt i natten upptäckte jag att det bara inte är möjligt att läsa Gillian Flynns Dark places det allra sista jag gör innan jag somnar. Dessa barn! Ben — en spetig 15-årig kille som alla trackar och som försöker vara tuff. Patty, hans mor, som kämpar för att hålla ihop gården och familjen trots att det är dödsdömt. Anklagelserna om Bens alltför intensiva intresse för småflickor… den hetsiga stämningen.
Det jag egentligen tycker är allra värst är familjen Days fattigdom. Att aldrig ha något, aldrig få något extra. Att se andra barn med fina kläder som slipper förnedras genom ”free lunch” i skolmatsalen. Omvårdade barn, trygga barn.

Jag måste ha nåt neutralt att läsa nåt kapitel ur för att rensa känslorna på kvällarna. Kanske ska leta fram den där Palme-biografin?
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Det är fysiskt jobbigt att läsa om lille Claes uppväxt på 1930-talet. Som oäkta barn till en fin herre hämtas han hem från barnhemmet för att bo med sin mor, mormor, morbror och sina mostrar. Den ena är elakare än den andra och i huset råder krigstillstånd. Mamman Ella talar inte med sin mor, de kan inte ens vara i samma rum. En av mostrarna har för vana att skälla ut alla varenda kväll. Morbrodern Helge har lungsot och blir tyckt synd om. Han kan plåga och förnedra Claes hur mycket han vill utan att någon säger ifrån.
En dag kommer en arbetskamrat till Ella på oväntat besök. Hon får syn på Claes och frågar glatt om det är en främmande pojke på besök. Blodröd i ansiktet och med en hätsk blick på sin son svarar Ella att ”ja, det är en främmande pojke på besök”.
Senare i livet ska Claes bli förnekad ännu en gång. Sent omsider, jag tror han är 28 år då, förälskar han sig i skinnknutten Roger, 17 år. Tafatt och trevande, med hjälp av musik och alkohol, inleder de ett förhållande. Det ska bli Claes Bäckströms enda längre kärleksförhållande, någonsin. Han låter sig bli slagen och bestulen, han är besatt av Roger och av att äntligen leva ut de känslor han förnekat så länge, även om det förstås sker i smyg och rädsla för att någon ska förstå. Så träffar Roger en mörkhårig liten flicka, och avfärdar Claes med orden:
— Vi här umgås inte med bögar!

Det här är en bok som kommer att stanna kvar hos mig länge. Om det finns nån gay-kanon (?) så platsar den där. Och allt är inte elände. Claes Bäckströms kärlek till teckningen och konsten är fint skildrad. Han reser till Italien, njuter av Michaelangelos David, Sixtinska kapellet, de vackra unga männen. Ibland är det roligt också. Som när Claes gör lumpen på K4 i Umeå, tappar kontrollen över hästen och stormar in på kaserngården. Han väntar sig en utskällning av det befäl som står där, men när utskällningen inte kommer blir Claes så lättad att han kommer, i kronans kalsonger, på hästryggen.
En förtjusande ung man är illustrerad med Bäckströms egna teckningar. Jag skulle vilja se en utställning med honom, men får till min förskräckelse veta att det brunnit hemma hos Bäckström för några år sen.

Read Full Post »


En familj — August Osage County är tre timmars såriga uppgörelser, rasande utbrott, människor som försöker älska varandra men som sitter så benhårt fast i sina sedan länge fastslagna roller att de inte står ut.
Marie Göranzon är lysande, briljant, formidabel som den pillerknaprande mamman Violet. Hon äger scenen varenda sekund hon är där (jag till och med tittar på hennes fötter i sängen under Jan Malmsjös inledande scen). Helt fantastiskt bra, jag kan inte hitta tillräckligt många superlativer för att beskriva Göranzons föreställning som den egoistiska knarkaren som måste säga elakheter, förklädda som ”sanningar”. Så. Jävla. Bra.

