Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Best of 2012’ Category

Oskuld-och-arsenik-Dorothy-SayersNär Wimsey blev gammal och till och med änu pratsammare än förr, brukade han säga att minnet av den julen på Duke’s Denver hade hemsökt honom som en mardröm varenda natt de följande tjugo åren. Men det är möjligt att han bättrade på historien i minnet. Däremot råder det inget tvivel om att den var en svår prövning för hans annars goda humör. Det började illa redan vid tebordet, när mrs Freak Dimsworthy med sin höga falsettstämma kvittrade:
”Är det sant, kära lord Peter, att ni försvarar den där förfärliga kvinnan som förgiftar folk?” Frågan hade samma effekt som när man drar korken ur en champagneflaska. Hela sällskapets återhållna nyfikenhet på fallet Vane exploderade i en kaskad av kommentarer.

En stund därefter lyckas änkehertiginnan på sitt vimsiga men kloka sätt ge sin älsklingsson en förevändning att gå därifrån, och han bänkar sig över en whisky i biljardrummet med högvälborne Freddy Arbuthnot som glatt konstaterar:
”Visst är julen bedrövlig? Alla de människor man avskyr mest samlade i vänskapens och den goda viljans tecken och allt det där.”

Det blev x:te gången jag läste om Oskuld och arsenik, men kanske första gången i juletid?
Hoppas ni alla har det bättre än lord Peter! Det har jag. 🙂
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Annonser

Read Full Post »

9100127302Den här lilla fina boken blev en stor överraskning för mig, det är den första bok jag läst som är skriven i vi-form. Det är alltså inte en kvinnas röst, eller flera dokumentära öden, utan ett mycket stort antal kvinnoröster som samlar sig till en sorts kollektiv poetisk kör av individuella stämmor. Den påminner lite om ett körverk för 39 stämmor jag hörde på Ceciliadagen i Linköpings domkyrka. Mäktigt och originellt. Men här är det väldigt många fler än 39, och ändå lyckas Julie Otsuka med alla små detaljer göra detta ”vi” synligt.
Dramatisk är den också. Start- och slutpunkt är på förhand givna: Vi kom över havet börjar på en båt full med japanska kvinnor som är på väg över Stilla havet till Amerika för att gifta sig med män de bara sett på bild. (Gamla bilder ska det visa sig, när männen var yngre och hade mer hår. Och husen, trädgårdarna och bilarna de poserar framför är sällan deras egna.) Nästan alla dessa kvinnor förlorar sedan oskulden samma natt, och sedan börjar slitet. Hårt arbete är vad som väntar de flesta. Levnadsödena både liknar och liknar inte varandra under de cecennier som följer fram till Pearl Harbor, då samtliga deporteras upp i bergen.
En riktig pärla till bok, läs den!
——————————–

Read Full Post »

Mara och DannEtt kärt återseende! Så vidunderligt bra den är, denna bok. En mörk framtidssaga om ett syskonpar som vandrar och vandrar genom ett eroderat landskap fyllt av faror och förföljelse. Farorna består i torka och hunger, fruktansvärda skorpioner, ödlor, och skalbaggar stora som femåriga barn, och, naturligtvis, andra människors illvilja eller helt enkelt lika starka kamp för överlevnad.
Mara och Dann utspelar sig i Ifrik, en världsdel som en gång varit välmående, men som nu hundratals, tusentals? år senare drabbats av svår torka. De två kungliga mahondi-barnen, en nioårig storasyster och en fyra,femårig lillebror, måste fly från sitt trygga hem när de vuxna slåss, och förmanas av en krigare att glömma bort sina namn. Från och med nu är de Mara och Dann.

Första anhalten blir Klippbyn, där den gamla kvinnan Daima tar hand om dem. Först långt senare förstår Mara att Daima var ett minne, en sådan som fått i uppgift att memorera så mycket som möjligt om gamla tiders kunskap och historia. Daima är också mahondi, och illa sedd i byn, som annars består av klippfolk. Däribland den onde Kulik, som snart får ett gott öga till Mara. Här i Klippbyn växer de två barnen upp, men i takt med att torkan brer ut sig blir det allt mer ont om mat och vatten. Dann följer med ett par genomresande och blir borta länge, men kommer sen tillbaka efter sin syster. Och nu börjar vandringen på allvar. Norrut, norrut, norrut. Drömmarna om ett ställe där det är grönt och friskt, där man inte behöver gå törstig, de är svåra att tro på och föreställa sig men driver ändå Mara och Dann att sätta den ena foten framför den andra och gå, gå, gå.
De råkar på hadroner och hennesfolk och alber. De finner floder och kärlek, blir slavar, besöker städer, bor i bordell, fryser och svälter och tvingas många gånger slåss för sin överlevnad. En period är Dann general i en armé medan Mara är fånge och soldat i den andra, fiendearmén. De kommer ifrån varandra, men letar upp varandra igen. Jag önskar att jag kunde skriva att de alltid har varandra, men det är inte sant eftersom Dann är mentalt bräcklig, alltför formad av sina fasansfulla upplevelser, och därför kan förändras till den Mara kallar ”den andra Dann”. Och honom kan man inte lita på, han är kapabel till fruktansvärda svek.

Det här var allstå min andra läsning av Mara och Dann. Jag minns hur glad jag blev när jag först hittade den i ett ställ på Johannelunds lilla bibliotek i Linköping i början av 2000-talet, och hur mycket jag tyckte om den då. Men av själva handlingen mindes jag mest hur mycket Mara hatar den oförstörbara bruna tunikan hon tvingas bära i många år. I något konstigt glatt material, som aldrig skrynklar sig, torkar extremt fort, och bara kräver att man skakar det för att all smuts ska försvinna. Någon tidigare civilisation har tillverkat det, ingen förstår hur. (Under sina vandringar passerar Mara och Dann ruiner och andra spår av gamla civilisationer, däribland vår egen somexisterar just nu, förstår man. Och så minns jag guldmynten, som Daima gömt i ett ljus, och som Mara och Dann tar med sig. Guldmynten som räddar deras liv flera gånger om, men också är nära att bli Danns död. Han gömmer dem innanför sin egen hud, och när de skär upp magen för att ta fram dem… brr.

Det här är en av Doris Lessings bästa böcker. Den behandlar delvis samma teman som Margaret Atwoods Syndaflodens år, men jag tycker mer om Lessings.

När jag bildgooglade efter omslaget hittade jag den här fina recensionen.
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Read Full Post »


Men inte är det nån bok för barn. Eller?
Jag tror man måste ha fyllt 40 för att våga läsa den.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »


Ann Patchetts State of wonder är så bra att jag nästan börjar gråta när jag tänker på den. Och tänker på att det inte finns nånting jag kan skriva som kan göra den rättvisa. Jag skulle kunna skriva att den handlar om Förlust, alla Patchetts böcker handlar om förluster av olika slag, och Kärlek och Döden. Besatthet. Främlingskap. Eller så kunde jag fortsätta jämföra den med Giftträdets bibel, den väcker samma känslor hos mig som Kingsolvers bok. Eller, naturligtvis, med Joseph Conrads Mörkrets hjärta. Eller så kan jag bara ge en liten introduktion till handlingen, det är ju det man faller tillbaka på när man inte hittar alla de rätta superlativen som man egentligen vill ställa sig och ropa ut.

Så. Marina Singh är forskare för det medicinska företaget/institutet Vogel i Minnesota, och har en kärleksrelation med sin chef, Mr Fox. En dag anländer ett brev, där det närmast i förbigåene berättas på ett mycket kallsinnigt sätt att hennes kollega och nära vän Anders Eckman dött i Amazonas djungel och redan blivit begravd. Avsändare till brevet är den mytomspunna Dr Annick Swenson som levt därute i åratal på Vogels pengar i syfte att forska fram en fertilitetsdrog. Hon vägrar telefon, besvarar aldrig brev, har skaffat sig en dominerande ställning hos Lakashi-folket, är arrogant och självisk och besatt av sin forskning, och beter sig allmänt som Kurtz mer begåvade syster.
Anders Eckmans fru Karen och deras tre pojkar — dessa små pojkar! — faller ihop av sorg. Mr Fox skickar under stor vånda istället Marina till Brasilien. Det blir en helvetisk resa.

Det börjar redan innan, när Marina äter malariatabletter i förebyggande syfte. Hon får fruktansvärda mardömmar, och minns sin barndoms resor till pappa i Indien. Mardrömmarna handlar alla om hur hon som liten flicka tappar pappas hand mitt i en stor folksamling och sen aldrig hittar igen honom. Marina kommer bort, hon är förlorad. Först nu, som 42-åring, förstår hon att mardömmarna är utlösta av malariatabletterna.

Det finns så rika detaljer och specifika händelser i den här boken som jag vill komma ihåg, så ni får förlåta mig när jag blir kryptisk här för mig själv. (Om jag kunde smälta ner den här boken till en vätska och sen göra en transfusion rakt in i mitt blodomlopp så skulle jag göra det istället.)
Operan — Orfeus. Easter! Turisterna. Katastrofen i Baltimore. Den svåra förlossningen, alla åskådare i träden. Springer bland träden. Båten, floden. Milton. Bovenders. Den jättelika ormen.

Här en väldigt bra recension med en jättefin bild som jag inte vill sno men ändå tycker att alla ska få chansen att se.

När jag bildgooglade fick jag upp ett par ställen där folk påstår att State of Wonder inte är riktigt lika bra som Bel Canto. Det kan inte vara möjligt!! Jag vägrar tro det.
————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Read Full Post »


Tillsammans med Sidenfabriken är dessa tre sommarens bästa romaner. De får alla en best of 2012-etikett.

Jayne Anne Phillips Lark och Termite var ett fynd, som jag misstänkte när jag fann den. Stark, poetisk, vacker om storasyster Lark och lillebror Termite, som är utvecklingsstörd och rörelsehindrad. Han sitter i sin hemmabyggda rullstol och leker med ett blått band som han älskar över allt annat. Syskonen bor hos sin moster Nonie, som har sin egen speciella levnadshistoria. Föräldrarna är döda, pappan som soldat i Koreakriget. Den delen av historien tycker jag är så intressant, den är för mig fortfarande så pass okänd. Hela romanen utspelar sig under fyra dagar i slutet av juli, 1950 och 1059, och perspektiven växlar mellan Leavitt (pappan), Lark, Nonie och Termite. En magisk bok.

Kyssa sammet är Sarah Waters debut, som jag alltså läste först nu. Om ostronflickan Nancy som förälskar sig i music hall-artisten Kitty och reser till London för att bo och arbeta med henne. Nancy får både hårda & bittra och fina & kärleksfulla erfarenheter från artistsvängen på småteatrarna och den lesbiska subkulturen i huvudstaden under den viktorianska eran, dumpas och raggas upp, prostituerar sig och svälter och räddas och förälskar sig igen. Hon kallar sig själv och de kvinnor hon så småningom upptäcker är likadant funtade som henne för pojke/pojkar. En härlig bok med fantastiska miljöer.

Vibeke Olssons Krigarens sköld är en fortsättning på den storslagna kvartetten böcker om den enarmade Sabina. Här är det hennes son Callixtus som minns sitt liv, i ett långt, långt brev till sin son, Onesimus. Jag tycker att den här avslutningen är ännu bättre än böckerna om Sabina. Kanske för att det händer mer i en mans liv i Rom på den tiden? Eller kanske för att jag läste den i pocket och det blev så lätt, jämfört med den extremt tunga inbunda samlingen. Eller så är den helt enkelt bättre. Snudd på ett mästerverk, tycker jag.

————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »


Tash Aw. Sidenfabriken. Jag läste den i mitten, kanske början av 00-talet. Plockad från det traditionella recensionsex-bordet i juletid på jobbet, och anledningen var denna blurb av min long time-favourite darling Doris.

Jag hade ingen aning om vad jag hade att förvänta mig, men blev totalt gripen av denna historia från Malaysia. Så vacker, så välskriven, så spännande och hemlighetsfull. Intressanta människor i en orolig tid, när britter, japaner, kineser, och kommunister kämpar om makt och inflytande i landet. Jag visste redan på en gång att jag ville läsa om den — ni vet hur det är — och den har stått i den mest lockande placerade bokhyllan ända sedan vår senaste flytt. Nu har min sambo hunnit läsa den också, och att någonting kunde skärpa hans uppmärksamhet genom en hel bok just denna sommar är mycket högt betyg.
Så kom, Sidenfabriken! Kom Jasper och ganstern Johnny Lim och du vackra Snow (bara namnet! ;-)) och dra in mig i förtrollningen igen.
————————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Older Posts »