Tröstläsning: Oskulden bedrar av Josephine Tey

Det har tydligen gått fem år sen sist, men nu läser jag om Josephine Teys fina Oskulden bedrar. Jag har skrivit om handlingen här. Denna gång njuter jag mycket av miljöbeskrivningarna och blir återigen tårögd när bilmekanikern Stanley drar upp overallen igen och konstaterar att han fick nog av väggklotter i Italien innan han drar ut för att tvätta bort ”fascister” på Franchise husmur.
Framför allt slås jag av hur lika nutidens hatkampanjer och drev är det som drabbar Marion Sharpe och hennes mor. Boken The Franchise affair gavs ut 1948.

Den filmatiserades också.

Read Full Post »

Alice Miller: Det självutplånande barnet och sökandet efter en äkta identitet

Den här boken blev en kultbok under 1980-talet och som jag minns det var vi alla (unga människor) som läste den väldigt upptagna av att finna oss själva bland exemplen. Jag raljerar inte över det, jag tycker det är högst naturligt, men detta minne gör att jag blir lite förvånad över att nu vid omläsningen upptäcka dels att boken består av tre föreläsningar som Miller hållit, dels att den tydligt riktar sig till andra psykoanalytiker. Ändå läste vi den med ett brinnande intresse och jag tror nog att vi fick några självinsikter också. Även om Miller är mycket tydlig med att ingen verklig insikt kan göras bara intellektuellt, man måste uppleva känslorna av det förödmjukade, utlämnade barnet för att på allvar förstå och kunna bryta upprepningstvånget.

Kapitlen/föreläsningarna heter
– Det välbegåvade barnets tragedi och psykoanalytikerns narcissistiska störning
– Depression och grandios hållning — två sidor av den narcissistiska störningen
– Om föraktet (Förödmjukelse och förakt för svaghet)

Framför allt i det första kapitlet stödjer sig Miller mycket på Winnicott och hans teorier om det sanna och det falska självet. Donald Winnicott som jag inte kände till då men som jag nu tycker att jag har lite koll på efter Bechdel-läsningen. Jag tycker att det är mycket klokt och läsningen ger mig mycket, men på ett svalare sätt än förra gången. Mer vuxet. Jag har nog släppt fram mitt lilla ledsna, ilskna, krävande, svartsjuka barn och bekräftat henne lite mer sen sist. Kanske behöver jag inte upprepa och upprepa så mycket längre.

Men. Det värsta är att jag upptäcker att boken inte är min, det står ett annat namn på försättsbladet. En kille som min dåvarande kille var god vän med, och som jag inte träffat på över 20 år. Vad ska jag göra? Försöka leta rätt på honom? Ringa upp och fråga om han vill ha tillbaka boken? Jag skäms. Det är så fult att låna böcker och sen inte lämna tillbaka dem. En bok som troligen var betydelsefull för honom också, och som han kanske skulle vilja läsa om. Usch.

Mer om Det självutplånande barnet här i en DN-artikel från 2005 och här på Blendad.nu.
Alice Miller var tyska och dog 2010, läs mer om hennes liv och verk här. (Svenskan)

Read Full Post »

Sorry Gabriel

Fylld av förväntan började jag på Kärlek i kolerans tid av Gabriel Garcia Marquez och jodå, han målar med orden och det är stickspår och det är papegojor och det är miljöer och människor som levt i många år och har en rad hemliga tankar och dolda passioner. Men. Jag saknar lystern. Det där magiska.
Jag tycker inte att det lyfter och jag längtar inte till läsningen.
Det behöver inte vara du, Gabriel, det kan vara jag. Men en liten del av min hjärna viskar: ”Du var lite besviken förra gången också”. Var jag det? Kanske. För att det inte var en Hundra år av ensamhet, ingen Patriarkens höst, och ingen Krönika om ett förebådat dödsfall. Den senare står i min hylla men nu vågar jag inte läsa om den heller.
Det gör ont med kärlekar som tar slut.