Marie Göranzon backas upp av en ensemble med Ingela Olsson i spetsen, som den äldsta dottern Barbara, den lyckade. Men nu kommer hela livet rasande ner omkring Barbara också. Mannen har en yngre älskarinna och är på väg ifrån henne, och den 14-åriga dottern röker maja och håller på att upptäcka sin sexuella makt. (Jag älskar Ingela Olsson men kanske att hon spelar över lite, lite på slutet?)
Kristina Törnqvist spelar andra systern Ivy, hon är en sån där skådis jag känner igen så väl men inte kan placera varifrån. Samma sak med Thomas Hanzon. Och så är Börje Ahlstedt med, han spelar en snäll man som försöker medla mellan sin fru och sin son. Alla är bra, väldigt bra. Svensk skådespelarelit av högsta klass.
Dessutom hade vi väldigt bra platser, rad 4 som i praktiken är rad 2. Det kändes som att jag skulle kunna sträcka ut handen och killa Ingela Olsson på tårna när hon och maken la sig för att sova/gräla.

Svenskan tycker så här och Dn så här. Jag håller med DN om att det blir lite för mycket skratt från publiken, men samtidigt är det så sant: mitt i ett uppslitande gräl klämmer någon i med en djupt humoristisk replik och man skrattar mitt i det nattsvarta eländet.

Tracy Letts är en amerikansk pjäsförfattare som tydligen är väldigt i ropet just nu, En familj spelas i Göteborg också och ska spelas på Östgötateatern. Jag tror inte att någon av dem är eller blir lika bra som den här föreställningen.
Jag har intervjuat Marie Göranzon en gång och då nämnde hon att Dramaten aldrig var önskad med gästspel i Linköping. Hennes egen teori var att Östgötateatern inte vill ha den konkurrensen. Jag är i alla fall mycket glad över att äntligen ha besökt vår svenska nationalscen, om än ”bara” den lilla. Det här är det allra bästa jag har sett. Hittills har inget kunnat hota Margareta Krooks magnifika tolkning av Gertrude Stein, och det är svårt att jämföra en en-kvinnas-föreställning med ensemblespel, men jo, det här är det bästa.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Read Full Post »

palosverdesenDet enda fjortonåriga Medina bryr sig om är att surfa och sin tvillingbror Jim. Medina är mobbad och utstött i sin fina rikemansskola. Hon har en framgångsrik läkare till pappa som springer efter andra kvinnor, en bitter mamma som äter sig fetare och fetare i protest och favoriserar Jim, och så Jim själv då som tvingas bli sin mammas stora stöd och inte kan leva ett normalt tonårsliv. Medina surfar, röker på, hamnar i fel (lortiga) säng och ser tillvaron rasa ihop runt omkring sig.

Klanerna i Palos Verdes är skriven av Joy Nicholson och är helt enkelt skitbra. Den drabbar och går rätt in. Medina är en kraftfull personlighet; en korsning mellan Dicey i Tillermanböckerna av Cynthia Voight, Veronica Mars i tv-serien och huvudpersonen i J T Leroys Hjärtat är bedrägligast av allt.

Omslaget till den svenska översättningen är helt missvisande, fel bild, fel färger, och så ett stort F som inte har något med titeln eller innehållet att göra, utan står för förlaget. Istället för en bild på en mjuk tjej invirad i pastellfärgade lakan borde omslagsbilden föreställa en plattbröstad knotig tjej i våtdräkt på en bräda som bemästrar en enorm våg, och i bakgrunden en stor brand. Så nu vet ni det. Eller; jämför med de amerikanska omslagen. Vilken bok vill man läsa?
Uppdatering: Tipset kom från Kajsa.

v Ctca nicholsontribeshcMar
klanerna
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

gryningenRakt på sak beskriver Daniel Woodrell trettonårige Morris/Shugs liv genom att en rad händelser. Hur han skickas in till dödsjuka människor för att stjäla knark åt sin mammas kille Red. Hur mamma Glenda och Red och Shug är på utflykt: Red blir aggressiv och Glenda förför honom för att han inte ska slå Shug. Hur Shug en annan gång åker på stryk.
Det är förtvivlat sorgligt; hela Shuggies liv. Han och Glenda bor vid kyrkogården. Red kommer och går, bäst är det när han inte är där. Några vänner verkar Shuggie inte ha. Bara dess påtvingade inbrott efter knark. Och en osunt sexuellt färgad kärlek till sin mamma.
Ända till på slutet gillar jag den här Woodrell än den förra. Jag tycker om Shuggie för det mesta. Jag tycker också om Glenda, som i all sin otillräcklighet ändå älskar honom och försöker skydda honom.
Men slutet gillar jag inte. Hu. Efter allt detta elände behövs inte ett sånt slut. Eller gör det? Nej, jag tycker inte det.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

lullabiesBaby är tolv år när berättelsen börjar. Hon bor med sin pappa, som är heroinist och gravt opålitlig som bäst, men han är ändå hyfsat snäll. Att de aldrig har några pengar, knappt nån mat, att Baby får gå i gamla kläder som pappan hittar i soporna och att hon är utanför i skolan, det går ändå att leva med. När pappan läggs in på sjukhus skickas Baby iväg till ett fosterhem, och har det rätt okej. Men pappan blir ”frisk”, Baby åker hem, och sen börjar spiralen nedåt. Jo. Ännu längre nedåt.
Det är rasande bra skrivet, på ett renodlat språk, som beskriver så tydligt vad som händer, hur Baby känner, hur hon försöker skydda sin pappa och ursäkta honom och få honom att älska henne igen. Hur hon får vänner och blir av med vänner. Hur hon längtar efter att börja knarka, samtidigt som glimtar ur mer normala liv får henne att längta efter att få vara barn. Det är en ruskig tillvaro i de sunkigaste kvarteren i Montreal.
När jag läser om författaren, Heather O’Neill, förstår jag att hon också velat skildra det fina med barn som lever på gatan, relationen med andra barn, hur de bär varandra. Och ja, Babys relation med Linus, och sen Xavier, är fint skildrade. Det är bara det att jag inte kan koppla bort mamma-hjärtat. Och kanske skulle jag också reagera som Xaviers föräldrar, som blir stressade av att sonen umgås med en så konstig, vild flicka.
Och när jag googlar för att se varifrån jag fick lästipset hamnar jag hos Caveat lector. Igen.
——————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Jag går all in direkt. Det här är så fruktansvärt bra. Och fruktansvärt.

Miljön är nedlagda gruvdistrikt i Pennsylvania. 19-årige Harley Altmyer stressar mellan hemmet och sina två heltidssjobb. Sedan mamman åkte i fängelse för att ha skjutit pappan är det han som försörjer och försöker ta hand om sina tre yngre systrar; sexuellt utlevande Amber, pojkflickan Misty och sexåriga Jody som är som en ängel. Den lilla tid han har för sig själv används till att prata med psykologen om sin miserabla uppväxt, där pappan misshandlade såväl honom som systrarna. Samtidigt är en bit av honom en vanlig kille vars främsta intresse är att få ligga.

Det här är ingen verklighetsflykt, det här är en bok som man bär med sig. Jag blir så ledsen för Harley och för de andra. Vilka liv, det är förjävligt hur människor kan ha det. Samtidigt är det skönt att läsa, för Harley kämpar och man får respekt för honom. Tawni O’Dell skriver respektfullt om människor som så lätt skulle kunna föraktas och avfärdas som white trash. Jag är glad att bokhora tipsade om O’Dell, jag är glad att jag hittade den här, och jag ska absolut säkert läsa mer av henne. När jag hämtat mig.

Hm, det här borde bli en bra film med rätt skådisar och regissör (= inget sentimentalt trams).

—————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »