Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘James Tiptree jr’

uterummet

Vi har målat om i vardagsrummet. Böckerna fick bo i uterummet och lite varstans under tiden. Sen bestämde jag mig för att överge färgsorteringen som sonen hjälpte mig med häromåret. Det kändes rätt att samla ihop några favoritförfattare, och några teman, för sig.

hyllor

Glesast än så länge är de två hyllplanen med kristen/andlig litteratur. Jag räknar med att de ska fyllas på sikt.

hyllor3

Min älskade Doris Lessing fyller ett helt hyllplan för sig själv. Ovanför henne Virginia Woolf, Daphne du Maurier, Rosamond Lehmann, Zelda Fitzgerald och Nancy Mitford som passar fint ihop. Det blev visst engelskt och mellankrigstid. Jean Rhys ska flyttas.

hyllor4Så får lika högt älskade Dorothy L Sayers dela hylla med underbara Josephine Tey, verksam vid samma detektiva Golden Age, och Nicola Upson som skrivit om Tey och så Ngaio Marsh, än numera nästan bortglömd deckardrottning.
Därunder Nobelpristagarhyllan, förutom Lessing och Lagerlöf. Närmast på väg mot egen hylla är Toni Morrison.

hyllor5

 

W Somerset Maugham delar hylla med Muriel Spark, Margaret Atwood och Siri Hustvedt.

hyllor6

Ursula K Le Guin är den som jag har näst flest böcker av, men hon ryms ihop med fantastiska Octavia E Butler tack vara att två Butler är borta just nu. Dessa två ser jag som själsfränder och är mycket nöjd med att de får prata med varandra, och kan ropa ner till James Tiptree jr därunder till vänster. Sen får jag jobba på ordningen.

hyllor7

Selma Lagerlöf i röda skinnband innerst inne i hörnet i skydd för solljus. Därefter Olga Tokarzcuk, Sofi Oksanen och finaste Ann Patchett. Ingen klockren kombo.
Därunder börjar biografier/memoarer, som jag blir förvånad över att upptäcka att jag har tre hyllplan av. Har jag varit i biografiåldern så länge? hyllor8

Lyriksamlingen är desto anspråkslösare med bara ett plan, dessutom i en smalare hylla.hyllor9

Eftersom jag rensat ut motsvarande en hel bokhylla, och flyttat in barn- och ungdomslitteratur i ett annat rum, så ser boksamlingen i vardagsrummet numera ut såhär, fördelad på två väggar:

hyllor1

hyllor2

Som synes så har jag valt att behålla viss färgsortering. Det skapar lugn, vilket passar oss.
Nu kommer jag att gå och småplocka i flera veckor; ni vet, en hit och en dit. Det är kul, och kanske vaknar läslusten?

Tillägg 1: Ser att jag lämnade hyllplanet Tawni O’Dell — Joyce Carol Oates utan specifik bild, trots att jag är särskilt nöjd med den kombon. De kan resonera om vad som driver människor till våld. (Tredje hyllan från vänster, tre planet uppifrån.)

Tillägg 2: Dessa är utlånade just nu, till en person med utmärkt smak.

utlånade

 

Read Full Post »

sirilysandeSom kinesiska askar, eller ett pussel, eller nu vet jag; en chokladask full med spännande överraskningar. Jag biter i en mörk knottrig bit, och så fylls munnen av bitterljuv sötma eller apelsinmarmelad.
Jag älskar att Siri Hustvedt är så lärd och beläst, hennes fotnoter, hänvisningar och utvikningar är intressanta allihop. Nyss en fin referens till Ruts bok, ”Dit du går…”, som är betydelsefull för mig, med en blinkning till replikanterna i Blade runner bara några sidor bort. Och alldeles nyss berättar Maise om när hennes mor Harry berättade historien om James Tiptree Jr som var synonym för Alice Sheldon som även hade synonymen Racoona Sheldon och brevväxlade med Ursula K LeGuin…

Stort tack till min kära dotter som gav mig denna i julklapp.

Read Full Post »

brightnessfallsJaha, så här kan hon visst också skriva, tänker jag under läsningen. Min första upptäckt av Tiptrees noveller var en omtumlande upplevelse, jag älskade dem. Hur hon vred och vände och skiftade perspektiv så att jag som läsare såg saker som jag aldrig sett förut.
Hennes roman Up the walls of the world har samma hisnande känsla som jag gärna vill ha när jag läser science fiction.
Därför blir jag förvånad över att det som betraktas som hennes bästa(?) är så traditionell. Det är en grupp turister i utkanten av en galax, som samlas för att se det sista av en planet som förstördes för många år sen. Den planet de kommer till befolkas av stora bevingade varelser, enormt vackra, som måste skyddas från rovdrift på deras ryggsekret som kan destilleras till en beroendeframkallande drog, Stars Tears. De bevingade skyddas av tre människor, varav en, Cory, bär på en fruktansvärd hemlighet. Bland turisterna finns fyra unga skådisar, deras filmare, en maskinist, och en rad andra som visar sig inte vara vad de utger sig för.
Det blir lite för många att hålla reda på för mig, och ingen av karaktärerna fördjupas på allvar. Visst är boken underhållande men de sista 70 sidorna eller så börjar jag mest längta efter att den ska ta slut. Konstigt. Jag trodde att allt Tiptree rörde vid blev till guld, och det här är ju en av hennes sena. Utgiven 1985, samma år som Ender’s game.
(Brasklapp: Jag hade feber när jag läste den. Inte helt rättvist kanske.)
————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Up the walls of the world är science fiction när den är som bäst. Tankeväckande, omtumlande, vacker och tragisk.
The Star Destroyer, en korsning mellan maskin och medvetande, röjer väg genom solsystemen. Världar förintas längs dess väg. På Tyree känner man av den krympande världen, men har ingenstans att ta vägen, förutom ner i djupet. Invånarna på Tyree är en sorts väsen som jag tänker mig som gasmoln i olika former. De kommunicerar genom tankar och känslor, som omsätts i färger och en sorts sköldar, som jag föreställer mig som fladdriga krinoliner. Redan som små får dessa Tyreer lära sig att kontrollera sina tankar för att inte visa upp dem för alla. Det är fäderna som lär dem, att vara Fader är det finaste man kan vara: omtänksam, tålmodig, pedagogisk, kärleksfull. De kvinnliga Tyreerna duger bättre till upptäcktsresor och sånt barnsligt, även om en och annan kvinnlig Tyree försöker utveckla sin empatisköld för att visa att hon också skulle kunna ta hand om avkomman.
Och så finns det några människor på jorden, som har starka parapsykiska gåvor och plockas med i ett experiment på en avlägsen plats på Jorden. Kan Tyreerna sträcka sina medvetanden in i människornas kroppar och på så sätt fly? Kan de i så fall motivera kroppsstölderna moraliskt och etiskt, för sig själva? Eller är de dömda till undergång när the Star Destroyer närmar sig…
Boken är från 1978 och jag fick fatt i den via bookmooch.
——————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

På i mitt tycke ganska goda grunder sågar Johanna Paulsson det slentrianmässiga tänkandet i sf-filmer som Avatar, i en kommentar om Rymd och ras. Sf-genren har kört fast i koloniala fantasier. Men det finns ju fantastiska författare, som diskuterar ras, kön, människovärde, slaveri, religion, sexualitet, makt och andra ämnen på ett helt annat sätt! Så där så att man känner hur hjärncellerna tar små skutt och omgrupperar sig till nya banor.
* Mitt främsta tips är Octavia E Butler. Ett av de senaste årens främsta fynd för mig. Love at first reading.
Jag har skrivit om hennes Wild Seed, Parable of the Sower och Parable of the Talent. Bättre än så blir det bara inte.
* Mitt andra tips är naturligtvis Ursula K Le Guin. Henne har jag älskat så länge att jag läst de flesta böckerna långt innan jag startade den här bloggen. Det enda inlägg jag kan gräva fram är om Unlocking the Air och lite lite om klassikern Left Hand of Darkness här.
* Mitt tredje tips är en annan underbar ny bekantskap: James Tiptree jr, pseudonym för Alice Bradley Sheldon, vars novellsamling Her smoke rose up forever jag har skrivit om här och här.
* Och för att runda av med en fjärde vill jag uppmana Johanna Paulsson och alla andra att prova en Nicola Griffith. Som Slow river eller Ammonite.
Men bäst av dem alla är nog ändå Octavia. Därför får hon vara med på bild.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Read Full Post »

