Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘The Eastern Parade’

The Easter parade är en tragedi i tre akter, och ett mästerstycke. Jag blir golvad och förstår precis Ingrids alla hyllningar till Yates. Det är psykologiskt tätt, isande vackert, och solkigt tragiskt. Systrarna Sarah och Emily växer upp med sin mor i New York och trakterna därikring. Föräldrarna är skilda, och modern Pookie dricker för mycket och försöker alltid se till att bo finare än hon egentligen har råd med. De flyttar ofta. Flickorna längtar efter sin pappa, som de sällan träffar. Sarah har turen att ha dåliga tänder som måste korrigeras med tandställningar, så hon träffar fadern varje månad när han skjutsar henne till tandläkaren.
Sarah och Emily påminner mig en hel del om systrarna Madeleine och Dinah i sina olika livsval. Här är det Sarah som gifter sig ung och sätter igång med att bilda familj. Emily har en rad kärlekshistorier som sällan faller väl ut. Eller, hon gifter sig förresten också ett tag. Det tar slut efter denna salva:
He didn’t speak again until after they’d crossed the Queensboro Bridge, until after they’d crawled through traffic to the West Side and turned uptown, heading home. Then he said ‘Do you want to know something, Emily? I hate your body. Oh, I suppose I love it too, at least God knows I try yo, but at the same time I hate it. I hate what it put me through last year — what it’s putting me through now. I hate your sensitive little tits. I hate your ass and your hips, the way they move and turn; I hate your thighs, the way they open up. I hate your waist and your belly and your great hairy mound and your clitoris and your whole slippery cunt. I’ll repeat this exact statement to Dr. Goldman tomorrow and he’ll ask me why I said it, and I’ll say ”Because I had to say it.” So do you see, Emily? Do you understand? I’m saying this because I have to say it. I hate your body.’ His cheeks were quivering. ‘I hate your body.’

Sarahs äktenskap är också en katastrof. Våld och alkohol. Men hon stannar. Emily betraktas av familjen som ”a free spirit”, en av systersönerna säger när Women’s Lib börjar växa på 1960-talet att han alltid sett henne som en föregångare till den. I själva verket är hon fruktansvärt ensam och tar till flaskan hon också. Emily påminner mycket om Jean Rhys huvudpersoner Sophia Jansen och Julia Martin. (Jag tänker i mitt stilla sinne att den där vanan med en drink före middagen, som lätt blir två och tre, har förstört många liv.)
Sorgligast av alltihop är nog ändå att systrarna inte kan hjälpa varandra. De gör försök, men någon riktig närhet finns inte. Trots att de ändå älskar varandra.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 084 andra följare