Horace Engdahl: Ärret efter drömmen

Jag läser i essän Undergångens lockelse (och förstår att jag helt har missförstått det sublima):

”Läsaren beträder i Manfred det område som romantiken kallade det sublima. Detta begrepp lanserades på 1700-talet för att beteckna en estetisk upplevelse av mera våldsamt och omskakande slag än mötet med den skönas begränsade och harmoniska värld. Den förknippades till en början med skapelsens stora och ödsliga vidder: hav, vilda klipptrakter, stjärnhimlen, som gav läsaren en blandad känsla av bävan och religiös tillförsikt.
Edmund Burke skärper analysen med sin skrift Filosofisk undersökning om ursprunget till våra begrepp om det Sublima och det Sköna (1757; svensk översättning av Per Dahl 1995). Där framförs tesen att de starkaste estetiska upplevelserna härrör från föremål som i normala fall injagar dödsfruktan. Burke karakteriserar det sublima som ‘ett slags lustfylld fasa, ett slags lugn färgat av skräck’.”

Ur essän Atterboms akustik:
”Vad är läsandet? Jag förstår det skrivna först i det ögonblick jag tycker mig höra en röst i det, så att satserna får en ton, ett perspektiv. men denna röst är förstås en illusion. Bokstäverna ligger stumma på papperet. Likväl är illusionen nödvändig om orden ska förvandlas till ett meningsfullt helt. Jag måste erkänna att satserna har med varandra att göra, vilket texten aldrig bevisar.”

Visste ni att Goethe hade en skugga, Moritz, som levde ett hårt liv? Kommer ni ihåg att det är Madame de Staëls Corinne som Anna Stjärnhök och Gösta Berling kastar åt vargarna under sin vådliga slädfärd? Freud, Stig Larsson, Philomelas tunga… jag får lust att läsa Runeberg!

Read Full Post »

… och så klubböckerna

På sniskan så att vi får anstränga oss lite grann. Stephen Kings 22/11 1963 har jag haft ögonen på ett tag, senaste nobelpristagaren Patrick Modiano, och så överraskningen och den dyraste, inbunden till fullpris, Sigrid Combüchens Den umbärliga om Ida Bäckmann. Hon var ihop med Fröding och uppmuntrades av Lagerlöf att skriva, men blev hårt kritiserad och fick sadla om. Jag har aldrig hört talas om henne men blev jättepeppad där i bokhandeln.
Med trehundringen från fackklubben (den årliga julklappen) fick jag lägga emellan några kronor.
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Sigrid Combüchen, Stephen Kind, Ida Bäckmann, Gustaf Fröding, Selma Lagerlöf, 22/11 1963, Patrick Modiano, klubböcker, julklapp

Read Full Post »

En radioteater-skatt

Jag vet inte hur länge det funnits men jag upptäckte relativt nyligen att det finns en mängd gamla fina radioteaterklassiker i SR:s app. Och på webben. Har hunnit lyssna på Pär Lagerkvist Barabbas, Selma Lagerlöfs Dunungen och Cora Sandels Kranes konditori. (Till den senare var det Lill-Marit Bugge som höll i introduktionen. Ni minns väl komikerduon Nancy & Carina? Sen började Lill-Marit med någon sorts pornografitidning för kvinnor men sen dess har jag ingen aning om vad hon sysslat med. Kul att höra hennes röst efter så många år!)

