Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Best of 2010’ Category

The Easter parade är en tragedi i tre akter, och ett mästerstycke. Jag blir golvad och förstår precis Ingrids alla hyllningar till Yates. Det är psykologiskt tätt, isande vackert, och solkigt tragiskt. Systrarna Sarah och Emily växer upp med sin mor i New York och trakterna därikring. Föräldrarna är skilda, och modern Pookie dricker för mycket och försöker alltid se till att bo finare än hon egentligen har råd med. De flyttar ofta. Flickorna längtar efter sin pappa, som de sällan träffar. Sarah har turen att ha dåliga tänder som måste korrigeras med tandställningar, så hon träffar fadern varje månad när han skjutsar henne till tandläkaren.
Sarah och Emily påminner mig en hel del om systrarna Madeleine och Dinah i sina olika livsval. Här är det Sarah som gifter sig ung och sätter igång med att bilda familj. Emily har en rad kärlekshistorier som sällan faller väl ut. Eller, hon gifter sig förresten också ett tag. Det tar slut efter denna salva:
He didn’t speak again until after they’d crossed the Queensboro Bridge, until after they’d crawled through traffic to the West Side and turned uptown, heading home. Then he said ‘Do you want to know something, Emily? I hate your body. Oh, I suppose I love it too, at least God knows I try yo, but at the same time I hate it. I hate what it put me through last year — what it’s putting me through now. I hate your sensitive little tits. I hate your ass and your hips, the way they move and turn; I hate your thighs, the way they open up. I hate your waist and your belly and your great hairy mound and your clitoris and your whole slippery cunt. I’ll repeat this exact statement to Dr. Goldman tomorrow and he’ll ask me why I said it, and I’ll say ”Because I had to say it.” So do you see, Emily? Do you understand? I’m saying this because I have to say it. I hate your body.’ His cheeks were quivering. ‘I hate your body.’

Sarahs äktenskap är också en katastrof. Våld och alkohol. Men hon stannar. Emily betraktas av familjen som ”a free spirit”, en av systersönerna säger när Women’s Lib börjar växa på 1960-talet att han alltid sett henne som en föregångare till den. I själva verket är hon fruktansvärt ensam och tar till flaskan hon också. Emily påminner mycket om Jean Rhys huvudpersoner Sophia Jansen och Julia Martin. (Jag tänker i mitt stilla sinne att den där vanan med en drink före middagen, som lätt blir två och tre, har förstört många liv.)
Sorgligast av alltihop är nog ändå att systrarna inte kan hjälpa varandra. De gör försök, men någon riktig närhet finns inte. Trots att de ändå älskar varandra.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Tova fattar beslutet när hon ligger i en blodpöl på köksgolvet med utslagna tänder och hör sin dotters rädsla. Det här går inte längre. Hon måste ta barnen med sig och fly.
Med hjälp av en vän som kör dem genom natten och Österbotten tänker sig Tova att börja ett nytt liv i Sverige. Där ska hon bli den mamma hon egentligen vill vara, den som kan skydda sina barn från det onda.
Parallellt med Tovas färd i den långa natten berättas också Tovas mamma Maris historia. Hon har en mycket hård uppväxt på en liten ö. Som yngsta barnet får hon arbeta och slita, äta sist av alla, ofta gå hungrig. Ett askungeliv men med sin riktiga mamma i rollen som den elaka styvmodern, och någon prins kommer det inte heller. Bara en av broderns fyllekompisar som tvingar sig på henne.

Josefine Sundström har skrivit en mycket stark debutroman. Jag omväxlande sträckläser och blir alldeles matt så att jag måste pausa. Bli inte avskräckta snälla ni, för att ämnena är hemska. Den är så bra! Och det finns ljusa partier. En snäll lärare, vänner, tröst. Orden. Mari lär sig aldrig att läsa riktigt, men hon samlar på vackra trösteord: kanel, sjöbris, barnskratt.

Tankar som stannar kvar hos mig är hur hemskt och svårt det måste vara att se sitt barn leva i ett misshandelsförhållande. Det gör Mari. Samtidigt som hon själv har valt att leva med sin egen plågoande, Mamma Susanna. Susanna är ett verkligt hår av hin, jag gråter när jag läser hur hon behandlar Mari när hon förstår att hon väntar barn. Ofattbar grymhet.
Sa jag att den är spännande också? Den där långa färden genom natten. Ska mannen hinna upp dem? Kommer de att klara sig?

Josefine Sundström är den där söta blonda tjejen som har varit programledare för pop-program och liknande på tv. Jag har hört flera som trott att hennes bok skulle vara chicklit. Det är den inte. Det är en fullvärdig roman på alla nivåer, språkligt och innehållsmässigt. Vacker, sorglig, kraftfull. Och miljöerna! Kappkörningen med spark över isen. Att lära sig bemästra en båt. Och så säger de ”int” hela tiden, jag älskar det.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Två systrar, Dinah och Madeleine, möts efter många år, hemma hos Madeleine som är änka. Man kan nästan säga att även Dinah är änka, efter samme man. Och det är förstås den kärleksrelationen som är anledningen till att systrarna inte har träffats. Inte pratat. Inte skrikit och gråtit och anklagat. The stiff upper lip.
Boken börjar med att systrarna tar en promenad med den enas hund. Hunden får fatt i en råtta, men lyckas inte döda den. Det måste istället Madeleine göra. Dinah tar hand om nedgrävandet.
The Echoing Grove skiljer sig från de andra böckerna jag läst på så vis att den inte har en enda huvudperson. Berättarrösterna slingrar sig om varandra: Madeleine, Dinah, Rickie (mannen). Samma händelser från åratal tillbaka kan belysas av olika människor, ibland också av bipersoner. Kanske är The Echoing Grove också mer cynisk. Definitivt mindre hoppfull, svartare.
Mot slutet säger Madeleine;
Everybody’s dead or mad. Everybody’s going mad. Cracking up. Going out of control. Perhaps everybody will go mad and that’s how the world will end.”

Typiskt Lehmannsk är miljöbeskrivningarna och hur grundligt hon tränger in i en människas psyke och rotar runt efter det allra mest smärtsamma. Nånstans i mitten blir jag lite less, jag har en tendens att bli irriterad på folk som förstör sina liv på samma sätt om och om igen, men sen kommer en lång scen med Rickie och ytterligare en annan kvinna i ett skyddsrum under bombningarna av London som gör att allt vrids ett varv till och vi rotar lite till. Och när så berättelsen återvänder från sina utflykter i det förgångna och det är systrarna som talar med varandra igen kan äntligen de där sakerna sägas som har varit helt omöjliga förut. Katharsis.
(Om den här boken var en Mad men-säsong så skulle Madeleine vara Betty Draper, Dinah den där bohemiska älskarinnan från säsong ett, och Rickie förstås Don Draper.)

Read Full Post »

Jag tycker så väldigt mycket om den här boken. Trots att jag bara kunnat läsa ryckvis och inte ens varje dag så har stämningen i boken funnits kvar hos mig och legat som ett litet fluffigt moln (”bluish” ”golden” ”grey mist”) nånstans bakom örat.
Det som händer efter den första delen, där Judith fascineras så av grannbarnen, är att hon åker till Cambridge och inleder en passionerad kärlekshistoria med en annan vacker ung kvinna, Jennifer. (Det var bra att jag visste det innan, för annars hade det dröjt väldigt länge innan jag förstått att de var älskande. Att borsta varandras hår och stoppa om täcken… hur ska man veta att det är sexuellt laddat?)
I den tredje delen av boken är det slut med vackra Jennifer och Judith är svårt deprimerad. Hon prövar sig fram bland grannpojkarna från barndomen, älskar den ene men älskas av den andre, och kanske den tredje. Hon får veta hemligheter och passioner, och fortfarande är hon fascinerad av sina gamla lekkamrater, men ingen är ändå som Jennifer.
Har jag sagt att det är 1920-tal, förresten? Den där underbart vackra skimrande perioden, när kriget är slut.
Och solen har sin gång har också läst Dusty answer. Och numera också Ingrid.

Read Full Post »

Jag är helt inne i den här och tycker att den är underbar i sin drömska stil. Judith växer upp som enda barnet i utkanten av en by och leker som liten med grannbarnen, ett gäng kusiner på sommarbesök hos sin mormor. Hon fascineras av dem, ingen detalj av deras utseende eller uppträdande, deras miner, rädslor eller glädje undgår henne.
Under kriget (första världskriget) när de inte träffas fantiserar Judith ihop berättelser om kusinerna. De hinner ses några betydelsemättade dagar innan Judith sen ger sig iväg till Cambridge där hon för första gången ska studera och leva med andra ungdomar. (Hon har aldrig gått i skola.)
Rosamond Lehmanns Dusty answer påminner i stämningen om Virginia Woolfs Vågorna, men är mer lättillgänglig. Jag höll nästan på att säga bättre…
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Why do poets think
They can change the world
The only life I can save
Is my own.

Sherman Alexie skriver vackert, sorgligt, dråpligt. Intensivt. Han hämtar från sitt liv, sin uppväxt, erfarenheterna av att vara indian (Alexie är Spokane). Typiskt för indianer är att utväxla snuskiga skämt, har Sherman Alexie berättat i intervjuer.
I War dances samlas dikter, noveller, korta texter. Ofta handlar det om män och deras relationer till sina fäder. En man som plötsligt blir döv på ena örat och måste in på sjukhus minns när hans egen far låg och dog, av alkoholism och diabetes. En typisk indiansk pappa-död, konstaterar han krasst. Men också: ”I would always feel closest to the man who had most disappointed me.”
En annan novell handlar om senatorsonen, som ger sig ut på en blodig gay-bashing och slår ner sin barndoms bästa vän, utan att känna igen honom. Är hans fars politiska karriär över nu?
Öppningsnovellen handlar om en man som slår ihjäl en inbrottstjuv med sin sons leksaksbaseballträ. Det blev så. Alexie berättar hur och varför, men han levererar inga svar på vad som är rätt eller fel. Och hur skulle han kunna göra det? Istället låter han en annan pappa citera F Scott Fitzgerald: ”The test of a first-rate intelligence is the ability to hold two opposing ideas in mind at the same time and still retain the ability to function”.*
Boken tar slut alldeles för fort. Den får ligga kvar vid sängen, dels för att den är så underbart vackert blå, dels för att jag ska kunna läsa om dikterna. Nån gång vill jag höra Sherman Alexie läsa sina dikter, han gör det ofta och samlar stora skaror runtom i USA.
War dances vann årets Pen/Faulknerpris. De röda skorna på omslaget är från en novell där berättaren möter en vacker kvinna på en flygplats. Sen möter han henne igen, på en annan flygplats. (jag älskar flygplatser.)

*Tyvärr är inte citatet ur Gatsby.

Read Full Post »

Up the walls of the world är science fiction när den är som bäst. Tankeväckande, omtumlande, vacker och tragisk.
The Star Destroyer, en korsning mellan maskin och medvetande, röjer väg genom solsystemen. Världar förintas längs dess väg. På Tyree känner man av den krympande världen, men har ingenstans att ta vägen, förutom ner i djupet. Invånarna på Tyree är en sorts väsen som jag tänker mig som gasmoln i olika former. De kommunicerar genom tankar och känslor, som omsätts i färger och en sorts sköldar, som jag föreställer mig som fladdriga krinoliner. Redan som små får dessa Tyreer lära sig att kontrollera sina tankar för att inte visa upp dem för alla. Det är fäderna som lär dem, att vara Fader är det finaste man kan vara: omtänksam, tålmodig, pedagogisk, kärleksfull. De kvinnliga Tyreerna duger bättre till upptäcktsresor och sånt barnsligt, även om en och annan kvinnlig Tyree försöker utveckla sin empatisköld för att visa att hon också skulle kunna ta hand om avkomman.
Och så finns det några människor på jorden, som har starka parapsykiska gåvor och plockas med i ett experiment på en avlägsen plats på Jorden. Kan Tyreerna sträcka sina medvetanden in i människornas kroppar och på så sätt fly? Kan de i så fall motivera kroppsstölderna moraliskt och etiskt, för sig själva? Eller är de dömda till undergång när the Star Destroyer närmar sig…
Boken är från 1978 och jag fick fatt i den via bookmooch.
——————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 084 andra följare