Markusevangeliet för alla

Denna underbara bok har varit min följeslagare i flera veckor. Tom Wright, teolog, präst och professor, kommenterar och förklarar Markusevangeliet bit för bit, hur man kan tolka liknelserna, Markus sätt att lägga en liknelse inuti en annan liknelse (en Markussandwich), och de realpolitiska förutsättningarna som rådde just där och då där Jesus vandrade och verkade.

Ett exempel på Markussandwich är Markus 5:21–34, 5:35 — 43, som börjar med synagogförståndaren Jairos vars lilla dotter håller på att dö, fortsätter med kvinnan som länge lidit av blödningar, och sen kommer den lilla flickan tillbaka. Tom Wright skriver: Karaktären hos den yttre händelsen ger krydda åt den inre; smaken av den inre ska i sin tur genomsyra den yttre. (…) Båda berättelserna är historier om rädsla och tro och om Jesu makt att föra folk från den förra till den senare.

Det är som att ha en egen präst hemma att samtala med.

Read Full Post »

John Milton: Det återvunna paradiset

Det är som Mrs B så riktigt påpekade inte Det förlorade paradiset jag äger, utan Det återvunna paradiset, uppföljaren får man väl säga. Milton beskriver Jesus 40 dagar ute i öknen och hur Djävulen försöker fresta honom. Mycket passande läsning nu i fastan. John Milton har ett klart, rent och behagligt vackert språk, översättningen är ny av Ingvar Björkeson och han har gjort ett bra jobb.

”Jag kommer med ditt tillstånd hit igen,
och storligen förundras jag att se
Guds son så länge, utblottad på allt,
dröja sig kvar i dessa öde trakter
och därtill, som jag vet, ej utan hunger.
I denna vildmark, säger man, har andra
ryktbara mänskor också satt sin fot:
den flyende slavinnan med sin son,
han som blev utstött, Nevajot; en ängel
kom dock till deras hjälp och gav dem tröst.
Här skulle Israels folk ha dött av svält
om Gud ej låtit manna regna ner
från Himlen; och den orädde profeten
från Thebez blev under sin ökenvandring
två gånger manad av en röst att äta.
För dig har ingen under fyrtio dagar
dragit försorg; ja, ensam, övergiven
går du sen mer än fyrtio dagar härute.”

Jesus till honom då: ”Vart vill du komma?
Alla de där hade behov av föda,
men inte jag, som du kan se.” Och Satan:
”Hur hungrar du då? Om det ställdes mat
här framför dig, skulle du inte äta?”
”Det kommer an på vem det är som bjuder”
genmälde Jesus.

Milton gav ut Det återvunna paradiset 1671. Även då i samma volym som läsdramat Simson i Gaza. Men det kan jag läsa en annan gång.

Read Full Post »

Star Trek Nemesis, Markusevangeliet, Emmanuel Levinas, Jaget och den Andre.

Det är förstås helt fel ordning att börja med att se den fjärde och sista filmen med karaktärerna från Next Generation, innan vi sett serien. Men nu blev det så.
Historien handlar på en filosofisk nivå om var gränserna går mellan ett jag — och ett på dna-nivå identiskt jag, när Jean-Luc Picard möter sin klon. Dessutom plockar NG-gänget ihop en tidigare prototyp till Data, som ligger utslängd med armar, ben och huvud på en planet. Androiden lystrar till namnet B-4 (before) och är en tydligt taffligare version, som Data försöker hjälpa med att överföra sina minnen.

Sättet att berätta en historia inuti en likadan historia påminner mycket om vad Jesus gör i Markusevangeliet. Jag läser Markusevangeliet för alla nu i påsktid, med väldigt spännande och intressanta förklaringar av Tom Wright, men den skriver jag mer om sen.

Detta med gränserna mellan Jaget och Den Andre var också anledningen till att jag lånade hem den franske filosofen Emmanuel Levinas, men hans lilla föreläsningsbok Tiden och den Andre var tyvärr inte vad jag hoppats på. Alltför färgad av sin tid, fransk efterkrigstid med existentialismen och marxismen, och mycket om Döden och det Kvinnliga som det Annorlunda, vilket förstås får mig att förstå Simone de Beauvoirs val av titel på Det andra könet bättre. De umgicks uppenbart i samma kretsar. Men Levinas har sina poänger, det har han.
”Ni får förlåta mig att jag än en gång återvänder till Shakespeare som jag tidigare rådbråkat under dessa föreläsningar. Men det verkar ibland på mig som om hela filosofin inte är något annat än en meditation över Shakespeare.”

Jag ser fram emot att börja se Star Trek: Next Generation.

Read Full Post »

Stig Larsson: Avklädda på ett fält

Att tro på Gud och att ha blivit frälst kan jag ändå inte se som annat än två kvalitativt olika tillstånd.

Om detta hade varit den enda meningen så hade det räckt för mig.

Men här finns också: Men bortträngning är en ond cirkel, alltmer bli nödvändigt att hålla på avstånd. Först och främst allt allvar.

Och när han funderar över Första Mosebok.

Då nu människorna började föröka sig på jorden
och döttrar föddes åt dem, såg Guds söner att män-
niskornas döttrar var vackra, och de tog till hustrur
dem som de fann mest behag i. Då sade Herren:
”Min andre ska inte bli kvar i människorna för alltid,
eftersom de dock är kött. Så må nu deras tid vara be-
stämd till 120 år.” (1 Mos 6:1–3)

Vi kommer inte ifrån att det är ett av de mest dramatiska beslut som vi vet att Gud har tagit, så jag tycker ändå att det är en aning underligt att det inte verkar bära emot att tänka på det lite överslätande som en bild. Allt som strider mot det som ansågs för ”vanligt bondförnuft” = det senaste decenniets verklighetsuppfattning, förs automatiskt till kategorin ‘bilder och symboler’, någonting som det inte riktigt går att förstå. På frågan vad det är symbol för, har man nämligen det pavlovskt givna standardiserade svaret, att det finns många olika tolkningar. Och det vet vi ju, att numera betraktas det närmast som ett övergrepp att inte anse alla tolkningar likvärdiga.
I själva verket glider man bara över det som man då har läst.

Stig Larsson läser Bibeln, Hölderlin och den tonårige Dostojevskijs brev till sin bror:
Pendlandet mellan pratighet och — utan att det har uppammats genom det som man skrev innan — en plötslig, nästan onaturlig höjd. Själv kommer jag att tänka på vissa av Paulus brev där det mitt bland alla praktiska råd, lika oförberett som i en vindstöt, kan uppstå en klarsyn som det är svårt att jämföra något med.

Den obligatoriska kommunistbokhandeln i Umeå är också med, r:arnas Röda Stjärnan på Slöjdgatan. Tror att det var där som Tehörnan låg på min tid. Stig Larsson är tio år äldre än vad jag är.

Read Full Post »

Klaus Wivel: De sista kristna

Den danska korrespondenten, Mellanösternkännaren och ateisten Klaus Wivel skriver till sin utrikesminister och undrar vad han tänker göra för att motverka fördrivningen av kristna från det område där kristendomen uppstod? Han får inget svar.
I stället besöker Wivel Västbanken och Gaza, Egypten, Libanon och Irak och träffar kristna som berättar om förföljelse, hot, våld och mord. Och mordbrand, mängder av kyrkor har bränts ner.
(Jag minns en kristen försäljare i Gamla stan i Jerusalem, som berättade att de bara var några få procent nu, att det inte fanns plats för dem eftersom den stora konflikten mellan judar och palestinier slukar all kraft och allt intresse. Men det är mer komplicerat än så.)
Klaus Wivel reser runt och samlar på berättelser. Flickor som kidnappas för att bli bortgifta med dubbelt så gamla män i Egypten. Lokala pogromer. Hedersmord när någon inlett (eller tros ha inlett)  en kärleksrelation med fel person. Kristna som flyr inom sina egna länder, och som fantiserar om att fly ut ur landet. Tjurskallar som vägrar att ge upp.

Wivel har en undersökande, lugn och saklig stil, där språket inte alls är alarmistiskt men där fakta talar för sig själva. Och där de människor han möter, såväl välutbildade människor som präster och politiker som ”vanligt folk” får göra analyser om vad som händer.
En röst från Egypten:
Att västvärlden inte är i uppror över det som pågår, beror på att många i väst betraktar de kristna som en del av den egna kulturen, som en stark majoritetsreligion, som en maktfaktor. Då krockar berättelserna om våld mot och fördrivning av kristna med västvärldens självbild, förklarar han: ”Kristna blir inte förföljda. Vi är de som förföljer.” (Samuel Tadros, koptisk kristen.)

En röst från Irak:
Det står nästan ingenting om oss i (historie)böckerna, och det som står är helt felaktigt. Det nämns inte att vi fanns i landet innan islam kom. De enda kristna som beskrivs är kristna i västvärlden. Många irakier tror att vi som folk kommer utifrån. Från väst. Att vi är gäster här i landet. (Sharara Yosif Zara, politiker, irakiska utbildningsministeriet.)

Det här är en mycket viktig bok. Den kan köpas här eller här.
Annika Borg skriver och tar frågan vidare på Det goda samhället, läs här. Merete Mazzarella skriver en understreckare här. Recensioner: Dagen

ps ”Inbördeskrig” heter tydligtvis ”borgarkrig” på danska. Liten miss av översättaren Melinda Hoelstad, men den förlåter jag så gärna för den här översättningen är rykande aktuell och jag är glad att jag fick läsa den så snabbt.

ps 2 Klaus Wivel träffar en ”kändis” också, vicar Andrew White i Bagdad. Och har en svensk guide ett tag, Amir.

Read Full Post »

Kristet i brevlådan

Efterlängtade Dag Hammarskjölds Vägmärken, som är en sån där måstebok tror jag. Och så De sista kristna, som är skriven av danske journalisten Klaus Wivel som besökt Västbanken, Gaza, Libanon, Irak, Egypten och mött människor som fördrivs. Jag läste en intervju om honom och kände: äntligen. Och så fina Marilynne Robinson som jag nyss stiftat bekantskap med, i Gilead som jag tyckte så oerhört mycket om.
Jag ser nu att solljuset som faller in över fotot gör att böckerna ser extra kristna ut, typ Vakttornet eller så. Det var inte riktigt meningen. 🙂

Read Full Post »

Söndagsläsning: Änglar kring mitt hus

Idag tänker jag läsa ut den här: Änglar kring mitt hus av Anselm Grün. Den har legat på nattduksbordet sedan tidigt i höstas, det är en sån bok som man läser lite i taget av. Vissa änglar talar mer till mig än andra, det är så det ska vara.

Read Full Post »

A canticle for Leibowitz

Först läst på science fiction classics-kursen 2008, då jag önskade att jag varit bättre bevandrad i bibeln och därmed förstått de kristna tankegångarna bättre. Det är en post-apokalyptisk skildring i tre delar, där kampen står mellan tro och vetenskap.

I min omläsning stiger personerna fram mycket tydligare. Broder Francis! Han som vid 17 års ålder som munknovis tillbringar fasteperioden ute bland vargarna, och stöter på en lättirriterad vandrare som medvetet eller omedvetet ser till att Francis hittar ett gammalt skyddsrum från tiden före Katastrofen. Där hittar Francis papper från den helige ingenjören Leibowitz, som klostret tillber och vill se heligförklarad. Genast börjar ryktet gå om att den vresige vandraren egentligen var en inkarnation av högst densamme Leibowitz, att mirakler skett och att rosor sprungit upp ur ökensanden i hans fotspår… Stackars Francis får till straff vänta sju år innan han får bli munk och efter en kort glansperiod dör han av en pil i pannan.

I den andra delen börjar vetenskapen göra sig gällande igen, i form av Thon Taddeo, högt begåvad tekniker. En av munkarna konstruerar en lampa efter Leibowitz ritningar och med hjälp av en dynamo och flera hårt trampande munkar får han den att lysa mitt framför ögonen på den tillreste Thon Taddeo som blir skakad.
Lysande är också dialogen mellan den dåvarande abboten och den vresige vandraren, juden Benjamin, som nu påstår sig vara nånstans mellan 2 000 och 5 000 år gammal, och väntar på en frälsare. Jag fäster mig också vid en figur som kallas Poeten. Han är ytterst skeptisk till Taddeo och vid en minnesvärd middag i klostret plockar Poeten ut sitt emaljöga och släpper ner det i ett glas med uppmaningen att hålla ögat på vad som sker efter att Poten skickas bort från bordet.
Detta emaljöga blir sedan i sig självt en relik några hundra år senare… då det i bokens tredje del återigen drar ihop sig till kärnvapenkrig.
Vetenskapen vann och vi måste alla gå under. Igen. Utom kanske några som räddar sig iväg i ett rymdskepp… och så kan det hela börja om igen.

What we learn from history is that we never learn from history, minns jag att min föreläsare konstaterade. Min bloggpost från 2008, en ganska bra genomgång av handling och teman, hittas här. Tilläggas kan att jag denna gång blir äcklad av kvinnan med ett extra huvud, jag känner inte alls den oskuldsfulla trösten som Miller vill förmedla.

Read Full Post »

Wisdom from the Couch – en delrapport

Jag minns inte nu var jag hörde om den här, men det var titeln jag föll för. Den är så bra! Undertiteln är Knowing and growing yourself from the inside out, och det säger precis vad den handlar om.
Jennifer L Kunst är psykoanalytiker och troende kristen. Hon skriver på ett befriande sätt där hon verkar förutsätta att hon har en intelligent läsare, eller en läsare som i alla fall har någon hum om sitt psyke, sin andlighet, och lite kunskaper inom psykologi i allmänhet. Till exempel när hon på klassiskt psykoanalytiskt vis tolkar några drömmar: hon förklarar då inte allt in i minsta detalj utan det är mer av ”ja, du fattar”. Och jag gör ju det. På samma vis relaterar hon till tolvstegsprogrammet, och plockar in andra sätt att ta itu med problem och växa som människa.

Jennifer L Kunst stödjar sig mycket på Melanie Klein, som utvecklade Freuds teorier om det undermedvetna och forskade på barn, ofta små barn. Kunst har därför med vårt inre barn som en förklaring till att vi ofta fortsätter göra samma dumheter och får samma dåliga resultat, förstås, trots att vi vet att vi måste göra annorlunda.

Verklighet, sanning, arbete, växande, kärlek, frid är kodord i denna bok som jag starkt rekommenderar. Kunst har en del av den där sträva ”no bullshit/inget svammel-attityden som Else-Britt Kjellqvist också har, fast med den amerikanska vänligheterna som smörjmedel då.

Ett citat som är så bra:
Life comes at you without mercy.
Det går rakt in till citat-samlingen.

Jennifer L Kunst bloggar här och har kolumnen A headshrinkers guide to the galaxy här och har blivit intervjuad om min älskade serie Gilmore girls här.

Read Full Post »

Learning to walk in the dark

Det här med vintertiden är ingen enkel sak längre. Min kropp påverkas mer än förr, och sömnen kommer i olag. I natt vaknade jag strax efter två och kände mig klarvaken. Vid trehugget klev jag upp, gjorde kaffe, tog på mig två koftor och gick ut i trädgården för att titta på stjärnhimlen. Orions bälte var den första stjärnbilden jag kände igen. Karlavagnen fick jag leta lite efter för den gömde sig bakom taket. Som alltid önskade jag att jag kunde fler.

Denna min nattliga lilla utflykt var inspirerad av Barbara Brown Taylor och hennes bok Learning to walk in the dark. Det är en utforskande bok där BBT berättar om hur hon och hennes man flyttade ut på landet för att kunna se stjärnorna och följa månens växlingar. Hon talar om hur hon var trygg i mörkret som barn, blev skrämd av det som ung och nybliven kristen, sen blivit mer och mer positiv igen. Till exempel är det bra att flytta kycklingar i mörker, då blir de inte så hysteriska.

När hon berättade för folk att hon skulle skriva en bok om mörkret blev de bekymrade. Ingen hade någon positiv bild av mörkret. Däremot vimlar det av metaforer för faror, nedstämdhet, dålig moral… ja, ni kan dem. Och jag erkänner att jag trodde att denna bok skulle handla om att lära sig leva med sitt själsliga mörker, sorger och sånt. Men Barbara Brown Taylor gör helt andra saker. Hon utforskar mörkret genom att gå på restaurang utan lysen med blind personal, hon går på utställning utan att se något, hon klättrar i en grotta, hon betraktar världen som den ser ut nattetid och resonerar hela tiden med sig själv och mig som läsare på ett sånt vis att hennes nyfikenhet smittar av sig. En liten pärla till bok.

Read Full Post »

Margaret Silf: The Inner Compass

Den här boken har varit min följeslagare i flera månader. Först hade jag tänkt ägna mig åt den intensivt i somras, under semestern, men det blev bara lite nosande på all den vishet den innehåller. Den var för krävande, tyckte jag, för var jag befann mig då. Både för övningarnas skull, och för de bibliska berättelserna som jag inte är tillräckligt bevandrad i för att känna igen på det självklara sätt som Silf gör. Så jag har fortsatt att läsa lite när jag känt mig manad, och gjort vissa av de övningar som Margaret Silf uppmanar till.
En kvällsbön/meditation som går från stillhet via tacksamhet och reflektion, sorg till hopp/förväntan har betytt mest.

Margaret Silf bygger på traditionen från Ignatius av Loyola. Han och hon menar att det finns en väg till Gud som går inåt. Margaret Silf har en bild (många bilder!) med en kompass som pekar mot norr, rätt håll, men det gäller att vara uppmärksam så man inte villar bort sig. Därför blir det här en bok som betyder olika saker för olika människor. Därför kan jag inte säga just vad den gett mig, för den kommer att ge en annan läsare något helt annat. Jag kan rekommendera den helhjärtat.
———————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Margaret Silf, The Inner Compass, Ignatius av Loyola, bön, meditation, Gud, kristet

Read Full Post »

Tre små bönböcker

Lånade ikväll från församlingshemmets bibliotek. De är så små att de rymdes i samma ficka. Jag känner på mig att jag kommer att tycka om minst en av dem.

Read Full Post »

Jag tar bussen med de andra – urval av påven Franciskus

Jag trodde att den här boken skulle innehålla lite mer. Ett par essäer, nån intervju. Men det är (förutom förordet) bara ett antal lösryckta citat utan sammanhang eller analys. Naturligtvis är flera fina och tänkvärda, men det blir mest ett ytligt krafsande istället för att jag får någon djupare bild av den nuvarande påven.
Ett smakprov:
Om den som hade mest makt använde hela sin makt till att tjäna och förlåta skulle den som använde sin makt på något annat sätt till slut framstå som löjlig.
(Predikan, 7 augusti, 2005)

Read Full Post »

C S Lewis: Kan man vara kristen?

En uppmärksam bloggläsare kan ha lagt märke till att det dyker upp kristna böcker här på bloggen nu för tiden, men att jag sällan skriver om dem. Anledningen är att det blir för privat. Och lite grann också för att jag liksom trevar mig fram och därför kanske tänker nån tanke som jag efter bara ett par månader kan tycka är helt fläng. Kanske ska man bjuda på sånt på en blogg, men jag känner inte för det.
Men jag vill skriva några ord om denna bok, Kan man vara kristen? av C S Lewis. Den bygger på en serie radioföredrag som Lewis höll på BBC mitt under brinnande krig under tidigt 1940-tal. Den har därför ett direkt tilltal och en förtrolig ton som jag tilltalas väldigt mycket av. Och innehållet är precis vad jag ville ha (bara det att jag inte visste att det var det jag ville ha).
Han talar om kristendomen som ett åtagande, att det faktiskt följer vissa saker med på köpet som man får lov att sträva efter. Han är samtidigt intellektuell och troende, som de bästa är.
Underbar bok. Fantastisk bok. För första gången på länge får jag när jag läst ut boken direkt en impuls att omedelbart börja om. Det här kan bli en sån där en-gång-om-året-bok för mig. Best of-etikett, lätt.
(Ja, det är Lewis med Narnia.)

Read Full Post »

Om jag glömmer dig, Jerusalem

I helgen gjorde jag en satsning för att läsa ut syster Sofie Hamrings underbara bok om Jerusalem, och blev rikligt belönad. Dofterna, smakerna, igenkänningarna när hon går på Jaffagatan och Ben Yehuda och i Gamla stan, bara att se ordet Lejonporten sätter igång samtal här hemma: ”Vilken var det nu igen?” ”Bortanför Damaskus?” ”Var det där jag var inne på en toalett?” ”Du var inne på toaletter överallt.”
Men syster Sofie bodde i Jerusalem ett helt år. Hon var med om allt från att bli spottad på av småpojkar (med föräldrarnas goda minne) till att bli hembjuden för att fira sabbat hos en judisk familj som också bjöd hem en muslim och en sikh.
Hon har firat alla högtider året runt, såväl kristna som judiska, och bjuder på en öppen, sökande och kärleksfull skildring där dessa två relgioner verkligen framstår som syskon. Jag tycker att det är fantastiskt bra. Syster Sofie är i ständig dialog med bibeln och dess berättelser och vad de säger som är relevant för Israel idag. Hon skriver om sabbaten, vilket är själva anledningen till att jag ville läsa denna bok, när Tomas Sjödin berättade om den. (Ända sedan vi var i Jerusalem och såg detta fenomen på nära håll har jag längtat efter att helga vilodagen.)
Hon skriver också mycket träffande om att strida på två fronter, om Konflikten, och hur hennes egen förälskelse i det sköna i judendomen och det judiska livet leder till att hon inte vill höra talas om oförätter judar begår på palestinier. Om det eviga skället ”pro-israelisk”, ”pro-palestinsk”, så fort man rör sig det minsta utanför åsiktsfåren.
Framför allt är det en nyfiket förundrad och mycket lärorik och informativ hyllning till en stad där de mest märkliga saker kan hända. Och gör det, dagligen.
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om Syster Sofie Hamring O.P., Om jag glömmer dig Jerusalem, kristendom, Jesus, judendom, Jerusalem, Oljeberget, Via Dolorosa, Lejonporten, sabbat, högtider

Read Full Post »