Mitt första minne av Virginia Woolfs Vågorna är att min mamma lånat den på biblioteket, och jag började läsa i den. Kan jag ha varit tolv år? Kanske äldre, kanske yngre. Jag tog den för att det handlade om barn. Och jag förstod absolut ingenting. Ändå kunde jag inte sluta läsa.
Minnet av rörelse är vad som stannat kvar hos mig. De återkommande vågorna av ord, känslan av rytmiskt böljande. Igen och igen.
Nu låter jag vågorna skölja över mig igen. Jag hör Susans, Nevilles, Louis, Rhodas, Jinnys och Bertrands röster, som flätas in i och ut ur varandra. De leker i trädgården, de går i skolan. De är rädda för olika saker, och de blir ledsna, glada, lyckliga och arga. Det böljar, det rör sig. Rytmiskt.
UPPDATERING: Och de växer upp, blir vuxna, medelålders, åldrade… Medan dagen går och slutar i skymning och solnedgång. Och Bernard summerar deras liv i en sista lång avslutande monolog. Det är lysande.
(Jenny Tundedal har skrivit förordet till den nya pocketupplagan, men jag tycker att hon avfärdar kvinnornas liv lite väl bryskt. Om Susan skriver Tunedal att hon ”lever för att vara mor” medan jag ser en kvinna som odlar upp en hel fruktträdgård, blir godsägare och handlare. Om Jinny tycker Tunedal att hon ”blir till i männens blickar” medan jag ser en kvinna med frisk aptit på livet och som bejakar sin sexualitet. Rhoda, lilla Rhoda som är så rädd och ängslig och inte tycker att hon har något ansikte, är ändå modig nog att bestiga berg i Afrika. )
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om Virginia Woolf, Vågorna, böcker, barn, röster, havet
snowflakes in rain 
Och just idag har jag varit och hämtat hem en hel hög av böcker av och om Virginia Woolf… det ska bli omläsning och nyläsning… (Överst i högen har jag lagt ”Till Fyren”-). (Jag blev så inspirerad av att läsa ”Vanessa och Virginia”.) ”Vågorna” skulle jag också vilja läsa… snart. Vilka fina minnen du har av boken.
Virginia lovebombing! Det är något med henne, och med hela den tiden och den excentriska brittiska överklassen som tilltalar mig så enormt.
I litteraturvetenskapen för många år sen fick vi läsa en helt lysande essä av Erich Auerbach: The Brown Stocking, där huvudpersonen i Mot fyren sitter och stickar en strumpa och låter tankarna vandra.
”Här skådar vi själva brottytan mellan den realistiska romanen och stream of consciousness”, minns jag att vår föreläsare sa.
Eller vänta nu, han höll först föreläsningen som att han kommit på detta lysande exempel själv, har jag för mig, och först efteråt upptäckte vi att det var Auerbach. Tror jag mig minnas. Minnet det vacklar…
[…] aldrig gått i skola.) Rosamond Lehmanns Dusty answer påminner i stämningen om Virginia Woolfs Vågorna, men är mer lättillgänglig. Jag höll nästan på att säga bättre… […]
[…] Elizabeth Bowen 652. The Thin Man – Dashiell Hammett 653. The Radetzky March – Joseph Roth 654. The Waves – Virginia Woolf 655. The Glass Key – Dashiell Hammett 656. Cakes and Ale – W. Somerset Maugham 657. The Apes of […]
[…] Woolf, 1882–1941. Bloggat om här och här […]