Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘kristet’ Category

markusevangeliet-for-allaDenna underbara bok har varit min följeslagare i flera veckor. Tom Wright, teolog, präst och professor, kommenterar och förklarar Markusevangeliet bit för bit, hur man kan tolka liknelserna, Markus sätt att lägga en liknelse inuti en annan liknelse (en Markussandwich), och de realpolitiska förutsättningarna som rådde just där och då där Jesus vandrade och verkade.

Ett exempel på Markussandwich är Markus 5:21–34, 5:35 — 43, som börjar med synagogförståndaren Jairos vars lilla dotter håller på att dö, fortsätter med kvinnan som länge lidit av blödningar, och sen kommer den lilla flickan tillbaka. Tom Wright skriver: Karaktären hos den yttre händelsen ger krydda åt den inre; smaken av den inre ska i sin tur genomsyra den yttre. (…) Båda berättelserna är historier om rädsla och tro och om Jesu makt att föra folk från den förra till den senare.

Det är som att ha en egen präst hemma att samtala med.

Annonser

Read Full Post »

miltonDet är som Mrs B så riktigt påpekade inte Det förlorade paradiset jag äger, utan Det återvunna paradiset, uppföljaren får man väl säga. Milton beskriver Jesus 40 dagar ute i öknen och hur Djävulen försöker fresta honom. Mycket passande läsning nu i fastan. John Milton har ett klart, rent och behagligt vackert språk, översättningen är ny av Ingvar Björkeson och han har gjort ett bra jobb.

”Jag kommer med ditt tillstånd hit igen,
och storligen förundras jag att se
Guds son så länge, utblottad på allt,
dröja sig kvar i dessa öde trakter
och därtill, som jag vet, ej utan hunger.
I denna vildmark, säger man, har andra
ryktbara mänskor också satt sin fot:
den flyende slavinnan med sin son,
han som blev utstött, Nevajot; en ängel
kom dock till deras hjälp och gav dem tröst.
Här skulle Israels folk ha dött av svält
om Gud ej låtit manna regna ner
från Himlen; och den orädde profeten
från Thebez blev under sin ökenvandring
två gånger manad av en röst att äta.
För dig har ingen under fyrtio dagar
dragit försorg; ja, ensam, övergiven
går du sen mer än fyrtio dagar härute.”

Jesus till honom då: ”Vart vill du komma?
Alla de där hade behov av föda,
men inte jag, som du kan se.” Och Satan:
”Hur hungrar du då? Om det ställdes mat
här framför dig, skulle du inte äta?”
”Det kommer an på vem det är som bjuder”
genmälde Jesus.

Milton gav ut Det återvunna paradiset 1671. Även då i samma volym som läsdramat Simson i Gaza. Men det kan jag läsa en annan gång.

Read Full Post »

Det är förstås helt fel ordning att börja med att se den fjärde och sista filmen med karaktärerna från Next Generation, innan vi sett serien. Men nu blev det så.
Historien handlar på en filosofisk nivå om var gränserna går mellan ett jag — och ett på dna-nivå identiskt jag, när Jean-Luc Picard möter sin klon. Dessutom plockar NG-gänget ihop en tidigare prototyp till Data, som ligger utslängd med armar, ben och huvud på en planet. Androiden lystrar till namnet B-4 (before) och är en tydligt taffligare version, som Data försöker hjälpa med att överföra sina minnen.

Sättet att berätta en historia inuti en likadan historia påminner mycket om vad Jesus gör i Markusevangeliet. Jag läser Markusevangeliet för alla nu i påsktid, med väldigt spännande och intressanta förklaringar av Tom Wright, men den skriver jag mer om sen.

Detta med gränserna mellan Jaget och Den Andre var också anledningen till att jag lånade hem den franske filosofen Emmanuel Levinas, men hans lilla föreläsningsbok Tiden och den Andre var tyvärr inte vad jag hoppats på. Alltför färgad av sin tid, fransk efterkrigstid med existentialismen och marxismen, och mycket om Döden och det Kvinnliga som det Annorlunda, vilket förstås får mig att förstå Simone de Beauvoirs val av titel på Det andra könet bättre. De umgicks uppenbart i samma kretsar. Men Levinas har sina poänger, det har han.
”Ni får förlåta mig att jag än en gång återvänder till Shakespeare som jag tidigare rådbråkat under dessa föreläsningar. Men det verkar ibland på mig som om hela filosofin inte är något annat än en meditation över Shakespeare.”

Jag ser fram emot att börja se Star Trek: Next Generation.

Read Full Post »

avkläddapåettfält
Att tro på Gud och att ha blivit frälst kan jag ändå inte se som annat än två kvalitativt olika tillstånd.

Om detta hade varit den enda meningen så hade det räckt för mig.

Men här finns också: Men bortträngning är en ond cirkel, alltmer bli nödvändigt att hålla på avstånd. Först och främst allt allvar.

Och när han funderar över Första Mosebok.

Då nu människorna började föröka sig på jorden
och döttrar föddes åt dem, såg Guds söner att män-
niskornas döttrar var vackra, och de tog till hustrur
dem som de fann mest behag i. Då sade Herren:
”Min andre ska inte bli kvar i människorna för alltid,
eftersom de dock är kött. Så må nu deras tid vara be-
stämd till 120 år.” (1 Mos 6:1–3)

Vi kommer inte ifrån att det är ett av de mest dramatiska beslut som vi vet att Gud har tagit, så jag tycker ändå att det är en aning underligt att det inte verkar bära emot att tänka på det lite överslätande som en bild. Allt som strider mot det som ansågs för ”vanligt bondförnuft” = det senaste decenniets verklighetsuppfattning, förs automatiskt till kategorin ‘bilder och symboler’, någonting som det inte riktigt går att förstå. På frågan vad det är symbol för, har man nämligen det pavlovskt givna standardiserade svaret, att det finns många olika tolkningar. Och det vet vi ju, att numera betraktas det närmast som ett övergrepp att inte anse alla tolkningar likvärdiga.
I själva verket glider man bara över det som man då har läst.

Stig Larsson läser Bibeln, Hölderlin och den tonårige Dostojevskijs brev till sin bror:
Pendlandet mellan pratighet och — utan att det har uppammats genom det som man skrev innan — en plötslig, nästan onaturlig höjd. Själv kommer jag att tänka på vissa av Paulus brev där det mitt bland alla praktiska råd, lika oförberett som i en vindstöt, kan uppstå en klarsyn som det är svårt att jämföra något med.

Den obligatoriska kommunistbokhandeln i Umeå är också med, r:arnas Röda Stjärnan på Slöjdgatan. Tror att det var där som Tehörnan låg på min tid. Stig Larsson är tio år äldre än vad jag är.

Read Full Post »

kristnaDen danska korrespondenten, Mellanösternkännaren och ateisten Klaus Wivel skriver till sin utrikesminister och undrar vad han tänker göra för att motverka fördrivningen av kristna från det område där kristendomen uppstod? Han får inget svar.
I stället besöker Wivel Västbanken och Gaza, Egypten, Libanon och Irak och träffar kristna som berättar om förföljelse, hot, våld och mord. Och mordbrand, mängder av kyrkor har bränts ner.
(Jag minns en kristen försäljare i Gamla stan i Jerusalem, som berättade att de bara var några få procent nu, att det inte fanns plats för dem eftersom den stora konflikten mellan judar och palestinier slukar all kraft och allt intresse. Men det är mer komplicerat än så.)
Klaus Wivel reser runt och samlar på berättelser. Flickor som kidnappas för att bli bortgifta med dubbelt så gamla män i Egypten. Lokala pogromer. Hedersmord när någon inlett (eller tros ha inlett)  en kärleksrelation med fel person. Kristna som flyr inom sina egna länder, och som fantiserar om att fly ut ur landet. Tjurskallar som vägrar att ge upp.

Wivel har en undersökande, lugn och saklig stil, där språket inte alls är alarmistiskt men där fakta talar för sig själva. Och där de människor han möter, såväl välutbildade människor som präster och politiker som ”vanligt folk” får göra analyser om vad som händer.
En röst från Egypten:
Att västvärlden inte är i uppror över det som pågår, beror på att många i väst betraktar de kristna som en del av den egna kulturen, som en stark majoritetsreligion, som en maktfaktor. Då krockar berättelserna om våld mot och fördrivning av kristna med västvärldens självbild, förklarar han: ”Kristna blir inte förföljda. Vi är de som förföljer.” (Samuel Tadros, koptisk kristen.)

En röst från Irak:
Det står nästan ingenting om oss i (historie)böckerna, och det som står är helt felaktigt. Det nämns inte att vi fanns i landet innan islam kom. De enda kristna som beskrivs är kristna i västvärlden. Många irakier tror att vi som folk kommer utifrån. Från väst. Att vi är gäster här i landet. (Sharara Yosif Zara, politiker, irakiska utbildningsministeriet.)

Det här är en mycket viktig bok. Den kan köpas här eller här.
Annika Borg skriver och tar frågan vidare på Det goda samhället, läs här. Merete Mazzarella skriver en understreckare här. Recensioner: Dagen

ps ”Inbördeskrig” heter tydligtvis ”borgarkrig” på danska. Liten miss av översättaren Melinda Hoelstad, men den förlåter jag så gärna för den här översättningen är rykande aktuell och jag är glad att jag fick läsa den så snabbt.

ps 2 Klaus Wivel träffar en ”kändis” också, vicar Andrew White i Bagdad. Och har en svensk guide ett tag, Amir.

Read Full Post »

kristet
Efterlängtade Dag Hammarskjölds Vägmärken, som är en sån där måstebok tror jag. Och så De sista kristna, som är skriven av danske journalisten Klaus Wivel som besökt Västbanken, Gaza, Libanon, Irak, Egypten och mött människor som fördrivs. Jag läste en intervju om honom och kände: äntligen. Och så fina Marilynne Robinson som jag nyss stiftat bekantskap med, i Gilead som jag tyckte så oerhört mycket om.
Jag ser nu att solljuset som faller in över fotot gör att böckerna ser extra kristna ut, typ Vakttornet eller så. Det var inte riktigt meningen. 🙂

Read Full Post »

änglar
Idag tänker jag läsa ut den här: Änglar kring mitt hus av Anselm Grün. Den har legat på nattduksbordet sedan tidigt i höstas, det är en sån bok som man läser lite i taget av. Vissa änglar talar mer till mig än andra, det är så det ska vara.

Read Full Post »

Older Posts »