Read Full Post »

Alice Walker: Omskärelsen

Tashi, en liten biperson i Purpurfärgen, fick några år senare sin egen bok och det är en fruktansvärd historia. Minns ni att Celies barn, Adam och Olivia, får följa med systern/mostern Nettie som missionärer till Afrika? Där möter de den lilla Tashi. Första gången de ser henne gråter hon, tårarna bildar fåror i dammet på hennes kinder. Hon sörjer sin syster, som förblödde i M’Lissas hydda utanför byn.
Men hon gör inte kopplingen.
Som vuxen återvänder Tashi till byn. Uppfylld av den store ledarens ord om stolta traditioner och kritiken mot kolonisatörernas illäror vill hon leva ursprungligt och ber M’Lissa utföra ritualen på sin egen kropp.
Det blir katastrof.
Av den stolta starka Tashi blir bara en hasande skugga med glanslösa ögon kvar. Hennes menstruationer varav i tio dagar. Hennes toalettbesök i en kvart. Ingen kommenterar det. Ingen kommenterar lukten.

Jag hade glömt alla de andra rösterna i denna bok; Adams, hans älskarinna Lisettes, sonen han har med Tashi/Evelyn, sonen han har med Lisette, psykoanalytikern som Tashi går hos med sitt amerikanska jag Evelyn, Olivias… De vävs ihop och bildar en stark helhet och det här är en av Alice Walkers allra bästa böcker. Både tematiskt och språkligt. (Enda gången hon missar är när rösten tillhör Benny, Adams och Tashis son som tar skada av sin födelse och blir lätt utvecklingsstörd. Men språket är lika sinnrikt som hos de andra.)

Mitt starkaste minne från läsningen cirka 1992 är av en gammal kvinna som kastar något till en tupp. Därför vet jag genast varför Evelyn svimmar när hon får se en snutt ur en film med fastbundna barn. Hemma hos psykoanalytikern målar hon sedan allt större tuppar i en frenesi som går under huden på mig som läsare. Väldigt väldigt otäckt — och bra.

Read Full Post »

Michael Chabon: The Yiddish Policemen’s Union

Underbart återseende! Jag älskade den här första gången jag läste den och jag älskar den nu. 400 sidor läsfest med hårdkokt berättarglädje och svart humor, under den kontrafaktiska fiktionen att judarna förlorade kriget om Israel 1948 och kastades ut ur Jerusalem. Istället fick de en tillfällig fristad i Alaska. Den tidsgränsen har nu uppnåtts, och nästan alla i Sitka planerar sin exodus, utom mordutredaren Meyer Landsman som inte kommit sig för. Han har dekat ner sig efter skilsmässan från vackra intelligenta Biba och efter sin syster Naomis död, hon kraschade sitt flygplan mot ett berg. Landsman bor nu på ett hotell av inte alltför hög standard. På bokens första sida blir han väckt av nattportieren, som hittat en annan av gästerna med bortskjutet bakhuvud.

Det är mycket schack i denna bok. Landsman hatar spelet. Hans pappa var en mästare, som efter befrielsen ur lägret och sin flykt till Alaska mer eller mindre bodde på schackklubben med en rad andra gubbar och ett och annat underbarn.
Landsmans kusin och partner Berko är halvt indian, halvt jude, gigantiskt stor och snart trebarnsfar. En av mina favoriter. Dialogen mellan dessa två snutar är så där härligt genomskådande och hård men kärleksfull som det är i en riktigt bra deckare. Men det här är mycket mer än en deckare. Michael Chabon leker fram berättelsen och jag bara njuter. Inte minst av det faktum att jag nu begriper detaljer som när Biba konstaterar ungefär att: ”Ja, jag kan väl vänta mig ett samtal när tre stjärnor syns på himlen”. (Då är sabbaten slut och ortodoxa judar kan börja använda saker som telefoner igen.)
Dessutom äts det paj. Det äts rätt mycket faktiskt, och gott.

Read Full Post »

Kärt återseende av Kerstin

Vilken fantastisk bok detta är! Mycket bättre än jag mindes den. Mordgåtan är jag ganska lite intresserad av nu när jag läser om, det är istället människornas relationer som griper mig.
Birger, doktorn med rykte om sig att dela ut piller alltför lätt. Hans döda äktenskap, hans ensamhet, och ledsenheten över sin stora mage.
Annie, lärare, som driven av lusta till opålitlige Dan rycker med sig lilla dottern Mia och drar till Svartvattnet och flyttar in i ett magert och förvirrat kollektiv som osar get och idkar självkritik. (Det är 1970-tal.)
Och Johan förstås, som med sin samiska mamma inte accepteras av sina elaka bröder utan på bibliskt manér slängs ner i en brunn och sen rymmer.
Det är en hel del bibliska referenser som gick mig helt förbi förra gången, 1995, när jag läste den efter att ha fått den i julklapp av min mor. Men framför allt är det djupt mänskligt och insiktsfullt.
Själva platsen med sin mörka skog, tjärnar, starrgräs — vippstarr, lappstarr, tiotals sorter, skogsväxter, berg och åar är mer än miljö, snarast en huvudperson. Det ser jag nu och jag kan njuta av de mustiga skildringarna och känna Ekmans kärlek till det jämtländska landskapet.
Det här är glesbygdsnoir när den är som bäst. Best of-etikett.

Read Full Post »

Voltaire: Candide

Jag började i mitten av traven och ryckte ut Candide. En klassiker från 1759 som jag fick av min far 1985 och läste när den ingick i kursen i litteraturvetenskap på Umeå universitet. 30 år senare minns jag Kunigunda och Pangloss och den gamla med bara en skinka, och återser dem med förtjusning.

Kunigunda är Candides stora kärlek, Pangloss är den filosofiske läraren vars ståndpunkt är att allt är ordnat till det bästa i denna den bästa av världar. Krig, tortyr, våldtäkt, hängningar, syfilis, amputerade kroppsdelar och svält: inget kan rubba Pangloss ur denna hans uppfattning.
Candide är en idéroman utan alla de där långa monologerna, istället kastas man hit och dit i handlingen i full fart, från Westfalen till Lissabon till Eldorado där baggarna har röd päls och barnen leker med guldklumpar. Eldorado var ett underbart ställe, men ville Candide stanna där och må bra? Nä.
Alla människor som Candide möter kan räkna upp de mest fruktansvärda olyckor ur sina liv. Ändå är boken rolig. Och den har behållit sin friskhet. Bra översättning av Olof Nordberg och intressant förord om Voltaires liv av Teddy Brunius.
Slutord:
— Det är väl talat, svarade Candide, men nu måste vi odla vår trädgård!

Bara ett av alla bevingade ord och citat från denne franske filosof; här finns fler.

Read Full Post »

Omläsningsmånad!

Hela mars månad tänker jag läsa om böcker jag redan läst. För länge sen eller nyligen eller för väldigt länge sen. Bilden föreställer de böcker jag just precis idag tänker mig att läsa. Den kommer kanske eller kanske inte att ha stora likheter med de böcker det faktiskt blev.
En extremt skarpsynt betraktare kan konstatera att det i hyllan bakom står ett annat ex av Auerbachs Mimesis. Om någon vill ha det så säg bara till, jag behöver verkligen inte två. I denna bok tänker jag förresten bara läsa om The Brown Stocking, som handlar om Virginia Woolfs Mot fyren. Jag minns den som en väldigt spännande essä.

Read Full Post »

Ruggig läsning i solen

En dag med underbart väder och uteläsning, då funkar en deckare bäst. Rådströms Boken fick vila några timmar, medan jag återstiftade bekantskapen med Jack Caffery. Den allra första boken i serien med honom som knockade mig för närmare 15 år sen, och som ledde till att Mo Hayder blev en av mina stora favoriter.
Om jag läst den för första gången idag kanske jag hade tyckt att den var för våldsam. För bestialisk. Den ÄR våldsam och bestialisk. Men det är ju Jack Caffery, och vi känner ju varandra. Jag minns hans försvunne bror Ewan, det stora traumat i Jacks liv, och den otäcka pedofilen till granne som Jack hela tiden varit övertygad om var den som rövade bort Ewan.
Jag har sträckläst historien om seriemördaren som — nej, jag säger inte vad han gör, det är för otäckt. Mer än att det är i slutet av 1990-talet, England laddar för millenieskiftet, och han siktar in sig på prostituerade kvinnor, vilket får mig att associera till Jane Tennison-serien på tv, med Helen Mirren. Lite samma anda är det, med några intriger på kontoret. Läs på egen risk! Välskrivet och väldigt väldigt spännande.
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om Mo Hayder, Fågelmannen, deckare, seriemördare, ruskig

Read Full Post »

Jag stannade i gravkamrarna…

Har man en gång börjat läsa Övärlden-böckerna är det svårt att sluta. Jag fortsatte av bara farten.
Gravkamrarna i Atuan är lite mer småtråkig än vad jag mindes, även om hjärtat blöder för lilla Tenar som tas från föräldrarna vid fem års ålder och uppfostras i en sekt som Den namnlösa, reinkarnationen av den tidigare översteprästinnan. Som Arha lever hon lika mycket under jord i labyrinterna under tronsalen som ovanför. Till dess att hon finner en man därnere. En man som letar efter en skatt. Det är Sparvhök.
Den yttersta stranden är däremot bättre än jag mindes den. Rikare, mer fullödig, med fler bottnar. Ged/Sparvhök, numera Ärkemagiker, får här en ung fursteson, Arren, till följeslagare i sin kamp mot det onda. En okänd makt eller person ligger bakom att all trolldom och språkkunskap, De sanna namnen, håller på att försvinna ur världen. I utbyte lovar den onda makten evigt liv, så jag undrar om det ligger ett visst mått av kristendomskritik i historien?
Äsch, jag orkar inte utveckla den tankegången, jag läser för det kära återseendets skull.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Ursula K LeGuin, Gravkamrarna i Atuan, Den yttersta stranden, Tenar, Ged, Sparvhök, Arren, drakar,

Read Full Post »

Hur kunde jag glömma Vicker?

Så dumt av mig att glömma Vicker, som blir Sparvhöks/Geds vän på trollkarlsskolan på Roke. Som försöker rädda honom när Skuggan attackerar första gången, och som är med på slutet när Ged jagar efter Skuggan allra längst ut i Övärldens utkant, bortom Utklippan.
Vicker är en vänskaplig människa, och trofast. Trygg i sig själv, en skicklig och uppskattad trollkarl. Vicker sätter sin nödställde väns behov före sina egna, trots faran. Hans främsta argument är att om Skuggan övertar Geds kropp, bör någon finnas där som kan varna världen.
Ja, jag fick lust att läsa om denna bok. Kanske blir det fler i serien här på vårkanten. Och så kom jag mig äntligen för med att pilla bort prislappan (29:50) som satt mitt på Skuggans ansikte. När man ser det så blir ju saken mer uppenbar. Inger Edelfeldt har gjort omslaget.
———————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Ursula K LeGuin, Trollkarlen från Övärlden, Inger Edelfeldt, Vicker, Ged, Sparvhök, Skuggan

Read Full Post »

Jag läser om min första Doris Lessing

Det är Inte den typ som gifter sig, en novellsamling inköpt 24 februari 1983. Ett typiskt bokreedatum. Jag var då nyss fyllda 18 år och undrar vad som fick mig att plocka upp den?
”Du var nog lite svårmodig”, menar dottern. Men jag undrar vad jag förstod egentligen?
Ett par av novellerna är mer traditionella, i genren märkliga sammanträffanden, i stil med sånt som Somerset Maugham kunde skriva. Titelnovellen och en om en fulländad pärla. Och krig. Nästan allt hon skrivit har ju handlat om krig, enligt Lessing själv.
En om en kvinna som börjar samla lump och flyttar in i en rivningskåk tillsammans med sin illaluktande katt är ganska obehaglig, jag riktigt känner hur dåligt hon mår och hur kallt det är.
Mitt vuxna jag tycker mest om den avslutande, längsta, novellen, Jack Orkneys frestelse. En medelålders man kallas till sin fars dödsbädd. Han träffar syskonen, det är förvånansvärt trevligt. Men han ber inte sin fru att följa med, och inte heller de vuxna barnen. Det ska liksom inte betyda så mycket att en förälder dör, inget att fästa någon större vikt vid. Istället har han dåligt samvete för att han inte hinner organisera en 24-timmarsfasta för svältoffren i Bangladesh. Jack Orkney är en av de där som Doris Lessing talar om när hon förklarar att demonstrerandet var deras sociala liv, ständigt nya marscher varje helg.
Men något börjar bryta sig loss inuti Jack Orkney. Han ser på sina vänner och tycker att de bär fåfänga masker. Han känner på sitt eget ansikte — har han en lika självgod mask? Kanske av en slump, kanske av längtan, tar han ett par trevande steg mot kristendomen/Gud, vilket gör hans vänner i Gamla gardet oerhört bekymrade. Så kan man inte reagera bara för att ens far har dött! Det finns ju så många människor på andra sidan jordklotet som har det svårt.
Jag tycker att Doris Lessing är fullkomligt lysande i denna novell, en tidig, manlig föregångare till Frances i The Sweetest Dream. Men återigen undrar jag vad/hur jag läste som artonåring — jag var inte alls mogen att förstå alla bottnar, tvärtom hade jag typiskt svart-vitt tänkande långt upp i åren. Men något måste ändå ha talat till mig eftersom jag fortsatte läsa Doris Lessing.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Doris Lessing, Inte den typ som gifter sig, noveller, nobelpristagare, omläsning

