Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘omläsning’

oskuldenbedrar
Det har tydligen gått fem år sen sist, men nu läser jag om Josephine Teys fina Oskulden bedrar. Jag har skrivit om handlingen här. Denna gång njuter jag mycket av miljöbeskrivningarna och blir återigen tårögd när bilmekanikern Stanley drar upp overallen igen och konstaterar att han fick nog av väggklotter i Italien innan han drar ut för att tvätta bort ”fascister” på Franchise husmur.
Framför allt slås jag av hur lika nutidens hatkampanjer och drev är det som drabbar Marion Sharpe och hennes mor. Boken The Franchise affair gavs ut 1948.
oskuld2
Den filmatiserades också.

Annonser

Read Full Post »

självutplånandeDen här boken blev en kultbok under 1980-talet och som jag minns det var vi alla (unga människor) som läste den väldigt upptagna av att finna oss själva bland exemplen. Jag raljerar inte över det, jag tycker det är högst naturligt, men detta minne gör att jag blir lite förvånad över att nu vid omläsningen upptäcka dels att boken består av tre föreläsningar som Miller hållit, dels att den tydligt riktar sig till andra psykoanalytiker. Ändå läste vi den med ett brinnande intresse och jag tror nog att vi fick några självinsikter också. Även om Miller är mycket tydlig med att ingen verklig insikt kan göras bara intellektuellt, man måste uppleva känslorna av det förödmjukade, utlämnade barnet för att på allvar förstå och kunna bryta upprepningstvånget.

Kapitlen/föreläsningarna heter
– Det välbegåvade barnets tragedi och psykoanalytikerns narcissistiska störning
– Depression och grandios hållning — två sidor av den narcissistiska störningen
– Om föraktet (Förödmjukelse och förakt för svaghet)

Framför allt i det första kapitlet stödjer sig Miller mycket på Winnicott och hans teorier om det sanna och det falska självet. Donald Winnicott som jag inte kände till då men som jag nu tycker att jag har lite koll på efter Bechdel-läsningen. Jag tycker att det är mycket klokt och läsningen ger mig mycket, men på ett svalare sätt än förra gången. Mer vuxet. Jag har nog släppt fram mitt lilla ledsna, ilskna, krävande, svartsjuka barn och bekräftat henne lite mer sen sist. Kanske behöver jag inte upprepa och upprepa så mycket längre.

Men. Det värsta är att jag upptäcker att boken inte är min, det står ett annat namn på försättsbladet. En kille som min dåvarande kille var god vän med, och som jag inte träffat på över 20 år. Vad ska jag göra? Försöka leta rätt på honom? Ringa upp och fråga om han vill ha tillbaka boken? Jag skäms. Det är så fult att låna böcker och sen inte lämna tillbaka dem. En bok som troligen var betydelsefull för honom också, och som han kanske skulle vilja läsa om. Usch.

Mer om Det självutplånande barnet här i en DN-artikel från 2005 och här på Blendad.nu.
Alice Miller var tyska och dog 2010, läs mer om hennes liv och verk här. (Svenskan)

Read Full Post »

KarlekIKoleransTidFylld av förväntan började jag på Kärlek i kolerans tid av Gabriel Garcia Marquez och jodå, han målar med orden och det är stickspår och det är papegojor och det är miljöer och människor som levt i många år och har en rad hemliga tankar och dolda passioner. Men. Jag saknar lystern. Det där magiska.
Jag tycker inte att det lyfter och jag längtar inte till läsningen.
Det behöver inte vara du, Gabriel, det kan vara jag. Men en liten del av min hjärna viskar: ”Du var lite besviken förra gången också”. Var jag det? Kanske. För att det inte var en Hundra år av ensamhet, ingen Patriarkens höst, och ingen Krönika om ett förebådat dödsfall. Den senare står i min hylla men nu vågar jag inte läsa om den heller.
Det gör ont med kärlekar som tar slut.

Read Full Post »

omskärelsenTashi, en liten biperson i Purpurfärgen, fick några år senare sin egen bok och det är en fruktansvärd historia. Minns ni att Celies barn, Adam och Olivia, får följa med systern/mostern Nettie som missionärer till Afrika? Där möter de den lilla Tashi. Första gången de ser henne gråter hon, tårarna bildar fåror i dammet på hennes kinder. Hon sörjer sin syster, som förblödde i M’Lissas hydda utanför byn.
Men hon gör inte kopplingen.
Som vuxen återvänder Tashi till byn. Uppfylld av den store ledarens ord om stolta traditioner och kritiken mot kolonisatörernas illäror vill hon leva ursprungligt och ber M’Lissa utföra ritualen på sin egen kropp.
Det blir katastrof.
Av den stolta starka Tashi blir bara en hasande skugga med glanslösa ögon kvar. Hennes menstruationer varav i tio dagar. Hennes toalettbesök i en kvart. Ingen kommenterar det. Ingen kommenterar lukten.

Jag hade glömt alla de andra rösterna i denna bok; Adams, hans älskarinna Lisettes, sonen han har med Tashi/Evelyn, sonen han har med Lisette, psykoanalytikern som Tashi går hos med sitt amerikanska jag Evelyn, Olivias… De vävs ihop och bildar en stark helhet och det här är en av Alice Walkers allra bästa böcker. Både tematiskt och språkligt. (Enda gången hon missar är när rösten tillhör Benny, Adams och Tashis son som tar skada av sin födelse och blir lätt utvecklingsstörd. Men språket är lika sinnrikt som hos de andra.)

Mitt starkaste minne från läsningen cirka 1992 är av en gammal kvinna som kastar något till en tupp. Därför vet jag genast varför Evelyn svimmar när hon får se en snutt ur en film med fastbundna barn. Hemma hos psykoanalytikern målar hon sedan allt större tuppar i en frenesi som går under huden på mig som läsare. Väldigt väldigt otäckt — och bra.

Read Full Post »

union1Underbart återseende! Jag älskade den här första gången jag läste den och jag älskar den nu. 400 sidor läsfest med hårdkokt berättarglädje och svart humor, under den kontrafaktiska fiktionen att judarna förlorade kriget om Israel 1948 och kastades ut ur Jerusalem. Istället fick de en tillfällig fristad i Alaska. Den tidsgränsen har nu uppnåtts, och nästan alla i Sitka planerar sin exodus, utom mordutredaren Meyer Landsman som inte kommit sig för. Han har dekat ner sig efter skilsmässan från vackra intelligenta Biba och efter sin syster Naomis död, hon kraschade sitt flygplan mot ett berg. Landsman bor nu på ett hotell av inte alltför hög standard. På bokens första sida blir han väckt av nattportieren, som hittat en annan av gästerna med bortskjutet bakhuvud.

Det är mycket schack i denna bok. Landsman hatar spelet. Hans pappa var en mästare, som efter befrielsen ur lägret och sin flykt till Alaska mer eller mindre bodde på schackklubben med en rad andra gubbar och ett och annat underbarn.
Landsmans kusin och partner Berko är halvt indian, halvt jude, gigantiskt stor och snart trebarnsfar. En av mina favoriter. Dialogen mellan dessa två snutar är så där härligt genomskådande och hård men kärleksfull som det är i en riktigt bra deckare. Men det här är mycket mer än en deckare. Michael Chabon leker fram berättelsen och jag bara njuter. Inte minst av det faktum att jag nu begriper detaljer som när Biba konstaterar ungefär att: ”Ja, jag kan väl vänta mig ett samtal när tre stjärnor syns på himlen”. (Då är sabbaten slut och ortodoxa judar kan börja använda saker som telefoner igen.)
Dessutom äts det paj. Det äts rätt mycket faktiskt, och gott.

Read Full Post »

händelserVilken fantastisk bok detta är! Mycket bättre än jag mindes den. Mordgåtan är jag ganska lite intresserad av nu när jag läser om, det är istället människornas relationer som griper mig.
Birger, doktorn med rykte om sig att dela ut piller alltför lätt. Hans döda äktenskap, hans ensamhet, och ledsenheten över sin stora mage.
Annie, lärare, som driven av lusta till opålitlige Dan rycker med sig lilla dottern Mia och drar till Svartvattnet och flyttar in i ett magert och förvirrat kollektiv som osar get och idkar självkritik. (Det är 1970-tal.)
Och Johan förstås, som med sin samiska mamma inte accepteras av sina elaka bröder utan på bibliskt manér slängs ner i en brunn och sen rymmer.
Det är en hel del bibliska referenser som gick mig helt förbi förra gången, 1995, när jag läste den efter att ha fått den i julklapp av min mor. Men framför allt är det djupt mänskligt och insiktsfullt.
Själva platsen med sin mörka skog, tjärnar, starrgräs — vippstarr, lappstarr, tiotals sorter, skogsväxter, berg och åar är mer än miljö, snarast en huvudperson. Det ser jag nu och jag kan njuta av de mustiga skildringarna och känna Ekmans kärlek till det jämtländska landskapet.
Det här är glesbygdsnoir när den är som bäst. Best of-etikett.

Read Full Post »

candideJag började i mitten av traven och ryckte ut Candide. En klassiker från 1759 som jag fick av min far 1985 och läste när den ingick i kursen i litteraturvetenskap på Umeå universitet. 30 år senare minns jag Kunigunda och Pangloss och den gamla med bara en skinka, och återser dem med förtjusning.

Kunigunda är Candides stora kärlek, Pangloss är den filosofiske läraren vars ståndpunkt är att allt är ordnat till det bästa i denna den bästa av världar. Krig, tortyr, våldtäkt, hängningar, syfilis, amputerade kroppsdelar och svält: inget kan rubba Pangloss ur denna hans uppfattning.
Candide är en idéroman utan alla de där långa monologerna, istället kastas man hit och dit i handlingen i full fart, från Westfalen till Lissabon till Eldorado där baggarna har röd päls och barnen leker med guldklumpar. Eldorado var ett underbart ställe, men ville Candide stanna där och må bra? Nä.
Alla människor som Candide möter kan räkna upp de mest fruktansvärda olyckor ur sina liv. Ändå är boken rolig. Och den har behållit sin friskhet. Bra översättning av Olof Nordberg och intressant förord om Voltaires liv av Teddy Brunius.
Slutord:
— Det är väl talat, svarade Candide, men nu måste vi odla vår trädgård!

Bara ett av alla bevingade ord och citat från denne franske filosof; här finns fler.

Read Full Post »

Older Posts »