alice200x150Har ni tänkt på vad många bra författare som heter Alice? Vi har Alice Sebold, som skrivit Flickan från ovan om en mördad flicka som snart kommer som film, och även om en fruktansvärt destruktiv mor-dotter-relation där dottern tar livet av sin mor på rad ett. I andra änden av den emotionella skalan har vi Alice Hoffman, som förvisso kan skriva om ångest och olycka och kvinnomisshandel och allt möjligt, men där det alltid finns något hoppfullt, något vackert som gör att man blir glad.
Alice Walker har varit en av mina stora favoriter som jag läste mycket på 1980-talet, hon skrev Purpurfärgen och en rad andra romaner men min favorit är essäsamlingen In search of our mothers gardens. En mer nytillkommen Alice är Alice Bradley Sheldon, som skrev skimrande glimrande intelligent science fiction under pseudonymen James Tiptree jr. Psykologen Alice Miller har skrivit klokt om barndomen. Det självutplånande barnet blev en klassiker i sitt slag, jag tror alla jag kände läste den. Alice Lyttkens har regerat på de svenska biblioteken, och en dag ska jag läsa henne också.

Bland litterära gestalter finns det en rad Alicar med Alice i Underlandet i spetsen. När Curtis Sittenfeld skulle skriva om Laura Bush döpte hon om henne till Alice. Som litterär musa får vi räkna Alice B Toklas, Gertrude Steins mångåriga livskamrat. Fler?

Read Full Post »

AmmoniteAntropologen Marguerite Angelica Taishan, Marghe, får en framviskad varning innan hon kliver in i sektion D, sista anhalten före färden till planet Jeep. Ingen annan har återvänt. Men Marghe åker ändå, av skäl som jag inte får veta.
Kunskapssökande? Som att ta reda på vad det är för förödande virus som härjar på Jeep, ett virus som dödar alla män och runt 20 procent av kvinnorna. Och än märkligare: De överlevande kvinnorna verkar inte ha några problem med att reproducera sig. Hur gör de?
Sorg? Marghes mor har nyligen dött. Om man befinner sig på en annan planet är det lättare att låtsas att allt är som förr på hemplaneten.
Revansch/hämnd? Någonting hände på Marghes förra uppdrag. Hon blev misshandlad, utan att få någon hjälp, och sedan vägrade arbetsgivaren att ta hennes sakkunskap på allvar och körde istället över henne både på jobbet och i rätten.
Marghe är en enstöring och en komplicerad person. Rätt snart kommer hon på avvägar, lägger sig att sova vid några underliga stenar och blir tillfångatagen av en grupp urinvånare. Istället för att studera folket på avstånd och sina egna villkor tvingas hon bli en del av stammen. Samtidigt pågår ett maktspel på högre nivå på forskningsstationen.
Nicola Griffith är en fullkomligt lysande författare med både ett fantastiskt språk och en förmåga att skapa berättelser som får mig att hisna. Min stora favorit Ursula K Le Guin blurbar denna bok, som också vunnit Lambda award och (min nya favorit) James Tiptree jr Award. Jag har tidigare skrivit om Griffith här.
UPPDATERING: Här kan man höra Griffith läsa ett stycke ur boken.

UPPDATERING november 2014: Kulturdelen har också läst
————————
Läs även andra bloggares åsikter om ,

Read Full Post »

Older Posts »