Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Anita Goldman’

Läslusten försvann i somras och höll sig borta väldigt länge. Den längsta perioden i mitt liv. Jag försökte kicka igång den i höstas med att recensera lite böcker, men även när jag fick fatt i nån riktigt bra bok som jag verkligen tyckte om, så var jag inte sugen på nån fler när jag sen var klar. I julas läste jag sen en ganska spännande deckare, en israelisk serieroman, och av bara farten läste jag om fina Olga Tokarzuks Gammeltida och andra berättelser. Kanske fanns läslusten här någonstans?

Jag har fortsatt recensera lite grann, men det som verkligen var en sån där bok som jag längtade hem till var Kate Anderson Browers First Women, om alla amerikanska presidentfruar från Jackie Kennedy och framåt.

Så kom Döden. Då läser man inte.

(Köper böcker gör man tydligen ändå.)

Kanske är det när tillvaron är alltför svart och hemsk som man ska läsa romantiska må bra-böcker, tänkte jag och började på mitt livs första Nora Roberts. Efter tre veckor har jag läst cirka halva. Inte för att den är dålig, hon skriver helt okej och egentligen borde det ju inte spela nån roll för mig att jag kan förutse hur allting ska gå, eftersom jag ju läser om böcker (flera gånger ibland), och just har avslutat omtittningen av sju säsonger Deep Space Nine och är inne på tredje varvet av Star Trek Voyager och det andra av The Americans, men jag har svårt att bli fångad.

Fångad blev jag däremot omedelbart av George W Bush memoar Decision points, den är oerhört intressant och välskriven. Undrar om han skrivit den själv? Det känns så. Händelserna är sådana som jag ofta minns, och jag gillar greppet att inte berätta allt i kronologisk ordning, utan att fokusera just på de viktiga besluten: personliga, administrativa, stamceller, 11 september, Afganistan, Irak, Katrina.

Nyss fick jag också Anita Goldmans essä/memoar Jerusalem och jag för att recensera. Den är hittills mycket lovande, och jag älskar staden som jag nu får tillbaka minnena av.

Read Full Post »

book2s
books03

Jag beställde dem innan jag fick min underbara julklapp, nu är jag inte alls lika sugen… 😉
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Jag hoppar på Bokbloggarnas litteraturpris och nominerar följande:
Sofi Oksanen — Utrensning (fem poäng)
Josefine Sundström — Vinteräpplen (fyra poäng)
Sen fuskar jag lite för jag läste den på engelska och då är den ju utgiven 1976, men om nu den svenska översättningen kom i år så säger jag:
Richard Yates — Easter Parade (tre poäng)
Och sen har jag bara läst för gamla böcker :-(.
Anita Goldmans Om jag så måste resa till Los Alamos missade med bara ett par månader…
——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Klockan 0.5.29.45 den 16 juli 1945 i New Mexico, på en plats mellan fyra bergstoppar, en plats som kallas Jordmoder, Jordnavel, Världens centrum, provsprängs den första atombomben. I ett kargt och skönt, ödsligt och drabbande vackert landskap, ett landskap som människor förälskar sig i (och som jag själv vill besöka, snart).
Anita Goldman får ihop Harry Martinsons naturromantik och Georgia O’Keefes målningar, Oppenheimers ärelystnad, älskarinnan Jean Tatlocks självmord, bergen och växterna och sitt eget uppdrag. Jag gillar. Mycket. Jag tycker om att hon skriver sig själv viktig, att hon tar sig själv på allvar och tar sig rätten att göra kopplingarna. (Lite som Maja Lundgren i Myggor och tigrar.)
Goldman berättar Robert Oppenheimers historia, som ledde fram till Los Alamos. Där ingen egentligen talade om Bomben, som präglat oss och hela världen. Istället kallades den Grejen, Prylen, Manicken. Idel eufemismer. För att stå ut?
Det är vansinnigt intressant. Manhattanprojektet, uppbyggnaden av Los Alamos som en hel liten stad dit även fruarna fick följa med. Medelåldern var 29 år. Koncentrationen av Nobelpristagare och blivande Nobelpristagare skyhög. Massor av barn föddes där, BB fick byggas ut. (Har något barn berättat i skrift, film, måleri?) Ingen fick föra dagbok under tiden de bodde där. Det var förbjudet. Men Anita Goldman letar efter sprickorna, tvivlen, själsvåndorna som borde, måste, finnas hos dem som bygger ett vapen som kan förgöra mänskligheten.
Om jag så måste resa till Los Alamos är starkt och vackert skriven. Jag har försökt mig på Anita Goldman förut, men aldrig riktigt fallit, men nu faller jag handlöst för hennes poetiska prosa och undersökande berättande. Det är väldigt bra. Läs!
Recenserad i Svd, Expressen, och så höll hon ett seminarium på Bokmässan som Pocketblogg var på.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »