Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘best of 2010’


Det är med flit jag väljer en omslagsbild där baksidan syns, med de tolv hängda unga kvinnorna. ”Jag har alltid plågats av tanken på de hängda pigorna, och i Penelopiaden plågas Penelope av den också”, skriver Atwood i förordet.
Det här är en underbar bok. Myten i sig är så stark, och Margaret Atwood klär den i så klar och ändå sällsamt poetisk prosa. Hon vänder på hela perspektivet när hon låter Penelope berätta sin egen historia: om modern, najaden, som trivs bäst i vattnet och fadern som försöker dränka henne när hon är liten. Om bortgiftet vid 15 års ålder, rivaliteten med kusinen Sköna Helena, ensamheten på Ithaka där hon inte känner någon under Odysseus långa bortovaro (som också är kusinens fel). Hur Penelope gör de yngsta pigorna till sina förtrogna, och försöker trösta dem när de blir våldtagna av friarna.
Penelope talar från Hades där hon tillbringat de senaste två, tre tusen åren, och lyssnat på skitsnacket och lögnerna om vad som egentligen hände. Atwood ger också pigorna röst i en grekisk kör som gycklar och anklagar. Det är så bra. Läs!

Förutom Odysséen så stöder sig Atwood på Robert Graves Greek Myths. Mitt nördhjärta klappar hårt. Att just hon skriver just om denna myt känns helt logiskt, som sagt.
Penelopiaden var den andra boken som gavs ut i Mytserien och det råkar vara den andra jag läser. Så nu känns det som att jag kommit igång lite med detta projekt, som jag tänkt på i flera år.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »

The Easter parade är en tragedi i tre akter, och ett mästerstycke. Jag blir golvad och förstår precis Ingrids alla hyllningar till Yates. Det är psykologiskt tätt, isande vackert, och solkigt tragiskt. Systrarna Sarah och Emily växer upp med sin mor i New York och trakterna därikring. Föräldrarna är skilda, och modern Pookie dricker för mycket och försöker alltid se till att bo finare än hon egentligen har råd med. De flyttar ofta. Flickorna längtar efter sin pappa, som de sällan träffar. Sarah har turen att ha dåliga tänder som måste korrigeras med tandställningar, så hon träffar fadern varje månad när han skjutsar henne till tandläkaren.
Sarah och Emily påminner mig en hel del om systrarna Madeleine och Dinah i sina olika livsval. Här är det Sarah som gifter sig ung och sätter igång med att bilda familj. Emily har en rad kärlekshistorier som sällan faller väl ut. Eller, hon gifter sig förresten också ett tag. Det tar slut efter denna salva:
He didn’t speak again until after they’d crossed the Queensboro Bridge, until after they’d crawled through traffic to the West Side and turned uptown, heading home. Then he said ‘Do you want to know something, Emily? I hate your body. Oh, I suppose I love it too, at least God knows I try yo, but at the same time I hate it. I hate what it put me through last year — what it’s putting me through now. I hate your sensitive little tits. I hate your ass and your hips, the way they move and turn; I hate your thighs, the way they open up. I hate your waist and your belly and your great hairy mound and your clitoris and your whole slippery cunt. I’ll repeat this exact statement to Dr. Goldman tomorrow and he’ll ask me why I said it, and I’ll say ”Because I had to say it.” So do you see, Emily? Do you understand? I’m saying this because I have to say it. I hate your body.’ His cheeks were quivering. ‘I hate your body.’