——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Cora Sandel, Pär Lagerkvist, Selma Lagerlöf, dramatik, radioteater, radio

Read Full Post »

Selma Lagerlöf möter Anna Spafford

Det är Sofie Elkan som ser en artikel om de emigrerade Nåsbönderna i Gotlands allehanda en sommardag 1897. Elkan och Selma Lagerlöf semestrar på Gotland och Sofie visar Selma artikeln, som hon tycker är märklig.
”Det her kunne nok duge til et romanemne”* menar Selma, och går sen och grunnar på saken en tid. Men om man ska skriva om dalabönder som emigrerar till Det heliga landet och går med i en sekt, så bör man väl se hur de lever? Det anser Lagerlöf, och Elkan är ju alltid reslysten.
Så i mars 1900 anländer de till Jerusalem.
Nästa dag tar de en hästdroska från Jaffaporten längs stadsmuren och till vänster vid Damaskusporten och vidare in på Nablusveien till American Colony. (Vi åkte inte hästdroska utan spårvagn och gick sen en bit.) Selma och Sofie blir de första svenskarna som besöker kolonin på de fyra år som svenskarna varit där. De hade med sig vävmönster till sina landsmaninnor. Mötet blev mycket lyckat.
Dagen därpå kallade den amerikanske konsuln till sig Selma Lagerlöf och berättade förfärliga historier om sexuell lössläppthet och omoral hos Mrs Spafford och de andra. Lagerlöf visste inte vad hon skulle tro, men bedrev efterforskningar utan att hitta något som stödde konsulns sladder. Däremot många färgrika detaljer till sin roman.
Dessutom samlade hon detaljer om personer att basera karaktärer på.
Hon ansåg Anna Spafford mycket vacker men manipulativ, och att hon inte tålde opposition. Hon var också mycket kritisk till äktenskapsförbudet, som gjorde unga människor olyckliga. Det finns ju också väl beskrivet i Jerusalem.

* Norskan kommer sig av att jag läser Annas hus – En beretning fra Stavanger til Jerusalem av norrmannen Odd Karsten Tveit. Inköpt i American Colony. Jag hade först tänkt ta en annan, på engelska, men bokhandlaren sa att den här var mycket bättre. Och norskan känns tillräckligt lätt.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Selma Lagerlöf, Anna Spafford, Annas hus, Odd Karsten Tveit, biografi, kristen sekt, Jerusalem

Read Full Post »

Inköp i Jerusalem

Det här med att boklådorna dör ut, den trenden har inte nått Jerusalem. Där finns det massor av bokhandlar, en i varje hörn kändes det som. Men när jag sa det till bokhandlaren i American colony ryggade han och sa: Men de säljer ju begagnade böcker. Och det hade han rätt i.
I bokhandeln i det nästan tomma köpcentrat i anslutning till vårt hotell på Jaffa road/Agrippa street fyndade jag Noah and her sisters, ett berättande av de gamla historierna ur ett kvinnligt perspektiv. I hipster-området Emek Refaim fann jag Louise Erdrich Love medicine, den enda som faller ur temat så att säga. Hos The Bible society i andra änden av Jaffa road köpte jag Understanding biblical kingdoms & empires och 60 questions Christians ask about Jewish beliefs and practices. Och så den fina Annas hus, på norska, som jag handlade till fullpris hos ovan nämnda bokhandlare i American colony. Den handlar om Anna Spafford, den verkliga amerikanska som grundade den sekt som Selma Lagerlöf skrivit om i Jerusalem.

Read Full Post »

Några ord om Bokens dag i Linköping

Det blev en jättefin kväll på Stora teatern igår. Varm och glad stämning, folk trivdes och hade roligt och det hade jag också.
Först ut var debutanten Elin Olofsson i en röd klänning med något som jag tills vidare kallar volang, fast det är egentligen inte det. Häftig var den i alla fall. Elin Olofsson vann mitt hjärta direkt när hon berättade att hennes mormor dog för två veckor sen. Sen talade hon om sin bok Då tänker jag på Sigrid, som är en familjehistoria från Jämtland, där Sigrid är en bitter kvinna, en riktig surkärring. ”Men jag undrar alltid varför surkärringar blivit såna”, sa Elin Olofsson, som vill skriva in periferin (kvinnor på landsbygden) i litteraturhistorien.
Efter Olofsson kom Leif G W Persson, och han körde sin grej. Många gapskrattade medan jag nöjer mig med att tycka att han är småkul. Även GW steg i min aktning när han slog fast att Selma Lagerlöf är och förblir Sveriges främsta författare.

Sedan efter pausen kom Margareta Strömstedt som ditills inte gjort mycket väsen av sig. Men nu ägde hon scenen och läste ett långt stycke ur senaste boken. Bra! Sedan kuppade hon och hennes presentation av nästa författare, Pelle Sandstrak /Mr Tourette, utvecklades till ett riktigt samtal där Strömstedt aldrig ville sluta ställa frågor, som tydligt var ärligt intresserade.
Men han fick ändå köra lite själv också, Mr Tourette, och det var sådär roligt i det blodiga allvaret så att det blev riktigt bra. En av de människor som räddade hans liv var skolsköterskan Lillemor, en stor kvinna som tog strypgrepp på honom och sa: ”Du kan så mycket pojkdjävul”. ”Strypgrepp är undervärderade som psykiatrisk behandlingsmetod”, menade Sandstrak som numera bor i Linköping.

En bok blev inköpt: Då tänker jag på Sigrid som hunnit komma på pocket.
Lite kul: Att Mr Tourette satt väldigt stilla, medan G W, ja ni vet, han har sina tics med glasögonen och öronen och käppen och…
Se själva på 24Corren här och här.
———————————–

Read Full Post »

”Saved alone. What shall I do?”

Jag har tillbringat ett antal timmar ömsom i Nåås socken, Dalarne, och ömsom i Jerusalem. I sällskap med Ingmar Ingmarsson, skolmästarns Gertrud, Barbro Svensdotter, Gunhild, Hök Gabriel, Karin Ingmarsdotter, Hellgum, Stark Ingmar, mrs Gordon och alla de andra. Över alltsammans har mästaren Selma Lagerlöf svingat sitt trollspö och fått mig att häpna, skratta, gråta, förfäras och bli riktigt arg.
Jag har läst Jerusalem i och 2 förut, men det var lite annorlunda nu eftersom vi ska besöka staden snart. Därför suger jag åt mig miljöbeskrivningarna mer än vanligt, försöker lägga på minnet. Men mest är det förstås de mänskliga relationerna som griper tag. Hur till synes lätt Lagerlöf beskriver känslolägen, på det där sättet så att perspektivet skiftar mellan människorna och man som läsare tycker att man förstår precis hur den personen har det. Jag älskar hur hon berättar i kringelikrokar, hur det suckas och pustas och människor tystnar och går sidledes innan de äntligen kommer fram med vad de vill ha sagt. Två personer kan gå omkring och älska varandra i ett år utan att nån kommer sig för med att berätta det.
Och så tycker jag väldigt mycket om kärleken som uttrycks för vardagslivet, trakten och arbetet, framför allt i Dalarna. Jag får lust att lära mig plöja!

Bakgrundshistorien om den variant av kristendom som etablerades i den amerikanska kolonin (som i Dalarna kallades Hellgumianer) är sann. Namnen är utbytta, detaljer ändrade, men ja, det fanns en American colony, och den grundades av ett par som mist alla sina barn i ett skreppsbrott. Titeln på detta inlägg är vad verklighetens mrs Gordon, Annas Spafford, telegraferade hem till sin man Horatio. Så fruktansvärt. Bilden är från kolonin.
Från wikipedia: Horatio Spafford died of malaria in 1888, but the community continued to grow. Visiting Chicago in 1894, Anna Spafford made contact with Olaf Henrik Larsson, the leader of the Swedish Evangelical Church. Finding they had much in common, the Swedes from Chicago decided to join Anna on her trip back to Jerusalem. Larsson also exhorted his relations and friends in Nås, Sweden, to go immediately to Jerusalem. As a result, 38 adults and seventeen children sold all their possessions and set off for the Holy Land to join the Colony, arriving there in July 1896.

