Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Anita Goldman’

book2s
books03

Jag beställde dem innan jag fick min underbara julklapp, nu är jag inte alls lika sugen… ;-)
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Jag hoppar på Bokbloggarnas litteraturpris och nominerar följande:
Sofi Oksanen — Utrensning (fem poäng)
Josefine Sundström — Vinteräpplen (fyra poäng)
Sen fuskar jag lite för jag läste den på engelska och då är den ju utgiven 1976, men om nu den svenska översättningen kom i år så säger jag:
Richard Yates — Easter Parade (tre poäng)
Och sen har jag bara läst för gamla böcker :-(.
Anita Goldmans Om jag så måste resa till Los Alamos missade med bara ett par månader…
——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Klockan 0.5.29.45 den 16 juli 1945 i New Mexico, på en plats mellan fyra bergstoppar, en plats som kallas Jordmoder, Jordnavel, Världens centrum, provsprängs den första atombomben. I ett kargt och skönt, ödsligt och drabbande vackert landskap, ett landskap som människor förälskar sig i (och som jag själv vill besöka, snart).
Anita Goldman får ihop Harry Martinsons naturromantik och Georgia O’Keefes målningar, Oppenheimers ärelystnad, älskarinnan Jean Tatlocks självmord, bergen och växterna och sitt eget uppdrag. Jag gillar. Mycket. Jag tycker om att hon skriver sig själv viktig, att hon tar sig själv på allvar och tar sig rätten att göra kopplingarna. (Lite som Maja Lundgren i Myggor och tigrar.)
Goldman berättar Robert Oppenheimers historia, som ledde fram till Los Alamos. Där ingen egentligen talade om Bomben, som präglat oss och hela världen. Istället kallades den Grejen, Prylen, Manicken. Idel eufemismer. För att stå ut?
Det är vansinnigt intressant. Manhattanprojektet, uppbyggnaden av Los Alamos som en hel liten stad dit även fruarna fick följa med. Medelåldern var 29 år. Koncentrationen av Nobelpristagare och blivande Nobelpristagare skyhög. Massor av barn föddes där, BB fick byggas ut. (Har något barn berättat i skrift, film, måleri?) Ingen fick föra dagbok under tiden de bodde där. Det var förbjudet. Men Anita Goldman letar efter sprickorna, tvivlen, själsvåndorna som borde, måste, finnas hos dem som bygger ett vapen som kan förgöra mänskligheten.
Om jag så måste resa till Los Alamos är starkt och vackert skriven. Jag har försökt mig på Anita Goldman förut, men aldrig riktigt fallit, men nu faller jag handlöst för hennes poetiska prosa och undersökande berättande. Det är väldigt bra. Läs!
Recenserad i Svd, Expressen, och så höll hon ett seminarium på Bokmässan som Pocketblogg var på.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 125 andra följare