Sarahs äktenskap är också en katastrof. Våld och alkohol. Men hon stannar. Emily betraktas av familjen som ”a free spirit”, en av systersönerna säger när Women’s Lib börjar växa på 1960-talet att han alltid sett henne som en föregångare till den. I själva verket är hon fruktansvärt ensam och tar till flaskan hon också. Emily påminner mycket om Jean Rhys huvudpersoner Sophia Jansen och Julia Martin. (Jag tänker i mitt stilla sinne att den där vanan med en drink före middagen, som lätt blir två och tre, har förstört många liv.)
Sorgligast av alltihop är nog ändå att systrarna inte kan hjälpa varandra. De gör försök, men någon riktig närhet finns inte. Trots att de ändå älskar varandra.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Två systrar, Dinah och Madeleine, möts efter många år, hemma hos Madeleine som är änka. Man kan nästan säga att även Dinah är änka, efter samme man. Och det är förstås den kärleksrelationen som är anledningen till att systrarna inte har träffats. Inte pratat. Inte skrikit och gråtit och anklagat. The stiff upper lip.
Boken börjar med att systrarna tar en promenad med den enas hund. Hunden får fatt i en råtta, men lyckas inte döda den. Det måste istället Madeleine göra. Dinah tar hand om nedgrävandet.
The Echoing Grove skiljer sig från de andra böckerna jag läst på så vis att den inte har en enda huvudperson. Berättarrösterna slingrar sig om varandra: Madeleine, Dinah, Rickie (mannen). Samma händelser från åratal tillbaka kan belysas av olika människor, ibland också av bipersoner. Kanske är The Echoing Grove också mer cynisk. Definitivt mindre hoppfull, svartare.
Mot slutet säger Madeleine;
Everybody’s dead or mad. Everybody’s going mad. Cracking up. Going out of control. Perhaps everybody will go mad and that’s how the world will end.”

Typiskt Lehmannsk är miljöbeskrivningarna och hur grundligt hon tränger in i en människas psyke och rotar runt efter det allra mest smärtsamma. Nånstans i mitten blir jag lite less, jag har en tendens att bli irriterad på folk som förstör sina liv på samma sätt om och om igen, men sen kommer en lång scen med Rickie och ytterligare en annan kvinna i ett skyddsrum under bombningarna av London som gör att allt vrids ett varv till och vi rotar lite till. Och när så berättelsen återvänder från sina utflykter i det förgångna och det är systrarna som talar med varandra igen kan äntligen de där sakerna sägas som har varit helt omöjliga förut. Katharsis.
(Om den här boken var en Mad men-säsong så skulle Madeleine vara Betty Draper, Dinah den där bohemiska älskarinnan från säsong ett, och Rickie förstås Don Draper.)

Read Full Post »

Up the walls of the world är science fiction när den är som bäst. Tankeväckande, omtumlande, vacker och tragisk.
The Star Destroyer, en korsning mellan maskin och medvetande, röjer väg genom solsystemen. Världar förintas längs dess väg. På Tyree känner man av den krympande världen, men har ingenstans att ta vägen, förutom ner i djupet. Invånarna på Tyree är en sorts väsen som jag tänker mig som gasmoln i olika former. De kommunicerar genom tankar och känslor, som omsätts i färger och en sorts sköldar, som jag föreställer mig som fladdriga krinoliner. Redan som små får dessa Tyreer lära sig att kontrollera sina tankar för att inte visa upp dem för alla. Det är fäderna som lär dem, att vara Fader är det finaste man kan vara: omtänksam, tålmodig, pedagogisk, kärleksfull. De kvinnliga Tyreerna duger bättre till upptäcktsresor och sånt barnsligt, även om en och annan kvinnlig Tyree försöker utveckla sin empatisköld för att visa att hon också skulle kunna ta hand om avkomman.
Och så finns det några människor på jorden, som har starka parapsykiska gåvor och plockas med i ett experiment på en avlägsen plats på Jorden. Kan Tyreerna sträcka sina medvetanden in i människornas kroppar och på så sätt fly? Kan de i så fall motivera kroppsstölderna moraliskt och etiskt, för sig själva? Eller är de dömda till undergång när the Star Destroyer närmar sig…
Boken är från 1978 och jag fick fatt i den via bookmooch.
——————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 987 andra följare