Läser lite persisk poesi

… närmare bestämt Forough Farrokhzad, som Azar Nafizi skrev fint om. Ett gripande människoöde. Forough Farrokhzad gifte sig mycket ung, fick ett barn, men hon stod inte ut i äktenskapet utan skilde sig och fick sen aldrig träffa sitt barn mer. Så fruktansvärt.
Skilsmässan blev en stor skandal, som inte blev lättare av hennes frispråkiga dikter.
Hon dog ung i en trafikolycka.
Uppdatering: Bokmania berättar här om en bok med både Farrokhzads och Karin Boyes dikter.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Forough Farrokhzad, Mitt hjärta sörjer gården, persisk poesi

Read Full Post »

Azar Nafisi: Things I’ve been silent about

Så har jag läst ut Azar Nafisis memoar och det som kommer att stanna hos mig är framför allt porträttet av modern (och deras eviga krigföring), Irans våldsamma nutidshistoria, kvinnornas krympande värld och hur grupper av självutnämnda moralens väktare kan gripa och misshandla vem som helst på gatan. Men framför allt en innerlig kärlek till litteraturen. Jag tror inte att jag kan komma på nån annan författare som skriver om litteratur; sagor, berättelser, poesi… så gripande och på liv och död, som Nafizi. Så kärleksfullt. Så allvarligt. Så absolut livsnödvändigt.
Jag tycker också mycket om att det finns bilder.

Azar, Azi, som liten.

Azi med sin mamma.

Pappan, med Charles de Gaulle. Nafisis far var politiskt aktiv och blev borgmästare i Teheran. Sen satt han i fängelse efter revolutionen. Även mamman satt i parlamentet en period.

Nafisis rektor i grundskolan, som hon ofta kom ihop sig med. Rektorn blev mördad efter islamska revolutionen, det är oklart om hon blev hängd eller instoppad i en säck och stenad.
Efter grundskolan utbildade sig Nafizi i Europa och USA.

Azar Nafisi med sin andre make, Bijan. (Första äktenskapet var en flopp.)
En poet (som naturligtvis blev förbjuden) blir jag mycket nyfiken på: Forough Farrokhzad. Hon finns översatt till engelska. Och till svenska!

Ingrid har också läst.

Read Full Post »

Några ord om Azar Nafisis tystnad

Jag är en bit inne i läsningen av Azar Nafisis memoar Things I’ve been silent about, och som väntat är det vibrerande känslor på ett så vackert språk att varje stycke är en njutning, även när det är bedövande sorgligt. För att vara en människa som hållit tyst om så många saker i sitt liv är hon underbart välformulerad.
Azar Nafisi växte upp i Iran under den korta mellanperioden av modernisering, där det fanns ett fönster öppet för unga flickor att välja olika vägar i livet. Hon hade en väldigt dålig relation till sin mor, en komplicerad, bitter och besviken människa, som i sin tur aldrig känt sig älskad av sina föräldrar. Å andra sidan hade Azi ett starkt och kärleksfullt förhållande till sin far, den store sagoberättaren och religionskritikern, som lämnat sin djupt religiösa familj i en sekt av vad han ansåg vara hycklare och pedofiler. Trots detta förmår han inte skydda sin egen dotter från övergrepp.
Dessa övergrepp hör till vad Azar Nafisi håller tyst om.
Men hon iakttar och funderar på mycket av det hon ser omkring sig. Och här finns många levande och speciella människor, jag gillar särskilt Aunt Mina.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om Azar Nafisi, Things I’ve been silent about, självbiografi

Read Full Post »

Smygköp på Schiphol

Jag hittade en ny bok av Azar Nafisi, Things I’ve been silent about, och var tvungen att slå till på den redan på Schiphol. Brukar ju tjata om hennes fantastiska Reading Lolita in Tehran, till exempel här. (Den finns på svenska också.)
Tillsammans med Nafisi slank en Jonathan Lethem med, You don’t love me yet, som jag hunnit läsa ut. Den handlar om kärlek och knulla och konst och en deprimerad känguru, men mest om att spela i band tillsammans och kanske få ett genombrott. Bra! Huvudpersonen heter Lucinda.
Och så en Mo Hayder på det, Skin, snart är jag ikapp med hennes produktion.
(Lyckades glömma Lethem på ett café i New York, men den fanns kvar sju timmar senare. Där ser man.)
———————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Schiphol, Azar Nafisi, Mo Hayder, Jonathan Lethem, känguru, band
———————————

Read Full Post »

Tematrio — förtryck

Extremt intressant ämnesval från Lyran denna vecka tycker jag. Mitt förstaval är självklart, även om jag nämnt den förut.

Reading Lolita in Tehran — Azir Nafizi. Jag har skrivit om den här. Efter den islamska revolutionen i Iran får Nafisi inte längre undervisa om litteratur på universitetet på det sätt hon tidigare gjort. Istället startar hon en hemlig grupp för några modiga kvinnliga studenter. Där läser de Nabokovs Lolita, Fitzgeralds The Great Gatsby, Henry James Daisy Miller och Jane Austen.
Förutom att boken är ett intressant tidsdokument, och en skildring av hur dramatiska händelser griper in i människors allra innersta intima liv, så är det också en väldigt vacker bok rent språkligt. Fylld av kärlek till litteraturen, och övertygad om litteraturens kraft och betydelse. Böcker är inte nåt som man tar till när man vill bli underhållen en stund, böcker är på liv och död.

The Scarlett Letter — Nathaniel Hawthorne. Amerikansk klassiker utgiven 1850. När ni hör referenser till ”ett rött A” eller ”Hester Prynne” eller ”bokstav på bröstet” så är det den här boken som åsyftas. (Jag tror att det finns en referens i Gilmore girls också.) Den handlar om Hester Prynne som blir gravid under tiden hennes äkta man är bortrest. Hon vägrar uppge vem fadern till barnet är, men som läsare förstår man att det är en av de män som dömer henne för äktenskapsbrott och skickar henne i fängelse. Hon döms också till att bära ett stort rött A (för adultress) på bröstet, så att ingen någonsin ska kunna glömma hennes brott. Hester Prynne får själv sy dit sitt A på klänningen.

Gomorra — Roberto Saviano. Neapelfödde Saviano skriver om sin stad och trakt där camorran bestämmer allt. Bloggat om bland annat här och här. Boken är en blandning mellan skönlitteratur och reportagebok, och det som gör den så intensiv och bra är att Roberto själv är med där. Han tar sig själv som utgångspunkt, som en av alla dessa människor vars liv styrs av camorran. I en underbar scen berättar han om när han pissar i inomhusfontänen i huset där Tony Montana bodde i filmen Scarface. (Småpojkar, tonårspojkar, även vuxna män inom camorran har Al Pacinos Scarface som idol.)

Bubblare: Isabel Allende, Garcia Marquez, Imre Kertéz, Solsjenitsyn…
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om Nathaniel Hawthorne, Hester Prynne, The Scarlett Letter, Gomorra, Roberto Saviano, Reading Lolita in Tehran, Azar Nafisi, förtryck, tematrio, böcker, kvinnohat

Read Full Post »

Åttonde mars-tips: Azar Nafisi

Låt mig tipsa om en fantastisk bok som passar att läsa idag på Kvinnodagen. Den heter Reading Lolita in Tehran och är skriven av Azar Nafisi. Finns på svenska också.
Azar Nafisi var litteraturvetare på universitetet i Teheran när den islamska revolutionen tog över, och i ett slag skulle alla kvinnor dra på sig slöjor och helst stanna hemma. Kurserna ändrades, böcker blev förbjudna. Nafisi gick länge barhuvad, och var till sist tvungen att fly landet, men innan dess kämpade hon emot så gott hon kunde.
Bland annat startade hon en läsecirkel för en grupp unga studenter där de läste Lolita av Nabokov, Fitzgeralds The Great Gatsby, Henry James och Jane Austen. Gruppen träffades i hemlighet, och det är så fint beskrivet hur de kommer i sina svarta huvud- och kroppsbeklädnader och ser likadana ut allihop; sen kastar de av sig dem och blir individer med hår- och klädstilar. Gruppen diskuterar kvinnoporträtten i romanerna och relaterar dem till sina egna liv. Det är underbar läsning, så kärleksfullt och stärkande om litteraturens kraft!
Missa inte rättegången i klassrummet mot just The Great Gatsby – komplett med åklagare, försvaradvokat och domare. (Många elever tyckte att den var osedlig och borde strykas från kurslistan.)
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om Azar Nafisi, Reading Lolita in Tehran, kollektivroman, självbiografi

Read Full Post »