Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Best of 2012’ Category

Oskuld-och-arsenik-Dorothy-SayersNär Wimsey blev gammal och till och med änu pratsammare än förr, brukade han säga att minnet av den julen på Duke’s Denver hade hemsökt honom som en mardröm varenda natt de följande tjugo åren. Men det är möjligt att han bättrade på historien i minnet. Däremot råder det inget tvivel om att den var en svår prövning för hans annars goda humör. Det började illa redan vid tebordet, när mrs Freak Dimsworthy med sin höga falsettstämma kvittrade:
”Är det sant, kära lord Peter, att ni försvarar den där förfärliga kvinnan som förgiftar folk?” Frågan hade samma effekt som när man drar korken ur en champagneflaska. Hela sällskapets återhållna nyfikenhet på fallet Vane exploderade i en kaskad av kommentarer.

En stund därefter lyckas änkehertiginnan på sitt vimsiga men kloka sätt ge sin älsklingsson en förevändning att gå därifrån, och han bänkar sig över en whisky i biljardrummet med högvälborne Freddy Arbuthnot som glatt konstaterar:
”Visst är julen bedrövlig? Alla de människor man avskyr mest samlade i vänskapens och den goda viljans tecken och allt det där.”

Det blev x:te gången jag läste om Oskuld och arsenik, men kanske första gången i juletid?
Hoppas ni alla har det bättre än lord Peter! Det har jag. 🙂
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »

9100127302Den här lilla fina boken blev en stor överraskning för mig, det är den första bok jag läst som är skriven i vi-form. Det är alltså inte en kvinnas röst, eller flera dokumentära öden, utan ett mycket stort antal kvinnoröster som samlar sig till en sorts kollektiv poetisk kör av individuella stämmor. Den påminner lite om ett körverk för 39 stämmor jag hörde på Ceciliadagen i Linköpings domkyrka. Mäktigt och originellt. Men här är det väldigt många fler än 39, och ändå lyckas Julie Otsuka med alla små detaljer göra detta ”vi” synligt.
Dramatisk är den också. Start- och slutpunkt är på förhand givna: Vi kom över havet börjar på en båt full med japanska kvinnor som är på väg över Stilla havet till Amerika för att gifta sig med män de bara sett på bild. (Gamla bilder ska det visa sig, när männen var yngre och hade mer hår. Och husen, trädgårdarna och bilarna de poserar framför är sällan deras egna.) Nästan alla dessa kvinnor förlorar sedan oskulden samma natt, och sedan börjar slitet. Hårt arbete är vad som väntar de flesta. Levnadsödena både liknar och liknar inte varandra under de cecennier som följer fram till Pearl Harbor, då samtliga deporteras upp i bergen.
En riktig pärla till bok, läs den!
——————————–

Read Full Post »

Mara och DannEtt kärt återseende! Så vidunderligt bra den är, denna bok. En mörk framtidssaga om ett syskonpar som vandrar och vandrar genom ett eroderat landskap fyllt av faror och förföljelse. Farorna består i torka och hunger, fruktansvärda skorpioner, ödlor, och skalbaggar stora som femåriga barn, och, naturligtvis, andra människors illvilja eller helt enkelt lika starka kamp för överlevnad.
Mara och Dann utspelar sig i Ifrik, en världsdel som en gång varit välmående, men som nu hundratals, tusentals? år senare drabbats av svår torka. De två kungliga mahondi-barnen, en nioårig storasyster och en fyra,femårig lillebror, måste fly från sitt trygga hem när de vuxna slåss, och förmanas av en krigare att glömma bort sina namn. Från och med nu är de Mara och Dann.

Första anhalten blir Klippbyn, där den gamla kvinnan Daima tar hand om dem. Först långt senare förstår Mara att Daima var ett minne, en sådan som fått i uppgift att memorera så mycket som möjligt om gamla tiders kunskap och historia. Daima är också mahondi, och illa sedd i byn, som annars består av klippfolk. Däribland den onde Kulik, som snart får ett gott öga till Mara. Här i Klippbyn växer de två barnen upp, men i takt med att torkan brer ut sig blir det allt mer ont om mat och vatten. Dann följer med ett par genomresande och blir borta länge, men kommer sen tillbaka efter sin syster. Och nu börjar vandringen på allvar. Norrut, norrut, norrut. Drömmarna om ett ställe där det är grönt och friskt, där man inte behöver gå törstig, de är svåra att tro på och föreställa sig men driver ändå Mara och Dann att sätta den ena foten framför den andra och gå, gå, gå.
De råkar på hadroner och hennesfolk och alber. De finner floder och kärlek, blir slavar, besöker städer, bor i bordell, fryser och svälter och tvingas många gånger slåss för sin överlevnad. En period är Dann general i en armé medan Mara är fånge och soldat i den andra, fiendearmén. De kommer ifrån varandra, men letar upp varandra igen. Jag önskar att jag kunde skriva att de alltid har varandra, men det är inte sant eftersom Dann är mentalt bräcklig, alltför formad av sina fasansfulla upplevelser, och därför kan förändras till den Mara kallar ”den andra Dann”. Och honom kan man inte lita på, han är kapabel till fruktansvärda svek.

Det här var allstå min andra läsning av Mara och Dann. Jag minns hur glad jag blev när jag först hittade den i ett ställ på Johannelunds lilla bibliotek i Linköping i början av 2000-talet, och hur mycket jag tyckte om den då. Men av själva handlingen mindes jag mest hur mycket Mara hatar den oförstörbara bruna tunikan hon tvingas bära i många år. I något konstigt glatt material, som aldrig skrynklar sig, torkar extremt fort, och bara kräver att man skakar det för att all smuts ska försvinna. Någon tidigare civilisation har tillverkat det, ingen förstår hur. (Under sina vandringar passerar Mara och Dann ruiner och andra spår av gamla civilisationer, däribland vår egen somexisterar just nu, förstår man. Och så minns jag guldmynten, som Daima gömt i ett ljus, och som Mara och Dann tar med sig. Guldmynten som räddar deras liv flera gånger om, men också är nära att bli Danns död. Han gömmer dem innanför sin egen hud, och när de skär upp magen för att ta fram dem… brr.

Det här är en av Doris Lessings bästa böcker. Den behandlar delvis samma teman som Margaret Atwoods Syndaflodens år, men jag tycker mer om Lessings.

När jag bildgooglade efter omslaget hittade jag den här fina recensionen.
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Read Full Post »


Men inte är det nån bok för barn. Eller?
Jag tror man måste ha fyllt 40 för att våga läsa den.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »


Ann Patchetts State of wonder är så bra att jag nästan börjar gråta när jag tänker på den. Och tänker på att det inte finns nånting jag kan skriva som kan göra den rättvisa. Jag skulle kunna skriva att den handlar om Förlust, alla Patchetts böcker handlar om förluster av olika slag, och Kärlek och Döden. Besatthet. Främlingskap. Eller så kunde jag fortsätta jämföra den med Giftträdets bibel, den väcker samma känslor hos mig som Kingsolvers bok. Eller, naturligtvis, med Joseph Conrads Mörkrets hjärta. Eller så kan jag bara ge en liten introduktion till handlingen, det är ju det man faller tillbaka på när man inte hittar alla de rätta superlativen som man egentligen vill ställa sig och ropa ut.

Så. Marina Singh är forskare för det medicinska företaget/institutet Vogel i Minnesota, och har en kärleksrelation med sin chef, Mr Fox. En dag anländer ett brev, där det närmast i förbigåene berättas på ett mycket kallsinnigt sätt att hennes kollega och nära vän Anders Eckman dött i Amazonas djungel och redan blivit begravd. Avsändare till brevet är den mytomspunna Dr Annick Swenson som levt därute i åratal på Vogels pengar i syfte att forska fram en fertilitetsdrog. Hon vägrar telefon, besvarar aldrig brev, har skaffat sig en dominerande ställning hos Lakashi-folket, är arrogant och självisk och besatt av sin forskning, och beter sig allmänt som Kurtz mer begåvade syster.
Anders Eckmans fru Karen och deras tre pojkar — dessa små pojkar! — faller ihop av sorg. Mr Fox skickar under stor vånda istället Marina till Brasilien. Det blir en helvetisk resa.

Det börjar redan innan, när Marina äter malariatabletter i förebyggande syfte. Hon får fruktansvärda mardömmar, och minns sin barndoms resor till pappa i Indien. Mardrömmarna handlar alla om hur hon som liten flicka tappar pappas hand mitt i en stor folksamling och sen aldrig hittar igen honom. Marina kommer bort, hon är förlorad. Först nu, som 42-åring, förstår hon att mardömmarna är utlösta av malariatabletterna.

Det finns så rika detaljer och specifika händelser i den här boken som jag vill komma ihåg, så ni får förlåta mig när jag blir kryptisk här för mig själv. (Om jag kunde smälta ner den här boken till en vätska och sen göra en transfusion rakt in i mitt blodomlopp så skulle jag göra det istället.)
Operan — Orfeus. Easter! Turisterna. Katastrofen i Baltimore. Den svåra förlossningen, alla åskådare i träden. Springer bland träden. Båten, floden. Milton. Bovenders. Den jättelika ormen.

Här en väldigt bra recension med en jättefin bild som jag inte vill sno men ändå tycker att alla ska få chansen att se.

När jag bildgooglade fick jag upp ett par ställen där folk påstår att State of Wonder inte är riktigt lika bra som Bel Canto. Det kan inte vara möjligt!! Jag vägrar tro det.
————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Read Full Post »


Tillsammans med Sidenfabriken är dessa tre sommarens bästa romaner. De får alla en best of 2012-etikett.

Jayne Anne Phillips Lark och Termite var ett fynd, som jag misstänkte när jag fann den. Stark, poetisk, vacker om storasyster Lark och lillebror Termite, som är utvecklingsstörd och rörelsehindrad. Han sitter i sin hemmabyggda rullstol och leker med ett blått band som han älskar över allt annat. Syskonen bor hos sin moster Nonie, som har sin egen speciella levnadshistoria. Föräldrarna är döda, pappan som soldat i Koreakriget. Den delen av historien tycker jag är så intressant, den är för mig fortfarande så pass okänd. Hela romanen utspelar sig under fyra dagar i slutet av juli, 1950 och 1059, och perspektiven växlar mellan Leavitt (pappan), Lark, Nonie och Termite. En magisk bok.

Kyssa sammet är Sarah Waters debut, som jag alltså läste först nu. Om ostronflickan Nancy som förälskar sig i music hall-artisten Kitty och reser till London för att bo och arbeta med henne. Nancy får både hårda & bittra och fina & kärleksfulla erfarenheter från artistsvängen på småteatrarna och den lesbiska subkulturen i huvudstaden under den viktorianska eran, dumpas och raggas upp, prostituerar sig och svälter och räddas och förälskar sig igen. Hon kallar sig själv och de kvinnor hon så småningom upptäcker är likadant funtade som henne för pojke/pojkar. En härlig bok med fantastiska miljöer.

Vibeke Olssons Krigarens sköld är en fortsättning på den storslagna kvartetten böcker om den enarmade Sabina. Här är det hennes son Callixtus som minns sitt liv, i ett långt, långt brev till sin son, Onesimus. Jag tycker att den här avslutningen är ännu bättre än böckerna om Sabina. Kanske för att det händer mer i en mans liv i Rom på den tiden? Eller kanske för att jag läste den i pocket och det blev så lätt, jämfört med den extremt tunga inbunda samlingen. Eller så är den helt enkelt bättre. Snudd på ett mästerverk, tycker jag.

