Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘förjävliga liv’

tawniodellSheridan ”kalla mig inte Danny” Doyle är numera en ansedd psykolog, specialiserad på mördare och med en utsökt dyr klädsmak. Det var länge sen han var den lilla pojken vars galna mamma avtjänar ett 30-årigt fängelsestraff för mord på Sheridans nyfödda syster och vars brutale far kommunicerar med sina hårda stövlar. Fristaden fann Sheridan hos morfar Tommy, och det är när Tommy drabbas av lunginflammation vid 96 års ålder som Sheridan vänder tillbaka till den förkrympta gruvstaden Lost Creek.

Den stora tragedin som präglat Lost Creek är avrättningen av tio Nellies, fackföreningsmän eller terrorister beroende på vem man frågar, som utfördes på gruvmagnaten Walker Dawes order. Danny Doyle är ättling i rakt nedstigande led, Tommy var barnbarn till en av de avrättade och berättar gärna historierna. Om hur gruvarbetarfamiljerna handlade på krita i den bolagsägda butiken och aldrig blev skuldfria. Om hur gruvarbetarna fick löneavdrag för arbetsverktyg och sånt som gått sönder, kvar i handen blev några cent. Om frustration och förtvivlan hos alla de irländare som kände sig lurade av att ha lockats till Amerika.

Så dyker ännu en ättling upp därhemma, Scarlet Dawes som delar Sheridans säkra klädsmak men som bolagsdotter är än mer nerlusad med pengar. Och — spoiler — fullblodspsykopat. Tawni O’Dell tecknar ett riktigt otäckt porträtt och då konkurrerar hon ändå med barnamördarna som Sheridan Doyle arbetar med. Ett intressant resonemang förekommer, apropå en 19-åring som stoppat mynt i halsen på sitt nyfödda barn och kvävt det, om hur benägna vi är att tro att mammor som dödar sina barn alltid är psykiskt sjuka eller åtminstone ifrån sina sinnen just då. Ibland är de helt enkelt onda, menar Sheridan.

Det är nattsvart och brutalt som oftast hos Tawni O’Dell, den första boken jag läste av henne gav upphov till etiketten ”förjävliga liv”. Kanske lite lite sentimentalt alldeles på slutet. Men jag är nöjd med att detta blev årets första bok och tänker att den som gillar Gillian Flynn borde gilla Tawni O’Dell.
————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

bloodtiesJPGDet här är den bok som jag inte klarade av att fortsätta läsa, då i månadsskiftet september/oktober. Jag gjorde ett försök till, men efter att ha fått ett nytt litet barnbarn, en gosse, klarade jag inte av den fasansfulla skildringen av när Dolly skakar sin lille son Spencer, sex veckor gammal. Så fullständigt genomhemskt, det bara gick inte att läsa. (Jo, jag kan se att det är väldigt ”bra” skrivet, trovärdigt och inlevelsefullt, men det gör ju bara hela saken värre. Och att Dolly haft en urjävligt uppväxt med en galen mor och sen blir hon våldtagen och sen misshandad av sin far och sen kär i en fullständig egocentriker, Lumsden, som i sin tur har en totalt känslokall mor och ett mähä till far, ja, det orkar jag inte bry mig om. Jag kan inte se något annat än den lille bebisen, sex veckor gammal.
Så där tog läsningen slut.
Men häromdagen tog jag upp den igen. På något vis har dessa människor stannat kvar hos mig. Den totala misären. Och nu pressade jag mig igenom lille Spencers eländiga liv, hur hans enda fysiska kontakt med sin mor är när han lyckas få henne att slå honom. Total misär, sa jag det? En väninna till modern, Tug, flyttar in och försöker bringa lite vanlig vänlighet och ordning, men då har Dolly börjat dricka och har herrbekanta och…, ja det blir så att Tug tror att farföräldrarna måste vara mer normala, de är i alla fall välbeställda. Så Tug tar med sig Spencer till Irland och sagda känslokalla farmor, Violet Farr. Hon är mer än känslokall, hon är nån sorts antisocialt freak, men Spencer får i alla fall lite vänlighet från tjänstefolket. Tills nästa katastrof.
Och nästa, och nästa…
Vid ett tillfälle, en kort period, är Spencer faktiskt lycklig. Där tänkte jag sluta läsa, för att få sluta på plus liksom, och inbilla mig att hans liv tar en annan vändning. Men jag slutade inte tillräckligt snabbt, så det hann hända mer elände. Men allra på slutet, TACK TACK, kommer lite kärleksfullt familjeliv. Puh!

