Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Robert Graves’

Jag vet inte varför mitt gamla inlägg om Robert Graves fina memoar och krigsskildring Farväl till allting dragit så många läsare de senaste dagarna, men tar tillfället i akt att publicera några bilder. Vilken fining han är! Mest känd för I, Claudius.

 

Annonser

Read Full Post »


Det är med flit jag väljer en omslagsbild där baksidan syns, med de tolv hängda unga kvinnorna. ”Jag har alltid plågats av tanken på de hängda pigorna, och i Penelopiaden plågas Penelope av den också”, skriver Atwood i förordet.
Det här är en underbar bok. Myten i sig är så stark, och Margaret Atwood klär den i så klar och ändå sällsamt poetisk prosa. Hon vänder på hela perspektivet när hon låter Penelope berätta sin egen historia: om modern, najaden, som trivs bäst i vattnet och fadern som försöker dränka henne när hon är liten. Om bortgiftet vid 15 års ålder, rivaliteten med kusinen Sköna Helena, ensamheten på Ithaka där hon inte känner någon under Odysseus långa bortovaro (som också är kusinens fel). Hur Penelope gör de yngsta pigorna till sina förtrogna, och försöker trösta dem när de blir våldtagna av friarna.
Penelope talar från Hades där hon tillbringat de senaste två, tre tusen åren, och lyssnat på skitsnacket och lögnerna om vad som egentligen hände. Atwood ger också pigorna röst i en grekisk kör som gycklar och anklagar. Det är så bra. Läs!

Förutom Odysséen så stöder sig Atwood på Robert Graves Greek Myths. Mitt nördhjärta klappar hårt. Att just hon skriver just om denna myt känns helt logiskt, som sagt.
Penelopiaden var den andra boken som gavs ut i Mytserien och det råkar vara den andra jag läser. Så nu känns det som att jag kommit igång lite med detta projekt, som jag tänkt på i flera år.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »

I Mitt nyfikna jag samlar hon essäer, recensioner, och föredrag, med början från 1970. I de tidiga texterna slås jag av hur litet och obetydligt det litterära fältet verkar ha varit, och vilket dåligt självförtroende kanadensarna hade. Vid ett tillfälle skriver Atwood att det gavs ut kanske fem böcker om året, och att läsarna var några hundra! Dessutom förekommer diskussioner av typen ”håller kvinnorna på att ta över litteraturen?” och Atwood får mycket skit för att hon försöker skriva om kvinnor med styrkor och svagheter. Vissa manliga recensenter blir provocerade av kapabla kvinnor och vissa kvinnliga recensenter blir provocerade av att kvinnorna i Atwoods böcker inte är perfekta och superstarka jämt. Och själv blir jag lite provocerad av att översättaren valt ordet ”rollmodell” istället för ”förebild”. Men men. Det är intressant, det är det.
Dessutom hänvisar hon till Robert Graves även om hon har problem med hans White Goddess.

Read Full Post »

På sån där ren och klar prosa som man knappt märker att den finns skriver Robert Graves sin självbiografi i unga år. Eftersom jag har hört att den handlar om första världskriget blir jag lite förvånad att den börjar med barndomen och hans mer eller mindre hemska skolor. Men så kommer den första hinten; om en skolkamrat berättar Graves helt kort att: ”Han blev dödad av en av mina kusiner sen”. (Graves hade tysk släkt på sin mammas sida och hette egentligen Robert von Ranke Graves. Det blev han förstås trakasserad för i skolan. Och i armén, där vissa trodde att han var tysk spion.)
Skolskildringarna är mycket bra; om pennalismen och skräcken för homosexualitet och boxning. Senare om bergsklättring. Och sen kommer då kriget; som de tror är ett litet kortare uppehåll innan det riktiga livet i Oxford ska börja.
Det är helt groteska siffror som Graves levererar. Ofattbara dödstal. Flera gånger om raderas hans bataljon ut, och det fylls på med nya män. I snitt hann de strida i tre månader, sen var de antingen döda eller skadade. Det är långa beskrivningar av tiden i skyttegravarna, fukten och kylan och olika regementen med namn utifrån varifrån de kom. Walesarna är bra folk, duktiga soldater. Skottarna är odugliga och smiter så fort de kan. De högre befälen är fruktansvärt inkompetenta och fattar helt vansinniga beslut, när de inte koncentrerar sig på nån liten formell detalj som totalt saknar betydelse.
Robert Graves blir sårad, ligger på sjukhus över sin 21-årsdag, och får sen åka hem till England för vård. Hans befäl tror att han är död och hinner skriva det i ett brev hem till hans mor. Det tar ett tag innan saken reds ut, och Graves kan förtjust konstatera att folk som alltid ogillat honom skriver de vackraste kondoleansbreven. Humorn är en av de viktigaste faktorerna för att stå ut, verkar det. Men Graves blir trasig i nerverna, som de allra flesta. Ändå står han inte ut i England utan åker tillbaka till Frankrike fortare än han egentligen behöver. Samma sak nästa gång han blir sårad.
I kriget träffar Robert Graves Siegfried Sassoon, en annan poet, som blir en mycket god vän. Via honom träffar han också andra unga författare, som Aldous Huxley. Under en av vistelserna i England återknyter han kontakten med Nancy Nicholson och de förälskar sig. Hon varnar honom för att hon är feminist. Deras bröllop är dråpligt skildrat. Nancy läser för första gången vigseltexten och blir så arg att hon nästan går därifrån. Men hon stannar, och väser ut sina svar mellan sammanbitna tänder, medan Robert vrålar ut sina i kommandoton.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »


It Was All Very Tidy

When I reached his place,
The grass was smooth,
The wind was delicate,
The wit well timed,
The limbs well formed,
The pictures straight on the wall:
It was all very tidy.

He was cancelling out
The last row of figures,
He had his beard tied up in ribbons,
There was no dust on his shoe,
Everyone nodded:
It was all very tidy.

Music was not playing,
There were no sudden noises,
The sun shone blandly,
The clock ticked:
It was all very tidy.

‘Apart from and above all this,’
I reassured myself,
‘There is now myself.’
It was all very tidy.

Death did not address me,
He had nearly done:
It was all very tidy.
They asked, did I not think
It was all very tidy?

I could not bring myself
To laugh or untie
His beard’s neat ribbons,
Or jog his elbow,
Or whistle, or sing,

Or make disturbance,
I consented, frozenly,
He was unexceptionable:
It was all very tidy.

Robert Graves.
———————————-
Läs även andra bloggares åsikter om ,

Read Full Post »


Årets besök på den stora loppisen i Fornåsa blev kort, då vi hade bråttom och en tid att passa. Men jag hittade i alla fall en Halldór Laxness, Elin Wägners Åsa-Hanna som jag inte har läst, tre Craig Rice, en H-K Rönnblom och så Robert Graves självbiografiska krigsskildring Farväl till alltihop. Robert Graves är författaren till I, Claudius, som blev tv-serien med samma namn, och alltså direkt ansvarig för min livslånga kärlek till det romerska.

Utanför den frestande butiken i Göteborgs konstmuseum finns ett bokbord på rea. Där ligger Claes Bäckströms En förtjusande ung man, som jag aldrig hört talas om men denna text på insidesfliken griper tag:
”Men så händer det att man för ett ögonblick brister i vaksamhet, ger efter, får en impuls och låter handen vila lite för länge på en axel och han känner att det inte är den vanliga grabbnäven som ligger där och han gör sig fri. När han vänder sig om ser du föraktet, hånet i hans ansikte, det obehag du inger honom, och du har bara att retirera och hoppas att det stannar vid det.
Om detta kan du inte tala, du blir instängd i dig själv, ensam, och du vet att tiden går, att du var dag går miste om det om vilket de säger att utan det är livet ingenting värt.”

Eftersom jag har nån löjlig idé om att inte impulsköpa böcker låter jag En förtjusande man ligga kvar medan jag går en runda i museet och konsthallen.
När jag kommer tillbaka ligger inte boken där och jag svär över mig själv innan jag hittar den på en annan plats på bordet. Köper fort och tar med mig in på fiket och börjar läsa.

Senare på vägen till Centralstationen får jag för mig att gå en lite annan väg, och titta där! En kär gammal vän: SF-bokhandeln.

Här handlar jag Patricia Briggs fjärde bok om coyotemekanikern Mercy Thompson, och den åttonde om Sookie Stackhouse. I rätt design. På vägen ut ser jag en frestande rad med Philip K Dick, men då har jag redan betalat så det blir inget med det.
Tillsammans med en gammal Ruth Rendell, Astas bok, för tio spänn på turistinformationen i Nordingrå är detta sommarens skörd av köpta böcker. Jag är mycket nöjd.
———————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Read Full Post »

Ord och inga visor frågar efter våra favoritmiljöer i litteraturen. Här är mina.

Rom. Myllrande, skitigt, dekadent. Frossande i mat, sex och gladiatorspel. Intriger. Maktkamp. Som i Robert Graves böcker om Claudius, Yourcenars Hadrianus minnen, i snällare form hos Marianne Fredriksson. Jag gillar det hos Vibeke Olsson också, men inte på samma sätt.
Sydstaterna. Stiliga kvinnor i stora hattar, knasbollar och original. Klasskillnader. Som i Borta med vinden. Charlaine Harris vampyrböcker om tankeläsande Sookie Stackhouse. Nyupptäckte William Faulkner.
Den judiska. Företrädesvis i intellektuella miljöer i nordöstra USA. Smarta diskussioner vid middagsbordet, alla är begåvade på nåt konstnärligt eller akademiskt. Erica Jong. Michael Chabon.
Den indianska. Identitet, att inte gå under. Gamla sedvänjor i ny tappning. Lite magi. Sherman Alexie. Louise Erdrich.
Norrbotten. Gammpojkar i Hellyhansen, skotrar, bärplockning, kvinnor som röker pipa. Åsa Larsson.

Read Full Post »

Older Posts »