————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »


Tash Aw. Sidenfabriken. Jag läste den i mitten, kanske början av 00-talet. Plockad från det traditionella recensionsex-bordet i juletid på jobbet, och anledningen var denna blurb av min long time-favourite darling Doris.

Jag hade ingen aning om vad jag hade att förvänta mig, men blev totalt gripen av denna historia från Malaysia. Så vacker, så välskriven, så spännande och hemlighetsfull. Intressanta människor i en orolig tid, när britter, japaner, kineser, och kommunister kämpar om makt och inflytande i landet. Jag visste redan på en gång att jag ville läsa om den — ni vet hur det är — och den har stått i den mest lockande placerade bokhyllan ända sedan vår senaste flytt. Nu har min sambo hunnit läsa den också, och att någonting kunde skärpa hans uppmärksamhet genom en hel bok just denna sommar är mycket högt betyg.
Så kom, Sidenfabriken! Kom Jasper och ganstern Johnny Lim och du vackra Snow (bara namnet! ;-)) och dra in mig i förtrollningen igen.
————————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Octavia E Butler gillade inte alls att skriva kort. ”The ideas that most interest me tend to be big”, konstaterade hon, och därför var det knappt nån idé att skriva noveller. Men några blev det i alla fall, plus ett par essäer, och de finns samlade i Bloodchild.
Underbar läsning, naturligtvis. Flera av dem är också sådana att jag gärna hade läst dem i längre versioner. Som The Evening and the Morning and the Night, om den ärftliga sjukdomen DGD som gör folk galna och mordiska. Ett ungt par, båda är dubbelbärare av genen, kommer till ett sjukhus där det kanske kanske finns en liten gnutta tröst att få. Och Speech Sounds, om en dystopisk framtid där människorna förlorat talförmågan, ordförståelse, språket. En kvinna som i hemlighet kan tala råkar på ett par små barn vars mamma dödas framför deras ögon. Och barnen kan tala ord!
Jag gillar också The Book of Martha, där hon får ett uppdrag av Gud.
Alla berättelse har ett efterord, där Butler skriver lite om hur hon tänkte, om den är skriven i nån särskild kontext och varför historien blev som den blev. Där finns också spännande information om Butler själv, hur hon hankade sig fram på olika ganska monotona jobb medan hon hela tiden skrev och skrev. Och refuserades. Första gången hon fick en novell publicerad blev hon överlycklig och trodde att det var det stora brejket, men sen dröjde det fem år till till nästa. Hon berättar hur hennes släkting (moster?) förklarade att negrer inte skriver böcker, och hur hennes lärare suckade över hennes tröttsamma ämnesval (fantasy, science fiction). Ändå var Octavia E Butler hela tiden, från barnsben och livet igenom helt övertygad om att det var det här hon ville göra. Endast detta.
Än en gång blir jag så ledsen att hon inte levde längre och hann skriva mer. Jag skulle vilja skriva tackbrev.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

Åh så bra hon är, Ann Patchett! Hon skapar sina egna världar och befolkar dem med människor som jag tycker så väldigt mycket om. Människor med mörka och ljusa sidor, människor med rädslor och hemligheter och talanger. Och igen: kärlek. Jag vet inte om det är nån fas jag är i eller om det hör till åldern, men jag formligen älskar böcker där människorna älskar varandra.
THe Magician’s assistant handlar om Sabine, nybliven änka efter Parsifal, trollkarlen och mattförsäljaren. De hade varit gifta bara ett kort tag, men hon har älskat honom i 20 år. Parsifal älskade däremot män, och hans stora kärlek var Phan, en vänlig vietnamesisk skräddare och dataspelsutvecklare. Men Phan dog en plågsam död i aids, och när boken börjar har just Parsifal dött också.
Sabine sitter i det stora vackra huset i Los Angeles som hon ärvt, med bara kaninen Rabbit till sällskap. Och snälla föräldrar som försöker dra ut henne. Så kommer Parsifals advokat med det chockartade beskedet att Parsifal inte var färäldralös som hanh påstått under alla år, han har en mor och två systrar i Nebraska. Något fruktansvärt måste ha hänt som fått honom att skära av banden helt, tänker Sabine. Och så är det.
Jag tycker om Sabine. Jag tycker om Phan. (Som visar sig i drömmar, de påminner i sin detaljrikedom och stämning om den deprimerade Harper Pitts visioner i Angels in America) Jag tycer om Parsifals mamma Dot Fetters och systern Bernie och hennes fästman Haas och den andra systern, den viktigaste systern, Kitty och hennes gängliga söner How (mest) och Guy och tyvärr inte om deras pappa, Howard, men jag kan ändå förstå lite grann varför han är ett sånt svin. Det är förresten fullt möjligt att ogilla Sabine också, jag menar att välja att leva med en homosexuell man som du aldrig kan få det du vill ha av? Men ändå är hon för det mesta lycklig, Sabine, ända tills Parsifal dör.
En annan sak jag gillar är först beskrivningen av Los Angeles, och sen beskrivningen av livet i Nebraska. Familjen Fetters liv. Dot är så väldigt trovärdig när hon drömmer om att få bo ensam. Hon och Sabine får till vana att ta en whisky på kvällen när alla andra somnat.
Dessutom tycker jag om trolleritricken och skildringarna av deras shower, uppträdandet hos Johnny Carson som Dot och de andra kollar på på video varje kväll. Mär Sabine plockar ägg ur öronen på folk. Och slutet! Fullständigt vidöppet slut. Jag kan fantisera ihop precis vad jag vill.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Jag har levt med den här boken en vecka nu, och jag tror aldrig jag läst en så gripande memoar någonsin. Gråt, skratt, förtvivlan. Vrede, äckel, men också kärlek. Litteratur av allra högsta klass.
Jag vet inte hur jag ska kunna skriva om den.

Om jag skriver om hur Linda, tre år, får skulden för sin mors sinnesjukdom eftersom lilla Linda är så krävande och kärlekstörstande, hur hon skickas bort till sin moster där morbrodern regelbundet klår upp henne för att hon suger på tummen, hur hon får stryk hemma av sin egen mamma, hur hon växer upp i ständig rädsla för att modern, den så småningom berömda poeten Anne Sexton, ska lyckas med något av sina otaliga självmordsförsök, hur hon bevittnar våld och ständiga gräl och hur Anne Sexton öppet onanerar framför Linda, ja, gör värre saker ändå, då gör jag den här boken till en skräckskildring i genren Misärfamiljer.

Om jag å andra sidan skriver om hur Anne ger sin dotter Språket, lär henne att se detaljerna, uppmuntrar hennes diktskrivande från elva års ålder och framåt … vilken bild får man då?

Jag tror att Linda Gray Sexton är den enda människa som skulle ha mäktat skriva en sådan här bok, en så utlämnande men samtidigt kärleksfull självbiografi. Undertiteln lyder: My journey back to my mother, Anne Sexton, och den säger egentligen allt.
Det är imponerande hur Linda kan betrakta sin mors framgångar och vara genuint glad över dem, hur hon förmår se sin mors goda sidor mitt i all ångest och rädsla och sorg. Hon tvingar mig att också se dem, när jag egentligen bara vill tycka att Anne Sexton är en fullkomligt vidrig människa, självisk och destruktiv och äcklig. Linda skonar inte sig själv heller; när hon så småningom får barn så är det just när den äldste är tre år som hon börjar slå honom. ”Bara med handen, jag vet hur hårt jag slår, jag är ändå inte som mamma”, intalar hon sig. Hon lyckas sluta med detta sen, hon lyckas bryta flera mönster och framför allt är hon ju inte sjuk på samma sätt, men arvet, minnen och saknaden efter sin mor får hon leva med hela sitt liv.

