Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘The Echoing Grove’

Två systrar, Dinah och Madeleine, möts efter många år, hemma hos Madeleine som är änka. Man kan nästan säga att även Dinah är änka, efter samme man. Och det är förstås den kärleksrelationen som är anledningen till att systrarna inte har träffats. Inte pratat. Inte skrikit och gråtit och anklagat. The stiff upper lip.
Boken börjar med att systrarna tar en promenad med den enas hund. Hunden får fatt i en råtta, men lyckas inte döda den. Det måste istället Madeleine göra. Dinah tar hand om nedgrävandet.
The Echoing Grove skiljer sig från de andra böckerna jag läst på så vis att den inte har en enda huvudperson. Berättarrösterna slingrar sig om varandra: Madeleine, Dinah, Rickie (mannen). Samma händelser från åratal tillbaka kan belysas av olika människor, ibland också av bipersoner. Kanske är The Echoing Grove också mer cynisk. Definitivt mindre hoppfull, svartare.
Mot slutet säger Madeleine;
Everybody’s dead or mad. Everybody’s going mad. Cracking up. Going out of control. Perhaps everybody will go mad and that’s how the world will end.”

Typiskt Lehmannsk är miljöbeskrivningarna och hur grundligt hon tränger in i en människas psyke och rotar runt efter det allra mest smärtsamma. Nånstans i mitten blir jag lite less, jag har en tendens att bli irriterad på folk som förstör sina liv på samma sätt om och om igen, men sen kommer en lång scen med Rickie och ytterligare en annan kvinna i ett skyddsrum under bombningarna av London som gör att allt vrids ett varv till och vi rotar lite till. Och när så berättelsen återvänder från sina utflykter i det förgångna och det är systrarna som talar med varandra igen kan äntligen de där sakerna sägas som har varit helt omöjliga förut. Katharsis.
(Om den här boken var en Mad men-säsong så skulle Madeleine vara Betty Draper, Dinah den där bohemiska älskarinnan från säsong ett, och Rickie förstås Don Draper.)

Read Full Post »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 176 andra följare