Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Richard Yates’

Åhå! Någon pigg person har sett till att Richard Yates (1926–1992) novellsamling Eleven kinds of loneliness nu finns översatta till svenska. Av Kerstin Gustafsson. Therese Eriksson har skrivit i Svenskan. Själv ser jag att jag nästan inte skrivit alls… bara som ett bildtips nästan.
Men nu tipsar jag igen. Väldigt bra noveller.

Read Full Post »

Nyfiken på Yates?

Om du är sugen på att läsa lite Richard Yates så kan du gå till närmsta bibliotek och ta ett gratisex av deras tidning Bif. Där finns en novell översatt till svenska: Inte farligt alls.
Jag hittade denna tidning på biblioteket i Kisa, som är fint och välsorterat och nästan alltid har nån utställning på gång som är värd att titta på.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Intensivt och brännande om människor som lever vanliga liv i 1940-talets New York, närmare bestämt i Cold spring harbor på Long Island. En man som älskar armén och och hans son som gillar att meka med bilar får bilstopp på väg till en ögonundersökning. De plingar på på en okänd dörr, där en besviken och pratsjuk kvinna bor med sina två barn. (Det är en sån där familj som ständigt flyttar, samma som i Easter parade. Någonstans ska livet bli så fantastiskt mycket bättre, bara vi hittar till rätt ställe.) Dottern och bilmekanikern blir ihop.
Och så fortsätter livet, med alla dessa små besvikelser och irritationsmoment som sakta bryter ner en kärlek, en familj, en människa.
Richard Yates är fantastisk med att kunna berätta så mycket med så få ord. 178 sidor. Jag ömsom sträckläser, ömsom måste vila mig lite för att det är så tätt.

Jag har tidigare skrivit om Easter parade här och lite om novellsamlingen Eleven kinds of loneliness här.

Read Full Post »

Hemma hos John på Johns antikvariat. Novellen är från Eleven kinds of loneliness, en av dem som grep mig mest.
——————–
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

När jag som nu har svårt att koncentrera mig på läsning, och känner att det blir orättvist mot böcker som jag annars skulle tycka mycket om (böcker har också känslor), då plockar jag fram de här två fina novellsamlingarna. För en novell räcker koncentrationen. Plus att jag då hinner tänka på den ett tag efteråt, innan jag slukar nästa. Som de tre tjocka damerna i Antibes, och deras passion för mat. (WSM) Eller hur det kom sig att den respekterade författaren började skriva deckare. (WSM) Eller lille Vinny med de gröna tänderna som flyttar till ny skolklass. (RY) Och New York-paret som ska gifta sig — men är det verkligen en så bra idé? Den senare med en blinkning till Easter Parade = en av årets bästa böcker.
————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »


Vintage Classics har så enormt snygga omslag! Måste grunna ut nåt sätt att möblera så att omslagen får synas, det är synd och skam att tränga in dem i hyllorna.

Mina två Atwood som jag inspirerades till av Jenny och Lena i det här kommentarsfältet är också väldigt fina.

Read Full Post »

Jag hoppar på Bokbloggarnas litteraturpris och nominerar följande:
Sofi Oksanen — Utrensning (fem poäng)
Josefine Sundström — Vinteräpplen (fyra poäng)
Sen fuskar jag lite för jag läste den på engelska och då är den ju utgiven 1976, men om nu den svenska översättningen kom i år så säger jag:
Richard Yates — Easter Parade (tre poäng)
Och sen har jag bara läst för gamla böcker :-(.
Anita Goldmans Om jag så måste resa till Los Alamos missade med bara ett par månader…
——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

The Easter parade är en tragedi i tre akter, och ett mästerstycke. Jag blir golvad och förstår precis Ingrids alla hyllningar till Yates. Det är psykologiskt tätt, isande vackert, och solkigt tragiskt. Systrarna Sarah och Emily växer upp med sin mor i New York och trakterna därikring. Föräldrarna är skilda, och modern Pookie dricker för mycket och försöker alltid se till att bo finare än hon egentligen har råd med. De flyttar ofta. Flickorna längtar efter sin pappa, som de sällan träffar. Sarah har turen att ha dåliga tänder som måste korrigeras med tandställningar, så hon träffar fadern varje månad när han skjutsar henne till tandläkaren.
Sarah och Emily påminner mig en hel del om systrarna Madeleine och Dinah i sina olika livsval. Här är det Sarah som gifter sig ung och sätter igång med att bilda familj. Emily har en rad kärlekshistorier som sällan faller väl ut. Eller, hon gifter sig förresten också ett tag. Det tar slut efter denna salva:
He didn’t speak again until after they’d crossed the Queensboro Bridge, until after they’d crawled through traffic to the West Side and turned uptown, heading home. Then he said ‘Do you want to know something, Emily? I hate your body. Oh, I suppose I love it too, at least God knows I try yo, but at the same time I hate it. I hate what it put me through last year — what it’s putting me through now. I hate your sensitive little tits. I hate your ass and your hips, the way they move and turn; I hate your thighs, the way they open up. I hate your waist and your belly and your great hairy mound and your clitoris and your whole slippery cunt. I’ll repeat this exact statement to Dr. Goldman tomorrow and he’ll ask me why I said it, and I’ll say ”Because I had to say it.” So do you see, Emily? Do you understand? I’m saying this because I have to say it. I hate your body.’ His cheeks were quivering. ‘I hate your body.’

Sarahs äktenskap är också en katastrof. Våld och alkohol. Men hon stannar. Emily betraktas av familjen som ”a free spirit”, en av systersönerna säger när Women’s Lib börjar växa på 1960-talet att han alltid sett henne som en föregångare till den. I själva verket är hon fruktansvärt ensam och tar till flaskan hon också. Emily påminner mycket om Jean Rhys huvudpersoner Sophia Jansen och Julia Martin. (Jag tänker i mitt stilla sinne att den där vanan med en drink före middagen, som lätt blir två och tre, har förstört många liv.)
Sorgligast av alltihop är nog ändå att systrarna inte kan hjälpa varandra. De gör försök, men någon riktig närhet finns inte. Trots att de ändå älskar varandra.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »


Sherman Alexie-frossa, det är ju lätt hänt.

En maffig tjockis som alla andra redan har läst, och en liten liten tunnis av Shirley Jackson, hennes mest kända novell som tydligen ska vara oförglömlig. (Läskig, tror jag.)

För att jag vill göra en sån där tre månaders USA-rundresa nån gång, och Stephen Fry kanske kan lindra längtan. Och så Richard Yates som Ingrid hyllade hela sommaren i inlägg efter inlägg. Om jag lyckats tjata in Rosamond Lehmann till henne så är det väl inte mer än rätt att jag plockar hem en Yates, tänkte jag ungefär. 😉

Read Full Post »