Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘dystopi’

grönaredjupetDen starkaste bilden jag bär med mig från ”Det grönare djupet” är när Linda Kall betraktar en jättekatt som smidigt rör sig på besök i hennes trädgård. Den är mäktig, stolt och stark. Inte det minsta hotfull. Efteråt går Linda till Palatsets källare och besöker Katalogen över allt levande. Där läser hon sig till att jättekatten kallas lejon, ett havslejon.
Linda längtar ständigt efter sin make Leo Kall. Hon får aldrig veta att det är samma namn, men jag som läsare vet ju det.

”Det grönare djupet” är Johanna Nilssons tolkning av en möjlig fortsättning på Karin Boyes klassiska dystopi Kallocain. Den utspelar sig många år senare, Linda är 59 år när hon börjar skriva ner sina erfarenheter. De är dramatiska. Hur hon skiljs från sina döttrar Maryl och Laila, flyr från Kemistaden 4 till den mytomspunna Ökenstaden, och nästan dör på kuppen. Hur hon skapar sig ett liv i Ökenstaden, som trädgårdsmästare, och träffar Edo igen och blir vän med Rose. Vänskapen är mycket fint skildrad, Johanna Nilsson är bra på att skriva så där innerligt och rent och gripande om känslor. Kärlek. Längtan. Saknad.

Framför allt är det förstås en idéroman. I Kemistaden härskade diktatur, kollektivism, tvång. I Ökenstaden är friheten total, inklusive friheten att knarka och begå självmord. Edo vet att en dag slutar Världsstaten och Universalstaten att kriga mot varandra och då vänder sig vinnaren mot Ökenstaden. Han förespråkar en liten nedtonad stat för det viktigaste, men blir utbuad så fort han nämner ordet ”ledare” och ”vakter”. Han vandrar vidare till Klippstaden, där allt ska vara så bra, så bra.
Linda stannar kvar. Odlar sin egen och andras trädgårdar, röker på med Rose, får hem sina döttrar men förlorar den ena till drogerna. Den yngsta, Laila, är gravid och går i sin fars fotspår som kemist. När en av förtryckarna från förr försöker sig på en statskupp spelar Laila en nyckelroll.

Jag älskar Johanna Nilssons språk och att hon vågat ge sig på det här projektet, att hon tillåter sig att bli besatt av Boye och Kallocain. Men jag gillar inte att Linda är så naiv hela tiden, hon tror alltid att bara hon kommer till nästa ställe så ska människorna vara goda och samhället klokt och rättvist ordnat. Å andra sidan kanske detta hopp är det djupast mänskliga?

Read Full Post »

overlevandesDet blev En överlevandes minnen som jag läste om (först) efter beskedet att älskade Doris Lessing dött. Men boken lever, och håller i högsta grad fortfarande.
Det är lustigt med minnet, för vid den här läsningen inser jag att boken framför allt handlar om Emily, och inte om berättaren som jag trodde. Emily är ett barn när hon kommer till berättaren, som i sin tur är en kvinna i obestämd ålder som bor i utkanten av en större stad. Hela samhället är i upplösning, men de styrande låtsas ha kontroll. Även de vanliga människorna försöker att låtsas att de lever helt normalt, trots att nästan alla samhällsbärande funktioner försvunnit — utom polisen — och det snart blir svårt att få tag i mat.
Från sitt fönster iakttar berättaren hur ungdomar samlas på trottoaren mittemot, i stora flockar, som blir mer och mer oregerliga innan de till sist ger sig av, ”norrut”. Sedan börjar det om med en ny grupp.
Inuti lägenheten händer det sig ibland att berättaren plötsligt befinner sig på andra sidan väggen. Där finns rum på rum som egentligen inte ryms, de kan vara skräpiga, de kan vara tomma, de kan till och med vara utomhus.

