Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘familjen Grass’

Plötsligt en natt, trots att jag redan har sådär en tre andra böcker på gång, tar min hand upp J D Salingers lilla Franny and Zooey från travarna vid sängen. Och herregud! Vilken bok.
Jag läser den första delen, om den grubblande unga kvinnan Franny, som reser för att träffa sin tråkige pojkvän och under den katastrofala middagen börjar svettas och gömmer sig på toaletten för att gråta. Allt är fejk, oärligt, meningslöst, tycker hon. Hon klamrar sig fast vid en liten pilgrimsbok om en rysk bonde som lär sig Jesus-bönen.
Det korta stycket är en novell i sig, helt perfekt. Den påminner mig om Sylvia Plaths The Bell Jar/Glaskupan: samma känsla, samma sorts människa, tid och miljö. Mycket bra.
Dagen därpå tappar jag upp ett skumbad och tar med mig Franny and Zooey. Och gissa vad? Zooey ligger också i badet. Och läser. Ett gammalt brev från en äldre bror till honom och Franny, och delar av en pjäs han kanske ska vara med i. Mamman, mrs Grass, kommer in och röker & pratar och pratar & röker. Alla som nån gång råkat ut för folk som kommer in när man badar och vägrar ge sig därifrån kan känna igen sig i Zooeys frustration — man blir ju galen. Och vilken dialog! Fullständigt underbar dialog.
Det handlar om Frannys kris, och om de ständigt närvarande döda bröderna Seymour (självmord) och Walt (kriget), och om religion och hög intelligens. Alla sju barnen Grass tillbringade år av sitt liv som underbarn i ett klassiskt frågeprogram på radio. Mrs Grass säger skarpsynt att anledningen till att mr Grass maniskt lyssnar på radio så fort något känns jobbigt i livet är att han hoppas på att en dag få höra alla sina barn där igen, även de döda.
Hos Salinger-fantasten Vixxtoria läser jag att J D skrivit mer om familjen Grass.
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 999 andra följare