Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘alkoholism’

När vinden vänder är den bok jag tycker sämst om av de tre jag nu har läst av Christina Lilliestierna. Det är tre noveller, tre kvinnoliv, som satts ihop innanför samma pärmar, men som inte har med varandra att göra. Enligt baksidestexten skulle Jenny, Katinka och Ruth ”kunna vara vilken som helst av oss”, men det tycker jag inte.

Den första jag som läsare möter är Jenny. Hon tillhör en människotyp som jag har extremt svårt för: hycklaren. Hela hennes liv är en lång räcka svek och själviska handlingar, som när hon själv utför dem är rätta och rimliga men när hon blir utsatt för dem så blir hon galet förfördelad och gnällig.

Så är det Katinka, och där är det hennes mor som för ordet. En destruktiv mor-dotter-relation med fläckvis sämja. Catarina vill måla, hindras av sin mor, kallar sig som vuxen Katinka och flyttar till Spanien och super ihjäl sig. Den novellen är bra i spelet mellan att älska och hata, klandra och försöka hjälpa, skuld och trötthet. Hur mamman växlar i sina känslor inför Katinkas missbruk, försöker ta hand om hennes son/sitt barnbarn, ömsom är medberoende och ömsom bara vill slippa att se misären.

I den sista tycker jag mest om miljöerna. Ruth växer upp i Alger, men tvingas flytta när fransmännen lämnar. Det blir Paris med hela stora judiska familjen och där hinner hon vara med om maj 68 och stå och ropa: All makt till poesin! Hon påstår sig vara poet men skriver aldrig en rad. Hon bor i Elfenbenskusten hos en ung man som samlar på afrikanska masker, röker hasch och längtar hem. När hon far hem visar det sig att alla syskon blivit vuxna medan Ruth fortfarande är det bortskämda barnet. Jag har rätt svårt för Ruth också, det där att glida omkring utan att ta ansvar för sig själv eller någon annan, men hon är i alla fall inte elak.

Alla novellerna slutar med ond bråd död: mord, död av alkoholism, självmord. I den första blir jag rätt chockad, i de två senare känns det logiskt. Jag borde kunna fundera ut något klokt att säga om detta, om missriktad skaparkraft och destruktivt våld, men det vill sig inte riktigt så det blir inget med det.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

sammankomstenVeronica är ett av tolv syskon till en våldsam far och en diffus mor som dessutom fick sju missfall. Nu har den som stod Veronica närmast, brodern Liam, drunknat. Med stenar i fickorna.
”Det finns inget eländigare än en eländig irländsk barndom”, som en annan författare, Frank McCourt skrev, och jag tänker på det när jag följer Veronica på hennes vansinniga sorgefärd. Över till England för att hämta hem Liams lik. Irrandes hemma på nätterna för att slippa makens sexuella inviter — vid fem, halv sex-hugget brukar hon korka upp vinaren hon hinner dra i sig innan hon somnar framåt förmiddan. Framför allt går sorgefärderna bakåt i tiden med frågan VARFÖR?
Veronica fantiserar ihop scener från sin mormor Adas ungdom, hur hon möter en man som ska bli hennes make och en man som ska bli hennes hyresvärd. Det är hyresvärden som ska bli förövaren, den som förstör Liams liv men som Veronica aldrig berättar om. Vet Ada om det? Är barnen som passerar i hushållet del av hyresbetalningarna? Jag får det inte klart för mig, var gränserna för Veronicas fantasier, förvirrade minnen, och något som kan kallas verklighet går.
Det är nattsvart, det är sorgligt, det är hemskt. Och det är bra. Kanske slutar det med en glimma av hopp? Anne Enrights Sammankomsten vann Bookerpriset 2007.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »


Eftersom jag läst Linda Gray Sextons bok om uppväxten och moderns död är det svårt att inte läsa in självbiografiska erfarenheter i den här sorgliga och innerliga berättelsen. Men spelar det nån roll? Jag tycker inte det.
En ung kvinnas mor dör plötsligt, men kanske ändå inte helt oväntat. Kat Sinclair försöker leva vidare, och hon försöker ta sin mors roll vid sin fars sida. Hon slår knut på sig själv i syfte att bli sedd, älskad, uppskattad. Hon konkurrerar med den rätt så jävliga systern Paige, hon söker inget jobb efter collegestudierna utan går mest bara hemma i det stora huset eftersom fadern i sin sorg behöver henne så mycket. I smyg lägger hon mycket stora summor från sitt arv på att betala hans sjunkande firmaskulder. Istället för att sköta sina egna relationer med pojkvännen Aaron och bästa vännen Helena planerar hon frenetiskt faderns 60-årskalas i flera månader, det ska bli så där glimrande och vackert som moderns fester. istället blir det bara ångest. Och alkohol. Massor av alkohol. Hela Kats liv är fyllt av alkohol, varje dag. Dubbla drinkar, vin, öl, konjak och rader av dry martinis. Kat får minnesluckor, beter sig illa, kan inte få något gjort och sviker människor.
Linda Gray Sexton skriver så hudlöst och fint att det känns i hela kroppen. Kats sorg, förtvivlan, oförmågan att ta itu med något. Skammen. Förnedringen.
Helena ser och förstår att Kat är illa ute, men henne stöter hon bort på alkoholistens arga förnekande sätt. Aaron försöker men orkar inte. Till slut står Kat ensam där, hon har nått botten.
Men någonstans ifrån kommer självbevarelsedriften, och hon ringer AA. Hon går på sitt första möte. Hon går på ett till, och ett till. Hon är nykter två dagar, tre dagar, en vecka. Det är svårt, väldigt svårt, men hon kämpar och kämpar. Omgivningen är i bästa fall oförstående, i värsta — fadern — direkt motarbetande. Han ställer en dry martini vid hennes armbåge varje eftermiddag, för ”ingen Sinclair har någonsin haft problem med spriten”. (Han glömmer behändigt fruns fyllor och hur polisen brukade köra hem henne när hon somnat vid ratten. Och han dricker själv som en svamp.)
Sånt där är lätt att glömma bort, att omgivningen ofta inte alls är särskilt stöttande när människor vill, behöver, göra stora förändringar i sitt liv. Jag tycker att både det och Kats kamp är mycket trovärdigt skildrade, och jag tycker så mycket om Kat Sinclair.
Och Linda Gray Sexton tänker jag läsa allt av. Jag har tidigare skrivit om hennes roman Det sägs att en stjärna faller här och om memoaren Searching for Mercy Street — my journey back to my mother, Anne Sexton här.
———————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

För några år sen stod jag nere i källaren på Myrorna och tittade på böcker. En bit bort stod ett ungt par. Tjejen hittade ”Barnaboken”, kanske funderade hon på att köpa den, men då säger killen: ”Anna Wahlgren, hon är hemsk, hennes barn hatar henne”. Jag blev arg och tänkte att det är så jädra typiskt med dessa människor som alla andra som inte känner dem tycker sig ha rätt att snacka skit om. Nu idag undrar jag istället om han kanske kände dottern Felicia?

”Barnaboken” kom 1983, då jag väntade mitt första barn. Jag var 18 år och hade ingen aning om nånting, utom att jag i alla fall inte skulle göra som mina egna föräldrar. Och ”Barnaboken” är en underbar bok! Så lugn och klok och handfast. Genomsyrad av kärlek och respekt för barnet. Anna Wahlgren blev för mig den föräldraauktoritet som jag annars saknade, en som man kunde härma eller låta bli, en stark röst att förhålla sig till. En viktig sak är att Anna Wahlgren tydligt säger att man inte behöver vara en hel människa för att vara en bra förälder. Man kan släpa på sin egen gamla skit utan att ta med den till sina barn. Vara en misslyckad människa men en god mor eller far. Det är en mycket tröstande inställning.
Och nu läser jag ”Felicia försvann” och allting bara rasar.

Felica Feldts bok är en skräckskildring av hur det är att växa upp i ett alkoholisthem, med våld, självmordshot och sexuell gränslöshet som även drabbar barnen. Ljuden, lukterna, män som onanerar framför dem, män som kryper ner i flickornas sängar. Anna Wahlgren blir rasande och släpar ut dem ur rummet, men nästa morgon sitter de där vid frukostbordet som om ingenting hänt.
Spriten och vinet flödar i det Wahlgrenska hemmet, men maten är det illa ställt med. En period läggs barnen in på lasarett och får äta upp sig. Och så dessa ständiga flyttar: 19 adresser på 18 år.
Felicia Feldt skriver in sig i den långa raden av fruktansvärda barndomsskildringar, men hennes bok blir också något mer. Till skillnad från i Susanna Alakoskis ”Svinalängorna” och Kristian Lundbergs minnen i ”Yarden”, listan kan göras lång, så är mamman i ”Felicia försvann” redan en rikskänd person. En människa som beskriver sig själv som kanske världens främsta barnuppfostrare. Flera händelser som jag minns som exempel från ”Barnaboken”; här kommer den andra sidan av saken. Som när Felicia stulit dockor och Anna Wahlgren tvingar henne att kasta dem. Det avslutas med en örfil. Om den stod det förstås inget i ”Barnaboken”.

Det är djupt sorgligt och smärtsamt att läsa ”Felica försvann”, men det är ingen tung bok rent stilistiskt. Den är sammansatt av ögonblicksbilder: minnen, insikter, som hoppar i tid. Felicia är fem år, Felicia är 39 år, Felicia är av och på i sin relation med sin mamma. Att vara av, att bryta med mamma, innebär också att bli utesluten ur flocken. Felicia blir inte bjuden på familjeträffar och födelsedagsfester hos sina syskon längre. Hon ska tigas ihjäl.
Felicia kämpar med depressioner, misslyckanden, sorger och dåliga relationer. Ändå låter hon sig inte tystas. Inte längre. Kanske är inte allt i denna bok sant, (kan Anna Wahlgren verkligen ha legat med Felicias man? Eller visat upp sin egen mans penis för barnen och berömt hur hård den var?), men kanske är det ändå sant. Det är Felicias sanning.
Det allra viktigaste Felicia Feldt gör är när hon hävdar sin rätt att inte försonas. Det enda som duger för att försonas med mamman är att svälja alla sina egna känslor och bara gå med på den andras verklighetsbeskrivning. Att inlemma sig under den stora matriarken. Att låtsas att det som är helt sjukt är helt normalt. Så nej, Felicia, du behöver inte försonas med din mamma. Du gör helt rätt som låter bli.

(Publicerad i Corren, här)
Tidigare texter om Anna Wahlgren här och här
Lyran gör en fin genomgång av olika recensenters läsning av denna bok och Bokmania har ett annorlunda utgångsläge.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

The Easter parade är en tragedi i tre akter, och ett mästerstycke. Jag blir golvad och förstår precis Ingrids alla hyllningar till Yates. Det är psykologiskt tätt, isande vackert, och solkigt tragiskt. Systrarna Sarah och Emily växer upp med sin mor i New York och trakterna därikring. Föräldrarna är skilda, och modern Pookie dricker för mycket och försöker alltid se till att bo finare än hon egentligen har råd med. De flyttar ofta. Flickorna längtar efter sin pappa, som de sällan träffar. Sarah har turen att ha dåliga tänder som måste korrigeras med tandställningar, så hon träffar fadern varje månad när han skjutsar henne till tandläkaren.
Sarah och Emily påminner mig en hel del om systrarna Madeleine och Dinah i sina olika livsval. Här är det Sarah som gifter sig ung och sätter igång med att bilda familj. Emily har en rad kärlekshistorier som sällan faller väl ut. Eller, hon gifter sig förresten också ett tag. Det tar slut efter denna salva:
He didn’t speak again until after they’d crossed the Queensboro Bridge, until after they’d crawled through traffic to the West Side and turned uptown, heading home. Then he said ‘Do you want to know something, Emily? I hate your body. Oh, I suppose I love it too, at least God knows I try yo, but at the same time I hate it. I hate what it put me through last year — what it’s putting me through now. I hate your sensitive little tits. I hate your ass and your hips, the way they move and turn; I hate your thighs, the way they open up. I hate your waist and your belly and your great hairy mound and your clitoris and your whole slippery cunt. I’ll repeat this exact statement to Dr. Goldman tomorrow and he’ll ask me why I said it, and I’ll say ”Because I had to say it.” So do you see, Emily? Do you understand? I’m saying this because I have to say it. I hate your body.’ His cheeks were quivering. ‘I hate your body.’

Sarahs äktenskap är också en katastrof. Våld och alkohol. Men hon stannar. Emily betraktas av familjen som ”a free spirit”, en av systersönerna säger när Women’s Lib börjar växa på 1960-talet att han alltid sett henne som en föregångare till den. I själva verket är hon fruktansvärt ensam och tar till flaskan hon också. Emily påminner mycket om Jean Rhys huvudpersoner Sophia Jansen och Julia Martin. (Jag tänker i mitt stilla sinne att den där vanan med en drink före middagen, som lätt blir två och tre, har förstört många liv.)
Sorgligast av alltihop är nog ändå att systrarna inte kan hjälpa varandra. De gör försök, men någon riktig närhet finns inte. Trots att de ändå älskar varandra.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

I och med den nya bokhyllan kom en del gamla bortglömda vänner fram från de bakersta lagren, och plötsligt hittar jag tre gamla deckare av Craig Rice. Kul! Hon skrev i en sorts humoristisk gangsterstil, oftast med Jake och Helene Justus och deras advokatvän John J Malone i rollerna. En mycket stor del av handlingen brukar utspela sig på barer och nattklubbar, och Malone är i regel antingen full eller bakfull. Men inte mindre klipsk för det.
Den jag blir gladast för är Mord lilla mor, där huvudpersonerna är en syskonskara på tre barn, som löser ett mord (eller var det två? tre?) i smyg för sin tankspridda mor som sitter på övervåningen och skriver på sin bok. I förbifarten ser de till att hon blir ihop med en av de stiligare poliserna också. Eller nåt sånt, jag kan minnas helt fel. Måste nog läsa om den :-).
Craig Rice själv hade ett trassligt liv, växte upp hos släktingar och hade sen svårt att ta hand om sina egna barn. (Mord lilla mor är dedikerad till dem.) Dessutom hade hon alkoholproblem och gjorde flera självmordsförsök. Hon dog bara 49 år gammal, med dålig hälsa. Men humor, det hade hon!
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

KaraSysterPå svenska heter den Kära syster, i original Sister mine. Översättningen missar en nyans, eftersom systrarna ifråga växer upp i gruvdistriktet i Pennsylvania, där gruvorna har kvinnonamn som exempelvis Josephine. Sister mine ska betyda både systra mi och systergruva.
Huvudpersonen i Kära syster heter Shae-Lynn och är fd polis, numera taxichaufför med egen firma. Hon är stentuff, fostrade sin son själv (blev gravid som 17-åring), lämnade den lilla hemorten Jolly Mount men är nu tillbaka. Sonen också, han är vicesheriff och välanpassad. Shae-Lynn är inte så välanpassad, hon råkar gärna i slagsmål. Villkoren är hårda i gruvdistriktet, barnmisshandel och övergrepp, alkoholism, psykiska sjukdomar. Men det som tagit Shae-Lynn allra hårdast är att hennes syster Shannon försvann för många år sen. Shae-Lynn har hela tiden trott att det är deras pappa som dödat henne. Men, plötsligt dyker flera udda personer upp i Jolly Mount och alla letar de efter Shannon…
Människorna i Kära syster har det inte fullt lika överdjävligt som Harley i Avvägar. Boken är kanske inte riktigt lika drabbande heller, men den är mycket bra. Och så är det så skönt att läsa om människor i marginalen, hur de harvar på med sina liv och försöker göra det bästa av det lilla de har. Jag älskar sånt.

————–
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Older Posts »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 176 andra följare