Jag gick från rum till rum genom de substanslösa väggarna och letade efter den som bodde där, denna någon vars närvaro jag kunde förnimma så starkt till och med nu när skogen nästan hade trängt in överallt.
Någon… ja det fanns verkligen någon där. Nära… Jag gick försiktigt över gräset längs en äggskalstunn vägg utan att göra minsta oväsen och visste att jag vid dess slut, där en tvärvägg hade fallit ner och förvittrat för länge sedan, äntligen skulle kunna vända på huvudet och få se — vem det nu var … ett starkt, stilla väsen, en närstående vars ansikte jag skulle kunna känna igen, alltid hade känt igen. Men när jag kom till väggens bortre ända porlade en liten bäck i gräset, så klar att fiskarna med sin bakgrund av glittrande kiselstenar såg upp på mig med sina runda ögon som om det inte funnes något vatten mellan mig och dem, som om de svävade i luften vid mina fötter.”

Efter att berättaren blivit ansvarig för den unga flickan Emily, som tillsammans med sin fula gula katthund Hugo lämnas hos henne, så blir Andra sidan av väggen allt oftare scener ur Emilys barndom. Scener med oförstående föräldrar som skrämmer barnet, som kallar henne krävande och besvärlig och aldrig ger henne den kärlek och bekräftelse hon behöver.
I verkligheten håller Emily på att utvecklas till en ung kvinna, och jag vet ingen som kan skildra detta så suveränt som Lessing. Och så börjar Emily dras till ungdomarna på trottoaren…

Den som minns sin Martha Quest kanske känner igen vibbarna i citatet ovan. Samtidigt som Doris Lessing skrev oerhört realistiskt, så hade hon denna dragning till den andra, det mystiska, det som ligger bortom eller vid sidan av.
——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Mara och DannEtt kärt återseende! Så vidunderligt bra den är, denna bok. En mörk framtidssaga om ett syskonpar som vandrar och vandrar genom ett eroderat landskap fyllt av faror och förföljelse. Farorna består i torka och hunger, fruktansvärda skorpioner, ödlor, och skalbaggar stora som femåriga barn, och, naturligtvis, andra människors illvilja eller helt enkelt lika starka kamp för överlevnad.
Mara och Dann utspelar sig i Ifrik, en världsdel som en gång varit välmående, men som nu hundratals, tusentals? år senare drabbats av svår torka. De två kungliga mahondi-barnen, en nioårig storasyster och en fyra,femårig lillebror, måste fly från sitt trygga hem när de vuxna slåss, och förmanas av en krigare att glömma bort sina namn. Från och med nu är de Mara och Dann.

Första anhalten blir Klippbyn, där den gamla kvinnan Daima tar hand om dem. Först långt senare förstår Mara att Daima var ett minne, en sådan som fått i uppgift att memorera så mycket som möjligt om gamla tiders kunskap och historia. Daima är också mahondi, och illa sedd i byn, som annars består av klippfolk. Däribland den onde Kulik, som snart får ett gott öga till Mara. Här i Klippbyn växer de två barnen upp, men i takt med att torkan brer ut sig blir det allt mer ont om mat och vatten. Dann följer med ett par genomresande och blir borta länge, men kommer sen tillbaka efter sin syster. Och nu börjar vandringen på allvar. Norrut, norrut, norrut. Drömmarna om ett ställe där det är grönt och friskt, där man inte behöver gå törstig, de är svåra att tro på och föreställa sig men driver ändå Mara och Dann att sätta den ena foten framför den andra och gå, gå, gå.
De råkar på hadroner och hennesfolk och alber. De finner floder och kärlek, blir slavar, besöker städer, bor i bordell, fryser och svälter och tvingas många gånger slåss för sin överlevnad. En period är Dann general i en armé medan Mara är fånge och soldat i den andra, fiendearmén. De kommer ifrån varandra, men letar upp varandra igen. Jag önskar att jag kunde skriva att de alltid har varandra, men det är inte sant eftersom Dann är mentalt bräcklig, alltför formad av sina fasansfulla upplevelser, och därför kan förändras till den Mara kallar ”den andra Dann”. Och honom kan man inte lita på, han är kapabel till fruktansvärda svek.