Selma Lagerlöf besökte makarna Spafford i Jerusalem och som jag minns det från breven i Du lär mig att bli fri var det i sällskap med livskamraten Sofie Elkan. Boken är dedikerad till henne.
—————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Selma Lagerlöf, Jerusalem,

Read Full Post »

Äntligen Jerusalem!

Jag hade tänkt planera min läsning mycket bättre än så här, men nu har jag i alla fall några veckor på mig att riktigt komma i stämning inför vår Jerusalemresa. Försökte fortsätta på mastodontverket av Simon Sebag Montefiore, men då snodde sambon åt sig den. Och så har jag The Dovekeepers av Alice Hoffman, och Det eviga folket är inte rädda av Shani Boianjiu, den senare ska jag nog ta med mig.
Kanske ska jag leta efter en Dror Mishani-deckare som Bokmoster tipsar om?
Finaste Selma Lagerlöf-böckerna får däremot inte följa med. De är i rött läderband och med guld på sidkanterna, och jag har ärvt dem av mormor.


——————————————-

Read Full Post »

En antagen utmaning — 2011 års hyllvärmare

Av alla roliga utmaningar som cirkulerar just nu får jag spontant lust att vara med i flera. Prix Femina hos Emmas bokhylla, 30 days of books hos Bokhora , Boktolva hos O med författare man är nyfiken på, och visst var det väl en skräckutmaning på gång också?
Men jag försöker tänka praktiskt och har bestämt mig för att vara med i utmaningen att läsa ett antal hyllvärmare som jag tror det är Två träd i en bokskog som initierat.

Så i år tänker jag läsa:
Rose Tremains Guld, Nina Björks Fria själar, läsa UT Eleanor Roosevelts självbiografi, läsa Ann Carsons Röd självbiografi, Solveig von Schoultz novellsamling Ingen dag förgäves, Selma Lagerlöfs Kristuslegender och Antikrists mirakler, Joyce Carol Oates Vilda gröna ögon, Anna Maria Lenngrens Samlade dikter 1 och Elin Wägners Norrtullsligan (omläsning).
—————-
Läs även andra bloggares åsikter om Rose Tremain, Nina Björk, Eleanor Roosevelt, Ann Carson, Solveig von Schoultz, Selma Lagerlöf, Joyce Carol Oates, Anna Maria Lenngren, Elin Wägner, hyllvärmare

Read Full Post »

Oväntat roligt på Bokens dag i Linköping

Vad har Marcus Birro, Emma Hamberg, Karin Alvtegen och Torgny Lindgren gemensamt?
Svar: Alla är roliga. Roliga på det bästa sättet, där det finns allvar under. Gårdagskvällen på Stora teatern i Linköping blev en höjdare.

Först ut var Marcus Birro, och han visade upp en befriande självdistans och humor. Han berättade om sin alkoholism och sina problem med sin egen image, och allt det där med att nu vilja ha och leva det liv alla andra redan levt i 15 år, men samtidigt se det absurda i köpcentrumsracet på helgerna och andra uttryck för vuxenlivet. Han berättade att hans böcker brukar få recensioner som handlar om hur svarta de är, och att han nu velat skriva något gladare. Sen läste han ett stycke ur sin nya som handlade om döden. 😉 Boken heter Att leva och dö som Joe Strummer (från The Clash) och är vad jag förstår en sorts farväl till en del av sig själv, som Birro inte längre vill ha/behöver. Jag tänkte att jag skulle köpa den i pausen, men sen kom då…

Emma Hamberg. Hon pratade väldigt fort och var minst lika rolig som Birro. Hon berättade om sin uppväxt i ett mycket litet samhälle där det fanns en skogsplätt där alla lekte och en liten fabrik som tryckte porrtidningar. Då och då slängde nån av de stora killarna åt vakthunden en korv och snodde sen en bal med porrtidningar. Efter att ha tagit ett par ex slängdes resten av tidningarna i skogen, där åttaåriga Emma och hennes kompis använde dem som takisolering i sin koja. Sen kom de på att de skulle göra en egen porrtidning, och använde sina föräldrars stencileringsapparat (?) för att trycka upp ett alster vars omslag pryddes av en teckning av kungen och rubriken ”Kungen knular också”. Ingen av föräldrarna tyckte att det här var nåt bekymmersamt (1970-talet) men Emmas mamma tyckte ändå att det var onödigt att Emma skickade ett exemplar till sin mormor. Men mormor tyckte att tidningen var bra.

I pausen köpte jag Hambergs nya bok Baddaren, främst för att den handlar om en simskola för vuxna och jag har gått en simskola för vuxna. Plus att jag tänkte att jag skulle kliva utanför min egen bekvämlighetszon och läsa något jag aldrig läst. Det tänkte jag redan med Birro, men sen var det ju det där med simskolan då…

Efter pausen var det Karin Alvtegens tur. Henne har jag läst rätt mycket av, till och med använt en av hennes böcker i c-uppsatsen på litt vet, men med den här nya har hon lämnat deckar/thriller-facket. Hon berättade att hon kände sig helt tom på idéer och väldigt trött på våld i alla dess former. Hon hade helt tänkt sluta skriva, men så kom ändå en idé till henne (utlöst av ett tv-program om kvantfysik) och hon har nu skrivit en relationsroman, En sannolik historia, som utspelar sig norr om Sundsvall med en av John Lennons (eller var det Paul McCartneys?) gitarrer i en biroll.
Karin Alvtegens äldre bror dog i en Viggen-olycka samtidigt som hon väntade sitt andra barn. Hon stängde in sina känslor i tre år innan hon pajade ihop totalt, fick panikångest och gick in i en depression. Sen kom skrivandet som en väg ut ur depressionen. Men även hon var rolig i går kväll, allvar blandat med humor.

Och så the grand old man på slutet då: Torgny Lindgren, som också visade sig vara en humorist på en stor botten av allvar. Han läste ur en ABC-bok han gjort tillsammans med sin gode vän Sven Ljungberg, som nyligen dött ”redan vid 94 års ålder”. Och så läste han ur sin nya Minnen, en väldigt fin dialog med sin far som var så nöjd med sin kropp, och så en väldigt dråplig sekvens om när Göran Tunström och Lindgren gått vilse i Paris och frågar en lång man i cape hur de ska hitta till författarkonventet. Men ”litteraturen är Paris, ni är ju redan här” säger fransmannen och pekar ut var Balzac bodde, var de Beauvoir och Sartre brukade mötas, var Zola gick omkring och vem-det-nu-var drack sin absint. Att det kunde skrivas litteratur i ett litet kallt land i norr vägrade han förstå. ”Litteratur kan bara födas i civilisationen, det krävs hundratals år av bildning.” ”Men Strindberg och Lagerlöf, de kommer också från Sverige” pep Tunström. ”Nej, nej, dem känner jag väl till, de skrev förstås på franska” hävdade fransmannen.

Sen fick jag låna två kronor av en kollega för att ha råd med även Karin Alvtegens bok, och sen gick vi och åt på mitt jobb. (Som är med och arrangerar Bokens dag.) Alvtegen och Hamberg med förläggare/redaktörer/bodyguards var med, och det blev en givande och intressant avslutning på kvällen.
————————————
Läs även andra bloggares åsikter om Bokens dag, Torgny Lindgren, Karin Alvtegen, Emma Hamberg, Marcus Birro, författarframträdande

Read Full Post »

Och här är mina förslag…

… på böcker som skulle kunna bli tv-spel. Jag tycker att Svenskans/Wireds var lite trista, nämligen.
* Parable of the Sower av Octavia E Butler. I ett sönderfallande USA försöker Lauren överleva plundringarna, våldet och miljöförstöringen.
* Den långa vägen hem av Cynthia Voight. Fyra syskon vars mamma övergivit dem på motorvägen börjar gå till en mormor de aldrig träffat.
* Tokyo av Mo Hayder. Grey reser till Japan och börjar jobba åt yakusan för att försöka förstå sig själv och massakern i Nanking .
* Nicola Griffiths Ammonite, Slow river eller Blue place. Vilken som helst går bra. Underbart välskriven science fiction.
* Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf.
* The Yiddish policemen’s union av Michael Chabon. Hårdkokt deckarhistoria i ett fejkat framtida Alaska.
* The Sookie Stackhouse novels av Charlaine Harris är ju som gjorda för att bli tv-spel.
* Gomorra av Roberto Saviano. Undersökande journalist skriver om camorran i Neapel och försöker hålla sig vid liv. På riktigt.
* Normal girl av Molly Jong-Fast. Knark, ätstörningar, rehab för kändisar… ligger inte det i tiden? Fint skrivet av Erica Jongs dotter.
* Modesty Blaise (Peter O’Donnell). Så klart. Min favorithjältinna.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Mo Hayder, Michael Chabon, Selma Lagerlöf, Modesty Blaise, Molly Jong-Fast, Charlaine Harris, Sookie Stackhouse, Nicola Griffith, Octavia E Butler, , Cynthia Voight, Roberto Saviano

Read Full Post »

Kära Selma

Det tog ett tag innan jag kom in i din bok Antikrists mirakler. Jag vet inte varför det gick trögt. Kanske för att den utspelar sig i Italien och jag vill att du ska berätta om Sverige. Eller om det var för att jag försökte analysera strukturen och budskapet bakom berättelsen istället för att bara läsa. Eller bara för att det var så mycket annat i jul. Men naturligtvis snärtar du till med trollspöt och magin börjar fungera — som alltid.
Nu hoppas jag bara att jag hinner läsa ut den i år.
ps Förlåt för att det är ritat i boken. Det är dumt.

Ord och inga visor läste också i jul.
Läs även andra bloggares åsikter om Selma Lagerlöf, Antikrists mirakler, böcker, nobelpristagare, julutmaning, ritat

Read Full Post »

Selma-val och reslektyr

Jag tar med mig Antikrist mirakler. Den börjar: ”Det var på den tiden Augustus var kejsare i Rom och Herodes var konung i Jerusalem.” Så det passar fint över jul, då jag naturligtvis vill vara med i Ord och inga visors Selma Lagerlöf-utmaning.
Dessutom packar jag W Somerset Maughams Of human bondage, som jag läst kanske 100 sidor i. Så bra! Om lille Philip, vars mamma dör kort efter pappan, och han skickas att bo hos en farbror och faster. Det här är en starkt självbiografisk bok, men Maughams stamning har blivit en klumpfot och en del annat har också ändrats. Men känslorna! Och hur han ser hur han formas, blir cynisk, stöter bort folk… Det är så bra.
———————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Selma Lagerlöf, W Somerset Maugham, Antikrists mirakler, Of human bondage, julläsning, böcker

Read Full Post »

Tal vid Nobelfesten 10 december 1909

Kungliga högheter! Mina herrar och damer!

