Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘systrar’

En egen strandJag vill minimera färgerna på min själsliga palett. Så att allt blir vitt och enkelt.
Jag är trött och utarbetad. Till döden trött.

Rätt bok i rättan tid. Letade fram den ur bokhyllan efter att ha sett Aino Trosell i På spåret, och började läsa. En egen strand handlar om två medelålders, utmattade, utbrända systrar, som tar ut alla sina pengar och beger sig till en öde ö i Söderhavet. Där tänker de stanna minst ett år, kanske alltid? Storasystern målar, lillasystern skriver och går på stranden. Och träffar en tillfällig älskare, vilket stör storasyster något oerhört.

Det här är ett väldigt tätt och intensivt drama; om svek och rivalitet och svartsjuka. Det som börjar som en psykologisk kamp för livet förbyts till en högst konkret, fysisk kamp för samma liv, när deras båt försvinner.

Aino Trosell kan sina vatten, havet, båtarna och båtspråket. Jag har tidigare läst hennes deckare Ytspänning om en dykare. Här är det lika spännande och jag tycker mycket om denna bok. Två chockerande överraskningar på slutet — OJ. Men den allra sista twisten tror jag att jag struntar i, faktiskt.

Read Full Post »

sisterlandÄntligen sammanfaller tid och lust! Sisterland har stått i hyllan jag vet inte hur länge. Nu har vi hängt i flera timmar, Curtis och jag, igår och idag. Lite spridda tankar:
– Ännu en krånglig huvudperson, Daisy/Kate, som håller på med en massa konstiga saker för att hon inte kan/vill/vågar hantera saker öppet.
– Väldigt många blöjbyten och beskrivningar av bäbislivet. Kanske väl många?
– Lite för lite om själva tvillingskapet, det hade kunnat vara vilken syskonrelation som helst.
Ändå: jag slukas upp. Varför? Den är inte lika bra som American Wife, men å andra sidan är American Wife ett mästerverk. Och vissa delar av Sisterland är geniala.
Den handlar om: Flickskapet, maktrelationerna. Den deprimerade mamman och känslohämmade pappan. Kates försök att återskapa sig själv. Ett kärleksfullt äktenskap mellan Jeremy och Kate. Vänskap, ibland med förhinder. Ska det bli nån otrohet? Hoppas inte. Kates kontrollbehov av systern Vi. Och ja, synskheten då. Som inte är så där magiskt-härlig-skrämmande som hos Alice Hoffman utan mer pinsam-skrämmande.
Allt i skuggan av en förutsägelse om en jordbävning.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Systerskap

Jag hade tänkt mig en senhöst med Israel-tema, men sen när Doris Lessing avled förstod jag att jag skulle läsa om henne en hel del. Men så där lite från sidan har ett annat lästema smugit sig fram: Systrar.
Min syster av Rosamund Lupton, Flickorna Owens som jag återsåg, Noah and her sisters (Genesis och Exodus med kvinnliga ögon).
Så jag antar att det börjar vara dags för Curtis Sittenfelds Sisterland nu?
(Ifall inte Kate Morton tränger sig före…)
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om ,

Read Full Post »

flickornaJag återser Sally och Gillian Owens, efter att ha läst en recension hos Marikas bokdagbok. Marika var inte så förtjust, men jag mindes att jag tyckte om den och att det nog var min första Hoffman (utgiven 1996 på pocket), så jag passade på att läsa om den. Och jag gillar den!
Jag gillar magin, jag gillar det ödesmättade, jag gillar att det handlar om två väldigt olika systrar — Sally och Gillian — och att de har knäppa, trollkunniga mostrar. Jag gillar alla utvikningar och bipersoner, och så gillar jag att det är mycket kärlek.
Däremot hade jag glömt att det är så mycket våld och hot om våld i boken. Att Gillian blivit misshandlad av sin knarklangare till man (men jag mindes att han dog) och att Kylie, Sallys yngsta dotter, en dag blir förföljd av två män som tänker våldta henne. Båda dessa saker är viktiga i boken, men jag mindes liksom bara det allmänna magiska myset. Magin som också har sitt pris och inte alltid är så mysig, långt därifrån.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

minsysterRiktigt bra thriller i samma kategori som den förra; spännande och lättläst och med tillräckligt djupa karaktärsskildringar för att det ska ge mer än bara underhållning för stunden.
Här är det systerskapet som står i fokus. Ordentliga storasyster Beatrice får besked om att lillasyster Tess försvunnit. Beatrice reser från sitt New York hem till London. Efter bara ett par dagar hittas Tess döda kropp. Sorgen och skuldkänslorna svämmar över hos Beatrice, men när alla andra tror att Tess begått självmord i en förlossningspsykos, så vet Bee att det inte är sant. Tess älskade livet för mycket. Deras gemensamma saknad efter brodern Leo, som dog i cystisk fibros som åttaåring, gör att frivillig död aldrig skulle vara ett alternativ.
Beatrice flyttar in i Tess dragiga lägenhet och försöker lista ut vad som hände. I sitt sökande och i sin sorg förstår hon sin syster allt mer.
Det är en fin skildring av hur man kan bete sig när någon man älskar dör. Hur liv och relationer förändras, och som en bonus vid sidan av förändras Beatrices och deras mors förhållande till något nytt och bättre. Dessutom påskliljor. Det gula i påskliljor räddar barn från att bli blinda, när man genmanipulerar ris. Sägs det här.
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »


Eftersom jag läst Linda Gray Sextons bok om uppväxten och moderns död är det svårt att inte läsa in självbiografiska erfarenheter i den här sorgliga och innerliga berättelsen. Men spelar det nån roll? Jag tycker inte det.
En ung kvinnas mor dör plötsligt, men kanske ändå inte helt oväntat. Kat Sinclair försöker leva vidare, och hon försöker ta sin mors roll vid sin fars sida. Hon slår knut på sig själv i syfte att bli sedd, älskad, uppskattad. Hon konkurrerar med den rätt så jävliga systern Paige, hon söker inget jobb efter collegestudierna utan går mest bara hemma i det stora huset eftersom fadern i sin sorg behöver henne så mycket. I smyg lägger hon mycket stora summor från sitt arv på att betala hans sjunkande firmaskulder. Istället för att sköta sina egna relationer med pojkvännen Aaron och bästa vännen Helena planerar hon frenetiskt faderns 60-årskalas i flera månader, det ska bli så där glimrande och vackert som moderns fester. istället blir det bara ångest. Och alkohol. Massor av alkohol. Hela Kats liv är fyllt av alkohol, varje dag. Dubbla drinkar, vin, öl, konjak och rader av dry martinis. Kat får minnesluckor, beter sig illa, kan inte få något gjort och sviker människor.
Linda Gray Sexton skriver så hudlöst och fint att det känns i hela kroppen. Kats sorg, förtvivlan, oförmågan att ta itu med något. Skammen. Förnedringen.
Helena ser och förstår att Kat är illa ute, men henne stöter hon bort på alkoholistens arga förnekande sätt. Aaron försöker men orkar inte. Till slut står Kat ensam där, hon har nått botten.
Men någonstans ifrån kommer självbevarelsedriften, och hon ringer AA. Hon går på sitt första möte. Hon går på ett till, och ett till. Hon är nykter två dagar, tre dagar, en vecka. Det är svårt, väldigt svårt, men hon kämpar och kämpar. Omgivningen är i bästa fall oförstående, i värsta — fadern — direkt motarbetande. Han ställer en dry martini vid hennes armbåge varje eftermiddag, för ”ingen Sinclair har någonsin haft problem med spriten”. (Han glömmer behändigt fruns fyllor och hur polisen brukade köra hem henne när hon somnat vid ratten. Och han dricker själv som en svamp.)
Sånt där är lätt att glömma bort, att omgivningen ofta inte alls är särskilt stöttande när människor vill, behöver, göra stora förändringar i sitt liv. Jag tycker att både det och Kats kamp är mycket trovärdigt skildrade, och jag tycker så mycket om Kat Sinclair.
Och Linda Gray Sexton tänker jag läsa allt av. Jag har tidigare skrivit om hennes roman Det sägs att en stjärna faller här och om memoaren Searching for Mercy Street — my journey back to my mother, Anne Sexton här.
———————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Alltså, Mo. Gör inte så här. Låt inte snutarna undanhålla bevis bara för att de tycker synd om någon, låt dem inte styras av sina egna barnsliga känslor och låt inte privatlivet vara viktigare än utredningen. Okej?
Det är mycket nära att jag slänger boken i väggen när Mo Hayder låter sin polis agera precis så här oprofessionellt och fjantigt. Men Mo Hayder är Mo Hayder, en av mina stora deckarfavoriter och jag kan förlåta henne mycket.
Hanging Hill är en fristående bok, centrerad kring systrarna Sally och Zoe och deras helt olika liv. De har inte setts på många år, föräldrarna satte dem i olika skolor när de var små, för att skydda den mjuka Sally från den aggressiva Zoe. Zoe kör motorcykel och är en hårdför polis med ärriga armar. Hon har svårt med närhet och är full av hemligheter. En lång rödhårig amazonkvinna, som går sin egen väg i mordutredningen av en tonårsflickas död.
Lilla runda Sally har blivit lämnad av sin man och tvingas för första gången i sitt liv att försörja sig själv och dottern Millie. Exmaken har köpt dem ett hus och betalar Millies skolavgift, men i skolan går bara rikemansbarn och Millie blir hysterisk när hon inte kan få allt som de får. Sally jobbar på en städfirma, men får en dag ett erbjudande från en mycket rik och mycket otrevlig kund.
Berättarperspektivet varvas i vartannat kapitel, och jag upptäcker att det är Sally som blir min favorit. Hon går från behövande spröd och irriterande opraktisk hemmafru till… ja, hon skulle kunna ta anställning hos Tony Soprano härnäst.
Här kan man läsa de första 53 sidorna.
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »


Fantastisk film om en kvinna som går sönder i depression under sitt sagobröllop och hennes dugliga syster som flippar ut när hon inser att jorden kommer att gå under. Väldigt väldigt vackra sekvenser, blandat med den där åksjukeframkallande darriga handkameran som jag avskyr. Men det blir mindre och mindre av den. Jag har aldrig sett Kirsten Dunst bättre än så här, och jag tycker verkligen om Kirsten Dunst. (Näst bästa prestationen var i Virgin suicides.)
Charlotte Gainsbourg är väldigt bra, Kiefer Sutherland, Alexander Skarsgård och John Hurt — alla är bra. Den cyniskt elaka morsan spelad av Charlotte Rampling är bra.
Lovisa har också sett den och undrar vad jag tycker om Lars von Trier. Jag är extremt ambivalent till von Triers filmer. Hatade Breaking the waves, fullständigt vidrig film. Men den med Björk i var bra, och Dogville med Nicole Kidman balanserade på gränsen till det outhärdliga hela tiden ända tills James Caan talade om arrogans och Kidman mejade ner alla. Där tippade den över till bra, tycker jag, som är mycket för an eye for an eye och sådär.
Och Melancholia som sagt, var fantastisk.Både visuellt och psykologiskt, filmskapandet och det djupt mänskliga.
Enda problemet är att jag verkar vara den enda i min bekantskapskrets som gillar filmer där huvudpersonen är psykiskt sjuk. Melancholiasällskapet tyckte att den var urdålig. Förra gången var det Black Swan, en annan fantastisk film, som mitt dåvarande sällskap fick mardömmar av.

UPPDATERING:
Men! Läser i Svenskan en referens till regissören Douglas Sirk (som jag såg en hel box av nyligen och gillade) och det är Carl-Johan Malmberg som berättar att Sirk tydligen var dansk. Spännande information.
——————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Read Full Post »

Visst ser hon underbart sur och trulig ut på omslaget?
Lilla Decca längtar passionerat efter att få gå i skola, men det får hon aldrig. Som sagt, onödigt för flickor. Efter att ha straffat ut sig ur dansskolan genom att skrämma upp de andra med berättelser om hur barn blir till, träffar Decca inga andra barn än sina syskon.
Jessica tillhör de små i familjen. Dels de tre yngsta, dels the Dwarfs. Till skillnad från the Giants, de långa, där favoritsystern* Unity Valkyrie är allra störst. (Vilket namnval! Profetiskt.)
Decca följer sin mor till de fattiga och tänker redan då på att man borde kunna dela på pengar, så att alla har lika mycket. Hon vantrivs i sin familj redan som liten, och startar ett Rymma hemifrån-konto.

Mamman är anti-läkare, kroppen ska självläka. Hon släpar med Jessica och de andra barnen på fester och bröllop även när de har smittsamma sjukdomar (vilket inte gör dem populära). När Jessica får fruktansvärda magsmärtor får hon själv ringa till läkaren och be att han ska plocka bort blindtarmen.
Pappan är som i Nancys böcker: ständiga vredesutbrott, avskyr the Huns, the Frogs och alla andra som inte är engelsmän, älskar att jaga.

När Jessica börjar läsa socialistisk litteratur öppnas en ny värld för henne. Samtidigt skriver tidningarna om hennes skandalomsusade kusin Esmond Romilly, som rymt hemifrån, startat en rebellisk tidning som smugglas in på lärosätena, och deltar i spanska inbördeskriget på lojalisternas sida. Jessica blir kär i Esmond och vill leva som han. När de äntligen träffas för första gången gör de genast upp en rymningsplan för henne.
Själva rymningen är väldigt spännande, trots att jag ju redan vet att hon lyckas. Han blir lika kär i henne och de gifter sig. Beskrivningarna hur de lever på sina ibland mycket barnsliga, men ofta förvånansvärt lyckosamma idéer och ideal är roliga att läsa.

Hons and rebel är en väldigt välskriven, ofta rolig, och också informativ bok. Om politiska skeenden och ställningstaganden, hela tidsandan decenniet före andra världskrigets utbrott. Som när Chamberlain kommer hem från mötet med Hitler och triumferande talar om fred. ”Han är för fred, det är väl bra?”, säger Jessicas arbetskamrater. Att Tjeckoslovakien sålts ut till nazisterna är inget man bryr sig om. I Esmonds och Jessicas kretsar förstår man bättre vartåt det barkar, och i väntan på det oundvikliga krigsutbrottet (och efter att ha mist ett barn i mässling & lunginflammation) reser de mycket unga makarna Romilly till USA. De hankar sig fram på småjobb och bedrägerier och amerikanernas välvilja. När det står klart att Storbrittannien väljer den antifascistiska sidan reser Esmond hem för att strida. Han dör 1941. Jessica är kvar i USA, men där slutar boken. Jag vill ha mer!

* Jessica beskriver Unity, Boud kallad (de hade ett hemligt språk som barn), som sin favoritsyster för att hon var modig, rebellisk, den som gick före. Unity skrämde iväg de flesta av guvernanterna. (Utom den som lärde dem att snatta.) När Unity sen blev passionerad nazist delade hon och Decca fortfarande rum. Det är från den tiden fönstret är fullt av swastikor respektive hammaren & skäran, som flickorna ristade in med sina diamantringar. Att Unity gick åt det håll hon gjorde var en stor sorg hos Jessica, som älskade henne trots allt.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

The Easter parade är en tragedi i tre akter, och ett mästerstycke. Jag blir golvad och förstår precis Ingrids alla hyllningar till Yates. Det är psykologiskt tätt, isande vackert, och solkigt tragiskt. Systrarna Sarah och Emily växer upp med sin mor i New York och trakterna därikring. Föräldrarna är skilda, och modern Pookie dricker för mycket och försöker alltid se till att bo finare än hon egentligen har råd med. De flyttar ofta. Flickorna längtar efter sin pappa, som de sällan träffar. Sarah har turen att ha dåliga tänder som måste korrigeras med tandställningar, så hon träffar fadern varje månad när han skjutsar henne till tandläkaren.
Sarah och Emily påminner mig en hel del om systrarna Madeleine och Dinah i sina olika livsval. Här är det Sarah som gifter sig ung och sätter igång med att bilda familj. Emily har en rad kärlekshistorier som sällan faller väl ut. Eller, hon gifter sig förresten också ett tag. Det tar slut efter denna salva:
He didn’t speak again until after they’d crossed the Queensboro Bridge, until after they’d crawled through traffic to the West Side and turned uptown, heading home. Then he said ‘Do you want to know something, Emily? I hate your body. Oh, I suppose I love it too, at least God knows I try yo, but at the same time I hate it. I hate what it put me through last year — what it’s putting me through now. I hate your sensitive little tits. I hate your ass and your hips, the way they move and turn; I hate your thighs, the way they open up. I hate your waist and your belly and your great hairy mound and your clitoris and your whole slippery cunt. I’ll repeat this exact statement to Dr. Goldman tomorrow and he’ll ask me why I said it, and I’ll say ”Because I had to say it.” So do you see, Emily? Do you understand? I’m saying this because I have to say it. I hate your body.’ His cheeks were quivering. ‘I hate your body.’

Sarahs äktenskap är också en katastrof. Våld och alkohol. Men hon stannar. Emily betraktas av familjen som ”a free spirit”, en av systersönerna säger när Women’s Lib börjar växa på 1960-talet att han alltid sett henne som en föregångare till den. I själva verket är hon fruktansvärt ensam och tar till flaskan hon också. Emily påminner mycket om Jean Rhys huvudpersoner Sophia Jansen och Julia Martin. (Jag tänker i mitt stilla sinne att den där vanan med en drink före middagen, som lätt blir två och tre, har förstört många liv.)
Sorgligast av alltihop är nog ändå att systrarna inte kan hjälpa varandra. De gör försök, men någon riktig närhet finns inte. Trots att de ändå älskar varandra.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Den är så fruktansvärt bra så jag vet inte var jag ska börja. Med flugorna? Som surrar sig igenom boken, letar efter nånstans att lägga ägg. I köttet. Eller i håret på Aliide, som svettas av sitt enorma svek. Äckliga flugor.

Eller med historien, som är två historier. Eller tre. En som börjar 1992 när gamla Aliide hittar ett bylte på sin gård, ett bylte som visar sig vara en ung flicka, Zara. Zara har flytt från någon hon påstår är hennes elake man. Hon har bara ett par stulna tofflor på fötterna, och trasiga, för tunna kläder. Konstig estniska pratar hon också. Aliide känner igen blicken, kroppspråket, hon förstår vad som hänt Zara men hon vill inte förstå för då kommer minnena och dem står Aliide inte ut med.

En annan historia som börjar på 1930-talet i en liten estnisk by, där två systrar bor. Ingel och Aliide. Ingel är den vackra, den duktiga. Den som lyckas med allt i hushållet, på gården, och i kärleken. Det är henne Hans blir kär i, trots att Aliide såg Hans först. Ingels äktenskap blir lyckligt ända tills ryssarna kommer. Då ändras allt.

Eller ska jag skriva om våldtäkterna? Hur Aliide och Ingel förs till kommunhusets källare och våldtas gång på gång, när ryssarna och de estniska kommunisterna vill ha fatt i Hans. Är han med skogsbröderna? Var är han? Jag orkar inte skriva något om vad de gör med Ingels lilla dotter Linda.

Hellre då om maten och alla hushållssysslor. Koka gris till tvål, mjölka korna, konservera tomater, koka sylt, baka bröd på surdegar som stått i två och ett halvt dygn. Tvätta håret med ättika eller asklut, använda någon sorts kolaska för att få vita tänder. Inte vet jag hur det fungerar, men det var vad Ingel gjorde och sen Aliide. Jag tror nämligen på allt som Sofi Oksanen skriver. Jag tror att allt är sant, allt har hänt, även om det inte hänt Ingel och Aliide så är alla dessa hemsysslor, all rädsla och alla övergrepp sådant som hänt.

Zaras historia, den tredje historien, börjar 1991 i Vladivostok. Vännen Oksana uppenbarar sig plötsligt i en egen bil, med västerländska strumpor och höga klackar. Hon övertalar lätt Zara att resa till Tyskland för att tjäna pengar. Såna historier har vi läst i tidningarna, om fattiga unga tjejer från Moldavien, Albanien, gamla Sovjetsatellitstater. Vi läsare vet vad som väntar, men det vet inte Zara. Och Zara blir mycket verkligare för mig än alla dessa verkliga kvinnor i tidningarna. Zara blir en hel människa. Någon som hade hemligheter med sin mormor och bråkade med sin mamma och tänkte plugga till läkare. Innan hon reducerades till en fitta och en mun. En värdelös fitta, men ändå med så mycket värde att männen som äger henne anstränger sig hårt för att inte låta henne slippa undan.

Utrensning handlar om hat och kraft, kärlek och rädsla, svek och mörka hemligheter. Om att leva i en diktatur där till och med dina egna tankar tas ifrån dig. Om våld och förnedring. Om att leva vidare trots sin förnedring. Det är makalöst bra. Stilistiskt är det ett sånt driv i boken, den är helt enkelt spännande, om det inte vore för att jag måste hämta luft ibland och vila mig lite så skulle jag kunna ha sträckläst den. Rent och klart språk, inget tjafs utan bara på kornet fångade detaljer. Det märks att Oksanen skriver dramatik, där man inte har tid med en massa bjäfs. Det märks också på att hon skriver väldigt visuellt: jag ser hur gården ser ut, jag ser köket. Sofi Oksanen förtjänar alla priser hon får, och om 20-30 år hoppas jag att hon får det allra finaste.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »