Stockholmsplaner

Förutom att hänga med min kära Mia* och lyssna på Siri Hustvedt funderar jag på att se Konstfacks elevutställning när jag besöker Stockholm ett par dagar. Det måste vara många fler besökare där i år jämfört med tidigare år, efter hela bråket kring Anna Odell. Hon blev också åtalad.
Men jag vill gärna se de andra också, det här låter spännande:
”Anders Sunna iscensätter ett skräpigt, mytologiserat samiskt landskap med hjälp av vägkoner, renhorn och sprejfärg, medan Anna-Karin Suh söker sina koreanska rötter i en lågmäld film och Aida Chehregosha gör upp med sin brutala uppväxt i en monumental, svartvit bataljscen.”
Svenskan pratar lite med Aida Chehregosha här.
Även detta verkar ju intressant: ”Ett av skolans master-program har rubriken ”storytelling”, och det är en tendens som spritt sig över fackgränserna. Åsa Elieson har byggt en gåtfull, poetisk installation i form av en enslig sommarstuga, medan Matilda Ruta gett sagan om Tummelisa en gotisk, blodig inramning.”
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om Konstfacks elevutställning, Anna Odell, Aida Chehregosha, Siri Hustvedt

Read Full Post »

Paint it Black – Janet Fitch

Det är 1980-tal i Los Angeles och punken är stor. Josies hår är blonderat som Debbie Harrys. Hon är 20 år, bor med sin pojkvän Michael, och arbetar som konstnärsmodell och som The Girl i några filmer. Michael säger att han behöver några dagar för sig själv för att måla. Efter några dagar får Josie ett samtal från polisen, som ber henne identifiera Michaels kropp. Han har skjutit sig på ett hotellrum.
Den här boken handlar om sorg och smärta och kärlek och hat och skuld. En maktkamp utspelar sig mellan Michaels mamma Meredith, den berömda konsertpianisten, och Josie, som kommer från en fattig, outbildad bakgrund.
The waiter came to take their drinks order. He confirmed that Meredith wanted ”the usual”, but when Josie ordered a Stoli on the rocks, he gave her a sceptical look, assuming her underage status. She got ready to show her ID, but instead of carding her, he just glanced at Meredith, who raised her eyebrows and gave a small nod. He shrugged, wrote down her order. Josie wanted to remember every detail, the sequence of these tiny gestures. Here was exactly the difference between the rich and the poor, in that one near-invisible interchange. There was a secret code, after all. It was the conspiracy her father always talked about, the line which the poor could not cross because they didn’t know the handshake. There was only a glimpse, you had to look fast, but there it was. You could sell information like that. It was the way the world really ran, in little signs and signals.
Välskrivet och sårigt, med mycket musikreferenser. Klassiskt som Brahms och Schubert, och rock som Patti Smith, Blondie, David Bowie. Och punk, som sagt. Naturligtvis citeras ett par rader ur Rolling Stones gamla hit Paint it black på försättsbladet.
Jag älskar slutet! Belöningen för all sorg och smärta.
Fitch har också skrivit Vit oleander.

———————-
Läs även andra bloggares åsikter om Janet Fitch, Paint it black, Patti Smith, Blondie

Read Full Post »