Jag har tidigare skrivit om Linda Gray Sextons roman Points of light här, och nu var det intressant att läsa om hur hon skrev den. Jag har också nämnt lite om de band som AS:s psykiatriker spelade in från deras terapisessioner, och som kom med som underlag både i denna bok och i den biografi som skrevs över Sexton.
Däremot har jag inte läst något av Anne Sexton förrän nu. Linda Gray publicerar flera dikter, och hon gör det i sammanhang och ger dem en bakgrund som gör att jag tycker att många är fantastiska. Jag fattar kultstatusen. (Liten detalj: när Sexton fick höra att Sylvia Plath tagit livet av sig blev hon arg. ”Hon stal min död!”) Själv var hon 45 när hon gasade ihjäl sig i bilen, en röd Cougar, i garaget. Denna bil körde sen Linda Gray länge omkring i, liksom att hon använde sin mors kläder, och dessutom ägnade hon många långa år till att sortera alla Annes papper och publicera hennes brev. Anne utsåg Linda till sin literary executor, och plikttrogen satt hon där på biblioteket i Boston och läste om sin mors alla otrohetsaffärer och lyssnade till terapiband där hon talade om att hon hatade Linda. Då var Linda 21 år. Den lilla frigörelse från sin mor hon hunnit med blev effektivt avbruten.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Alla Siri Hustvedt-fans därute minns säkert hur hon berättade om sina skakningar. Att hon när hon skulle hålla tal över sin sedan två år tillbaka avlidne far, plötsligt började skaka våldsamt i hela kroppen. Men från halsen och uppåt var det lugnt, och hon genomförde talet. (Jag minns inte om Hustvedt berättade detta på författarträffen i maj 2009, eller om jag sett någon tv-intervju, kanske någon annan vet besked?)
Denna upplevelse följs av en till likadan, och sen några i mindre skala. Siri Hustvedt förstår inte vad som händer, men hon vill veta. Därför ger hon sig ut på jakt efter kunskap om hjärnan, om muskelsjukdomar, neurologi, psykiatri, hysteri, epilepsi… Hon läser Freud. Hon läser mängder av medicinska och filosofiska artiklar, böcker, essäer. Hon träffar naturligtvis läkare och hon resonerar med vänner, inklusive vänner som är psykoanalytiker.
Dessutom arbetar hon med en grupp psykiskt sjuka, som hon håller i en skrivargrupp för. Där har hon en intressant övning: De får börja med att skriva orden ”Jag minns…” och sen se vad som kommer. Ofta kommer helt oväntade saker, saker som de kanske inte ens medvetet visste att de mindes. Samma med Siris egna ”Jag minns…” Prova! Men man ska nog skriva för hand.
Det här med händer… eller ben för den delen. Hon tar upp fenomen där en människa får till exempel förlamning i en arm, utan påtaglig orsak. Eller när vänsterhanden agerar helt utan medveten kontroll, den kan rent av motarbeta högerhanden.
Det där med hysteri är intressant. Det som kallades hysteri (när det främst handlade om kvinnor, sen kallades det granatchock när det handlade om manliga soldater i första världskriget) kallas numera konversionssyndrom eller dissociativ störning. Det har genom tiderna varit extremt svårt att förstå vad det egentligen är. Och det har vandrat från att betraktas som en fysisk sjukdom (som kunde botas med att operera bort livmodern) till att numera sorteras in under det psykologiska/psykiatriska fältet. Många patienter som lider av olika sjukdomssymptom börjar med att söka hjälp hos neurologer för att sedan remitteras till psykiatriker. Men var går gränsen mellan neurologi och psyket? Den är inte så självklar.
Just exakt samma dag (the universe!) som jag berättar att jag läser denna bok, så har min dotter varit på en föreläsning om konversionssyndrom. Hon förklarar att det i Sverige oftast börjar inom primärvården, och sen kan det bli neurologen och sen psyk. Hon förklarar också att det tidigare har funnits ett förakt från neurologhåll för fenomenet, men att det främst bland yngre läkare är på väg bort. Hustvedt beskriver också detta.
Hustvedt tar upp en hel del om hjärnforskning. Lokaliserandet av olika områden i hjärnan, som språkcentrum. Eller tinninglobsepilepsi, som Dostojevski, van Gogh, med flera led av. Kanske.
Det här med minne igen: Hustvedt skriver om vikten av att kunna förankra minnet till en plats. Hon minns exempelvis själv en händelse när hon var i fyraårsåldern, som hon har förlagt till ett rum i ett hus. Men det huset var ännu inte byggt när hon var fyra år. Behovet att att koppla minnen till platser är starkt. (Jämför Knausgård.) Hon resonerar också kring det här med att minnen måste omfatta någon sorts känsla för att bli ett minne. Om vi inte är berörda så försvinner det.
Ja det var väldigt mycket som var intressant och spännande i den här boken. Jag tror att jag kommer att läsa om den ganska snart, i alla fall bläddra. Allting förstod jag förstås inte, jag är inte tillräckligt bevandrad i forskning, medicin eller filosofi. Det hade suttit fint med en liten ordlista, men det finns inte.