Det här var allstå min andra läsning av Mara och Dann. Jag minns hur glad jag blev när jag först hittade den i ett ställ på Johannelunds lilla bibliotek i Linköping i början av 2000-talet, och hur mycket jag tyckte om den då. Men av själva handlingen mindes jag mest hur mycket Mara hatar den oförstörbara bruna tunikan hon tvingas bära i många år. I något konstigt glatt material, som aldrig skrynklar sig, torkar extremt fort, och bara kräver att man skakar det för att all smuts ska försvinna. Någon tidigare civilisation har tillverkat det, ingen förstår hur. (Under sina vandringar passerar Mara och Dann ruiner och andra spår av gamla civilisationer, däribland vår egen somexisterar just nu, förstår man. Och så minns jag guldmynten, som Daima gömt i ett ljus, och som Mara och Dann tar med sig. Guldmynten som räddar deras liv flera gånger om, men också är nära att bli Danns död. Han gömmer dem innanför sin egen hud, och när de skär upp magen för att ta fram dem… brr.

Det här är en av Doris Lessings bästa böcker. Den behandlar delvis samma teman som Margaret Atwoods Syndaflodens år, men jag tycker mer om Lessings.

När jag bildgooglade efter omslaget hittade jag den här fina recensionen.
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Read Full Post »

Läser äntligen Margaret Atwoods hyllade dystopi och det dröjer inte länge innan det dyker upp några otäckt intelligenta och genmanipulerade grisar. Hu! Det var Atwood som grundlade min skräck för grisar inom science fiction (möjligen att Orwell sådde ett frö…) med den där fruktansvärt läskiga scenen i Oryx och Crake där människan (vem det nu var) gömde sig medan nassongerna bökade och letade. Som tur var så kan nassonger inte klättra.
I alla fall, här är nassongerna tillbaka. Efter 100, 200 sidor får jag veta att de kallas så. Betyder det att Syndaflodens år hänger ihop med Oryx och Crake? Eller att Margaret Atwood har en fixering?
Andra genmanipulerade djur i den här boken är lammlejer (lamm och lejon, bjunkar (skunk utan lukt plus en art till) och merHårfår som man gör tjusiga peruker av. Andra teman som är desamma är miljöförstöringen och sexhandeln.
Margaret Atwood är fullkomligt rasande över hur vi behandlar jorden, och hon kanaliserar sitt raseri och sin förtvivlan till stor litteratur. Jag tycker också mer om människorna i den här jämfört med O & C, skinntorra Toby, store Zeb, lättstyrda Ren. Jag vill att det ska gå dem väl — men det ser mycket mycket mörkt ut.
—————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Efter att ha googlat bilder på Margaret Atwood tänkte jag bara titta till Radio 4 innan jag stänger av datorn, och vems ansikte möter mig där? Högst densamma.
The Handmaid’s Tale/Tjänarinnans berättelse fyller 25 år och det uppmärksammar Woman’s hour.
——————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Inslaget med Juli Zeh i Babel för nåt program sen fascinerade mig mycket. Så skarp, så fritänkande, så på tvärs med den rådande konformismen.* Att hävda individens rätt att göra även sådant som ”alla” vet är farligt och dåligt för hälsan. Att ifrågasätta statens inblandning i det djupt privata — våra kroppar.
— Hon är nog den mest intelligenta människa jag träffat, sa Andreas Ekström, han med Googlekoden, som funderat över individ/övervakning ur ett annat perspektiv.