Read Full Post »

Doris Lessing: En överlevandes minnen

Det blev En överlevandes minnen som jag läste om (först) efter beskedet att älskade Doris Lessing dött. Men boken lever, och håller i högsta grad fortfarande.
Det är lustigt med minnet, för vid den här läsningen inser jag att boken framför allt handlar om Emily, och inte om berättaren som jag trodde. Emily är ett barn när hon kommer till berättaren, som i sin tur är en kvinna i obestämd ålder som bor i utkanten av en större stad. Hela samhället är i upplösning, men de styrande låtsas ha kontroll. Även de vanliga människorna försöker att låtsas att de lever helt normalt, trots att nästan alla samhällsbärande funktioner försvunnit — utom polisen — och det snart blir svårt att få tag i mat.
Från sitt fönster iakttar berättaren hur ungdomar samlas på trottoaren mittemot, i stora flockar, som blir mer och mer oregerliga innan de till sist ger sig av, ”norrut”. Sedan börjar det om med en ny grupp.
Inuti lägenheten händer det sig ibland att berättaren plötsligt befinner sig på andra sidan väggen. Där finns rum på rum som egentligen inte ryms, de kan vara skräpiga, de kan vara tomma, de kan till och med vara utomhus.

Jag gick från rum till rum genom de substanslösa väggarna och letade efter den som bodde där, denna någon vars närvaro jag kunde förnimma så starkt till och med nu när skogen nästan hade trängt in överallt.
Någon… ja det fanns verkligen någon där. Nära… Jag gick försiktigt över gräset längs en äggskalstunn vägg utan att göra minsta oväsen och visste att jag vid dess slut, där en tvärvägg hade fallit ner och förvittrat för länge sedan, äntligen skulle kunna vända på huvudet och få se — vem det nu var … ett starkt, stilla väsen, en närstående vars ansikte jag skulle kunna känna igen, alltid hade känt igen. Men när jag kom till väggens bortre ända porlade en liten bäck i gräset, så klar att fiskarna med sin bakgrund av glittrande kiselstenar såg upp på mig med sina runda ögon som om det inte funnes något vatten mellan mig och dem, som om de svävade i luften vid mina fötter.”

Efter att berättaren blivit ansvarig för den unga flickan Emily, som tillsammans med sin fula gula katthund Hugo lämnas hos henne, så blir Andra sidan av väggen allt oftare scener ur Emilys barndom. Scener med oförstående föräldrar som skrämmer barnet, som kallar henne krävande och besvärlig och aldrig ger henne den kärlek och bekräftelse hon behöver.
I verkligheten håller Emily på att utvecklas till en ung kvinna, och jag vet ingen som kan skildra detta så suveränt som Lessing. Och så börjar Emily dras till ungdomarna på trottoaren…

Den som minns sin Martha Quest kanske känner igen vibbarna i citatet ovan. Samtidigt som Doris Lessing skrev oerhört realistiskt, så hade hon denna dragning till den andra, det mystiska, det som ligger bortom eller vid sidan av.
——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Doris Lessing, En överlevandes minnen, omläsning, dystopi

Read Full Post »

Om Kamratfesten, repris från 2011.

Det här gick i Corren som ett avsnitt i en sommarserie 2011 som hette Följeslagaren, om ett verk som som följt en genom livet.

Jag måste börja med en bekännelse. Den bok som följt mig i decennier, som jag ständigt återkommer till, och som jag älskar mer än alla mina andra böcker; den är egentligen inte min. Jag stal den. Eller: jag ”råkade” få med mig den i en separation, och sen ”glömde” jag att lämna tillbaka den. Jag föredrar att se det som att jag adopterade den, gav den ett mer kärleksfullt hem, och det är helt sant för ingen har kunnat älska denna bok mer än jag. Men det är också sant att den de facto är stöldgods. ”Kamratfesten” av Dorothy L Sayers.

Man kan läsa den som en detektivhistoria, som en kärlekshistoria, och som aka-porr, alltså för de underbara miljöbeskrivningarna från det akademiska livet i Oxford. Jag älskar till exempel översättaren Sonja Bergvalls lilla förord där hon förklarar vad en dekan är, och hur studentlivet på ett kvinnligt college i Oxford fungerar. Kriminal­gåtan är som alltid med Sayers sinnrikt konstruerad och psykologiskt trovärdig. En förstagångsläsare blir överraskad, och vid åttonde, tolfte omläsningen njuter jag av att se ledtrådarna placeras ut så fint.

Det viktigaste temat i ”Kamratfesten” är ändå Harriet Vanes känslor och försök att komma till något beslut. Vad ska hon göra med lord Peter Wimsey och hans ständiga frierier?

Stopp nu här, säger kanske en läsare, lord Peter Wimsey, är inte han den där aristokratiske detektiven med monokel och betjänt? Jo, det är han. Dorothy L Sayers detektiva skapelse, hopsatt av näsa och nerver som han beskrivs någonstans. Sayers skrev ett dussintal böcker med Wimsey i huvudrollen. I fyra av dem förekommer även detektivromanförfattarinnan Harriet Vane. De möts i ”Oskuld och arsenik”, där Harriet står åtalad för mord på sin före detta älskare. I likhet med Dorothy L Sayers själv, hade Harriet i strid med dåtidens konventioner gått med på att leva i synd med sin älskade, bara för att sedan upptäcka att mannen i fråga sett det hela som ett test på hennes kärlek. När Dorothy/Harriet bestod testet kunde mannen tänka sig att belöna henne med ett äktenskap. Detta gjorde Harriet Vane rasande och hon gjorde slut på förhållandet. Samma sak gjorde Dorothy L Sayers. (Men Sayers blev aldrig anklagad för mord.)

Nu avslöjar jag att Harriet Vane klarar sig och blir frikänd, tack vare lord Peters undersökningar. På köpet förälskar han sig i henne, men det är inte ömsesidigt. Harriet är alltför bitter och besviken på manssläktet. Dessutom en beryktad person, opassande för äktenskap.

Så får Harriet en inbjudan till sitt alma mater för en återförenande kamratfest. Hon möter en helt underbar samling av sina gamla lärarinnor, livliga vetenskapare som för långa diskussioner om det mesta. Hon träffar också gamla studiekamrater, och hon stöter på en anonym brevskriverska:

”Harriet gick några minuter fram och tillbaka på gården, alltför uppjagad för att kunna gå in och lägga sig. Plötsligt fick hon syn på en papperslapp, som låg och skräpade på den fina gräsmattan. Hon tog mekaniskt upp den, och eftersom det tycktes stå någonting på den, tog hon den med sig in i Burleigh Building för att se vad det var. Det var ett ark vanligt skrivpapper, och det innehöll ingenting annat än en tafatt, barnslig blyertsteckning. Det var inte alls någon trevlig teckning, inte alls någonting som man kunde vänta sig att hitta på en collegegård. Den var ful och sadistisk. Den föreställde en naken gestalt med överdrivet kvinnliga former som utsatte en person av obestämt kön, klädd i mantel och mössa, för rått och kränkande våld. Den var inte sund, inte normal, det var ett otäckt, smutsigt, sinnesrubbat kludd.”

Harriet Vane tar på sig uppdraget att försöka reda ut var de anonyma breven kommer ifrån. Hon flyttar tillbaka in i college, och längtar efter att bli den svala vetenskaparen med idel hjärna men inget hjärta igen. Men först måste hon få tag i den anonyma, innan någon blir dödad. Och så kommer lord Peter.

”Gaudy night” gavs ut 1935 och kom på svenska som ”Kamratfesten” 1940. På senare år har jag förstått att vi är flera som älskar den. Det är härligt att nördprata (schackspelet – örat – Love in Bloom) men när den nu kommer ut i ny översättning känner jag mig kluven. Å ena sidan vill jag unna alla att gå hand i hand med Harriet Vane i Oxford, men å den andra blir jag svartsjuk. Hon är ju min! Harriet är min, lord Peter är min, och hela Oxford är mitt. Även om boken egentligen inte är det.
——————–
Läs även andra bloggares åsikter om Kamratfesten, Dorothy L Sayers, Följeslagaren, Harriet Vane, lord Peter Wimsey, omläsning, lånat

Read Full Post »

Doris Lessing: Mara och Dann (ett återseende)

Ett kärt återseende! Så vidunderligt bra den är, denna bok. En mörk framtidssaga om ett syskonpar som vandrar och vandrar genom ett eroderat landskap fyllt av faror och förföljelse. Farorna består i torka och hunger, fruktansvärda skorpioner, ödlor, och skalbaggar stora som femåriga barn, och, naturligtvis, andra människors illvilja eller helt enkelt lika starka kamp för överlevnad.
Mara och Dann utspelar sig i Ifrik, en världsdel som en gång varit välmående, men som nu hundratals, tusentals? år senare drabbats av svår torka. De två kungliga mahondi-barnen, en nioårig storasyster och en fyra,femårig lillebror, måste fly från sitt trygga hem när de vuxna slåss, och förmanas av en krigare att glömma bort sina namn. Från och med nu är de Mara och Dann.

Första anhalten blir Klippbyn, där den gamla kvinnan Daima tar hand om dem. Först långt senare förstår Mara att Daima var ett minne, en sådan som fått i uppgift att memorera så mycket som möjligt om gamla tiders kunskap och historia. Daima är också mahondi, och illa sedd i byn, som annars består av klippfolk. Däribland den onde Kulik, som snart får ett gott öga till Mara. Här i Klippbyn växer de två barnen upp, men i takt med att torkan brer ut sig blir det allt mer ont om mat och vatten. Dann följer med ett par genomresande och blir borta länge, men kommer sen tillbaka efter sin syster. Och nu börjar vandringen på allvar. Norrut, norrut, norrut. Drömmarna om ett ställe där det är grönt och friskt, där man inte behöver gå törstig, de är svåra att tro på och föreställa sig men driver ändå Mara och Dann att sätta den ena foten framför den andra och gå, gå, gå.
De råkar på hadroner och hennesfolk och alber. De finner floder och kärlek, blir slavar, besöker städer, bor i bordell, fryser och svälter och tvingas många gånger slåss för sin överlevnad. En period är Dann general i en armé medan Mara är fånge och soldat i den andra, fiendearmén. De kommer ifrån varandra, men letar upp varandra igen. Jag önskar att jag kunde skriva att de alltid har varandra, men det är inte sant eftersom Dann är mentalt bräcklig, alltför formad av sina fasansfulla upplevelser, och därför kan förändras till den Mara kallar ”den andra Dann”. Och honom kan man inte lita på, han är kapabel till fruktansvärda svek.

Det här var allstå min andra läsning av Mara och Dann. Jag minns hur glad jag blev när jag först hittade den i ett ställ på Johannelunds lilla bibliotek i Linköping i början av 2000-talet, och hur mycket jag tyckte om den då. Men av själva handlingen mindes jag mest hur mycket Mara hatar den oförstörbara bruna tunikan hon tvingas bära i många år. I något konstigt glatt material, som aldrig skrynklar sig, torkar extremt fort, och bara kräver att man skakar det för att all smuts ska försvinna. Någon tidigare civilisation har tillverkat det, ingen förstår hur. (Under sina vandringar passerar Mara och Dann ruiner och andra spår av gamla civilisationer, däribland vår egen somexisterar just nu, förstår man. Och så minns jag guldmynten, som Daima gömt i ett ljus, och som Mara och Dann tar med sig. Guldmynten som räddar deras liv flera gånger om, men också är nära att bli Danns död. Han gömmer dem innanför sin egen hud, och när de skär upp magen för att ta fram dem… brr.

Det här är en av Doris Lessings bästa böcker. Den behandlar delvis samma teman som Margaret Atwoods Syndaflodens år, men jag tycker mer om Lessings.

När jag bildgooglade efter omslaget hittade jag den här fina recensionen.
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Doris Lessing, Mara och Dann, dystopi, ful tunika, guldmynt, nobelpristagare, omläsning, överlevnad, mahondi

Read Full Post »