Några ord om Azar Nafisis tystnad

Jag är en bit inne i läsningen av Azar Nafisis memoar Things I’ve been silent about, och som väntat är det vibrerande känslor på ett så vackert språk att varje stycke är en njutning, även när det är bedövande sorgligt. För att vara en människa som hållit tyst om så många saker i sitt liv är hon underbart välformulerad.
Azar Nafisi växte upp i Iran under den korta mellanperioden av modernisering, där det fanns ett fönster öppet för unga flickor att välja olika vägar i livet. Hon hade en väldigt dålig relation till sin mor, en komplicerad, bitter och besviken människa, som i sin tur aldrig känt sig älskad av sina föräldrar. Å andra sidan hade Azi ett starkt och kärleksfullt förhållande till sin far, den store sagoberättaren och religionskritikern, som lämnat sin djupt religiösa familj i en sekt av vad han ansåg vara hycklare och pedofiler. Trots detta förmår han inte skydda sin egen dotter från övergrepp.
Dessa övergrepp hör till vad Azar Nafisi håller tyst om.
Men hon iakttar och funderar på mycket av det hon ser omkring sig. Och här finns många levande och speciella människor, jag gillar särskilt Aunt Mina.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om Azar Nafisi, Things I’ve been silent about, självbiografi