Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘J D Salinger’

Han är långsam av sig, Jeffrey Eugenides. Vi har fått vänta tio år sedan ”Middlesex”, och dessförinnan hade han bara kommit ut med debuten ”Dödens jungfrur” (som Sofia Coppola gjorde film av). Ändå räknas han som en av de betydande amerikanska författarna. Och nu är ”En kärlekshandling” här, för alla som längtat. I original heter den ”The Marriage Plot”, och är en kärlekstriangel mellan Madeleine Hanna, Leonard Bankshead och Mitchell Grammaticus, som möts på universitetet under tidigt 1980-tal.
Madeleine är från en fin familj, och älskar viktorianska kärleksromaner. Hon börjar läsa engelska, men inser snart till sin förskräckelse hur bakom hon är som ännu inte greppat de nya husgudarna Derrida och Barthes, för att inte tala om hela semiotiken. Hon och alla andra är besatta av att läsa rätt böcker, tycka rätt saker, klä sig i rätt kläder och tejpa upp rätt sorts affischer på studentrumsväggen.
Och så är det kärleken då förstås. Mitchell älskar Madeleine som älskar Leonard som är manodepressiv och mitt under en eländigt depressiv period läggs in på psykiatrisk avdelning.
Madeleine går in för att ta hand om Leonard, medan Mitchell ger sig ut på en lång resa till Europa och Indien, han läser kristna mystiker och brottas med existentiella frågor.
Det är mycket namndroppande i början av ”En kärlekshandling”, alltför många, även för en gammal litteraturvetare som mig, som annars brukar gilla alla referenser till Salinger och Austen. Men när man som läsare tagit sig förbi alla namn blir man rikligt belönad av en berättare i högform. Madeleine, Leonard och Mitchell kommer att leva kvar i mitt minne länge.

Tidigare publicerad här.

TILLÄGG: Michell läser Franny och Zooey av Salinger också. Jesusbönen igen! (Kanske är det här en Vixxtoria-bok?)

Read Full Post »

Plötsligt en natt, trots att jag redan har sådär en tre andra böcker på gång, tar min hand upp J D Salingers lilla Franny and Zooey från travarna vid sängen. Och herregud! Vilken bok.
Jag läser den första delen, om den grubblande unga kvinnan Franny, som reser för att träffa sin tråkige pojkvän och under den katastrofala middagen börjar svettas och gömmer sig på toaletten för att gråta. Allt är fejk, oärligt, meningslöst, tycker hon. Hon klamrar sig fast vid en liten pilgrimsbok om en rysk bonde som lär sig Jesus-bönen.
Det korta stycket är en novell i sig, helt perfekt. Den påminner mig om Sylvia Plaths The Bell Jar/Glaskupan: samma känsla, samma sorts människa, tid och miljö. Mycket bra.
Dagen därpå tappar jag upp ett skumbad och tar med mig Franny and Zooey. Och gissa vad? Zooey ligger också i badet. Och läser. Ett gammalt brev från en äldre bror till honom och Franny, och delar av en pjäs han kanske ska vara med i. Mamman, mrs Grass, kommer in och röker & pratar och pratar & röker. Alla som nån gång råkat ut för folk som kommer in när man badar och vägrar ge sig därifrån kan känna igen sig i Zooeys frustration — man blir ju galen. Och vilken dialog! Fullständigt underbar dialog.
Det handlar om Frannys kris, och om de ständigt närvarande döda bröderna Seymour (självmord) och Walt (kriget), och om religion och hög intelligens. Alla sju barnen Grass tillbringade år av sitt liv som underbarn i ett klassiskt frågeprogram på radio. Mrs Grass säger skarpsynt att anledningen till att mr Grass maniskt lyssnar på radio så fort något känns jobbigt i livet är att han hoppas på att en dag få höra alla sina barn där igen, även de döda.
Hos Salinger-fantasten Vixxtoria läser jag att J D skrivit mer om familjen Grass.
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 109 andra följare