Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Tawni O’Dell’ Category


Candace Jacks unga släktling Shelby har tjatat sig till att få bjuda hem bröderna Kyle och Klint till sin tant. Tanken är att den rika miss Jack ska bli så förtjust i bröderna att hon går med på att försörja dem så de slipper flytta till sin mamma efter att pappan hastigt dött. Både miss Jack och Klint tycker att detta är en usel idé, men går med på att träffas vid en middag.
Miss Jack har en egen spansk kock, Louis. Det är lillebror Kyle som för ordet.

Following at her heels is a short, brown man in butter-colored pants and a turquoise shirt carrying a basket of bread and a big glass pitcher of water with ice and lemon slices in it. He’s bald except for a ring of gray hair around the top of his head yhat’s the same color as the bristly mustache covering his upper lip and drooping down both cheeks. His face is shiny, smooth, and round like a Buddha’s face, but his body isn’t fat at all. His eyes are black and friendly.
”Luis,” Miss Jack says to him, ”this is Klint and Kyle Hayes.”
He nods at each of us, smiling.
”Mucho gusto”, he says.
He sets down the bread, pours water for all of us, then disappeares and comes back right away with four bowls of soup and another bowl of olives on a tray.
”Sopa crema de tomate”, he announces.
He puts a steaming bowl in front of each of us. It looks like tomato soup, but it has a white swirl of something in it and a bunch of green leaves on top.
Shelby sticks her head near the bowl, closes her eyes, and takes a big sniff of the soup. She looks up at me smiling dreamily.
”I love Louis’s homemade tomato soup. It’s so good.”
She picks up her spoon and stirs it slowly until the white stuff disappears.
”I never thought about anyone making tomato soup from tomatoes before”, I say. ”I guess I always thought it originated in nature as a red blob of paste in a soup can.”
Shelby laughs at my joke.
I look over at Klint, who’s staring at the leaves in his soup like they’re turds.
”What’s this on top?”, I ask for him.
”Some sour cream and fresh basil. Try it. You’ll love it.”
I stir it the way she did and take a bite.
”She’s right,” I tell him. ”It’s great. It doesn’t taste anything like Campbell’s.”
”I like Campbell’s,” he grumbles.
”This is a nice house”, I say to Miss Jack, in an attempt to change the subject from food.

Jag har skrivit om Tawni O’Dells Fragile beasts här och här (och lite här och här) En mycket mycket bra bok.

Read Full Post »

Tawni-klubben växer

Det är alltid lika roligt att se Tawni O’Dell-klubben växa. Som här på en blogg som heter Böcker emellan och verkar vara startad i sommar. (Men som jag inte kan kommentera på.)
Kul i alla fall! Tawni O’Dell blev min favorit efter tips på Bokhora och jag har läst alla hennes fyra utgivna böcker och tänker läsa allt hon kommer med.

I detta filmklipp berättar hon att hon skrev sex (!) opublicerade böcker innan hon blev utgiven. Då skrev hon om saker hon trodde att folk ville läsa om. Nu skriver hon om saker hon känner till, det vill säga gruvdistrikten i Pennsylvania. Hon pratar om Sister mine, den tredje, och om sin man översättaren och om vad hon läser och skriver och allt möjligt i detta klipp. Den fjärde, Fragile beasts, är lite annorlunda eftersom den också har ett spanskt tema, som smälter fint ihop med det andra. Kommer på svenska i höst, håll utkik!

Read Full Post »

Jag skulle vilja ha ett särskilt fack i hjärnan för bipersoner jag inte vill glömma bort. Som nu senast i Fragile beasts, killarnas kompis Tyler från en familj med sju systrar, som Klint bjuder på middag till miss Jack i akt och mening att ställa till det eftersom Tyler har så dåligt bordsskick och i princip äter med händerna. Men istället kommer han finklädd med blommor och gör stor succé.
Med alla sina systrar är han också Klint och Kyles främsta informationskälla för kunskap om tjejers underkläder.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Så sitter jag här igen och ska försöka skriva nåt vettigt som kan ge ett litet hum om hur fantastisk Fragile beasts är. För att den handlar om Kyle, fjortonåringen som är så känslig och tänkande, han är duktig i skolan men måste dölja det för sina föräldrar. Han älskar att teckna och måla, och oroar sig mycket för sin beundrade bror Klint, det blivande baseballproffset. Och om Candace! 77-årig sträv och rik enstöring, som brinner för allt spanskt; maten, språket och framförallt tjurfäktningen. Hon la en miljon dollar på att forsla den magnifika dråparen Calladito från en arena i Spanien till en äng i Pennsylvania. Och inte att förglömma Louis, som följer med Candace och tjuren till USA och nu lagar den ena fantastiska maträtten efter den andra. (Kvinnor han dumpar göder han med efterrätter så att de inte ska sakna honom.)
Louis är min favorit varje gång det är han som har ordet, på samma sätt som Kyle och Candace är mina favoriter när jag får titta in i deras hjärnor och hjärtan. Tawni O’Dell är lika trovärdig vem hon än skriver om, vems rädsla och hemligheter och lycka det än handlar om. Mest hjärtskärande är Kyle, en av dessa förtvivlade pojkar O’Dell är så bra på att skildra. Det tycker Candace också:

”There’s something about the earnestness of little boys and their boundless joy and curiosity that has always tugged at my heart. Maybe it’s the tragic knowledge that they will lose their spirit and zest for life when they become men as surely as they will lose their freckles and lopsided grins.
(…)
I watch these two boys, Kyle and Klint, and I try yo imagine what kind of men they will be and I can’t. I can’t imagine what kind of children they were, either. I don’t think they were ever allowed to be children, even though one is a type of deified child frozen in perennial boyhood, a man whose destiny it is to play a game for most of his adult life. And the other exudes a street urchin sweetness and ruin that attracts and also repels. In him it’s all too easy to see the cherub face barely alive beneath a layer of emotional grime. They’ve come from a different world than mine, one strewn with empty beer cans and cigarette packs where a mother’s bony embraces can be lost forever if she suspects you’re not on her side. I can’t begin to understand it.”

När pojkarnas fulla pappa kör ihjäl sig är mamman sedan flera år borta. Hon tog med sig lillasyster Krystal och har knappt hört av sig sen dess. Men nu dyker hon upp på begravningen, till Kyles glädje och Klints ilska, och tänker hämta sina söner. Tonårsflickan Shelby har en annan idé, varför kan inte hennes rika farmor Candace Jack ta emot pojkarna i sitt hem? Där börjar boken.
Sen utvecklar den sig till en berättelse om kärlek och hat, om syskon och ungdomspassioner och mörka övergrepp och vad som är viktigt i livet. Tjurfäktning, till exempel. Att brinna.

Jag har läst alla Tawni O’Dells böcker, Avvägar, Ivans återkomst och Käraste syster. Det här är den bästa av dem alla. Det spanska temat förnyar och lyfter, samtidigt som man som läsare känner igen de tuffa miljöerna från gruvdistriktet. Framsidan känns inte alls fel längre, utan helt rätt.
—————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »


Att vakna tidigt, brygga kaffe, och sen krypa ner i sängen igen med Tawni O’Dell i väntan på att klockan ska ringa — vilken perfekt start på denna dag. Tawni O’Dell förvånar med att börja Fragile beasts på tjurfäktning i Spanien, 1959. Det dröjer till sidan sex innan ordet gruva nämns. Men det är bra, jag känner att det här är riktigt bra. En pojke i stil med Harley, en bitsk gammal dam, det här blir helgens läsfest.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »


”Facelift” är första tanken som dyker upp när jag ser Laura Bush ansikte på omslaget. Ni som läst American wife vet varför.
Men omslaget till Tawni O’Dells nya är mycket konstigare. Det ser ut som ett Rosamond Lehmann eller Elizabeth Bowen-omslag, eller kanske en Fitzgerald. Nåt från 1930-talet sådär. Har Tawni O’dell lämnat sina fattiga vita gruvarbetartrakter? Hoppas inte!
Så här ser de tidigare omslagen ut, på svenska.
Alla böckerna är läsvärda, Avvägar är allra bäst. (Käraste syster. Ivans återkomst. )
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

ivanTawni O’Dell har mutat in gruvdistrikten i Pennsylvania som sitt område och hon gör det så otroligt bra. När Ivan är sex år vinkar han som vanligt till sin pappa på väg till jobbet i gruvan Gertie. Kort därpå kommer explosionen. Halva befolkningen i det lilla samhället Coal Run är borta i en enda stor smäll. Det präglar resten av livet för allihop. (O’Dell beskriver så fint hur lille Ivan tittar på sin mammas fötter, med de rosa naglarna som hon målade igår. Nu är de blodiga, smutsiga och flera naglar har lossnat när mamman slet med sig barnen och sprang mot gruvan efter smällen. Bara en liten detalj i kaoset, men en detalj som jag kommer ihåg.)
Boken handlar sen om hur Ivan kommer tillbaka efter många år i Florida, driven av både längtan och skuldkänslor. Livet blev inte som han tänkte sig. Hans fotbollskarriär gick åt pipan när han råkade ut för en olycka. (Gertie igen.) Han svek en som var svagare, super för mycket och är ingen bra förebild för sina systersöner. Men den främsta anledningen till Ivans återkomst är att han vill döda Reese Raynor, en skithög som misshandlade sin fru till koma.
Flera grepp är såna jag känner igen från Käraste syster: slagsmålen, ungar som far illa, yrkesstolthet, sheriff/vicesheriff, någon som kommer tillbaka och de som blev kvar.
Persongalleriet gillar jag också, som systern och forna skönhetsdrottningen Jolene med sina tre söner med tre olika fäder. Och doktor Ed som åker hem till folk och smygvaccinerar deras ungar när föräldrarna inte har råd, eller snor bilnycklarna för rattfyllon han träffar på affären. Läs Tawni O’Dell. Läs hennes Avvägar också, om du törs.
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Older Posts »