Nu har Juli Zehs Corpus Delicti bott i min handväska i flera dagar, och färdats bra många mil. Jag har släpat runt den på flyg, buss, kaféer, jazzfestival och i människors hem. Inte för att den är den mest fantastiska berättelse jag har läst. (Den påminner om såväl Aldous Huxleys Sköna nya värld som Karin Boyes Kallocain, (och Philip K Dick, varför inte?) men är kanske kyligare.) Utan för att den ger upphov till så många tankar. Och diskussioner!
Corpus Delicti utspelar sig i en snar framtid, 2058, då alla sjukdomar är utrotade med hjälp av den förnuftsstyrda METODEN. Alla människor är skyldiga att förvalta och underhålla sina kroppar, sin lilla bit av samhällsorganismen. Rättsapparaten får ögonen på Mia Holl, som försummat sin motion och att lämna in sina testvärden. Holl är en renodlad vetenskapare som aldrig ställt till problem förut, men när hon försöker hantera sin brors självmord vill hon bli lämnad i fred. Att vilja bli lämnad ifred betraktas som suspekt och samhällsfarligt, för det är ju allas plikt att vara lyckliga alltid. Och kroppen är inte din egen.
I efterskott har jag läst ett par recensioner. GP:s recensent är negativ av politiska skäl, för att hon anser att Zeh är nyliberal, och DN:s recensent är negativ av moraliska skäl, hon menar att frihet från sjukdom är en lyx som få förunnas i ett globalt perspektiv. Två goda rättänkare. Alltså blir Juli Zeh den onda. Det hoppas jag att många struntar i, och läser — och tänker — med öppet sinne.
Utges av Svante Weyler förlag. Jan i Varberg har också läst, liksom Bernur. Och nu också Ingrid. Och Lyrans Noblesser.

Uppdatering: och på Bokhora har ”rökare får skylla sig själva”-diskussionen startat. Det gör vi redan.

* Det råder alltid konformism. Den varierar över tid bara. Lever man tillräckligt länge och har samma åsikter hela tiden så är man ”rätt” nångång. Har man otur ändrar man sitt tänkande så att man alltid är fel.

Read Full Post »

Parable of the Sower börjar år 2024. Lauren är 15 år och skriver dagbok. Hon beskriver samhället hon lever i, ett framtidssamhälle där ekonomin rasat ihop, nästan alla är arbetslösa, torkan breder ut sig och det är brist på vatten. Lauren och hennes familj, pappa, styvmamma, fyra små bröder, bor i ett litet grannskap bakom en mur. Muren ska hindra de hungrande, fattiga, påtända tjuvarna och plundrarna från att ta sig in. För naturligtvis tror de som lever på gatorna att de som bor innanför en mur är rika. Alla märker att allt bara blir värre och värre men ingen vill eller vågar riktigt dra slutsatserna av det. Utom Lauren: Hon är beredd.

Laurens far lär sina barn att skjuta. Lauren längtar tills den dag hon fyller 18. Då planerar hon att ge sig iväg, att söka sig norrut, mot Kanada kanske. Hon packar ihop vad som skulle behövas och gömmer packningen i sitt rum, beredd på att ge sig iväg snabbt. Vem vet när plundrarna, tjuvarna, mördarna kommer? Man vet bara att.

Laurens biologiska mamma var knarkare, och tog en drog som har gjort att Lauren är hyperempatisk. Det betyder att hon känner andra människors smärta. När hon var liten började hon blöda när hon såg någon annan blöda, men det har lugnat sig nu. Hennes elake bror Keith brukade låtsas att han blödde för att ”skoja” med Lauren. Laurens hyperempati gör att hon känner den andres smärta lika starkt när hon slåss. Så det gäller att slå ut sin fiende omedelbart.

Det allra viktigaste i Laurens liv är Earthseed. Hennes tankar om Gud, som hon också skriver ner i anteckningsboken. Gud är förändring. Människan måste lära sig att leva med förändringarna, att själva förändra Gud.
All that you touch
You change
All that you Change
Changes you
The only lasting truth
is Change
God
is Change

EARTHSEED: THE BOOKS OF THE LIVING

Det här är en av de bästa böcker jag har läst. Science fiction som jag älskar den. Butler skriver på det där sättet som ser så enkelt ut, men som gör att sidorna vibrerar av poesi. Det är så vackert och så ohyggligt. Och så trovärdigt skildrat, om vad som händer med människorna när en civilisation bryter samman. Vad man är beredd att göra för en matbit, eller en trygg sovplats. Men också hopp. Lauren har sin vision om Earthseed, och hon har en förmåga att dra människor till sig.

Read Full Post »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 184 andra följare