Så nu ångrar jag inte att jag läste den här, men jag vill inte heller rekommendera den till andra. Jag borde ha letat rätt på Jennifer Lashs bok om sin pilgrimsresa istället. Lash var alltså mamma till skådespelarna Fiennes, hon hade sex barn och en man och skrev flera böcker innan hon dog i cancer. Hon verkar ha varit en intressant kvinna, men kanske inte så gladlynt?
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Under en oktobermånad skriver Susanna Alakoski dagbok varje dag. ”… för att jag lever. För att jag är en av de få som kan.” Det är så många som är döda. Som försvunnit in i psykisk sjukdom eller ut på gatorna. Som inte kan vittna, och då måste den som kan faktiskt göra det. Alakoski skriver sin dagbok från olika platser: På tågen till och från författarbesök, uppläsningar, frågestunder i Malmö, Stockholm, på Hinseberg och Kumla. Medan hon promenerar, då hon messar till sig själv. Under en vecka i barndomens Ystad där hon numera har en skrivarlägenhet, i ett av de fina husen hon aldrig besökte som barn.
Susanna Alakoski skriver i dialog med Herta Mûller (Hjärtdjur), med Kristian Lundberg (Yarden), med Clarice Lispector (Stjärnans ögonblick).
Dagboken handlar om fattigdom. Om hur det var att vara Susanna Alakoski som barn och tonåring och leva i fattigdom. Att ha fula kläder, ett fult hem, att inte åka på semester eller kunna ta hem kompisar. Att lära sig hitta bortglömda saker, och ta vara på sådant som andra kastat. Att alltid välja gratisalternativ som ”skogspromenad” på friluftsdagarna, varken badhus eller klättring var att tänka på. Den handlar om hemlöshet, alla hemlösa som Alakoski ser omkring sig och blir besatt av. För hon är en sån som SER. Som alla som upplevt fattigdom ser varandra, känner igen varandra.

På golvet alla journalerna från socialtjänsten och S:t Lars sjukhus och polisen.

PROMEMORIA POLISEN YSTAD 74.05.22 (FAMILJEN ALAKOSKI)
Onsdagen den 22 maj 1974 klockan 19.15 anmälde en dotter (Susanna) till familjen Alakoski att det var slagsmål mellan far och mor. Dottern var mycket uppriven och grät.

Till en början är jag som läsare säker på att Alakoski är på väg mot en biografi. Hon försöker få syn på sin tonårstid. Hon försöker närma sig sin mamma, men det är svårt. Mamman som arbetade och slet på olika låglönejobb. Som lade in artiklar i böckerna, blev glad över att få en upphittad fisk som räckte till mat i två dagar. Mamman som drack, mamman som blev slagen.
”Det är så mycket man förstår så långt efteråt” konstaterar Alakoski och för så kloka resonemang om hur fattigdomen gör att relationer slits sönder och ofta leder till psykiska sjukdomar..
När Susanna är fjorton år flyttar hon hemifrån, ”frivilligt”. Till en pojkvän, sen en fosterfamilj, sen ett försök att ha en egen lägenhet. Hon klarar inte hyran på den och kastas ut. Hon slutar skolan, bor än här än där. Hon gör abort, hon börjar jobba, hon stjäl hem mat och får beröm av pappa. Hon klarar sig med nöd och näppe från en framtid inom porrbranschen. Sen börjar hon plugga på Komvux och utbildar sig till socionom. Det här är stark läsning, läsning som jag älskar. Jag hade velat ha mer, mycket mer av det biografiska! Varför har hon ingen kontakt med systern? Hur lyckades brodern sluta knarka?

Istället formar sig Oktober i fattig-Sverige mer och mer till en stridsskrift, och jag känner igen stora stycken som Alakoski tidigare publicerat i sina krönikor. Det är bra, stundtals lysande, och många läsare kommer att tycka att det är just vad som behövs just precis nu och här i detta land: En riktigt arg debattbok som står på de svagaste av de svagas sida. Men jag hade ändå önskat mig mer om mormorn, farmorn, släkternas öden i Finland, och Susanna Alakoskis tankar kring mammans död och sorgen efter henne. En sorg som ledde till panikångest och sedan sjukskrivning och så småningom — debutboken ”Svinalängorna”.

Först publicerad i Corren.

I Sydsvenskan finns en bra intervju.

Read Full Post »

För några år sen stod jag nere i källaren på Myrorna och tittade på böcker. En bit bort stod ett ungt par. Tjejen hittade ”Barnaboken”, kanske funderade hon på att köpa den, men då säger killen: ”Anna Wahlgren, hon är hemsk, hennes barn hatar henne”. Jag blev arg och tänkte att det är så jädra typiskt med dessa människor som alla andra som inte känner dem tycker sig ha rätt att snacka skit om. Nu idag undrar jag istället om han kanske kände dottern Felicia?

”Barnaboken” kom 1983, då jag väntade mitt första barn. Jag var 18 år och hade ingen aning om nånting, utom att jag i alla fall inte skulle göra som mina egna föräldrar. Och ”Barnaboken” är en underbar bok! Så lugn och klok och handfast. Genomsyrad av kärlek och respekt för barnet. Anna Wahlgren blev för mig den föräldraauktoritet som jag annars saknade, en som man kunde härma eller låta bli, en stark röst att förhålla sig till. En viktig sak är att Anna Wahlgren tydligt säger att man inte behöver vara en hel människa för att vara en bra förälder. Man kan släpa på sin egen gamla skit utan att ta med den till sina barn. Vara en misslyckad människa men en god mor eller far. Det är en mycket tröstande inställning.
Och nu läser jag ”Felicia försvann” och allting bara rasar.

Felica Feldts bok är en skräckskildring av hur det är att växa upp i ett alkoholisthem, med våld, självmordshot och sexuell gränslöshet som även drabbar barnen. Ljuden, lukterna, män som onanerar framför dem, män som kryper ner i flickornas sängar. Anna Wahlgren blir rasande och släpar ut dem ur rummet, men nästa morgon sitter de där vid frukostbordet som om ingenting hänt.
Spriten och vinet flödar i det Wahlgrenska hemmet, men maten är det illa ställt med. En period läggs barnen in på lasarett och får äta upp sig. Och så dessa ständiga flyttar: 19 adresser på 18 år.
Felicia Feldt skriver in sig i den långa raden av fruktansvärda barndomsskildringar, men hennes bok blir också något mer. Till skillnad från i Susanna Alakoskis ”Svinalängorna” och Kristian Lundbergs minnen i ”Yarden”, listan kan göras lång, så är mamman i ”Felicia försvann” redan en rikskänd person. En människa som beskriver sig själv som kanske världens främsta barnuppfostrare. Flera händelser som jag minns som exempel från ”Barnaboken”; här kommer den andra sidan av saken. Som när Felicia stulit dockor och Anna Wahlgren tvingar henne att kasta dem. Det avslutas med en örfil. Om den stod det förstås inget i ”Barnaboken”.

Det är djupt sorgligt och smärtsamt att läsa ”Felica försvann”, men det är ingen tung bok rent stilistiskt. Den är sammansatt av ögonblicksbilder: minnen, insikter, som hoppar i tid. Felicia är fem år, Felicia är 39 år, Felicia är av och på i sin relation med sin mamma. Att vara av, att bryta med mamma, innebär också att bli utesluten ur flocken. Felicia blir inte bjuden på familjeträffar och födelsedagsfester hos sina syskon längre. Hon ska tigas ihjäl.
Felicia kämpar med depressioner, misslyckanden, sorger och dåliga relationer. Ändå låter hon sig inte tystas. Inte längre. Kanske är inte allt i denna bok sant, (kan Anna Wahlgren verkligen ha legat med Felicias man? Eller visat upp sin egen mans penis för barnen och berömt hur hård den var?), men kanske är det ändå sant. Det är Felicias sanning.
Det allra viktigaste Felicia Feldt gör är när hon hävdar sin rätt att inte försonas. Det enda som duger för att försonas med mamman är att svälja alla sina egna känslor och bara gå med på den andras verklighetsbeskrivning. Att inlemma sig under den stora matriarken. Att låtsas att det som är helt sjukt är helt normalt. Så nej, Felicia, du behöver inte försonas med din mamma. Du gör helt rätt som låter bli.

(Publicerad i Corren, här)
Tidigare texter om Anna Wahlgren här och här
Lyran gör en fin genomgång av olika recensenters läsning av denna bok och Bokmania har ett annorlunda utgångsläge.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Sträckläste Felicia försvann igår och har nu skrivit en lång och personlig recension och skickat in den till Åsa, kulturchefen.
Det gör ont när hjältar faller. Väldigt ont.
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »


Det tog ett tag att börja andas igen efter att ha sett hyllade Winter’s bone. Och jag vill aldrig se en kvinna med motorsåg igen, okej? Men den var väldigt, väldigt bra.
Eftersom jag visste att den skulle vara tröstlös och kolsvart, och eftersom filmen bygger på en bok av Daniel Woodrell som jag bestämt mig för att aldrig mer läsa en rad av efter det djupt obehagliga slutet i Gryningen kommer aldrig åter, så var det nära att jag struntade i Winter’s bone. Men när en efter en kommer och är lyriska blir man ju ändå nyfiken. Och efter att ha fått nekande svar på frågan ”Blir hon våldtagen?” så kände jag att jag kanske törs ändå.

Så. Det blev en och en halv timme med sjuttonåriga Ree Dolly, som har huvudansvaret för småsyskonen och sin sinnessjuka mamma i ett ruckel till hus i bergen i Missouri. De sover på sofforna, i sina kläder. Kallt är det. Ree lär syskonen att skjuta och flå ekorrar. Och att aldrig be om något som borde ges frivilligt; som hjortköttet grannarna kommer med.
Grannarna är också släktingar, det verkar som halva trakten består av Dollysar som försörjer sig på att tillverka knark och som har sin egen hederskodex: Aldrig tjalla. Just den där klanmentaliteten är jag fascinerad av, det onda och det goda. Mycket ont, lite gott. Men ändå är Ree på något bisarrt sätt stolt över att vara en Dolly. Hon använder blodsbanden för att få sin vilja fram, att hitta sin pappa som satt huset och marken i borgen och sen inte dyker upp till rättegången. Ska familjen bli hemlös nu också?
Det som gör att jag tycker om Ree är att hon kämpar och sliter och — viktigast — hela tiden behåller sin värdighet. Hon påminner starkt om Harley i Tawni O’Dells Avvägar, som jag också tyckte så mycket om. Jag kan inte sluta tänka på henne och filmen och kommer ihåg att jag har En helvetes vinter av Woodrell hemma, som jag letar fram och visst, det är ju Winter’s bone. Så jag tillbringar halva natten med Ree.
Om filmen: Den är snygg också, i sin iskalla brutalitet. Och jag fastnar för en vänskapsrelation, Rees bästa kompis som ställer upp för henne.
Om boken: Där får man veta mer om Rees bästis och deras relation, som har lite lesbiska vibbar. Och så finns det en djupare historisk förklaring till klanmentaliteten, det berättas att släkten är resandefolk och Ree besöker en grotta där hon känner sig i kontakt med förfäderna. Trygg. Om allt går åt helvete så kanske familjen kan bo där?

Jag tycker nog bättre om filmen än om boken. Regissören Debra Granik har gjort ett mycket bra jobb, och Jennifer Lawrence som spelar huvudrollen är suverän. Laura Palmer från Twin Peaks dyker upp i en mindre roll också. Det tog en stund innan jag kände igen henne, kvinnorna i den här filmen hör inte direkt till de vårdade, pyntade. Faktum är att man sällan ser så fula kvinnor på film; härjade, misstänksamma, klädda i samma rutiga skjortor och slitna jeans som männen. Och lika brutala. Brrr! Det blev på nåt sätt ännu värre.

Jenny B på Kulturdelen har också sett.
——————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,
————————————-

Read Full Post »

En så liten bok, men så intensiv. Fysisk. Jag känner värken i leder och rygg, den stora tröttheten i att gå upp tidigt, tidigt på morgnarna. Hur orkade han skriva, Kristian Lundberg? Det är ju helt fantastiskt vilken disciplin. Dessutom går han till fots till jobbet på Yarden, en timme och 20 minuter, för att spara busspengar. (Om det ens finns några busspengar.)

Kristian Lundberg har gjort två klassresor; en uppåt och en bom krasch neråt. Eller? Kanske är han egentligen på samma fläck. Kanske är han dömd att ständigt befinna sig i utkanten, längst ner, vilt kämpande för att klamra sig fast och inte falla.
Modern föll. Rakt ner i galenskapen. Eller var hon där hela tiden? I efterhand vet Lundberg att modern led av schizofreni. Att växa upp fattigt med en galen mor innebar ett ständigt flyttande för att komma undan skulder, och såna som modern var övertygad om spionerade på henne. Ett ständigt flyttande neråt, till ruffigare och ruffigare områden. ”Vi gjorde ingenting”, skriver Lundberg. Bara satt, väntade ut tiden. Inga utflykter, inga resor, aldrig något att se fram emot.
Kompisarna från barndomen är nu kriminella, missbrukare, döda. ”Din morsa var alltid schysst”, tycker en av dem som Kristian råkar träffa. Då får han också veta att det var hos den gamle vännen han gjorde inbrott en gång för länge sen. Aj.
På Yarden blir Kristian vän med Ahmed, Yossi, Mohammed. Trasproletariatet, människorna man kan hunsa. I början är de misstänksamma, vad gör en sån som han där? Så smånigom förstår de att det är sant att han behöver pengar. En ständig kamp för att få in pengar. Flera dagar på Yarden motsvarar en artikel på Expressens kultursida.
Ett smakprov:

Jag ska berätta. Det är en djävulsk situation. På denna anonyma arbetsplats med timanställda är det få som arbetar full tid: oftast landar det runt tolv till fjorton dagar, vilket innebär att du förpassas till en slags limbovärld. Du äter och är alltid hungrig. Du arbetar och är alltid fattig. Det finns en norm under socialbidragsnormen, en norm under existensminimum. Det är där vi befinner oss. Vi är en grupp som alltid tackar ja; vi kommer så fort visselpipan ljuder.
Människor kommer och går, avskedas, de kallas aldrig in till nästa dags arbete, ständigt en rädsla, en förtärande rädsla. Det är det enklaste sättet: ”Tyvärr Kristian, imorgon blir det ingenting åt dig!” De löser alla konflikter på ett och samma sätt: ”Tyvärr, du får stanna hemma imorgon!”

Jag undrar om Kristian Lundberg och Johan Jönson känner varandra? De borde ha en del att tala om.
—————————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Older Posts »