Det var för några dar sen, då jag satt på tåget för att resa till Stockholm. Det led mot kvällen. Det var mörkt och rätt skumt i kupén. Mina medresande slumrade var och en i sitt hörn och jag satt tyst och hörde på tågets dån, då det brusade fram på skenorna.
Medan jag satt där, kom jag att tänka på alla de gånger, som jag hade rest till Stockholm. Som oftast hade det varit för något svårt. Jag hade farit dit för att ta examen, och jag hade farit dit med manuskript för att söka förläggare. Och nu var jag på väg dit för att ta emot Nobelpriset. Det var inte utan, att jag tyckte, att det var svårt, det också.
Hela hösten hade jag levat i mitt gamla hem i Värmland i den största ensamhet, och nu skulle jag nödgas träda fram bland många människor. Det var, som att jag hade blivit skygg för liv och rörelse där borta i ensligheten, och jag blev ängslig vid tanken på att åter nödgas visa mig ute i världen.
Men i grunden var det ju en så förunderligt stor glädje att få ta emot priset, och jag sökte fördriva min ängslan genom att tänka på dem, som skulle bli glada åt min lycka. Det var många goda gamla vänner, det var mina syskon, och först och främst var det min gamla mor, som satt där hemma och gladde sig åt att ha fått uppleva denna stora tilldragelsen.
Med detsamma kom jag att tänka på min far, och jag kände en stor saknad över att han inte levde, så att jag kunde berätta honom, att jag hade fått Nobelpriset. Jag visste, att ingen skulle ha blivit så glad som han. Aldrig har jag råkat någon, som har hyst en sådan kärlek och vördnad för diktining och diktare, och om han nu hade fått veta, att Svenska akademien hade tillerkänt mig ett stort diktarpris… Det var en riktig sorg, att jag inte fick tala om det för honom.
Var och en, som har farit på tåget i natt och mörker, vet, att det kan hända, att vagnarna långa stunder glider framåt märkvärdigt stilla utan en skakning. Buller och rassel upphör, och det jämna dånet från hjulen förbyter sig i stillsam och entonig musik. Det är, som om järnvägsvagnarna inte längre fore fram på syllar och skenor, utan glede bort i rymden./…/

Ur Troll och människor, som jag ärvt av mormor, som delade födelsedag med Selma Lagerlöf. 20 november.
Hela talet kan läsas här på nobelprize.org.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Selma Lagerlöf, Nobelpristagare, böcker, Troll och människor, tal, mormor

Read Full Post »

Nelly Sachs, igen

Först triggade jag Ingrid att läsa, sen triggade hon mig. Så går det till här i bokbloggosfären.
Bokstäverna jag färdas i är en bok av och mycket om Nelly Sachs, en helt vit, lite oansenlig bok där en rad av hennes vänner skrivit eller berättat. Här finns brevväxling mellan Nelly Sachs och Gunnar Ekelöf, och mellan Sachs och Paul Celan. Katarina Frostenson skriver om handen/händerna, i Sachs dikting. Flera tar upp en bit bark av ett träd som Paul Celan skickade till Nelly Sachs när hon mådde dåligt. (Hon tillbringade perioder på Beckomberga*.) Gunnar Ekelöf skickade henne en Madonne-ikon som blev en livlina.
Det är så vackert och sorgligt om vartannat, Nelly Sachs öde. Hon flydde nazi-Tyskland med sin mor, och skrev i deras lilla Stockholmsetta på nätterna när moderns sov, vid skenet av ett stearinljus. ”Hon tyckte om rosa”, sa vännen Lenke Rothman. Svenska författare som Ekelöf, Erik Lindegren, Johannes Edfeldt och andra uppmuntrade henne, så att hon debuterade som poet vid 55 års ålder. Hon fick Nobelpriset 1966, på sin födelsedag (75 år). Dessutom översatte hon flera svenska diktare till tyska, Ekelöf, Boye…
Tidigare i sommar köpte och läste jag Än hyllar döden livet. Det är vackra, ganska märkliga men tunga dikter. Döden är närvarande hela tiden. När jag läser om Nelly Sachs, så blir det också lättare att läsa dikterna. Och breven är underbara! En kort dramatisk text ryms också.
En rolig grej jag får veta i Bokstäverna jag färdas i är att Nelly Sachs brevväxlade med Selma Lagerlöf. Tyvärr dog Selma Lagerlöf i mars 1940, och Nelly kom i maj, så de hann aldrig träffas.

* Kan man fortfarande skriva Beckomberga och alla förstår?
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Nelly Sachs, nobelpristagare, Selma Lagerlöf, Gunnar Ekelöf, Karin Boye, Erik Lindegren, Katarina Frostenson, översättning, Beckomberga, poesi, mentalsjukhus, flykt, stearinljus

Read Full Post »