Malin Ullgren i DN saknade bitterhet och känslor i boken, men jag tycker att det är så ENORMT skönt att Siri Hustvedt håller den svala, analytiska, undersökande tonen. Nyfikenheten. Jag tycker att det är helt suveränt.

Jag köpte min på rean, men den finns i pocket också.
——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »

Henrietta Lacks är en av de mest betydelsefulla människorna som levt på jorden — någonsin. Utan henne hade miljontals människor dött i polio och andra sjukdomar. Ändå visste jag ingenting om henne förrän det förra året började pratas om Rebecca Skloots biografi. Nu finns den på svenska: ”Den odödliga Henrietta Lacks”, och det är hisnande läsning. Det är på samma gång en enskild människas biografi, en biografi över hennes odödliga celler, och en spännande resa när Rebecca Skloot ger sig ut på jakt efter Henrietta Lacks familj och släktingar, för att ta reda på vem hon egentligen var. Det är amerikansk historia, medicinsk historia, och ett försök till värdig upprättelse för de efterlevande.

Så vem var hon då, denna Henrietta? Till det yttre en söt svart kvinna, omvittnat generös, som tyckte om att dansa och var väldigt noga med att måla naglarna på både fingrar och tår. Hon växte upp i Virginia, gifte sig med sin kusin, och fick en rad barn varav den äldsta dottern Elsie var efterbliven och hamnade på mentalsjukhus. Så började cancern växa inuti Henrietta. Familjen bodde då i Baltimore. Hon söker sig till John Hopkins-sjukhuset i januari 1951 och kommer in på den färgade avdelningen, där en läkare utan hennes vetskap tar ett cellprov. Prognosen för Henrietta Lacks ser till en början ganska hyfsad ut, men cancern växer alltmer aggressivt och på hösten samma år dör hon.

George och Margaret Gey hade länge försökt odla maligna celler utanför människokroppen, men misslyckats gång på gång. Men Henrietta Lacks cancerceller, döpta till HeLa, levde vidare. De delade sig och växte och växte i all oändlighet. Hundratals, tusentals, miljontals. ”Kan jag få några?” undrar några av Geys forskarvänner. ”Ja”, svarar Gey och provrören skickas till Texas, Indien, Amsterdam… En hel industri kring HeLa-celler byggs upp, och flera forskningsfält växer. Poliovaccinet skapas. Forskare får Nobelpris. Och cellerna bara förökar sig och förökar sig. De har varit på månen också.

De vetenskapshistoriska delarna i denna bok är extremt intressanta och många gånger upprörande. De medicinska experimenten är ofta människoföraktande och cyniska. De utförs på människor som inte kan säga ifrån och i regel inte ens vet om vad som händer. (Hur många skulle förresten svara ”ja” på frågan: ”Får jag injicera cancerceller i dig?”) Men Rebecca Skloot skriver inte indignerat. Hon bara redogör för fakta. Om hon står på någons sida så är det Deborahs, Henriettas dotter som bara var ett år gammal när hennes mamma dog. Hennes liv blev hårt och sjukdomstyngt, och när hon 1973 får veta att mammans celler lever vidare blev det en stor chock som hon aldrig hämtade sig ifrån.

Rebecca Skloot har researchat i många år, hon har läst kopiösa mängder material, hon har blivit utsatt för ilska och hot och ibland våld. Hon har grävt sig bakåt och framåt i historien. Resultatet är en gripande, detaljrik, informativ och mycket rörande bok.
(Först publicerad i Corren.)

Read Full Post »

”I walk along the edge of the lake because, I Tell myself, it’s a beatiful night. Today’s snow shower has left only a faint white gloss on the ground and a clear moonlit sky. It is cold, near freezing, I think. The moonlight lies on the water like a premonition of ice. It will be many weeks before the lake freezes, but tonight I sense something stirring in the lake. Mark Toller once explained to me how a lake freezes. He said that when the surface water grows colder it also becomes denser, so it sinks to the bottom. When the warmer water rises to the top, it’s chilled by the colder air temperature and sinks. The water circulates like this for weeks — a process called overturn — until the moment when the lake is all one temperature and then the surface begins to freeze. Matt said that if uou could be at the lake on that night, the night of first ice, you could see ice crystals forming. I imagine the lake now like a giant mixing machine, stirring old things to the surface.”

Det är sjön som är huvudperson i Carol Goodmans bok. Hela tiden återvänder berättaren Jane Hudson till sjön. Hon simmar i den, hon åker skridskor på den, hon har offrat i den och hon har räddat sin bästa vän från att drunkna i den. Den lockar och drar, och den skrämmer. Det finns en legend om tre döda systrar som bildat tre klippor som sticker upp ur sjön, att de drar skolans flickor till sig. Självmörderskor, olyckliga. Jane har själv fasansfulla minnen från sjön. Och hemligheter.

Det här är en sån där underbar, stämningsfull och skrämmande bok, precis i stil med de andras som tipsades om här. Jane Hudson är en socialt knepig flicka, som på något vis lyckas bli vän med de två märkliga syskonen Toller, Lucy och Matt. De är några pinnhål över henne i samhällsklass, de är extremt bundna till varandra, intelligenta, fantasifulla, gränslösa. Vansinnigt spännande för Jane, som gör allt för att få vara med. De pluggar latin tillsammans, och på flickskolan Heart Lake får Lucy och Jane en mycket karismatisk lärare, Helen Chambers. Sen börjar det spåra ur…
Vad som egentligen hände under de där skolåren får en fortsättning när Jane Hudson återvänder till Heart Lake som lärare i, just det, latin. Flickorna i hennes klass är lika problemfyllda som hon själv var, men ser lite annorlunda ut: de färgar håret rosa och grönt, är piercade och har ärriga armar. Skolpsykologen fruktar att en självmordsepidemi ska bryta ut. Så börjar sidor ur Janes sedan länge försvunna, tonårigt lätt överspända, dagbok från skoltiden dyka upp.

Min läsning av The lake of dead languages blir förstärkt av att vi har en liten sjö här alldeles nära, som också är i färd med att frysa. Jag kan förstå Janes besatthet. Jag tänker också på Umeälven, och på isvägen i Luleå.
—————————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »