Tematrio — barndomsskildringar

Lyran frågar efter barndomsskildringar i veckans tematrio och här är mina val:
1 Svinalängorna av Susanna Alakoski. Osentimentalt och rakt på sak beskriver Alakoski en barndom med alkoholiserade föräldrar, våld och fattigdom. Väl värd sitt Augustpris, och jag är glad att jag läste den trots att jag normalt skyr sanna eländesskildringar som pesten.
2 Här hade jag tänkt sätta en bok av Suzanne Osten, som växte upp med en psykisk sjuk mamma. Men när jag letar på nätet så verkar hon inte ha skrivit nån sån bok, trots att jag minns den. (Minnet är en förrädisk följeslagare.) Det måste vara den här, Osten om Osten som Helena von Zweigbergk skrivit efter intervjuer med Suzanne Osten. I varje fall så var det delarna om uppväxten som var betydelsefulla för mig för att jag kände igen mig i dem.
3 Om man är född i mitten av 1960-talet och vuxit upp i Sverige så finns det en författare som beskriver detta bättre än alla andra, och han heter Jonas Gardell. Skolans värld, maktkamper, hierkarkier, popularitetstävlingar, mobbning… Ofta smärtsamt, nästan alltid bra.

Vilken dyster barndomstrio detta blev då, den passar inte alls ihop med den idylliska bilden. Ska jag byta ut nån av dem mot Kulla-Gulla kanske?
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om tematrio, barndomsskildring, Susanna Alakoski, Svinalängorna, Suzanne Osten, Osten om Osten, Jonas Gardell

Read Full Post »

Stjärnorna på slottet

Nu har jag äntligen hunnit se igenom de fyra första avsnitten i ett av mina favoritprogram; Stjärnorna på slottet. Tack för att SVT play finns!
Den som överraskat mest i den här säsongen är Loffe Carlsson, som jag har haft fördomar mot och trott att han bara är flåshurtig hela tiden. Det är han inte alls. Det är en tänkande människa med djup, och han var inte rädd för att visa upp sina svagheter. Eller som när han berättade om hur en avrättads ande kom för nära vid en filminspelning, och följt honom sen dess. Att berätta att man har ett spöke som följeslagare ger ju ingen kredd direkt, så det tycker jag var modigt. Och inte visste jag att han var en respekterad trummis, som spelat med Jimi Hendrix(!). Som Loffe kallar Jimpan…
Jonas Gardell är förstås den jag har bäst koll på, han har ju skrivit 70-talets uppväxthistorier. Jag har sett en show, läst ett par av böckerna, och filmen Pensionat Oskar skrev jag förresten ett av mina första inlägg om. Nu blir jag sugen på att se Cheek to cheek (Ernst-Hugo Järegårds sista roll) och Livet är en schlager.
Christina Schollin är snäll, Staffan Scheja väldigt privat, och Kjerstin Dellert är Divan. Gärna lite på lyset.
Jag gillar genomgångarna av deras karriärer, att få koll på dem. Sen att de grälar lite här och där gör inget, ingen når ändå ned till Börje Ahlstedts bottenrekord i egocentrism den gången han var med.
På lördag är det Kjerstins dag, den sista.
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om Kjerstin Dellert, Janne Loffe Carlsson, Jonas Gardell, Christina Schollin, Staffan Scheja, Stjärnorna på slottet, Jimi Hendrix, tv

Read Full Post »