Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Juli Zeh’

She retired into a cloud of boredom
(Nancy Mitford: In Pursuit of Love)

Det finns ingen mening i världen som är så dum att en människa inte skulle kunna yttra den på allvar.
(Juli Zeh: Corpus Delicti (och i Fritt fall. Har hon den med i alla?)

Ingen svensk fördom är mera djupt rotad än den att allvar, det är sådant som framförs på allvar.
***
Vem har sagt att lycka skulle vara ett naturligt tillstånd?

(Marianne Höök. Hittar dem i Bodil Malmstens essä om Höök i Kvinnornas litteraturhistoria del 2. Originalen vet jag inte.)

De gamlas ögon hungrar efter blått.
Joanna Russ: En gång skall vi alla…

(Vad han hade med saken att göra visste hon egentligen inte, men) det går inte att bortse från att det är något väldigt irriterande med folk som alltid varit gynnade av ödet.

Dorothy L Sayers: Drama kring ung dansör (HV om PW)

Vi unga förstod våra föräldrars filosofi ungefär så här; att först och främst handlar det om vad jag själv behöver, sen gör vi mina behov kollektiva.
Ville Virtanen, sommarvärd 2011

The ideas that most interest me tend to be big
Octavia E Butler, i förordet till Blood child.

She had an inside and an outside now and suddenly she knew how not to mix them.
Zora Neale Hurston i There eyes were wathing God

The things you talk about don’t interest me.

Grace Zabriskie, Bills mamma i Big love.

Åål sörj opa sett vöijs

Andrea Lundgren, Glupahungern

Illusionen är ju också en sorts verklighet.
Min sambo, januari 2015.


Life comes at you without mercy.

Jennifer L Kunst, Wisdom of the Couch

Read Full Post »

Märkliga människor befolkar Juli Zehs Fritt fall: passionerade fysiker, trampande cyklister, en polis med världens sämsta slutledningsförmåga och en annan med en fågeläggsformad tumör i hjärnan. Och så den lillgamle pojken Liam, som blir kidnappad — eller inte?
Det börjar med vänskapen mellan Oscar och Sebastian, två långa och udda studenter, som brinner för fysiken och är så intelligenta att lärarna kommer på efterkälken. Oscar är smartast men Sebastian blir lyckligt gift. De diskuterar, konkurrerar, grälar — boken är full av långa vetenskapliga dialoger som för det mesta går över mitt huvud.
Boken är också full av fåglar: talande fåglar, fåglar med namn, hånglande fåglar, fåglar som flyger in i hus, fåglar som blir skjutna. Fågelinfluensa.
Jag kan inte säga att jag förstår den här boken. På slutet kan jag i alla fall konstatera att nej, det är inte en thriller, det är en historia om gammal hederlig svartsjuka. Och om ett katastrofalt missförstånd.
Vissa extremt intelligenta författare kan få en som läsare att känna sig lite smartare när man läser dem. Tyvärr inte här då. ;-) Men jag blir lite glad när jag känner igen referenser till Lola och förstås tributen till George Orwell.
Språket påminner mig om Hertha Müllers. Eller är det bara den ovana tyska språkmelodin som får mig att associera så? En intressant detalj är att nästan exakt samma mening som jag skrev upp i min citatsamling från Corpus Delicti är med här också. Kanske är den med i alla hennes böcker? Och polisen med hjärntumörens flickvän har stora likheter med den perfekta älskarinnan i Corpus Delicti.
Kvinnoporträtten i den här boken är skrivna med en väldigt manlig blick och är ganska ointressanta. Jag undrar varför.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Inslaget med Juli Zeh i Babel för nåt program sen fascinerade mig mycket. Så skarp, så fritänkande, så på tvärs med den rådande konformismen.* Att hävda individens rätt att göra även sådant som ”alla” vet är farligt och dåligt för hälsan. Att ifrågasätta statens inblandning i det djupt privata — våra kroppar.
— Hon är nog den mest intelligenta människa jag träffat, sa Andreas Ekström, han med Googlekoden, som funderat över individ/övervakning ur ett annat perspektiv.

Nu har Juli Zehs Corpus Delicti bott i min handväska i flera dagar, och färdats bra många mil. Jag har släpat runt den på flyg, buss, kaféer, jazzfestival och i människors hem. Inte för att den är den mest fantastiska berättelse jag har läst. (Den påminner om såväl Aldous Huxleys Sköna nya värld som Karin Boyes Kallocain, (och Philip K Dick, varför inte?) men är kanske kyligare.) Utan för att den ger upphov till så många tankar. Och diskussioner!
Corpus Delicti utspelar sig i en snar framtid, 2058, då alla sjukdomar är utrotade med hjälp av den förnuftsstyrda METODEN. Alla människor är skyldiga att förvalta och underhålla sina kroppar, sin lilla bit av samhällsorganismen. Rättsapparaten får ögonen på Mia Holl, som försummat sin motion och att lämna in sina testvärden. Holl är en renodlad vetenskapare som aldrig ställt till problem förut, men när hon försöker hantera sin brors självmord vill hon bli lämnad i fred. Att vilja bli lämnad ifred betraktas som suspekt och samhällsfarligt, för det är ju allas plikt att vara lyckliga alltid. Och kroppen är inte din egen.
I efterskott har jag läst ett par recensioner. GP:s recensent är negativ av politiska skäl, för att hon anser att Zeh är nyliberal, och DN:s recensent är negativ av moraliska skäl, hon menar att frihet från sjukdom är en lyx som få förunnas i ett globalt perspektiv. Två goda rättänkare. Alltså blir Juli Zeh den onda. Det hoppas jag att många struntar i, och läser — och tänker — med öppet sinne.
Utges av Svante Weyler förlag. Jan i Varberg har också läst, liksom Bernur. Och nu också Ingrid. Och Lyrans Noblesser.

Uppdatering: och på Bokhora har ”rökare får skylla sig själva”-diskussionen startat. Det gör vi redan.

* Det råder alltid konformism. Den varierar över tid bara. Lever man tillräckligt länge och har samma åsikter hela tiden så är man ”rätt” nångång. Har man otur ändrar man sitt tänkande så att man alltid är fel.

Read Full Post »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 128 andra följare