Omläsning av Mästaren och Margarita

Främlingen har berättat hur det gick till den där dagen när Jesjua Ha-Notsri stod inför Pontius Pilatus, Berlioz har halkat på solrosoljan, Bezdómnyj sitter på sinnesjukhus där han nyss träffat Mästaren som bränt sitt manuskript till Margaritas stora sorg…

Och Woland har tillsammans med Koróvjev/Fagot och den stora svarta katten uppträtt på teatern där de lurar inte bara korrupta skurkar utan även vanligt folk, som kvinnorna som får nya klänningar men väl ute på gatan blir utskrattade för att de går i underkläder…

Ojoj, jag både känner igen och blir överraskad av denna bok som jag läste för cirka 30 år sen och bara mindes katten av. Sen läste jag denna insändare och fick lust att läsa om. Magi, samhällskritik, berättarlusta och läsfest — enda problemet är alla dessa ryska namn som är svåra att hålla isär. De har två förnamn och ett efternamn, sen ett smeknamn som de kallas för av vissa … när det är diminitivformen går det väl an men när det är något helt annat har jag svårt att hänga med. Nåja, hitills har de flesta hamnat på samma sinnesjukhus så det går nog ändå.

 

Read Full Post »

John Milton: Det återvunna paradiset

Det är som Mrs B så riktigt påpekade inte Det förlorade paradiset jag äger, utan Det återvunna paradiset, uppföljaren får man väl säga. Milton beskriver Jesus 40 dagar ute i öknen och hur Djävulen försöker fresta honom. Mycket passande läsning nu i fastan. John Milton har ett klart, rent och behagligt vackert språk, översättningen är ny av Ingvar Björkeson och han har gjort ett bra jobb.

”Jag kommer med ditt tillstånd hit igen,
och storligen förundras jag att se
Guds son så länge, utblottad på allt,
dröja sig kvar i dessa öde trakter
och därtill, som jag vet, ej utan hunger.
I denna vildmark, säger man, har andra
ryktbara mänskor också satt sin fot:
den flyende slavinnan med sin son,
han som blev utstött, Nevajot; en ängel
kom dock till deras hjälp och gav dem tröst.
Här skulle Israels folk ha dött av svält
om Gud ej låtit manna regna ner
från Himlen; och den orädde profeten
från Thebez blev under sin ökenvandring
två gånger manad av en röst att äta.
För dig har ingen under fyrtio dagar
dragit försorg; ja, ensam, övergiven
går du sen mer än fyrtio dagar härute.”

Jesus till honom då: ”Vart vill du komma?
Alla de där hade behov av föda,
men inte jag, som du kan se.” Och Satan:
”Hur hungrar du då? Om det ställdes mat
här framför dig, skulle du inte äta?”
”Det kommer an på vem det är som bjuder”
genmälde Jesus.

Milton gav ut Det återvunna paradiset 1671. Även då i samma volym som läsdramat Simson i Gaza. Men det kan jag läsa en annan gång.

Read Full Post »

Johanna Nilsson: Det grönare djupet

Den starkaste bilden jag bär med mig från ”Det grönare djupet” är när Linda Kall betraktar en jättekatt som smidigt rör sig på besök i hennes trädgård. Den är mäktig, stolt och stark. Inte det minsta hotfull. Efteråt går Linda till Palatsets källare och besöker Katalogen över allt levande. Där läser hon sig till att jättekatten kallas lejon, ett havslejon.
Linda längtar ständigt efter sin make Leo Kall. Hon får aldrig veta att det är samma namn, men jag som läsare vet ju det.

”Det grönare djupet” är Johanna Nilssons tolkning av en möjlig fortsättning på Karin Boyes klassiska dystopi Kallocain. Den utspelar sig många år senare, Linda är 59 år när hon börjar skriva ner sina erfarenheter. De är dramatiska. Hur hon skiljs från sina döttrar Maryl och Laila, flyr från Kemistaden 4 till den mytomspunna Ökenstaden, och nästan dör på kuppen. Hur hon skapar sig ett liv i Ökenstaden, som trädgårdsmästare, och träffar Edo igen och blir vän med Rose. Vänskapen är mycket fint skildrad, Johanna Nilsson är bra på att skriva så där innerligt och rent och gripande om känslor. Kärlek. Längtan. Saknad.

