Azar Nafisi: Things I’ve been silent about

Så har jag läst ut Azar Nafisis memoar och det som kommer att stanna hos mig är framför allt porträttet av modern (och deras eviga krigföring), Irans våldsamma nutidshistoria, kvinnornas krympande värld och hur grupper av självutnämnda moralens väktare kan gripa och misshandla vem som helst på gatan. Men framför allt en innerlig kärlek till litteraturen. Jag tror inte att jag kan komma på nån annan författare som skriver om litteratur; sagor, berättelser, poesi… så gripande och på liv och död, som Nafizi. Så kärleksfullt. Så allvarligt. Så absolut livsnödvändigt.
Jag tycker också mycket om att det finns bilder.

Azar, Azi, som liten.

Azi med sin mamma.

Pappan, med Charles de Gaulle. Nafisis far var politiskt aktiv och blev borgmästare i Teheran. Sen satt han i fängelse efter revolutionen. Även mamman satt i parlamentet en period.

Nafisis rektor i grundskolan, som hon ofta kom ihop sig med. Rektorn blev mördad efter islamska revolutionen, det är oklart om hon blev hängd eller instoppad i en säck och stenad.
Efter grundskolan utbildade sig Nafizi i Europa och USA.

Azar Nafisi med sin andre make, Bijan. (Första äktenskapet var en flopp.)
En poet (som naturligtvis blev förbjuden) blir jag mycket nyfiken på: Forough Farrokhzad. Hon finns översatt till engelska. Och till svenska!

Ingrid har också läst.