Jag är helt inne i den här och tycker att den är underbar i sin drömska stil. Judith växer upp som enda barnet i utkanten av en by och leker som liten med grannbarnen, ett gäng kusiner på sommarbesök hos sin mormor. Hon fascineras av dem, ingen detalj av deras utseende eller uppträdande, deras miner, rädslor eller glädje undgår henne.
Under kriget (första världskriget) när de inte träffas fantiserar Judith ihop berättelser om kusinerna. De hinner ses några betydelsemättade dagar innan Judith sen ger sig iväg till Cambridge där hon för första gången ska studera och leva med andra ungdomar. (Hon har aldrig gått i skola.)
Rosamond Lehmanns Dusty answer påminner i stämningen om Virginia Woolfs Vågorna, men är mer lättillgänglig. Jag höll nästan på att säga bättre…
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om Rosamond Lehmann, Dusty answer, Virginia Woolf, Vågorna, fantasier
Judith drömmer och fantiserar
augusti 26, 2010 av snowflake
Annonser
Jaha… så var det bara för mig att skriva upp ännu en bok av en av dessa fina engelska damer… Lehmann lockar verkligen. Du har ju skrivit så mycket positivt om hennes böcker. Jag sitter fortfarande bara med hennes biografi – tänker att det nog är bäst att läsa lite AV henne innan jag läser OM henne
Mm, jag tycker mycket om henne. Fast jag har bara läst en tredjedel i den här, så det kan försämras. Men jag tror inte det.
låter intressant
prova!
Det var roligt att höra att du tyckte om den! Intressant att du tänker på Vågorna, jag är beredd att hålla med dig där faktiskt. Man får lite samma känsla av att ge sig in i en barn-/sago-/drömvärld. Hade du läst något av Sylvia Townsend Warner? Hon är jättebra och hennes och Lehmanns stil påminner om varandra tycker jag!
Nej, jag har aldrig ens hört talas om Sylvia Townsend Warner. Vem är det?
Roligt att läsa om ditt inlägg om Dusty answer, detvar inte alls så negativt som jag mindes det. Tvärtom, ju.
Hehe… Det måste ha varit ett sånt inlägg som man kan tolka lite hur man vill 😉
För att inte skriva en milslång kommentar lovar jag istället att lägga upp ett blogginlägg om Townsend Warner inom kort. Jag kan i alla fall säga att hon var en intressant författare som var aktiv under samma tidsperiod som Lehmann och skrev om ungefär samma ämnen (kvinnors liv i det patriarkala samhället, lesbianism).
Det låter fint det, att få veta mer om Townsend Warner. 🙂
Jag har ännu inte sett skymten av lesbianism (vilket vansinnigt fult ord förresten, kan det inte heta lesbiskhet istället?) i någon av Lehmanns böcker, men jag läste ju hos dig att det skulle komma i den här.
Ja, det kommer i den delen när hon pluggar i Cambridge. Håller med om ordet, haha! Det låter väldigt kliniskt, nästan som en diagnos, typ ”jaha, du lider visst av lesbianism”?! Frågan är om det inte faktiskt heter lesbiskhet i ordlistan nu när jag tänker efter… Det låter åtminstone lite bättre…
Inlägget om STW ligger förresten uppe nu!
jag tror hon har träffat den flicka som ska bli hennes kärlek nu…
Ja, som en sjukdom! Usch.
Jag ilar.
[…] ”grey mist”) nånstans bakom örat. Det som händer efter den första delen, där Judith fascineras så av grannbarnen, är att hon åker till Cambridge och inleder en passionerad kärlekshistoria med en […]
trying to follow you on twitter but cant find your name
It’s because I left twitter a couple of months back.
[…] — vilken författare! Jag älskar Rosamond. Invitation to the waltz, Weather in the Streets, Dusty answer, The Echoing Grove… stora och djupa läsupplevelser. Nu ser jag när jag googlar ditt […]
[…] den när hon läste om den många år senare. Hennes debut var Dusty answer som jag skrivit om här och här. Jag har också läst och skrivit om Invitation to the Waltz och uppföljaren Weather in […]