Framför allt är det förstås en idéroman. I Kemistaden härskade diktatur, kollektivism, tvång. I Ökenstaden är friheten total, inklusive friheten att knarka och begå självmord. Edo vet att en dag slutar Världsstaten och Universalstaten att kriga mot varandra och då vänder sig vinnaren mot Ökenstaden. Han förespråkar en liten nedtonad stat för det viktigaste, men blir utbuad så fort han nämner ordet ”ledare” och ”vakter”. Han vandrar vidare till Klippstaden, där allt ska vara så bra, så bra.
Linda stannar kvar. Odlar sin egen och andras trädgårdar, röker på med Rose, får hem sina döttrar men förlorar den ena till drogerna. Den yngsta, Laila, är gravid och går i sin fars fotspår som kemist. När en av förtryckarna från förr försöker sig på en statskupp spelar Laila en nyckelroll.

Jag älskar Johanna Nilssons språk och att hon vågat ge sig på det här projektet, att hon tillåter sig att bli besatt av Boye och Kallocain. Men jag gillar inte att Linda är så naiv hela tiden, hon tror alltid att bara hon kommer till nästa ställe så ska människorna vara goda och samhället klokt och rättvist ordnat. Å andra sidan kanske detta hopp är det djupast mänskliga?

Read Full Post »

Voltaire: Candide

Jag började i mitten av traven och ryckte ut Candide. En klassiker från 1759 som jag fick av min far 1985 och läste när den ingick i kursen i litteraturvetenskap på Umeå universitet. 30 år senare minns jag Kunigunda och Pangloss och den gamla med bara en skinka, och återser dem med förtjusning.

Kunigunda är Candides stora kärlek, Pangloss är den filosofiske läraren vars ståndpunkt är att allt är ordnat till det bästa i denna den bästa av världar. Krig, tortyr, våldtäkt, hängningar, syfilis, amputerade kroppsdelar och svält: inget kan rubba Pangloss ur denna hans uppfattning.
Candide är en idéroman utan alla de där långa monologerna, istället kastas man hit och dit i handlingen i full fart, från Westfalen till Lissabon till Eldorado där baggarna har röd päls och barnen leker med guldklumpar. Eldorado var ett underbart ställe, men ville Candide stanna där och må bra? Nä.
Alla människor som Candide möter kan räkna upp de mest fruktansvärda olyckor ur sina liv. Ändå är boken rolig. Och den har behållit sin friskhet. Bra översättning av Olof Nordberg och intressant förord om Voltaires liv av Teddy Brunius.
Slutord:
— Det är väl talat, svarade Candide, men nu måste vi odla vår trädgård!

Bara ett av alla bevingade ord och citat från denne franske filosof; här finns fler.

Read Full Post »

Klassikerutmaning

Det känns som att 2013 kommer att bli ett mer aktivt bloggår än 2012. Var sak har sin tid!
Och i år tänker jag låta mig frestas av Lyrans klassikerutmaning. Just nu känns det som att jag är mest lockad av lite isländskt, Njals saga eller Egil Skallagrimssons. Men vem vet vad det blir? Jag vet bara ATT det blir.

Read Full Post »

Lord Peters eländiga jul

När Wimsey blev gammal och till och med änu pratsammare än förr, brukade han säga att minnet av den julen på Duke’s Denver hade hemsökt honom som en mardröm varenda natt de följande tjugo åren. Men det är möjligt att han bättrade på historien i minnet. Däremot råder det inget tvivel om att den var en svår prövning för hans annars goda humör. Det började illa redan vid tebordet, när mrs Freak Dimsworthy med sin höga falsettstämma kvittrade:
”Är det sant, kära lord Peter, att ni försvarar den där förfärliga kvinnan som förgiftar folk?” Frågan hade samma effekt som när man drar korken ur en champagneflaska. Hela sällskapets återhållna nyfikenhet på fallet Vane exploderade i en kaskad av kommentarer.

En stund därefter lyckas änkehertiginnan på sitt vimsiga men kloka sätt ge sin älsklingsson en förevändning att gå därifrån, och han bänkar sig över en whisky i biljardrummet med högvälborne Freddy Arbuthnot som glatt konstaterar:
”Visst är julen bedrövlig? Alla de människor man avskyr mest samlade i vänskapens och den goda viljans tecken och allt det där.”

Det blev x:te gången jag läste om Oskuld och arsenik, men kanske första gången i juletid?
Hoppas ni alla har det bättre än lord Peter! Det har jag. 🙂
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Dorothy L Sayers, Oskuld och arsenik, lord Peter Wimsey, Harriet Vane, Freddy Arbuthnot, änkehertiginnan, jul, deckare

Read Full Post »

Honmänniskan — Joanna Russ

Hon är inte så lätt, Joanna Russ, i vad som betraktas som hennes stora verk: Honmänniskan. Det är inte så mycket handling, eller kanske är det det att handlingen är så rapsodisk och kastas om och hit och dit, människor byter plats och världar och allting glider.
Ett intelligent raseri, feministisk filosofi, och den humor jag upptäckte förra, första, gången jag läste Joanna Russ, även om det tar längre tid innan jag känner igen den. Kanske för att hon är argare?
Jag tycker mest om partierna som utspelar sig på Annorstans, en helt kvinnlig planet, och hon som kommer därifrån, Janet. Bufflig och rakt på sak, en riktig butch-flata. Jag har lite svårt för umgängesnormerna i nutiden (1970-tal) och gillar inte den kvinnan, Jeannine så värst även om hon tar sig på slutet. Joanna, är det Joanna Russ själv? På slutet kommer också en fjärde kvinna, Jael, in. Men egentligen ska de väl vara samma kvinna, med olika förutsättningar och formad av sina respektive tider, platser och planeter.
Först alldeles på slutet känner jag att jag verkligen börjar fatta och ta till mig boken. Då klickar filosofin och humorn på ett fantastiskt sätt, sådär så att jag får lust att börja stryka under och anteckna i marginalerna och rita små glada gubbar och utropstecken. Nu efteråt misstänker jag att hela Honmänniskan egentligen är lysande och att det bara var jag som inte begrep det.

BBC radio 4 har kört ett par program om just sf-temat med helt kvinnliga världar här, Cat women of the moon. Uppdatering: i det andra programmet handlar det om reproduktion, vi hör både Ursula le Guin och Nicola Griffith och en man som jag missade namnet på men som hade en rolig kommentar om att ”Oh, I’ve done male pregnancy”.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om Joanna Russ, Honmänniskan, science fiction, feminism, humor, ilska

Read Full Post »

Ibland är läsning hårt arbete

Så har jag äntligen börjat på There eyes were watching God av Zora Neale Hurston, som jag skrivit lite om här. Jag har varit nyfiken på henne ända sen min Alice Walker-period i slutet på 1980-talet. Hurston var antropolog och författare, och den här boken räknas till de amerikanska klassikerna.
Tack till Sanna på Och solen har sin gång för varningen om de talspråkliga dialogerna, det är verkligen kämpigt.

Ah’m gettin’ sleepy, Janie. Let’s don’t talk no mo’. ‘Tain’t too many mens would trust yuh, knowin’ yo’ folks lak dey do.

Men om man läser lite småhögt för sig själv så går det lättare, och sen blir man rikligt belönad i stycken som detta:

Janie stood where he left her for unmeasured time and thought. She stood there until something fell off the shelf inside her. Then she went inside there to see what it was. It was her image of Jody tumbled down and shattered. But looking at it she saw that it never was the flesh and blood figure of her dreams. Just something she had grabbed up to drape her dreams over. In a way she turned her back upon the image where it lay and looked further. She had no more blossomy openings dusting pollen over her man, neither any glistening young fruit where the petals used to be. She found that she had a host of thouhts she had never expressed to him, and numerous emotions she had never let Jody know about. Things packed up and put away in parts of her heart where he could never find them. She was saving up feelings for some man she had never seen. She had an inside and an outside now and suddenly she knew how not to mix them.

Janie är huvudpersonen – en ljushyllt svart flicka som blir bortgift tidigt av sin mormor. Hon rymmer med sin kärlek Jody/Joe, hennes andre make. Joe är en man med höga ambitioner och de slår sig ner i vad som ska bli en helt svart stad i Florida, köper mark, startar handelsbod och han blir borgmästare. Janie måste dölja sitt vackra hår som alla män beundrar under huvuddukar, och bli offentligt kritiserad av sin make. I scenen ovan har hon nyss, för första gången, blivit slagen.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Zora Neale Hurston, There eyes were watching God, amerikansk klassiker, huvuddukar

Read Full Post »

Beth i Unga kvinnor — hon dör ju?!

Jag läser att Laura Bush blir så ledsen när Beth dör, i Little women. Men vadå dör? Hon blir ju frisk. Eller?
I min version som jag nyss läste och som alltså är en nyutgåva så klarar hon sig och det är en stor kramscen när pappan kommer hem, frisk han också.
Finns det två varianter av Unga kvinnor, en där Beth dör och en där hon klarar sig?
För enligt wikipedia är det så här:
”She is never idle, except in sleep. But soon, Beth puts down her sewing needle, saying that it grew ”so heavy”, never to pick it up again. In her final illness, she discusses the spiritual significance of her death to Jo. Very ill yet peaceful and content to be with her family, she dies quietly on a spring night just before dawn.”

Är det i Sverige som Beth överlever, eller är det i nutida versioner, eller vad? Har någon läst en version där Beth dör?

—————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Beth, Unga kvinnor, Little women, Louisa M Alcott, klassiker, ungdomsbok

Read Full Post »

Den hemliga trädgården — Frances Hodgson Burnett

Den lilla trumpna sura Mary Lennox hittas övergiven i det stora huset i Indien där alla dött eller flytt. Hon skickas till England och sin puckelryggige morbror som bor i ett stort hus med 100 rum och flera trädgårdar. En trädgård är hemlig. Den ligger bakom en mur, porten är dold och nyckeln nedgrävd. Men Mary hittar nyckeln, så klart, och där börjar hennes nya liv.
Istället för att vara otrevlig och sur mot alla, blir Mary vän med en rödhakesångare, jungfrun Martha, Dickon som kan tala med djuren, och en vresig trädgårdsmästare, Ben. Hon börjar gräva i jorden, plantera och rensa, och upptäcker glädjen med den engelska våren. Mary äter även upp sin mat, och går från ful och blek till tjock och söt.
Och så hittar hon en sängliggande pojke, en hysterisk och konstig pojke som är ännu otrevligare än hon själv. Men det blir folk av Colin också till sist.
Jag blir lite besviken över att fokus flyttar så mycket från Mary till hysteriske Colin, men tycker mycket om denna barnboksklassiker ändå. En hyllning till arbetets glädje, och naturens under och rikedomar. Och till barns kraft att förändra sig själva och sina liv, när de vuxna visar sig inkompetenta.
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om Frances Hodgson Burnett, Den hemliga trädgården, Mary Lennox, Dickon

Read Full Post »

Trädgårdsdags!

De börjar likadant: med en liten övergiven flicka. Och så småningom dyker det upp en trädgårdsmästare.
Frances Hodgson Burnetts barnboksklassiker Den hemliga trädgården och Kate Mortons vuxenroman(tik) Den glömda trädgården funkar finfint att parallelläsa. Hittills tycker jag om båda.
—————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Frances Hodgson Burnett, Den hemliga trädgården, Den glömda trädgården, Kate Morton

Read Full Post »

Svårt ambivalent inför Unga kvinnor

Jag har väntat med att skriva om Unga kvinnor, för jag tänkte att mina tankar kanske skulle blandas fram och åter som i ett kalejdoskop och komma ut i form av en analys. Men det har inte hänt. Så jag bara berättar rätt upp och ner, så kanske nån annan har något begåvat att säga som kan hjälpa mig.
I alla fall.
När jag läst några sidor blev jag helt generad över hur sentimentalt det var. Jag var helt säker på att jag aldrig kan ha läst Unga kvinnor förut, för det där dravlet måste jag ju ha genomskådat redan som tolvåring, inbillade jag mig. Men jag fortsatte, och upptäckte då än värre pinsamheter: nämligen att jag blev tårögd flera gånger och liksom fick svälja en annalkande gråt i strupen. Herregud!
Ungefär i mitten av läsningen tänkte jag att jag måste återupprätta mig genom att göra en analytisk läsning, närmast till hands låg då en feministisk som handlar om kvinnors och flickors levnadsvillkor, eller en klassanalys (Hon som kommer och ber om URSÄKT för att hennes barn dog i Beths armar!?!), eller kanske en jämförelse med andra sedelärande berättelser (Pelle Snusk? Stiernhielms Herkules?). Den uppenbara om Kristens resa stupade på att jag inte läst Kristens resa.
Till slut gav jag upp och bara läste igenom den. Med ganska stort nöje dessutom, måste jag erkänna, men fråga mig för guds skull inte varför.
Hela tiden hade jag den där episoden av Vänner i huvudet, där Rachel lånar ut boken till Joey och det slutar med att han vill lägga in den i frysen tillsammans med The Shining för att han inte vågar läsa om när Beth är så sjuk.
Och visst har jag läst den förut. Jag kände igen massor med saker.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Louisa May Alcott, Unga kvinnor, klassiker, generad

Read Full Post »

Pappa Långben!

Tack snälla Bonnierförlagen som skickade den fina boxen c/o Luleå. Det var en högtidsstund att öppna paketet, och den första boken jag kastade mig över var förstår Pappa Långben av Jean Webster. Den är precis så underbar som jag mindes den.
Har du inte läst? Det är Jerusha Abbott som för pennan i en rad brev till Pappa Långben, den okände välgörare och styrelsemedlem vid John Grier-hemmet för föräldralösa barn, som betalar hennes collegeutbildning och ger henne en fantastisk chans till ett nytt liv med de enda kraven att få förbli anonym och att hållas underrättad om hennes studier via brev. Så Judy (hon byter namn, hon omskapar sig själv och namnet var ju ändå bara påhittat av barnhemsföreståndarinnan) skriver och skriver, underbara impulsiva, livliga brev om allt hon lär sig och upptäcker och får vara med om.
Jämfört med Kära fiende av samma författare så är det väldigt skönt att slippa gamla unkna rasbiologiska tankar, tvärtom är Judy befriande rebellisk mot allt från kyrkans krav på tacksamhet och att fattiga ska förbli fattiga, till att författarinna skulle vara nåt annat, sämre, än en författare. Judy vill bli författare, se.
Hon läser som en galning, ikapp med allt hon missat i den grå barnhemstillvaron, och älskar nya vackra klänningar istället för den trista John Grier-uniformen. Hon får vänner, och det blir förstås kärlek också.
Namnet Pappa Långben kommer sig av att den okände välgöraren är lång och att Judy vid ett tillfälle ser hans skugga och där ser han ut som en harkrank. Daddy Long-legs = harkrank.

Read Full Post »

J D Salinger: Franny and Zooey

Plötsligt en natt, trots att jag redan har sådär en tre andra böcker på gång, tar min hand upp J D Salingers lilla Franny and Zooey från travarna vid sängen. Och herregud! Vilken bok.
Jag läser den första delen, om den grubblande unga kvinnan Franny, som reser för att träffa sin tråkige pojkvän och under den katastrofala middagen börjar svettas och gömmer sig på toaletten för att gråta. Allt är fejk, oärligt, meningslöst, tycker hon. Hon klamrar sig fast vid en liten pilgrimsbok om en rysk bonde som lär sig Jesus-bönen.
Det korta stycket är en novell i sig, helt perfekt. Den påminner mig om Sylvia Plaths The Bell Jar/Glaskupan: samma känsla, samma sorts människa, tid och miljö. Mycket bra.
Dagen därpå tappar jag upp ett skumbad och tar med mig Franny and Zooey. Och gissa vad? Zooey ligger också i badet. Och läser. Ett gammalt brev från en äldre bror till honom och Franny, och delar av en pjäs han kanske ska vara med i. Mamman, mrs Grass, kommer in och röker & pratar och pratar & röker. Alla som nån gång råkat ut för folk som kommer in när man badar och vägrar ge sig därifrån kan känna igen sig i Zooeys frustration — man blir ju galen. Och vilken dialog! Fullständigt underbar dialog.
Det handlar om Frannys kris, och om de ständigt närvarande döda bröderna Seymour (självmord) och Walt (kriget), och om religion och hög intelligens. Alla sju barnen Grass tillbringade år av sitt liv som underbarn i ett klassiskt frågeprogram på radio. Mrs Grass säger skarpsynt att anledningen till att mr Grass maniskt lyssnar på radio så fort något känns jobbigt i livet är att han hoppas på att en dag få höra alla sina barn där igen, även de döda.
Hos Salinger-fantasten Vixxtoria läser jag att J D skrivit mer om familjen Grass.
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om J D Salinger, Franny and Zooey, familjen Grass, böcker

Read Full Post »

Pust

Den blev utläst till slut.
Daniel Deronda av George Eliot är en bra men mastig bok. (Jag tror den publicerades som sex böcker först.) Första delen handlar mest om den bortskämda Gwendolyn, äldsta dottern till en änka och bländande vacker. Hon är van att få allt som hon vill ha det, och siktar på att göra ett ekonomiskt gott parti.
Daniel Deronda växer upp utan att veta något om sitt ursprung, men tror att han är oäkta son till sir Hugh Malliger. En natt räddar han en ung judinna från att gå i floden, och via henne blir han allt mer intresserad av den judiska historien och levernet.
Det är mycket beskrivningar av sinnesstämningr, utseenden, moraliska överväganden och känslor i den här boken, medan handlingen puttrar långsamt framåt. Vill man spara tid kan man se tv-serien istället.
——————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Daniel Deronda, George Eliot, viktorianskt

Read Full Post »