Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘klassiker’ Category

bulgakovFrämlingen har berättat hur det gick till den där dagen när Jesjua Ha-Notsri stod inför Pontius Pilatus, Berlioz har halkat på solrosoljan, Bezdómnyj sitter på sinnesjukhus där han nyss träffat Mästaren som bränt sitt manuskript till Margaritas stora sorg…

Och Woland har tillsammans med Koróvjev/Fagot och den stora svarta katten uppträtt på teatern där de lurar inte bara korrupta skurkar utan även vanligt folk, som kvinnorna som får nya klänningar men väl ute på gatan blir utskrattade för att de går i underkläder…

Ojoj, jag både känner igen och blir överraskad av denna bok som jag läste för cirka 30 år sen och bara mindes katten av. Sen läste jag denna insändare och fick lust att läsa om. Magi, samhällskritik, berättarlusta och läsfest — enda problemet är alla dessa ryska namn som är svåra att hålla isär. De har två förnamn och ett efternamn, sen ett smeknamn som de kallas för av vissa … när det är diminitivformen går det väl an men när det är något helt annat har jag svårt att hänga med. Nåja, hitills har de flesta hamnat på samma sinnesjukhus så det går nog ändå.

 

Read Full Post »

miltonDet är som Mrs B så riktigt påpekade inte Det förlorade paradiset jag äger, utan Det återvunna paradiset, uppföljaren får man väl säga. Milton beskriver Jesus 40 dagar ute i öknen och hur Djävulen försöker fresta honom. Mycket passande läsning nu i fastan. John Milton har ett klart, rent och behagligt vackert språk, översättningen är ny av Ingvar Björkeson och han har gjort ett bra jobb.

”Jag kommer med ditt tillstånd hit igen,
och storligen förundras jag att se
Guds son så länge, utblottad på allt,
dröja sig kvar i dessa öde trakter
och därtill, som jag vet, ej utan hunger.
I denna vildmark, säger man, har andra
ryktbara mänskor också satt sin fot:
den flyende slavinnan med sin son,
han som blev utstött, Nevajot; en ängel
kom dock till deras hjälp och gav dem tröst.
Här skulle Israels folk ha dött av svält
om Gud ej låtit manna regna ner
från Himlen; och den orädde profeten
från Thebez blev under sin ökenvandring
två gånger manad av en röst att äta.
För dig har ingen under fyrtio dagar
dragit försorg; ja, ensam, övergiven
går du sen mer än fyrtio dagar härute.”

Jesus till honom då: ”Vart vill du komma?
Alla de där hade behov av föda,
men inte jag, som du kan se.” Och Satan:
”Hur hungrar du då? Om det ställdes mat
här framför dig, skulle du inte äta?”
”Det kommer an på vem det är som bjuder”
genmälde Jesus.

Milton gav ut Det återvunna paradiset 1671. Även då i samma volym som läsdramat Simson i Gaza. Men det kan jag läsa en annan gång.

Read Full Post »

grönaredjupetDen starkaste bilden jag bär med mig från ”Det grönare djupet” är när Linda Kall betraktar en jättekatt som smidigt rör sig på besök i hennes trädgård. Den är mäktig, stolt och stark. Inte det minsta hotfull. Efteråt går Linda till Palatsets källare och besöker Katalogen över allt levande. Där läser hon sig till att jättekatten kallas lejon, ett havslejon.
Linda längtar ständigt efter sin make Leo Kall. Hon får aldrig veta att det är samma namn, men jag som läsare vet ju det.

”Det grönare djupet” är Johanna Nilssons tolkning av en möjlig fortsättning på Karin Boyes klassiska dystopi Kallocain. Den utspelar sig många år senare, Linda är 59 år när hon börjar skriva ner sina erfarenheter. De är dramatiska. Hur hon skiljs från sina döttrar Maryl och Laila, flyr från Kemistaden 4 till den mytomspunna Ökenstaden, och nästan dör på kuppen. Hur hon skapar sig ett liv i Ökenstaden, som trädgårdsmästare, och träffar Edo igen och blir vän med Rose. Vänskapen är mycket fint skildrad, Johanna Nilsson är bra på att skriva så där innerligt och rent och gripande om känslor. Kärlek. Längtan. Saknad.

Framför allt är det förstås en idéroman. I Kemistaden härskade diktatur, kollektivism, tvång. I Ökenstaden är friheten total, inklusive friheten att knarka och begå självmord. Edo vet att en dag slutar Världsstaten och Universalstaten att kriga mot varandra och då vänder sig vinnaren mot Ökenstaden. Han förespråkar en liten nedtonad stat för det viktigaste, men blir utbuad så fort han nämner ordet ”ledare” och ”vakter”. Han vandrar vidare till Klippstaden, där allt ska vara så bra, så bra.
Linda stannar kvar. Odlar sin egen och andras trädgårdar, röker på med Rose, får hem sina döttrar men förlorar den ena till drogerna. Den yngsta, Laila, är gravid och går i sin fars fotspår som kemist. När en av förtryckarna från förr försöker sig på en statskupp spelar Laila en nyckelroll.

Jag älskar Johanna Nilssons språk och att hon vågat ge sig på det här projektet, att hon tillåter sig att bli besatt av Boye och Kallocain. Men jag gillar inte att Linda är så naiv hela tiden, hon tror alltid att bara hon kommer till nästa ställe så ska människorna vara goda och samhället klokt och rättvist ordnat. Å andra sidan kanske detta hopp är det djupast mänskliga?

Read Full Post »

candideJag började i mitten av traven och ryckte ut Candide. En klassiker från 1759 som jag fick av min far 1985 och läste när den ingick i kursen i litteraturvetenskap på Umeå universitet. 30 år senare minns jag Kunigunda och Pangloss och den gamla med bara en skinka, och återser dem med förtjusning.

Kunigunda är Candides stora kärlek, Pangloss är den filosofiske läraren vars ståndpunkt är att allt är ordnat till det bästa i denna den bästa av världar. Krig, tortyr, våldtäkt, hängningar, syfilis, amputerade kroppsdelar och svält: inget kan rubba Pangloss ur denna hans uppfattning.
Candide är en idéroman utan alla de där långa monologerna, istället kastas man hit och dit i handlingen i full fart, från Westfalen till Lissabon till Eldorado där baggarna har röd päls och barnen leker med guldklumpar. Eldorado var ett underbart ställe, men ville Candide stanna där och må bra? Nä.
Alla människor som Candide möter kan räkna upp de mest fruktansvärda olyckor ur sina liv. Ändå är boken rolig. Och den har behållit sin friskhet. Bra översättning av Olof Nordberg och intressant förord om Voltaires liv av Teddy Brunius.
Slutord:
— Det är väl talat, svarade Candide, men nu måste vi odla vår trädgård!

Bara ett av alla bevingade ord och citat från denne franske filosof; här finns fler.

Read Full Post »

Klassikerutmaning

Det känns som att 2013 kommer att bli ett mer aktivt bloggår än 2012. Var sak har sin tid!
Och i år tänker jag låta mig frestas av Lyrans klassikerutmaning. Just nu känns det som att jag är mest lockad av lite isländskt, Njals saga eller Egil Skallagrimssons. Men vem vet vad det blir? Jag vet bara ATT det blir.

Read Full Post »

Oskuld-och-arsenik-Dorothy-SayersNär Wimsey blev gammal och till och med änu pratsammare än förr, brukade han säga att minnet av den julen på Duke’s Denver hade hemsökt honom som en mardröm varenda natt de följande tjugo åren. Men det är möjligt att han bättrade på historien i minnet. Däremot råder det inget tvivel om att den var en svår prövning för hans annars goda humör. Det började illa redan vid tebordet, när mrs Freak Dimsworthy med sin höga falsettstämma kvittrade:
”Är det sant, kära lord Peter, att ni försvarar den där förfärliga kvinnan som förgiftar folk?” Frågan hade samma effekt som när man drar korken ur en champagneflaska. Hela sällskapets återhållna nyfikenhet på fallet Vane exploderade i en kaskad av kommentarer.

En stund därefter lyckas änkehertiginnan på sitt vimsiga men kloka sätt ge sin älsklingsson en förevändning att gå därifrån, och han bänkar sig över en whisky i biljardrummet med högvälborne Freddy Arbuthnot som glatt konstaterar:
”Visst är julen bedrövlig? Alla de människor man avskyr mest samlade i vänskapens och den goda viljans tecken och allt det där.”

Det blev x:te gången jag läste om Oskuld och arsenik, men kanske första gången i juletid?
Hoppas ni alla har det bättre än lord Peter! Det har jag. 🙂
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »


Hon är inte så lätt, Joanna Russ, i vad som betraktas som hennes stora verk: Honmänniskan. Det är inte så mycket handling, eller kanske är det det att handlingen är så rapsodisk och kastas om och hit och dit, människor byter plats och världar och allting glider.
Ett intelligent raseri, feministisk filosofi, och den humor jag upptäckte förra, första, gången jag läste Joanna Russ, även om det tar längre tid innan jag känner igen den. Kanske för att hon är argare?
Jag tycker mest om partierna som utspelar sig på Annorstans, en helt kvinnlig planet, och hon som kommer därifrån, Janet. Bufflig och rakt på sak, en riktig butch-flata. Jag har lite svårt för umgängesnormerna i nutiden (1970-tal) och gillar inte den kvinnan, Jeannine så värst även om hon tar sig på slutet. Joanna, är det Joanna Russ själv? På slutet kommer också en fjärde kvinna, Jael, in. Men egentligen ska de väl vara samma kvinna, med olika förutsättningar och formad av sina respektive tider, platser och planeter.
Först alldeles på slutet känner jag att jag verkligen börjar fatta och ta till mig boken. Då klickar filosofin och humorn på ett fantastiskt sätt, sådär så att jag får lust att börja stryka under och anteckna i marginalerna och rita små glada gubbar och utropstecken. Nu efteråt misstänker jag att hela Honmänniskan egentligen är lysande och att det bara var jag som inte begrep det.

BBC radio 4 har kört ett par program om just sf-temat med helt kvinnliga världar här, Cat women of the moon. Uppdatering: i det andra programmet handlar det om reproduktion, vi hör både Ursula le Guin och Nicola Griffith och en man som jag missade namnet på men som hade en rolig kommentar om att ”Oh, I’ve done male pregnancy”.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Older Posts »